Ibland kommer jag till dig i flerpack.
Ofta när din ekonomi är skral & kvantiten är det du prioriterar högst.
Ibland är jag tjock, ibland är jag tunn.
Det beror på väverskor & efterfrågan.
Min klassresa har varit lång & brokig.
Jag minna my golden years då min existens förknippades med kvalitet & pärlbeströdd välfärd.
Jag tittade lustfyllt på det shanor som låtsade mig genom att måla mitt kännetecken på sina orörda kroppar.
Som en tatuering av underkastelse...
Då njöt jag!
Kände mig som en pascha omgiven av den mjukaste sand & åtrå.
Nu kan man nästan räkna mig som en form av basvara.
Hela tiden blir jag utsatt för försök till förändring & förbättring. Men mitt sinne är slugt & min utveckling bakåtsträvande.
Det är väl min sämsta sida om sanningen skall fram.
Men du behöver mig.
Du behöver mig för att känna dig klädd & skyddad.
Jag kan både hålla in dig & puffa upp dig beroende på om jag är på mitt exlusiva humör...
Jag sätter höga krav på din omvårdnad & skötsel.
Ger dig tvättråd.
Det gradantal & torkningprocess jag kräver måste du finna dig i. Annars lämnar jag dig då du minst önskar det.
När du är nyduchad & mjuk, stessad & sårbar. Då väljer jag att svika dig.
Ler i mjugg åt din stress.
Ler i mjugg därför att om du trotsar mig så kommer världen omkring dig att se att du är slarvig & billig!
Nej, jag har inget kvinnoförakt. Skulle förmodligen behandla mansfolk på samma nedlåtande vis om dom hade mod nog att nyttja mig...
Jag tycker om min makt!
Jag tycker om min armé av maskor.
Jag ser till att dom får jobba ordentligt, maskorna...
Jag är din mästare, din herreman, din grevinna Markies de Sade.
Jag är din strumpbyxa & du kan aldrig, aldrig lita på mig...
onsdag 22 december 2010
onsdag 15 december 2010
Fairy Fluorine
Att starta ditt eget företag!
Kurserna är många.
Vad gör man när startaegetbidraget tar slut?
Verkar skitsvårt... lite som ränta & internet & andra mystifika grejer...
Fler & fler i min bekantskapskrets startar eget företag.
Dom fakturerar till höger & vänster.
Fakturerar?
Som jag har förstått det så skriver man en pengasumma på en lapp, skickar den till den person man tycker ska ge mig pengar. &så får jag det!
Pengar alltså.
Jag vill &så starta företag & jag har en idé.
Frilansande fluortant.
Jag behöver en vit klänning & bekväma skor.
Jag behöver en hätta, engångsmuggar & en dunk fluor.
Sen är det bara att bege sig till stadens läroverk & arbetsplatser & beordra sköljning!
Sen ska det faktureras!
& ingen, INGEN, kan neka fluorflickan ty hon vill er väl!
Jag bryr mig om era munnar.
Vill i vacker välvilja att ni ska skölja bort all läskig karies & outalade dumheter.
Tandvård får inte bli en klassfråga! (Se, det bor en liten politiker även i undertecknad)
Alla ska skölja, hög som låg.
Kommer endast att fakturera dom som sitter på stålarna!
Ack, bäva ni kommun & landsting!
Trevlig helg
Skölj & svälj
Nej, spotta ut menar jag!
Man får inte svälja fluor, det är den enda regel jag har...
Kurserna är många.
Vad gör man när startaegetbidraget tar slut?
Verkar skitsvårt... lite som ränta & internet & andra mystifika grejer...
Fler & fler i min bekantskapskrets startar eget företag.
Dom fakturerar till höger & vänster.
Fakturerar?
Som jag har förstått det så skriver man en pengasumma på en lapp, skickar den till den person man tycker ska ge mig pengar. &så får jag det!
Pengar alltså.
Jag vill &så starta företag & jag har en idé.
Frilansande fluortant.
Jag behöver en vit klänning & bekväma skor.
Jag behöver en hätta, engångsmuggar & en dunk fluor.
Sen är det bara att bege sig till stadens läroverk & arbetsplatser & beordra sköljning!
Sen ska det faktureras!
& ingen, INGEN, kan neka fluorflickan ty hon vill er väl!
Jag bryr mig om era munnar.
Vill i vacker välvilja att ni ska skölja bort all läskig karies & outalade dumheter.
Tandvård får inte bli en klassfråga! (Se, det bor en liten politiker även i undertecknad)
Alla ska skölja, hög som låg.
Kommer endast att fakturera dom som sitter på stålarna!
Ack, bäva ni kommun & landsting!
Trevlig helg
Skölj & svälj
Nej, spotta ut menar jag!
Man får inte svälja fluor, det är den enda regel jag har...
tisdag 14 december 2010
Bleknos on a hot tin roof
Jag vill ha högt i tak.
Både utomhus & inomhus.
Både i hjärteroten & i uträknings kvoten.
Helst i en stor stad.
Med pengar på fickan & konst i blick.
I Hufudstaden kanske?
I ett såndärnt gammalt hus med fina dörrar.
Vitt, fast mysigt.
Ty jag ska vara en jävel på att ljussätta min takhöjd.
Jag ska vara en jävel på att hålla mina fria ytor just fria.
Det är synd att jag inte förstår vad dom säger i Hufudstaden.
Alla ord är lika viktiga.
Alla ord betonas.
Då vet inte blek nos vad som är kontentan i meningen.
Annars hade jag kanske bott där.
Vem vet?
Med pengar på fickan & konst i blick.
Nu bor jag på västkusten istället.
Här anstränger jag mig verkligen för att anamma deras humor...
Både utomhus & inomhus.
Både i hjärteroten & i uträknings kvoten.
Helst i en stor stad.
Med pengar på fickan & konst i blick.
I Hufudstaden kanske?
I ett såndärnt gammalt hus med fina dörrar.
Vitt, fast mysigt.
Ty jag ska vara en jävel på att ljussätta min takhöjd.
Jag ska vara en jävel på att hålla mina fria ytor just fria.
Det är synd att jag inte förstår vad dom säger i Hufudstaden.
Alla ord är lika viktiga.
Alla ord betonas.
Då vet inte blek nos vad som är kontentan i meningen.
Annars hade jag kanske bott där.
Vem vet?
Med pengar på fickan & konst i blick.
Nu bor jag på västkusten istället.
Här anstränger jag mig verkligen för att anamma deras humor...
måndag 13 december 2010
What I thought was mine...
Jag har ingen fondtapet.
Total avsaknad av fondtapet.
Det går bra ändå.
Fungerar fint.
Kanske borde jag skaffa en fondtapet bara för att se hur det skulle kännas...
Kommer nog att göra det trots allt.
Eftersom jag ständigt åtrår det som är någon annans...
Total avsaknad av fondtapet.
Det går bra ändå.
Fungerar fint.
Kanske borde jag skaffa en fondtapet bara för att se hur det skulle kännas...
Kommer nog att göra det trots allt.
Eftersom jag ständigt åtrår det som är någon annans...
lördag 11 december 2010
Va?
"Hem & hyra" damp ner på dörrmattan.
Snabbt plöjde jag min favoritlektyr.
Men inget hände?!?
Ivanliga fall så brukar ju insändarsidan utlösa både mirän & psoriasisattacker.
Men inget hände.
Barn ska akta sig för fula gubbar, så håller du varmt i din bostad, bästa julljusstakarna & hur du pyntar fint på din balkong.
Till & med annonsörerna var nedtonade.
Mystiskt.
Ja, visst var det någon som beklagade sig lite över fula hack i sin korkmatta men tonen var liksom... trevlig...?
Vad har hänt?
Har jag blivit blasé?
Har världen blivit snäll?
Något har hänt.
Det kan vara någon form av utveckling, kan dock inte sätta fingret på vilken...
Mystiskt,
Snabbt plöjde jag min favoritlektyr.
Men inget hände?!?
Ivanliga fall så brukar ju insändarsidan utlösa både mirän & psoriasisattacker.
Men inget hände.
Barn ska akta sig för fula gubbar, så håller du varmt i din bostad, bästa julljusstakarna & hur du pyntar fint på din balkong.
Till & med annonsörerna var nedtonade.
Mystiskt.
Ja, visst var det någon som beklagade sig lite över fula hack i sin korkmatta men tonen var liksom... trevlig...?
Vad har hänt?
Har jag blivit blasé?
Har världen blivit snäll?
Något har hänt.
Det kan vara någon form av utveckling, kan dock inte sätta fingret på vilken...
Mystiskt,
fredag 10 december 2010
Don´t give blondes a lousy name!
Det bleks mycket hår i det här landet.
Sverige är lika med blont & är man inte blond så bleker man håret.
Helt ok.
Men med en hårblekning så följer &så ett visst ansvar.
Vi äkta blondiner har sedan urminnes tider ett dåligt ryckte som vi hela tiden kämpar mot.
Därför är glädjande att så många vill hänga på det pale train trots allt...
Det är viktigt att veta att om man väljer att anamma råsilkets kulört, så kan man inte bete sig hursomhaver!
Då blir det liksom ännu värre.
Det skämtas ju friskt om att man ska lysa oss med lampor i öronen så våra ögon tindrar. Det ska sugas golfbollar genom damsugarslangar för att bli kallad älskling osv osv osv... (Känns väldigt 93. Visst gör det?)
Ofta sägs det att blondiner har roligare.
Roligare än vad?
Roligare än vem?
Eftersom blondiner har så himlans skoj så blir fallet väldigt högt när vi väl faller...
Som blondin har man inte någon vidare hårkvalitet. Många, men ack så tunna hårstrån.
Med det blonda håret så följer även en viss typ av hud.
Opålitlig hud.
Känslig & blossande. Solfientlig & lättrodnad. Lätt att förfrysa & lätt att förbränna. Svår att smörja. Lätt att sörja.
Det är svårt att svettas som blond. Huden blir grisskär & när håret blir vått så liksom försvinner det & man ser helt enkelt skallig ut!
We blondes är även sexuellt frisläppta & lätta på foten i allmänhet.
Det vet ingen om det är positivt eller negativt. Bra, fast äckligt, fast bra, fast ingen man gifter sig med, fast bra, fast äckligt... Åh, gäsp!
Det vanliga hora/madonna komplexet i all sin strålglans!
Just ja, ointelligensen. Höll på att glömma den. Vi är fasligt svagbegåvade &så!
Så om man vill bleka sitt hår. Ha ett kul liv. En kul grej. Vika ut sin livmodertapp en smula. Så är det inte säkert att detta blir festligt & härligt. Just den blondinen har inte roligare. Lovar.
Efter som vi är så ljushylta på utsidan, så är vi ofta grå & mörka på insidan.
Som Yin & Yang.
Som Ebony and Ivory.
Så blekta & basala blondiner föenen eder!
Skit i blondinmobbingen, bonzai aphrodites!
& smörj in er ordentligt med solskyddsfaktor, 50, minst...
Sverige är lika med blont & är man inte blond så bleker man håret.
Helt ok.
Men med en hårblekning så följer &så ett visst ansvar.
Vi äkta blondiner har sedan urminnes tider ett dåligt ryckte som vi hela tiden kämpar mot.
Därför är glädjande att så många vill hänga på det pale train trots allt...
Det är viktigt att veta att om man väljer att anamma råsilkets kulört, så kan man inte bete sig hursomhaver!
Då blir det liksom ännu värre.
Det skämtas ju friskt om att man ska lysa oss med lampor i öronen så våra ögon tindrar. Det ska sugas golfbollar genom damsugarslangar för att bli kallad älskling osv osv osv... (Känns väldigt 93. Visst gör det?)
Ofta sägs det att blondiner har roligare.
Roligare än vad?
Roligare än vem?
Eftersom blondiner har så himlans skoj så blir fallet väldigt högt när vi väl faller...
Som blondin har man inte någon vidare hårkvalitet. Många, men ack så tunna hårstrån.
Med det blonda håret så följer även en viss typ av hud.
Opålitlig hud.
Känslig & blossande. Solfientlig & lättrodnad. Lätt att förfrysa & lätt att förbränna. Svår att smörja. Lätt att sörja.
Det är svårt att svettas som blond. Huden blir grisskär & när håret blir vått så liksom försvinner det & man ser helt enkelt skallig ut!
We blondes är även sexuellt frisläppta & lätta på foten i allmänhet.
Det vet ingen om det är positivt eller negativt. Bra, fast äckligt, fast bra, fast ingen man gifter sig med, fast bra, fast äckligt... Åh, gäsp!
Det vanliga hora/madonna komplexet i all sin strålglans!
Just ja, ointelligensen. Höll på att glömma den. Vi är fasligt svagbegåvade &så!
Så om man vill bleka sitt hår. Ha ett kul liv. En kul grej. Vika ut sin livmodertapp en smula. Så är det inte säkert att detta blir festligt & härligt. Just den blondinen har inte roligare. Lovar.
Efter som vi är så ljushylta på utsidan, så är vi ofta grå & mörka på insidan.
Som Yin & Yang.
Som Ebony and Ivory.
Så blekta & basala blondiner föenen eder!
Skit i blondinmobbingen, bonzai aphrodites!
& smörj in er ordentligt med solskyddsfaktor, 50, minst...
onsdag 8 december 2010
I signad juletid
Undertecknad är ingen riktig nostalgiker.
Har inget krav på traditioner.
Förknippar julen med lättantändlighet & otillräcklighet.
Detta gör att mina jular blir väldigt olika & spännande.
Ibland julaste med frugan iförd pyjamas & välfyllt drinkbord. Ibland julaste hemma hos Riksdagsman men en förkärlek till historisk matlagning. Det kan gås på julmässor annostäders. Det kan hälsas på familjer med julstinna barn. Det kan dansas runt en gran så ystert att julenissarna kastar upp en smula. Hemma hos översättare har jag ätit spädlamm. På soffor har det somnats iförd lackmask & utan en tanke på den högtid som vi alla rustar för redan i september. Lite olika sådär....
Under många år så var jag volontär på Pingstkyrkans julfirande för samhällets olycksbarn.
Det var fint & mycket nyttigt.
Jag fick en bra kontakt med Pingstmadamen her self. Hennes son var tydligen missionär långt ned i det mörkaste Afrika. En bedårande tant som faktiskt inte försökte frälsa mig...
Hjälpte till i köket tillsamans med kocken Lennart som i sin ungdom hade druckit T-sprit & inte såg ett dyft.
Men vi fick ihop ett överdådigt julbord trots allt.
Volontärinsatsen gick främst ut på att lyssna.
Lyssna till allas historier. Hur det hade blivit som det hade blivit. Hålla i gamla köldskadade händer. Gråta & sjunga en smula & bjuda på cigg.
Jag lärde mig mycket där.
I en illa upplyst lokal som bygger på frivillighet & tro. Ljusår ifrån Lindexunderklädeskampanjer & hemma spa, trots att vi befann oss blott ett stenkast från NK...
Ett år ville Pingstisarna att jag skulle läsa julevangeliet, skådespelerska som jag var.
Uråldrig ljudanläggning riggades upp & i min nervösa version så fanns även Kejsar Kvidevittus med. Det hör man inte så ofta.
När ängeln kom & talade med herdarna så tänkte en annan att det var dax för att dramatisera en smula. Brötade på med änglatordunen så en rundgång av himelska mått infann sig.
Det blev öronbedövande & fnissigt.
Ett av mina sämre uppträdanden.
Ett av mina finaste minnen.
Inför nästa jul så ringde jag Pingstisarna & frågade vilken tid jag skulle komma.
"Tack, men du behövs inte." svarade dom.
Kanske hade dom hittat en annan ängel?
Liten tår på solfattig kind.
Om inte Pingstkyrkan vill ha mig, vem vill ha mig då?
Har inget krav på traditioner.
Förknippar julen med lättantändlighet & otillräcklighet.
Detta gör att mina jular blir väldigt olika & spännande.
Ibland julaste med frugan iförd pyjamas & välfyllt drinkbord. Ibland julaste hemma hos Riksdagsman men en förkärlek till historisk matlagning. Det kan gås på julmässor annostäders. Det kan hälsas på familjer med julstinna barn. Det kan dansas runt en gran så ystert att julenissarna kastar upp en smula. Hemma hos översättare har jag ätit spädlamm. På soffor har det somnats iförd lackmask & utan en tanke på den högtid som vi alla rustar för redan i september. Lite olika sådär....
Under många år så var jag volontär på Pingstkyrkans julfirande för samhällets olycksbarn.
Det var fint & mycket nyttigt.
Jag fick en bra kontakt med Pingstmadamen her self. Hennes son var tydligen missionär långt ned i det mörkaste Afrika. En bedårande tant som faktiskt inte försökte frälsa mig...
Hjälpte till i köket tillsamans med kocken Lennart som i sin ungdom hade druckit T-sprit & inte såg ett dyft.
Men vi fick ihop ett överdådigt julbord trots allt.
Volontärinsatsen gick främst ut på att lyssna.
Lyssna till allas historier. Hur det hade blivit som det hade blivit. Hålla i gamla köldskadade händer. Gråta & sjunga en smula & bjuda på cigg.
Jag lärde mig mycket där.
I en illa upplyst lokal som bygger på frivillighet & tro. Ljusår ifrån Lindexunderklädeskampanjer & hemma spa, trots att vi befann oss blott ett stenkast från NK...
Ett år ville Pingstisarna att jag skulle läsa julevangeliet, skådespelerska som jag var.
Uråldrig ljudanläggning riggades upp & i min nervösa version så fanns även Kejsar Kvidevittus med. Det hör man inte så ofta.
När ängeln kom & talade med herdarna så tänkte en annan att det var dax för att dramatisera en smula. Brötade på med änglatordunen så en rundgång av himelska mått infann sig.
Det blev öronbedövande & fnissigt.
Ett av mina sämre uppträdanden.
Ett av mina finaste minnen.
Inför nästa jul så ringde jag Pingstisarna & frågade vilken tid jag skulle komma.
"Tack, men du behövs inte." svarade dom.
Kanske hade dom hittat en annan ängel?
Liten tår på solfattig kind.
Om inte Pingstkyrkan vill ha mig, vem vill ha mig då?
tisdag 7 december 2010
Santa Baby, I put my stockings under the tree...
Kära Tomten!
Jag har varit snäll.
Både sexuellt & till vardags.
Ibland har du kanske inte upfattat godheten i mina handlingar, men den finns där på botten.
Sprungen ur slam & sjunkna skepp.
Varför du ibland massuppfittar mig är pga att min ton kan ibland verka bitter & cynisk. Det är till viss del rätt. Cynisk, ja. Bitter, inte än. Det är väl en bra deal som vi kan enas om?
Detta är alltså min önskelista.
(Lägg märket till att jag är ute i vådligt god tid...
Jag har under mina levnadsår lärt mig att en önskelista måste vara ganska begränsad för att du ska klara av att uppfylla den.)
Därför skippar jag fred på jorden & ponnyhästar & går direkt på sak.
Jag önskar mig en diagnos!
En redig diagnos med latinska undertoner.
Jag byter "Skylla på" kortet till "Diagnos kortet" & spelar ut det med knicks i handleden & pokerfejset på plats.
Se nu inte det här inlägget som kritik på hur du sköter ditt jobb.
Jag fattar att du har ett pressat schema...
Därför tänkte jag att den diagnos kanske inte är så himlans svår att få fram.
Dormopan, Citalopram... Sådant fixar jag fram själv.
Bara en diagnos.
Snälla Tomte, se min virituella lapdance...
Mvh Bleknosen
Jag har varit snäll.
Både sexuellt & till vardags.
Ibland har du kanske inte upfattat godheten i mina handlingar, men den finns där på botten.
Sprungen ur slam & sjunkna skepp.
Varför du ibland massuppfittar mig är pga att min ton kan ibland verka bitter & cynisk. Det är till viss del rätt. Cynisk, ja. Bitter, inte än. Det är väl en bra deal som vi kan enas om?
Detta är alltså min önskelista.
(Lägg märket till att jag är ute i vådligt god tid...
Jag har under mina levnadsår lärt mig att en önskelista måste vara ganska begränsad för att du ska klara av att uppfylla den.)
Därför skippar jag fred på jorden & ponnyhästar & går direkt på sak.
Jag önskar mig en diagnos!
En redig diagnos med latinska undertoner.
Jag byter "Skylla på" kortet till "Diagnos kortet" & spelar ut det med knicks i handleden & pokerfejset på plats.
Se nu inte det här inlägget som kritik på hur du sköter ditt jobb.
Jag fattar att du har ett pressat schema...
Därför tänkte jag att den diagnos kanske inte är så himlans svår att få fram.
Dormopan, Citalopram... Sådant fixar jag fram själv.
Bara en diagnos.
Snälla Tomte, se min virituella lapdance...
Mvh Bleknosen
fredag 3 december 2010
Reseminnen
Ibland tänker jag på den där affären i Åmål.
Ni vet den som säljer strechtyger till dom som syr konståkningsdräkter & tävlingsdansutstyrslar.
Kan det verkligen löna sig?
Den ligger i gallerian där skomakaren har öppet på tisdagar.
Det finns en affärslokal till men den var tom sist jag var där.
Neon.
Hela affären är full av neon.
Kan det verkligen löna sig?
Kanske är det jättemånga i Åmål som sysslar med tävlingsdans, men jag har aldrig sett några afficher...
Det måste vara svårt att sy i strechtyg.
Om man drar det allra minsta så blir ju sömmen skrövlig.
Kan jag tänka mig...
Det är bara en ren spekulation.
Men lönar det sig?
Tygerna måste ju vara specialimporterade. Detta är inte tyger som man kan köpa i vilken textilaffär som helst inte!
Detta är tyger av strech & sedan länge utdöda neonfärger.
& paljettbroderier. Sådana man bara styker fast. Smart. Så man slipper sy därför att sömmarna skrövlar sig så lätt.
Kan jag tänka mig...
Det är bara ren spekulation.
I affären säljs det skor &så.
Buggskor i barnstorlekar.
Om man tittar på tävlingsdans på tv. Om den sänds från Sverige. Då är det ofta barn som dansar bugg i pauserna.
När dom vuxna, brunbrända, tandvita dansarna måste pudra näsan mellan Paso doble & Chachacha, då är det brukligt att man slänger in byggdens småklunsiga buggbarn.
Alla har buggskor.
Det kanske lönar sig ändå...
Jag får lite hjärtsnurp när jag ser buggbarnen.
Ofta är dom opropotionella & fulla av drömmar.
Klädda i strech som är för färgglad för deras självkänsla.
Handsvettiga & stegsvåra.
Taktsökande & nyutvecklade.
Jag känner med er klunsiga buggbarn!
Jag har varit ni!
Minus buggen då...
Jag vet hur det är att hoppas & att vara klädd i syntet.
Det är bra att det finns en affär för buggbarnens behov.
Måtte den löna sig.
Jag vill tänka så.
Allt detta är ju förövrigt, bara ren spekulation...
Ni vet den som säljer strechtyger till dom som syr konståkningsdräkter & tävlingsdansutstyrslar.
Kan det verkligen löna sig?
Den ligger i gallerian där skomakaren har öppet på tisdagar.
Det finns en affärslokal till men den var tom sist jag var där.
Neon.
Hela affären är full av neon.
Kan det verkligen löna sig?
Kanske är det jättemånga i Åmål som sysslar med tävlingsdans, men jag har aldrig sett några afficher...
Det måste vara svårt att sy i strechtyg.
Om man drar det allra minsta så blir ju sömmen skrövlig.
Kan jag tänka mig...
Det är bara en ren spekulation.
Men lönar det sig?
Tygerna måste ju vara specialimporterade. Detta är inte tyger som man kan köpa i vilken textilaffär som helst inte!
Detta är tyger av strech & sedan länge utdöda neonfärger.
& paljettbroderier. Sådana man bara styker fast. Smart. Så man slipper sy därför att sömmarna skrövlar sig så lätt.
Kan jag tänka mig...
Det är bara ren spekulation.
I affären säljs det skor &så.
Buggskor i barnstorlekar.
Om man tittar på tävlingsdans på tv. Om den sänds från Sverige. Då är det ofta barn som dansar bugg i pauserna.
När dom vuxna, brunbrända, tandvita dansarna måste pudra näsan mellan Paso doble & Chachacha, då är det brukligt att man slänger in byggdens småklunsiga buggbarn.
Alla har buggskor.
Det kanske lönar sig ändå...
Jag får lite hjärtsnurp när jag ser buggbarnen.
Ofta är dom opropotionella & fulla av drömmar.
Klädda i strech som är för färgglad för deras självkänsla.
Handsvettiga & stegsvåra.
Taktsökande & nyutvecklade.
Jag känner med er klunsiga buggbarn!
Jag har varit ni!
Minus buggen då...
Jag vet hur det är att hoppas & att vara klädd i syntet.
Det är bra att det finns en affär för buggbarnens behov.
Måtte den löna sig.
Jag vill tänka så.
Allt detta är ju förövrigt, bara ren spekulation...
I could have danced all night
Jag bor bra nu.
Under mångamånga år bodde jag mycket dåligt.
Men nu bor jag bra & är livrädd för att bli vräkt.
När jag bodde dåligt var jag i & för sig &så väldigt rädd att bli vräkt, men det berodde mest på att det var skumraskhyresvärd som inte backade vare sig för mutor eller råkurr.
Mitt dåliga boende var högst upp i ett smutsgult, eftersatt hyreshus med eminent utsikt över motorväg & industriområde. För att ta sig hem till detta förortschateau var man tvungen att kasta sig mellan olika spårvagnar & byta till mystiska bussar som bara kanske kom.
Bökigt.
Mycken väntan på utomhushållplatser där dårjon & samhällsutstötta gick som lättklädda fölungar på vinterbete. Där stod vi i mörkret & rökte & talade om sjukdomar...
Lägenheten var väl tilltagen. Två rum. Badkar & balkong. Inget att klaga på.
Men tanten som bott där innan, som jag nu hoppas är belagd med inredningsförbud, hade ett speciellt öga för tapeter.
Förhudsrosa. Blank som en våtrumstapet. Det var den finaste hon hittade & tapeten dominerade väggytorna. Lite åttiotal i sovrummet, bårder upptyckta där man minst anade, i olika gillestugetjusiga färgsättningar.
Den estetiska misären var total.
Det var gott om garderober. Bra. Mindre bra var att alla garderober hade en däven lukt av tanttrosa & Jyskrea.
Balkongen var stor som en cricketplan. Där regnade all motorvägs smuts in & lade sig som ett kletigt damm över den ensama pinnstol som jag möblerat med. Balkongräcket hade ingen brytt sig om att skruva fast.
Badrummet var långsmalt & även det dekorerat med dom billigaste av blomsterbårder. (I vanliga fall är jag väldigt mycket för blommigt... Så icket i detta fall.) Som om detta inte var nog så spred en mönsterprakt av svartmögel på dom sönderborrade badrunsväggarna. Likt en avancerad skuggteater med fickan full av kulturpengar.
På innergården doftade det fibromyalgi & foppatoffel. Ingen hade jobbat på många år. Försäkringskasseutbetalningarna prasslade mysigt i brevbärarens axelväska... (Kanske borde jag ha bott kvar, bidragsparasit som jag är....)
När jag duchade i mögelteaterrummet så regnade det på Laila som bodde under.
Det kännes inte bra. Men Laila är från Gällevare & van vid värre strider.
Annars så var det dom vanliga. Tokpant tanten, paret av misshandel, pysseltanten, Hejarklacks farsan, Den rädde ensamstående mannen, tysken, tjugobarnsmamman, tvättstugeinstruktören, RonnyConnyJonnySonnyTommyBonny & Glenn...
Jag packade inte upp mina saker.
Jag flyttar snart.
Det gjorde jag inte.
Jag bodde där längelänge. Ingen hittade dit & jag åkte buss.
Nu är det inte så mer.
Jag är så inisjälen lycklig för att jag fick flytta. Nu är det mysigt. Vännerna är nära & här finns både affär & bankomat. Hyresbolaget är komunalt & redigt. Jag är trygg & varm.
Kanske borde jag berätta att jag betalade 20 000 sekiner till en man med tjurnacke & helikopterplattefrisyr för att få tillgång till den dåliga lägenheten. Vi möttes på en Hydro mack. 20 000 som åkte rätt ner i den goe gubbens ficka.
Han hotade sedemera att slå ihjäl mig om jag inte gifte mig med honom.
Fick ett förlåtkort från fängelset.
Han sitter väl där än idag.
Hoppas att det inte regnar på Laila längre.
Hoppas att alla har blivit friska & slutat slåss.
Hoppas att ingen fick blodförgiftning & att översvämningen i källaren är upptorkad.
Hoppas att 20 000 gick till välgörande ändamål.
Hoppas.
Mig lär ni inte se röken av någonsin mer.
Farväl Distansgatan.
Farväl.
Under mångamånga år bodde jag mycket dåligt.
Men nu bor jag bra & är livrädd för att bli vräkt.
När jag bodde dåligt var jag i & för sig &så väldigt rädd att bli vräkt, men det berodde mest på att det var skumraskhyresvärd som inte backade vare sig för mutor eller råkurr.
Mitt dåliga boende var högst upp i ett smutsgult, eftersatt hyreshus med eminent utsikt över motorväg & industriområde. För att ta sig hem till detta förortschateau var man tvungen att kasta sig mellan olika spårvagnar & byta till mystiska bussar som bara kanske kom.
Bökigt.
Mycken väntan på utomhushållplatser där dårjon & samhällsutstötta gick som lättklädda fölungar på vinterbete. Där stod vi i mörkret & rökte & talade om sjukdomar...
Lägenheten var väl tilltagen. Två rum. Badkar & balkong. Inget att klaga på.
Men tanten som bott där innan, som jag nu hoppas är belagd med inredningsförbud, hade ett speciellt öga för tapeter.
Förhudsrosa. Blank som en våtrumstapet. Det var den finaste hon hittade & tapeten dominerade väggytorna. Lite åttiotal i sovrummet, bårder upptyckta där man minst anade, i olika gillestugetjusiga färgsättningar.
Den estetiska misären var total.
Det var gott om garderober. Bra. Mindre bra var att alla garderober hade en däven lukt av tanttrosa & Jyskrea.
Balkongen var stor som en cricketplan. Där regnade all motorvägs smuts in & lade sig som ett kletigt damm över den ensama pinnstol som jag möblerat med. Balkongräcket hade ingen brytt sig om att skruva fast.
Badrummet var långsmalt & även det dekorerat med dom billigaste av blomsterbårder. (I vanliga fall är jag väldigt mycket för blommigt... Så icket i detta fall.) Som om detta inte var nog så spred en mönsterprakt av svartmögel på dom sönderborrade badrunsväggarna. Likt en avancerad skuggteater med fickan full av kulturpengar.
På innergården doftade det fibromyalgi & foppatoffel. Ingen hade jobbat på många år. Försäkringskasseutbetalningarna prasslade mysigt i brevbärarens axelväska... (Kanske borde jag ha bott kvar, bidragsparasit som jag är....)
När jag duchade i mögelteaterrummet så regnade det på Laila som bodde under.
Det kännes inte bra. Men Laila är från Gällevare & van vid värre strider.
Annars så var det dom vanliga. Tokpant tanten, paret av misshandel, pysseltanten, Hejarklacks farsan, Den rädde ensamstående mannen, tysken, tjugobarnsmamman, tvättstugeinstruktören, RonnyConnyJonnySonnyTommyBonny & Glenn...
Jag packade inte upp mina saker.
Jag flyttar snart.
Det gjorde jag inte.
Jag bodde där längelänge. Ingen hittade dit & jag åkte buss.
Nu är det inte så mer.
Jag är så inisjälen lycklig för att jag fick flytta. Nu är det mysigt. Vännerna är nära & här finns både affär & bankomat. Hyresbolaget är komunalt & redigt. Jag är trygg & varm.
Kanske borde jag berätta att jag betalade 20 000 sekiner till en man med tjurnacke & helikopterplattefrisyr för att få tillgång till den dåliga lägenheten. Vi möttes på en Hydro mack. 20 000 som åkte rätt ner i den goe gubbens ficka.
Han hotade sedemera att slå ihjäl mig om jag inte gifte mig med honom.
Fick ett förlåtkort från fängelset.
Han sitter väl där än idag.
Hoppas att det inte regnar på Laila längre.
Hoppas att alla har blivit friska & slutat slåss.
Hoppas att ingen fick blodförgiftning & att översvämningen i källaren är upptorkad.
Hoppas att 20 000 gick till välgörande ändamål.
Hoppas.
Mig lär ni inte se röken av någonsin mer.
Farväl Distansgatan.
Farväl.
onsdag 24 november 2010
Ett stilla yl
Jag vill inte bli telefonförsäljare!
Jag vill verkligen inte det.
Snart är bidragspengarna slut & då återstår det inget annat än telefonförsäljning för en samhällsonytta.
Jag har under några svarta perioder i mitt liv redan prövat på denna terror.
Första gången, tidigt i min mytomspunna karriär som kulturarbetare, var det skralt i kassan & Bleknosen travade godmodigt ut i den opålitliga verkligheten.
Hamnade på en mycket seriös anställningsintervju, lilla jag, lilla jag.
Bleknos på jobbb, vackert namn eller hur?
Början i moll & finalen i dur...
Nu blev det ju tvärt om.
Min uppgift var att kränga borrmaskiner per telefon.
Det visade sig att jag var helt rätt kvinna för jobbet, eftersom min goda fader var snickarmästare & att jag var utbildad på Fordonsteknisk gymnasielinje! Sicken fullträff!
Här hittade dom en arbetsmyra som varken drog sig för att borra hål i cementväggar eller borra hål i den uppringdes huvud med sin utmärkta försäljarsvada. Sicken fullträff!
Sen blev det svårare.
"Vad tycker du är viktigast för att skapa en god stämning på en arbetsplats?" undrade utfrågaren finurligt.
Jag tänkte efter så det knakade. Lade sedan upp en trovärdighetsrynka på vaniljpannan & svarade "Tillit, jämnlikhet, broderskap & en go, skojsig göteborgsanda!!!"
Detta visade sig vara helt rätt svar & juryn gick upp i brygga & jag svankade medgörligt.
"Du börjar på måndag!"
Det blev söndag. Black sunday. Bloody sunday.
Måndag morgon så är paniken total & jag ringer till arbetsplatsen & vrålar "Jag säger upp mig! Ska filma i Finland!!"
"Va? Varför då?"
"Måste filma Finland måste ljugit bort till Finland" Hackar jag ur mig & lägger mig i fosterställning.
Där ligger jag länge länge...
Mytomanimyntet har, likt alla mynt, två sidor.
Andra gången är det lika illa, trots att jag, vis av mitt misstag, håller mig lite mer till sanningen.
Nu ska det säljas pensionsförsäkringar.
Vi får en brochyr, en telefon & en partner.
Min partner heter Jonas. Han har ritat kulvertar åt NATO & forskar hur den vithövdadehavsörnen lever & mår. Jonas är jätteglad över jobbet eftersom han inte kommer ut så mycket. "Tänk att jag ska få lära känna alla här inne!" säger han & plirar förnöjt. "Alla ska bli mina vänner!" förtydligar han & klappar mig lite lamt på skulten.
Jag vet inte hur pensionssystem fungerar men det står tydligen i brochyren. Det är bara att sätta igång att ringa!
"Du först!" myser Jonas.
"Hej! Jag heter Kerstin & jag skulle vilja tala med dig om hur du har placerat dina pensionspengar... Va? Ja, det är ju en rellevant fråga... Kan tyvärr inte svara på... Nej, det försår jag... Det var inte min mening att... Va? Ja, så kan man ju tycka... Jasså, stör jag... Ja, jag är en smula obildad... Rent av dum i huvudet... Äcklig slyna, javisst... Nej, jag borde aldrig ha ringt..." KLICK!!!!!!!!!
Luren i handen & örat fullt av nederlag.
"Du ljög. Du heter inte Kerstin. Du kunde inte svara på en enda fråga." Jonas tittar på mig med en blick av bottenlös besvikelse.
Min kropp reser sig, jag vandrar genom rummet som skränar av telefonsurr & vänliga, ovetande röster.
Ut på gatan som passande nog är regntom & mörk.
Kommer hem. Telefonen ringer.
"Hej! Jag heter Kerstin & jag skulle vilja tala med dig om hur du har placerat dina pensionspengar."
Då ylar Bleknosen.
Ett yl som påminner om ljudet när man borrar i tung, rostig metall.
Snart hör ni mig yla igen...
Jag vill verkligen inte det.
Snart är bidragspengarna slut & då återstår det inget annat än telefonförsäljning för en samhällsonytta.
Jag har under några svarta perioder i mitt liv redan prövat på denna terror.
Första gången, tidigt i min mytomspunna karriär som kulturarbetare, var det skralt i kassan & Bleknosen travade godmodigt ut i den opålitliga verkligheten.
Hamnade på en mycket seriös anställningsintervju, lilla jag, lilla jag.
Bleknos på jobbb, vackert namn eller hur?
Början i moll & finalen i dur...
Nu blev det ju tvärt om.
Min uppgift var att kränga borrmaskiner per telefon.
Det visade sig att jag var helt rätt kvinna för jobbet, eftersom min goda fader var snickarmästare & att jag var utbildad på Fordonsteknisk gymnasielinje! Sicken fullträff!
Här hittade dom en arbetsmyra som varken drog sig för att borra hål i cementväggar eller borra hål i den uppringdes huvud med sin utmärkta försäljarsvada. Sicken fullträff!
Sen blev det svårare.
"Vad tycker du är viktigast för att skapa en god stämning på en arbetsplats?" undrade utfrågaren finurligt.
Jag tänkte efter så det knakade. Lade sedan upp en trovärdighetsrynka på vaniljpannan & svarade "Tillit, jämnlikhet, broderskap & en go, skojsig göteborgsanda!!!"
Detta visade sig vara helt rätt svar & juryn gick upp i brygga & jag svankade medgörligt.
"Du börjar på måndag!"
Det blev söndag. Black sunday. Bloody sunday.
Måndag morgon så är paniken total & jag ringer till arbetsplatsen & vrålar "Jag säger upp mig! Ska filma i Finland!!"
"Va? Varför då?"
"Måste filma Finland måste ljugit bort till Finland" Hackar jag ur mig & lägger mig i fosterställning.
Där ligger jag länge länge...
Mytomanimyntet har, likt alla mynt, två sidor.
Andra gången är det lika illa, trots att jag, vis av mitt misstag, håller mig lite mer till sanningen.
Nu ska det säljas pensionsförsäkringar.
Vi får en brochyr, en telefon & en partner.
Min partner heter Jonas. Han har ritat kulvertar åt NATO & forskar hur den vithövdadehavsörnen lever & mår. Jonas är jätteglad över jobbet eftersom han inte kommer ut så mycket. "Tänk att jag ska få lära känna alla här inne!" säger han & plirar förnöjt. "Alla ska bli mina vänner!" förtydligar han & klappar mig lite lamt på skulten.
Jag vet inte hur pensionssystem fungerar men det står tydligen i brochyren. Det är bara att sätta igång att ringa!
"Du först!" myser Jonas.
"Hej! Jag heter Kerstin & jag skulle vilja tala med dig om hur du har placerat dina pensionspengar... Va? Ja, det är ju en rellevant fråga... Kan tyvärr inte svara på... Nej, det försår jag... Det var inte min mening att... Va? Ja, så kan man ju tycka... Jasså, stör jag... Ja, jag är en smula obildad... Rent av dum i huvudet... Äcklig slyna, javisst... Nej, jag borde aldrig ha ringt..." KLICK!!!!!!!!!
Luren i handen & örat fullt av nederlag.
"Du ljög. Du heter inte Kerstin. Du kunde inte svara på en enda fråga." Jonas tittar på mig med en blick av bottenlös besvikelse.
Min kropp reser sig, jag vandrar genom rummet som skränar av telefonsurr & vänliga, ovetande röster.
Ut på gatan som passande nog är regntom & mörk.
Kommer hem. Telefonen ringer.
"Hej! Jag heter Kerstin & jag skulle vilja tala med dig om hur du har placerat dina pensionspengar."
Då ylar Bleknosen.
Ett yl som påminner om ljudet när man borrar i tung, rostig metall.
Snart hör ni mig yla igen...
lördag 20 november 2010
White wedding
Det kom snö.
Den ligger kvar.
Varför?
Jag blir moloken av snö.
Det känns som om jag är åtta år igen & bor i skogen. Jag måste åka "Lilla vasaloppet". Kommer sist. Alltid sist. Jättejävla sist. Så sist så att dom andra barnen redan satt i bussen & buade & korvgrillning & termosdrickning var slut för längesedan. Fem kilometers irrande i hjärtekall furuskog. Svängde höger isället för vänster. Vilse. Skidan har lossnat & stelfrusna fingrar rår inte på tekniskt avancerad spännanordning. Prövar att ta av skidor & gå istället. Då sjunker man ner till hakan. Nu är snön innanför kläderna &så. Känner hur huden fryser & kråkhackan breder ut sig över det bullfeta, Fostmofjällsbarnets osportade lekamen. Johan Ljungberg är mycket mer värd än mig. Han åker fortast. Han kräks blod, med det bryr sig ingen om för att han vann & det är huvudsaken. Vi riskerar våra små barnaliv för en trämedalj som fingerlös slöjdmagister har brännt in "Lilla Vasaloppet" på med lödkolven. Kastar bort vår värdighet på ett antingen snabbt eller långsamt sätt, bara för att belönas med trä. Jag valde motionsklass, inte tävlingsklass. Men det är skitsamma för alla tidsresultat redovisas i alla fall. På den stora anslagstavlan. Där hänger resultaten långt i på våren. När tussilago blommar friskt så kan man forfarande se hur fort man åkte "Lilla Vasaloppet". Tillbaka i skolan så blir man hånad & mulad. Snö snö på frostskadad kind & avdomnad fot. "Säg ven du är kär i!" Vrålar Tommy Isaksson & ser till att den grusblandade frosten riktigt gnids in i näsborrarna. "Jag är kär i dig! Därför att du förnedrar mig som ingen annan gjort. Jag är kär i dig därför att jag inte har någon stolthet kvar! Jag är kär i dig eftersom du behandlar mig som en hund! Slå mig hårdare älskade Tommy Isaksson!!!!!" vill man vråla tillbaka, men istället snyftar man "Lars-Göran", eftersom han inte är farlig & knappt finns. Herre på teppan! Den som sig i leken ger får leken tåla. Kan vi aldrig gå in. Varför måste vi vara ute jämtjämt i denna hiskeliga kyla? Nej, mamma. Graningekängan är inte varm. Inte ens med tjocksockor i. Kan jag bara få ett par snowjogging? Ge mig ett par snowjogging. Måste ha dom nu när jag aldrig får vara inne. Jag fryser. Fryser in inne i märgen. Släpp in mig. Låt mig slippa snö & andra barn. Släpp in mig & låt mig vara inne. Ja, detta kan men väl kalla fröken Bleknos känsla för snö?
Åh, nu känns det mycket bättre...
Den ligger kvar.
Varför?
Jag blir moloken av snö.
Det känns som om jag är åtta år igen & bor i skogen. Jag måste åka "Lilla vasaloppet". Kommer sist. Alltid sist. Jättejävla sist. Så sist så att dom andra barnen redan satt i bussen & buade & korvgrillning & termosdrickning var slut för längesedan. Fem kilometers irrande i hjärtekall furuskog. Svängde höger isället för vänster. Vilse. Skidan har lossnat & stelfrusna fingrar rår inte på tekniskt avancerad spännanordning. Prövar att ta av skidor & gå istället. Då sjunker man ner till hakan. Nu är snön innanför kläderna &så. Känner hur huden fryser & kråkhackan breder ut sig över det bullfeta, Fostmofjällsbarnets osportade lekamen. Johan Ljungberg är mycket mer värd än mig. Han åker fortast. Han kräks blod, med det bryr sig ingen om för att han vann & det är huvudsaken. Vi riskerar våra små barnaliv för en trämedalj som fingerlös slöjdmagister har brännt in "Lilla Vasaloppet" på med lödkolven. Kastar bort vår värdighet på ett antingen snabbt eller långsamt sätt, bara för att belönas med trä. Jag valde motionsklass, inte tävlingsklass. Men det är skitsamma för alla tidsresultat redovisas i alla fall. På den stora anslagstavlan. Där hänger resultaten långt i på våren. När tussilago blommar friskt så kan man forfarande se hur fort man åkte "Lilla Vasaloppet". Tillbaka i skolan så blir man hånad & mulad. Snö snö på frostskadad kind & avdomnad fot. "Säg ven du är kär i!" Vrålar Tommy Isaksson & ser till att den grusblandade frosten riktigt gnids in i näsborrarna. "Jag är kär i dig! Därför att du förnedrar mig som ingen annan gjort. Jag är kär i dig därför att jag inte har någon stolthet kvar! Jag är kär i dig eftersom du behandlar mig som en hund! Slå mig hårdare älskade Tommy Isaksson!!!!!" vill man vråla tillbaka, men istället snyftar man "Lars-Göran", eftersom han inte är farlig & knappt finns. Herre på teppan! Den som sig i leken ger får leken tåla. Kan vi aldrig gå in. Varför måste vi vara ute jämtjämt i denna hiskeliga kyla? Nej, mamma. Graningekängan är inte varm. Inte ens med tjocksockor i. Kan jag bara få ett par snowjogging? Ge mig ett par snowjogging. Måste ha dom nu när jag aldrig får vara inne. Jag fryser. Fryser in inne i märgen. Släpp in mig. Låt mig slippa snö & andra barn. Släpp in mig & låt mig vara inne. Ja, detta kan men väl kalla fröken Bleknos känsla för snö?
Åh, nu känns det mycket bättre...
tisdag 16 november 2010
Svagheten för insändare
Påväg hem till min prinsesshåla så hittade jag tidningen "Expressen" i spårvagnens Metrokorg.
Åhå! En dyrtidning!
Den snattade jag genast.
Väl hemma bland spets & krusidull, stekte jag mig ett ägg & slog upp kvällsmagasinet i hopp om att få läsa om kannibaler & sex av våldsam natur.
Skummar insändarsidan & där har Leif-Åke Åström tagit sig tid & mod att lägga sina åsikter på brevlådan.
Citat: " Svenska folket har fått nog av misslyckade kvinnliga ledare. Nu står LO & Centern på tur. Politik är ingen "syjunta". Leif-Åke Åström"
Nej, Leif-Åke, det vet vi. Politik är ju en militärjunta.
Jag undrar nu: Har Leif-Åke hemsydda kläder?
Är han en av dessa män som slipper handla på tex Dressman? Har Leif-Åke en fru? Syr hon alla hans kläder? Han kanske har en helt egen stil, hemsydd & fjärran från massproducerade chinos?
Kanske går Leif-Åke omkring någonstans i vårat avlånga land & är något av en litet modeorakel...
Eller så har han ingen fru & måste sy själv.
Fingertopparna är sönderstuckna av sylvassa tråcklingsnålar. Blod på insändar brevet, där han ventilerar sin ilska över att dom fruntimmer som borde hjälpa honom att skilja korssöm från raksöm ägnar sig åt politik, facklig verksamhet & sånt tjafs!
Hör ensamhetens rop från Leif-Åkes mun full av tråd.
Kanske en syjunta är din räddning Leif-Åke?
En gemenskap med kaffesmak runt rustikt furubord.
Lär dig att klippa mönster så får du garanterat ligga.
Nu närmar sig vintern & jag hoppas att Leif-Åke är utrustad med det mjukaste av hemvirkat. Så han klarar sig i kylan.
Hoppas att han inte bekymrar sig allt för mycket om Centern & Lo, dom reder sig nog.
Jag önskar dig allt gott Leif-Åke, men det är nog dax att sluta skriva insändare!
Mvh/ Bleknosen
Åhå! En dyrtidning!
Den snattade jag genast.
Väl hemma bland spets & krusidull, stekte jag mig ett ägg & slog upp kvällsmagasinet i hopp om att få läsa om kannibaler & sex av våldsam natur.
Skummar insändarsidan & där har Leif-Åke Åström tagit sig tid & mod att lägga sina åsikter på brevlådan.
Citat: " Svenska folket har fått nog av misslyckade kvinnliga ledare. Nu står LO & Centern på tur. Politik är ingen "syjunta". Leif-Åke Åström"
Nej, Leif-Åke, det vet vi. Politik är ju en militärjunta.
Jag undrar nu: Har Leif-Åke hemsydda kläder?
Är han en av dessa män som slipper handla på tex Dressman? Har Leif-Åke en fru? Syr hon alla hans kläder? Han kanske har en helt egen stil, hemsydd & fjärran från massproducerade chinos?
Kanske går Leif-Åke omkring någonstans i vårat avlånga land & är något av en litet modeorakel...
Eller så har han ingen fru & måste sy själv.
Fingertopparna är sönderstuckna av sylvassa tråcklingsnålar. Blod på insändar brevet, där han ventilerar sin ilska över att dom fruntimmer som borde hjälpa honom att skilja korssöm från raksöm ägnar sig åt politik, facklig verksamhet & sånt tjafs!
Hör ensamhetens rop från Leif-Åkes mun full av tråd.
Kanske en syjunta är din räddning Leif-Åke?
En gemenskap med kaffesmak runt rustikt furubord.
Lär dig att klippa mönster så får du garanterat ligga.
Nu närmar sig vintern & jag hoppas att Leif-Åke är utrustad med det mjukaste av hemvirkat. Så han klarar sig i kylan.
Hoppas att han inte bekymrar sig allt för mycket om Centern & Lo, dom reder sig nog.
Jag önskar dig allt gott Leif-Åke, men det är nog dax att sluta skriva insändare!
Mvh/ Bleknosen
lördag 13 november 2010
Utläggning fån Underlandet
Åh, det är så mycket jag vill säga & det finns för få bokstäver.
Ok, vi börjar såhär: Lördag, regn, kulturevenemang.
Sätter på mig min kavaj, remmar på mig båda skorna, & jag tände cigaretten, sa "min sköna får jag lov?"
Det var tydligen väldigt längesedan som någon sa "Min sköna får jag lov?"
Åker med en den spårvagn som lyckats hålla sig kvar i trafik trots lövhalka & mystiska väderlekar.
Det går bra. Har månadskort. Har hunnit med rätt vagn. Är i tid. Rätt söt med omsorgsfulla läppar.
Då kliver dom på.
12 mellanchefer i sina bästa år, skojfriska & omedveta om epitetet skamlöshet.
Dessa lärjungar sätter sig runt mig som en oroande ampfiteater av blodtörst.
Jag blir bedömd.
Uttittad & gestikulerad i ryggläge.
Dom fjortonåriga flickorna längre bak i vagnen skall &så bedömas enligt farbrormanifestet.
Det talas om att det skulle vara härligt att få sig till mans en liten tight lammunge. Tight, är förövrigt ett ord som används flitigt av dessa lördagsnattsägande män...
Jag får reda på att mina läppar är för röda & att jag valt min uringning eftersom att jag längtar efter att bli beskådad, så det är ju bra jävla synd att jag är en sån motstävig surfitta som inte vill konversera dessa gudagåvor till alfahannar.
Jag blir tyst.
Pillar med min mobil & känner ett doft av ruttet.
Festlige Frasse, som har tagit komandot över hela eventet. som jag uppfattar som en form av "kick off", berättar att Gösta har fixat något alldelens enastående inför kvällen.
Stripp!
"Har nu alla fyllt på pluntan? Spriten är jävligt dyr där inne!!!"
Ystra av gocartåkning & nytvättade, halvfungerande gubbkön, skrockar alla medhållande & tar sig åt innerfickan.
Sicken fest & gamman!
Jag vill dö & fly.
Eller mörda.
Tankarna måste stanna så att jag klarar två hållplatser till.
Dom fräsiga, högavlönade företagsfarbröderna stiger av spårvagnen & skanderar den gamla fina biten "Hora, hora, hooooora!" Om & om igen, som om Apollon skulle tillkallas till en uråldrig rit.
Åker vidare & känner smuts.
Åker till mitt, fagra intelektuella, berörande kulturevenemang.
Är p-k men jävligt ilsk.
Jag vet att någonstans på en långgata nära mig så förolämpas en kvinna som svingar sig runt en stång. Hon bedöms från anus till hårfäste, av en jury som fostrats till sin fullkomlighet av den tid som längesedan flytt...
Kick off.
Kick ass.
Kick them långt åt helvete!
Gubbslemmen alltså!
Ok, vi börjar såhär: Lördag, regn, kulturevenemang.
Sätter på mig min kavaj, remmar på mig båda skorna, & jag tände cigaretten, sa "min sköna får jag lov?"
Det var tydligen väldigt längesedan som någon sa "Min sköna får jag lov?"
Åker med en den spårvagn som lyckats hålla sig kvar i trafik trots lövhalka & mystiska väderlekar.
Det går bra. Har månadskort. Har hunnit med rätt vagn. Är i tid. Rätt söt med omsorgsfulla läppar.
Då kliver dom på.
12 mellanchefer i sina bästa år, skojfriska & omedveta om epitetet skamlöshet.
Dessa lärjungar sätter sig runt mig som en oroande ampfiteater av blodtörst.
Jag blir bedömd.
Uttittad & gestikulerad i ryggläge.
Dom fjortonåriga flickorna längre bak i vagnen skall &så bedömas enligt farbrormanifestet.
Det talas om att det skulle vara härligt att få sig till mans en liten tight lammunge. Tight, är förövrigt ett ord som används flitigt av dessa lördagsnattsägande män...
Jag får reda på att mina läppar är för röda & att jag valt min uringning eftersom att jag längtar efter att bli beskådad, så det är ju bra jävla synd att jag är en sån motstävig surfitta som inte vill konversera dessa gudagåvor till alfahannar.
Jag blir tyst.
Pillar med min mobil & känner ett doft av ruttet.
Festlige Frasse, som har tagit komandot över hela eventet. som jag uppfattar som en form av "kick off", berättar att Gösta har fixat något alldelens enastående inför kvällen.
Stripp!
"Har nu alla fyllt på pluntan? Spriten är jävligt dyr där inne!!!"
Ystra av gocartåkning & nytvättade, halvfungerande gubbkön, skrockar alla medhållande & tar sig åt innerfickan.
Sicken fest & gamman!
Jag vill dö & fly.
Eller mörda.
Tankarna måste stanna så att jag klarar två hållplatser till.
Dom fräsiga, högavlönade företagsfarbröderna stiger av spårvagnen & skanderar den gamla fina biten "Hora, hora, hooooora!" Om & om igen, som om Apollon skulle tillkallas till en uråldrig rit.
Åker vidare & känner smuts.
Åker till mitt, fagra intelektuella, berörande kulturevenemang.
Är p-k men jävligt ilsk.
Jag vet att någonstans på en långgata nära mig så förolämpas en kvinna som svingar sig runt en stång. Hon bedöms från anus till hårfäste, av en jury som fostrats till sin fullkomlighet av den tid som längesedan flytt...
Kick off.
Kick ass.
Kick them långt åt helvete!
Gubbslemmen alltså!
fredag 12 november 2010
Hustrumisshandel
Trots att min hustru har man & hund, så är hon än dock min fru.
Vissa plikter varar längre än man tror...
Vi har kännt varandra sedan Jesus gick i sandaler & för några veckor sedan hade vi vårt första gräl.
Till mångas förvåning, eftersom vår ton gentemot den andre har ofta varit kärv & otäck.
But i a good way, resonerar vi.
Lite härligt norrlandskärvt sådär.
Men plötsligt så satte sig hela lappmarkshelvetet på oss när vi minst anade det.
Gräl & missförstånd. Tårar & tandagnisslan.
Kris i imagnitionärt äktenskap & ingen kbt-psykolog att tillgå i den bistra västkustnatten.
Vi lade oss under varsin filt & gick sönder.
Tänkte fruktansvärda tankar om att om jag skulle dö, så skulle hon stå vid kistan i liljevitbrudskrud & sörja över vår bittra fiendeskap. Eller om jag skulle dö & hon inte kom på begavningen, utan satt på verandan med man & hund & åt korvstroganof & skrockade över fredags spriten & inte hade en tanke på att jag låg genomskinligt blodfattig i en kista av det billigaste träslag som Fonus kunde uppbringa. Eller om hon skulle dö & jag inte blev bjuden på begravningen enligt skivet testamente. Eller om hon skulle dö & jag skulle stå vid kistan & sjunga den sorgligaste visa till avsked & evigt befinna mig i limbot av osagdhet & samvetssvärta...
Ja, inom dramatiken är jag utbildad & det tycker csn är prima!
Iallafall, två veckor var vi fiender.
Jag följde hennes förehavanden på facebook som en svartsjuk, kolerisk matematikmagister.
Hon verkade älska alla våldsamt, utom mig.
Som sagt, två veckor. Sedan orkade vi inte vara osams längre, tack & lov.
Vi ska nog ha varandra på något sätt.
Som en liten kärlek.
Som ett litet straff.
Som ebony & ivory.
Eller bara som en bättre hötorgskonst...
Vissa plikter varar längre än man tror...
Vi har kännt varandra sedan Jesus gick i sandaler & för några veckor sedan hade vi vårt första gräl.
Till mångas förvåning, eftersom vår ton gentemot den andre har ofta varit kärv & otäck.
But i a good way, resonerar vi.
Lite härligt norrlandskärvt sådär.
Men plötsligt så satte sig hela lappmarkshelvetet på oss när vi minst anade det.
Gräl & missförstånd. Tårar & tandagnisslan.
Kris i imagnitionärt äktenskap & ingen kbt-psykolog att tillgå i den bistra västkustnatten.
Vi lade oss under varsin filt & gick sönder.
Tänkte fruktansvärda tankar om att om jag skulle dö, så skulle hon stå vid kistan i liljevitbrudskrud & sörja över vår bittra fiendeskap. Eller om jag skulle dö & hon inte kom på begavningen, utan satt på verandan med man & hund & åt korvstroganof & skrockade över fredags spriten & inte hade en tanke på att jag låg genomskinligt blodfattig i en kista av det billigaste träslag som Fonus kunde uppbringa. Eller om hon skulle dö & jag inte blev bjuden på begravningen enligt skivet testamente. Eller om hon skulle dö & jag skulle stå vid kistan & sjunga den sorgligaste visa till avsked & evigt befinna mig i limbot av osagdhet & samvetssvärta...
Ja, inom dramatiken är jag utbildad & det tycker csn är prima!
Iallafall, två veckor var vi fiender.
Jag följde hennes förehavanden på facebook som en svartsjuk, kolerisk matematikmagister.
Hon verkade älska alla våldsamt, utom mig.
Som sagt, två veckor. Sedan orkade vi inte vara osams längre, tack & lov.
Vi ska nog ha varandra på något sätt.
Som en liten kärlek.
Som ett litet straff.
Som ebony & ivory.
Eller bara som en bättre hötorgskonst...
Den festliga feministen
Finns hon?
Jamen visst!
Vi är ganska många, men omvärlden gör oss till väldigt få.
Vi har röda läppar & silkes mjuka ben.
Vi gillar sex & mat.
Vi vill varken kastrera, stellerisera eller skapa skyttegravar.
Vi är inte surare än valfri bostadsrättsförening.
Vi är inte bittrare än en omogen morell.
Vi vill bara ha lika mycket betalt som mustiga män.
Vi vill inte bli våldtagna.
Känns detta mycket hotfullt & rent av förkastligt, så föreslår jag en enklare skärpning av motsägarna.
Inte svårt alls.
Skärp till sig & tänk ett led ytterligare.
Jag lovar, det blir enklare.
Det blir godare mat & bättre erotik.
Det blir som sagan vi aldrig skrev.
Lysistrate vill dig väl.
Lovar!
Jamen visst!
Vi är ganska många, men omvärlden gör oss till väldigt få.
Vi har röda läppar & silkes mjuka ben.
Vi gillar sex & mat.
Vi vill varken kastrera, stellerisera eller skapa skyttegravar.
Vi är inte surare än valfri bostadsrättsförening.
Vi är inte bittrare än en omogen morell.
Vi vill bara ha lika mycket betalt som mustiga män.
Vi vill inte bli våldtagna.
Känns detta mycket hotfullt & rent av förkastligt, så föreslår jag en enklare skärpning av motsägarna.
Inte svårt alls.
Skärp till sig & tänk ett led ytterligare.
Jag lovar, det blir enklare.
Det blir godare mat & bättre erotik.
Det blir som sagan vi aldrig skrev.
Lysistrate vill dig väl.
Lovar!
måndag 8 november 2010
Eat me!
I mig bor ingen husfru.
Ibland tror jag det & lagar mat.
Det ska jag ge fan i.
Det blir sällan bra & ofta misslyckat.
Känner enorm skepsis mot rätter som kräver att man änvänder mer än ett kökskärl.
Det optimala är om man han hysta i allt i samma gryta & skaka om & värma lite.
Goda rätter tillagas sällan så.
Jag äger inga basvaror.
Jag äger fyra kryddor. Salt. Peppar. Aromat. Italiensk salladskrydda.
Omöjligt att med den lilla scoututrustningen piffa upp tex ett jordärtskockskum.
I skolan lade dom ner tillvalet "Ord & bild". Vi konstnärssjälar blev då förvisade till ämnet "Konsument idag".
Där fick vi lära oss att diska, baka, laga mat, möblera lägenhet utifrån ritning, göra hushållsbudget, mangla & olika typer av linsavkok samt kostcirklar.
Av detta minns jag intet, förutom att lärarinnan ville ligga med min fader Ryttmästaren.
Äger ingen kokbok.
Tycker inte om att mäta med mått & följa recept.
Skulle gärna vilja njuta av en enkel grönsakssoppa & tycka att sällskapet är huvudsaken.
Äta hårdbröd utan smör med en enkel skiva ost på...
Jag älskar att äta mat som någon annan har lagat. Det är gott & mättande. En symfoni av smaker, fjärran min egen kvartett av salt, peppar, aromat & italiensk salladskrydda.
Idag lagade jag omelett.
Det blev nästan lyckat.
Nu kommer jag att äta omelett i tid & evighet.
Ända tills den stora omelettsjukan infinner sig & jag inte kan titta åt ett ägg på två/tre år.
Brukar jobba så.
Mjölkar ur den stackars rätten tills bara äckel & förakt finns att tillgå.
Efter ett tag brukar jag hitta en ny rätt som jag missbrukar med en amfetaminists entusiasm.
En maträtt som ofta smakar salt, peppar, aromat eller italiensk salladskrydda...
Ibland tror jag det & lagar mat.
Det ska jag ge fan i.
Det blir sällan bra & ofta misslyckat.
Känner enorm skepsis mot rätter som kräver att man änvänder mer än ett kökskärl.
Det optimala är om man han hysta i allt i samma gryta & skaka om & värma lite.
Goda rätter tillagas sällan så.
Jag äger inga basvaror.
Jag äger fyra kryddor. Salt. Peppar. Aromat. Italiensk salladskrydda.
Omöjligt att med den lilla scoututrustningen piffa upp tex ett jordärtskockskum.
I skolan lade dom ner tillvalet "Ord & bild". Vi konstnärssjälar blev då förvisade till ämnet "Konsument idag".
Där fick vi lära oss att diska, baka, laga mat, möblera lägenhet utifrån ritning, göra hushållsbudget, mangla & olika typer av linsavkok samt kostcirklar.
Av detta minns jag intet, förutom att lärarinnan ville ligga med min fader Ryttmästaren.
Äger ingen kokbok.
Tycker inte om att mäta med mått & följa recept.
Skulle gärna vilja njuta av en enkel grönsakssoppa & tycka att sällskapet är huvudsaken.
Äta hårdbröd utan smör med en enkel skiva ost på...
Jag älskar att äta mat som någon annan har lagat. Det är gott & mättande. En symfoni av smaker, fjärran min egen kvartett av salt, peppar, aromat & italiensk salladskrydda.
Idag lagade jag omelett.
Det blev nästan lyckat.
Nu kommer jag att äta omelett i tid & evighet.
Ända tills den stora omelettsjukan infinner sig & jag inte kan titta åt ett ägg på två/tre år.
Brukar jobba så.
Mjölkar ur den stackars rätten tills bara äckel & förakt finns att tillgå.
Efter ett tag brukar jag hitta en ny rätt som jag missbrukar med en amfetaminists entusiasm.
En maträtt som ofta smakar salt, peppar, aromat eller italiensk salladskrydda...
tisdag 2 november 2010
Sound of silence
Nu är den här igen!
Tidningen "Hem & Hyra" damp ner i prinsesshålan tisdagen till ära...
Eftersom Bleknosen är fattig som en rysk 1800-tals poet, så uppskattas gratistidningar av alla det slag. Ja, nu är ju inte "Hem & Hyra" helt gratis, men armodet kan vara en förklaring till varför jag plöjer lektyr såsom "Centrumbladet" & "Amos", med stor iver...
"Hem & Hyra- för dig som hyr din bostad"
Det gör jag.
Temat för detta nummer är ljudkänslighet. Lyhördhet. Störningar. Muntert värre.
Inleds med en om en artikel om olika fastigheters ålder & byggmaterial & hur deta påverkar Störet.
Störet är något som många drabbas av & Störet förstör många hyresgästers liv & vardag.
Störet kan tex vara att någon går i trappan & att jag råkar höra det & blir våldsamt störd.
Smäll i dörrar, centrifugering, prat & skratt, spel av musik, gräl, barn som leker, fläktar som surrar, bilar som brummar. dörrar som gnisslar, vatten som rinner, stönanden & knullanden, telefoner som ringer, porttelefoner som låter, väckarklockor som piper, hostningar, Tv tittande, hantverk av olika slag... osv osv osv... Jäkla massa Stör med andra ord!
Artikel 2: Så säkrar du din lägenhet mot buller.
Jag vad säger man? Vaddera?
Sen kommer frågespalten. Alla är Störda, missnöjda & ledsna.
Många vill ha sänkt hyra för att deras livssitiuation är totalförstörd av högtalande, musiklyssnande, kedjerökande pack till grannar.
Antingen så har jag haft en himlans tur med alla mina boenden, eller så är jag inte så Störningskänslig.
Jag hör stegen i trappan, musiken, knullandet, barnen osv.
Men mitt liv blir inte förstört pga av det.
Tycker att det är ganska skönt att höra ljud som bekräftar att jag inte är mol allena här på jorden. Höra att det finns liv. Pesten tog inte alla. Än är det gott gry i människorna.
Jag är tacksam att jag har varmvatten!
Skärp till sig nu hyresgäster! Det är varken svårt eller farligt att dela hyreshus med medmänniskor!
& enligt "Hem & Hyras" annonsörer så kan vi ju köpa boken "Den fantastiska bikarbonaten" till förmånligt pris. Bara en sån sak!
Citat: När du har läst boken kommer du säkert att utbrista "Finns det något som inte vanlig bikarbonat är bra
mot?"
Ja, det skulle väl vara Stör då...
Tidningen "Hem & Hyra" damp ner i prinsesshålan tisdagen till ära...
Eftersom Bleknosen är fattig som en rysk 1800-tals poet, så uppskattas gratistidningar av alla det slag. Ja, nu är ju inte "Hem & Hyra" helt gratis, men armodet kan vara en förklaring till varför jag plöjer lektyr såsom "Centrumbladet" & "Amos", med stor iver...
"Hem & Hyra- för dig som hyr din bostad"
Det gör jag.
Temat för detta nummer är ljudkänslighet. Lyhördhet. Störningar. Muntert värre.
Inleds med en om en artikel om olika fastigheters ålder & byggmaterial & hur deta påverkar Störet.
Störet är något som många drabbas av & Störet förstör många hyresgästers liv & vardag.
Störet kan tex vara att någon går i trappan & att jag råkar höra det & blir våldsamt störd.
Smäll i dörrar, centrifugering, prat & skratt, spel av musik, gräl, barn som leker, fläktar som surrar, bilar som brummar. dörrar som gnisslar, vatten som rinner, stönanden & knullanden, telefoner som ringer, porttelefoner som låter, väckarklockor som piper, hostningar, Tv tittande, hantverk av olika slag... osv osv osv... Jäkla massa Stör med andra ord!
Artikel 2: Så säkrar du din lägenhet mot buller.
Jag vad säger man? Vaddera?
Sen kommer frågespalten. Alla är Störda, missnöjda & ledsna.
Många vill ha sänkt hyra för att deras livssitiuation är totalförstörd av högtalande, musiklyssnande, kedjerökande pack till grannar.
Antingen så har jag haft en himlans tur med alla mina boenden, eller så är jag inte så Störningskänslig.
Jag hör stegen i trappan, musiken, knullandet, barnen osv.
Men mitt liv blir inte förstört pga av det.
Tycker att det är ganska skönt att höra ljud som bekräftar att jag inte är mol allena här på jorden. Höra att det finns liv. Pesten tog inte alla. Än är det gott gry i människorna.
Jag är tacksam att jag har varmvatten!
Skärp till sig nu hyresgäster! Det är varken svårt eller farligt att dela hyreshus med medmänniskor!
& enligt "Hem & Hyras" annonsörer så kan vi ju köpa boken "Den fantastiska bikarbonaten" till förmånligt pris. Bara en sån sak!
Citat: När du har läst boken kommer du säkert att utbrista "Finns det något som inte vanlig bikarbonat är bra
mot?"
Ja, det skulle väl vara Stör då...
söndag 31 oktober 2010
Blood candy
Det är halloween helg.
En helg som säkert i någon mån härstammar från vårt hedniska ursprung, men känns dock rätt ny & ovan...
Vet inte riktigt vad som är mål & mening med firandet.
Men som jag har förstått det så ska det kläs ut med inriktning mot den mörka sidan.
Än så länge verkar det festligt. Satan behöver &så uppmärksamhet & cred.
Men sen blir det svårt.
Barn av varierad ålder skall följdaktligen knacka dörr & kräva mig på pengar eller godis.
Girigt & utan att ge mig något tillbaka.
Påskkärringar har i allafall vett att sjunga en sång. Bjuda på sig själva. Små fräkninga entertainers som gör möda för lönen.
Påskkärringarna är förövrigt mycket mera kreativa. Dom har oftast satt ihop sina scenkostymer själva. Tänkt till. Påskkärrings outfiten kan man inte köpa som inplastat kit på närmaste bensinstation. Det kan man med sin halloween utklädnad. Den är nämligen massproducerad i prassligt syntetmaterial.
Bus eller godis?
Vad innebär bus?
Är inte "bus" ett kodord för syndigt umgänge inom vissa sexuella minoritetsgrupper? Det missförståndet kan få katasrofala följder.
Vad innebär godis?
Mandariner & femårstorr brideblandning duger icket.
Men om jag bara har havrekuddar & tepåsar hemma, skall jag då staffas av sockerstinna, giriga barn för det?
Är det bara barn som får klä ut sig?
Får jag klä ut mig?
Jag skulle klä ut mig till någor riktigt läskigt så som sverigedemokrat eller försäkringskassehandläggare.
"Gåslever eller pengar!!!" skulle jag vråla.
Om ni inte ger mig vad jag kräver så kommer jag att hota er med böter & blanketter.
Ibland kallas det rån.
Ibland kallas det halloween...
En helg som säkert i någon mån härstammar från vårt hedniska ursprung, men känns dock rätt ny & ovan...
Vet inte riktigt vad som är mål & mening med firandet.
Men som jag har förstått det så ska det kläs ut med inriktning mot den mörka sidan.
Än så länge verkar det festligt. Satan behöver &så uppmärksamhet & cred.
Men sen blir det svårt.
Barn av varierad ålder skall följdaktligen knacka dörr & kräva mig på pengar eller godis.
Girigt & utan att ge mig något tillbaka.
Påskkärringar har i allafall vett att sjunga en sång. Bjuda på sig själva. Små fräkninga entertainers som gör möda för lönen.
Påskkärringarna är förövrigt mycket mera kreativa. Dom har oftast satt ihop sina scenkostymer själva. Tänkt till. Påskkärrings outfiten kan man inte köpa som inplastat kit på närmaste bensinstation. Det kan man med sin halloween utklädnad. Den är nämligen massproducerad i prassligt syntetmaterial.
Bus eller godis?
Vad innebär bus?
Är inte "bus" ett kodord för syndigt umgänge inom vissa sexuella minoritetsgrupper? Det missförståndet kan få katasrofala följder.
Vad innebär godis?
Mandariner & femårstorr brideblandning duger icket.
Men om jag bara har havrekuddar & tepåsar hemma, skall jag då staffas av sockerstinna, giriga barn för det?
Är det bara barn som får klä ut sig?
Får jag klä ut mig?
Jag skulle klä ut mig till någor riktigt läskigt så som sverigedemokrat eller försäkringskassehandläggare.
"Gåslever eller pengar!!!" skulle jag vråla.
Om ni inte ger mig vad jag kräver så kommer jag att hota er med böter & blanketter.
Ibland kallas det rån.
Ibland kallas det halloween...
onsdag 27 oktober 2010
Hemköping
Jag har under några dagar varit kund på Hemköp vid stadens fulaste torg.
Där är det alltid full ruljans.
Anställda med Hemköpskjortor i rött & svart, är tjusigt ljusatta med flitens varma lampa.
Dom är väldigt många.
En hel myriad.
Dom flyttar varor från en hylla till en annan.
Som om dom sökte efter den optimala produktplaceringen.
Jag tror att dom gör det.
Sylthyllan flyttas från höger till vänster. Från måndag till tisdag.
Charken är dock på samma ställe hela tiden, men makaronerna är något av ett resandefolk...
Under denna cirkulation verkar personalen ha rätt roligt. Dom skrattar & kastar varor till varandra.
På ett ödmjukt vis.
Mån om att mottagaren ska kunna fånga...
Jag skulle vilja jobba där.
Jonglera med riskakor and become King of Hemköping...
Där är det alltid full ruljans.
Anställda med Hemköpskjortor i rött & svart, är tjusigt ljusatta med flitens varma lampa.
Dom är väldigt många.
En hel myriad.
Dom flyttar varor från en hylla till en annan.
Som om dom sökte efter den optimala produktplaceringen.
Jag tror att dom gör det.
Sylthyllan flyttas från höger till vänster. Från måndag till tisdag.
Charken är dock på samma ställe hela tiden, men makaronerna är något av ett resandefolk...
Under denna cirkulation verkar personalen ha rätt roligt. Dom skrattar & kastar varor till varandra.
På ett ödmjukt vis.
Mån om att mottagaren ska kunna fånga...
Jag skulle vilja jobba där.
Jonglera med riskakor and become King of Hemköping...
lördag 23 oktober 2010
Kattguld
När jag var någon form av barn så fick jag den stora äran att en mulen höstdag, följa med min äldre & ljusår tuffare kompis, på "Teknikens Dag"!
På Teknikens Dag så fick man experimentera & pyssla för fulla muggar!
Måla & kladda. Lära & leva. Fria barn i undersökande process.
En mycket bra dag!
Bara tanken på detta sociala reningsbad gjorde mig en smula svag...
Men utmaningar är nyttiga & tuffekompisen var den mest åtråvärda, så jag hängde med.
Vi åkte till det stora stenhuset som läckte av kunskap & lek.
Undersökandet var i full gång!
På en anslagstavla stod alla experimentverkstäder pedagogiskt nedskrivna.
Vi valde docktillverkning med bas av flörtkula & skrot.
Van av mitt eremitleverne & min kreativa uppfostran så var detta skrotpyssel mig välbekant & dockorna blev både konstärliga & användbara.
Då kommer han.
Journalisten.
Som ska göra ett glatt reppotage om dom framtida folkhemsvårdarna. Barnen.
Han får syn på mitt ultravioletta hår & stövlar fram.
"Tjena! Verkar skoj det här! Vad är du intresserad av mer än att göra dockor av flörtkulor av skrot?"
Han snackar med kidsen på kidsens vis.
Jag är inte skärskilt inresserad av att tillverka dockor av flörtkulor & skrot, men jag är på Teknikens Dag med min tuffekompis & har inte så mycket val.
"Hm... Eh... Det är väl lite blandat..." Svarar det bleka barnet med det vita håret.
"Jasså! Metaller säger du! Intressant!"
Nejnejnej! Inte metaller. Blandat! Jag mummlade faktiskt b-l-a-n-d-a-t.
Åååååååååå! Nu blir det missförstånd & elände!
"Vilken är din favorit metall?"
Snällasnälla sluta fråga.
"Öh... Eh... Guld?"
"Jasså! Guld säger du! Varför då?"
"D.. där... därför att det är blankt & man kan bita i det för att se om det är äkta..."
Sen kan man höra min ljusa barnaröst hålla en hyfsat lång föreläsning om vaför jag är så sjutusan intresserad av ädelmetaller.
Sedan tackar journalisten för sig & ser sig om efter någon ny unge med specialintresse.
När vi sedan ska se hur en grankotte kan ändra färg beroende på prismans brytningspunkter, så är jag svimmfärdig.
Jag ljög för murveln!
Men det var ju bara för att rädda honom från en penibel sitiuation. Det var av en slags omsorg!
Detta kommer givetvis i tryck.
Förvånade föräldrar utbrister "Det har du aldrig sagt."
Förfadren köper boken "Metaller & Mineraler" som han överlämnar till sitt generade barnbarn.
Jag bryr mig inte ett dyft om metall.
Bara om jag får det i äkta smycken.
Eller i reda pengar....
På Teknikens Dag så fick man experimentera & pyssla för fulla muggar!
Måla & kladda. Lära & leva. Fria barn i undersökande process.
En mycket bra dag!
Bara tanken på detta sociala reningsbad gjorde mig en smula svag...
Men utmaningar är nyttiga & tuffekompisen var den mest åtråvärda, så jag hängde med.
Vi åkte till det stora stenhuset som läckte av kunskap & lek.
Undersökandet var i full gång!
På en anslagstavla stod alla experimentverkstäder pedagogiskt nedskrivna.
Vi valde docktillverkning med bas av flörtkula & skrot.
Van av mitt eremitleverne & min kreativa uppfostran så var detta skrotpyssel mig välbekant & dockorna blev både konstärliga & användbara.
Då kommer han.
Journalisten.
Som ska göra ett glatt reppotage om dom framtida folkhemsvårdarna. Barnen.
Han får syn på mitt ultravioletta hår & stövlar fram.
"Tjena! Verkar skoj det här! Vad är du intresserad av mer än att göra dockor av flörtkulor av skrot?"
Han snackar med kidsen på kidsens vis.
Jag är inte skärskilt inresserad av att tillverka dockor av flörtkulor & skrot, men jag är på Teknikens Dag med min tuffekompis & har inte så mycket val.
"Hm... Eh... Det är väl lite blandat..." Svarar det bleka barnet med det vita håret.
"Jasså! Metaller säger du! Intressant!"
Nejnejnej! Inte metaller. Blandat! Jag mummlade faktiskt b-l-a-n-d-a-t.
Åååååååååå! Nu blir det missförstånd & elände!
"Vilken är din favorit metall?"
Snällasnälla sluta fråga.
"Öh... Eh... Guld?"
"Jasså! Guld säger du! Varför då?"
"D.. där... därför att det är blankt & man kan bita i det för att se om det är äkta..."
Sen kan man höra min ljusa barnaröst hålla en hyfsat lång föreläsning om vaför jag är så sjutusan intresserad av ädelmetaller.
Sedan tackar journalisten för sig & ser sig om efter någon ny unge med specialintresse.
När vi sedan ska se hur en grankotte kan ändra färg beroende på prismans brytningspunkter, så är jag svimmfärdig.
Jag ljög för murveln!
Men det var ju bara för att rädda honom från en penibel sitiuation. Det var av en slags omsorg!
Detta kommer givetvis i tryck.
Förvånade föräldrar utbrister "Det har du aldrig sagt."
Förfadren köper boken "Metaller & Mineraler" som han överlämnar till sitt generade barnbarn.
Jag bryr mig inte ett dyft om metall.
Bara om jag får det i äkta smycken.
Eller i reda pengar....
torsdag 21 oktober 2010
Talking tails
Jag skulle vilja ha svans.
En sammetslen, sidenvit signalsvans.
När jag är glad så viftar den.
När jag anar fara så stelnar den koncentrerat.
Vid sorg så slokar den.
När jag är kåt... Kanske sväller den...?
Vid nervositet kan jag pyssla lite lugnande med den, knyta knutar & dylikt...
Jag skulle bli lätt att avläsa, & alltså skulle inga missförstånd uppstå.
Så skulle det va & det skulle vara bra.
I all evighet.
Amen.
En sammetslen, sidenvit signalsvans.
När jag är glad så viftar den.
När jag anar fara så stelnar den koncentrerat.
Vid sorg så slokar den.
När jag är kåt... Kanske sväller den...?
Vid nervositet kan jag pyssla lite lugnande med den, knyta knutar & dylikt...
Jag skulle bli lätt att avläsa, & alltså skulle inga missförstånd uppstå.
Så skulle det va & det skulle vara bra.
I all evighet.
Amen.
måndag 18 oktober 2010
Teknikens blunder
Var bor internet?
Allvarligt, jag fattar inte.
Ibland bor det i väggen, ibland bor det i luften jag andas.
Ibland bor det i en datamaskin.
Just ja, hos vissa har internet flyttat in i mobilen.
Fattar nada.
Förstår mig inte heller på telefoner, kameror, kopieringsapparater, räntan osv...
Det är mystiskt & fantastiskt.
Det verkar som om alla kan koder & hemliga språk som tämjer dessa ting.
Det kan inte jag.
Verkligen inte.
Detta är en form av handikapp.
När det gäller internet så är jag alltid livrädd att jag ska radera alltihopet.
Sabba hela cyberspace.
Kanske tror jag mig själv om förmycket...
Allvarligt, jag fattar inte.
Ibland bor det i väggen, ibland bor det i luften jag andas.
Ibland bor det i en datamaskin.
Just ja, hos vissa har internet flyttat in i mobilen.
Fattar nada.
Förstår mig inte heller på telefoner, kameror, kopieringsapparater, räntan osv...
Det är mystiskt & fantastiskt.
Det verkar som om alla kan koder & hemliga språk som tämjer dessa ting.
Det kan inte jag.
Verkligen inte.
Detta är en form av handikapp.
När det gäller internet så är jag alltid livrädd att jag ska radera alltihopet.
Sabba hela cyberspace.
Kanske tror jag mig själv om förmycket...
fredag 15 oktober 2010
Lillebror sover
Undertecknad har emellanåt ett ambivalent förhållande till sin familj.
Ibland är dom hur festlliga som helst!
Ibland vänder dom på en femöring & blir morriga & farliga. Ingen tål varandra & borgelighetens diskreta charm infinner sig.
Skyller inte ifrån mig, ty lika god kålsupare är jag...
Idag kom den Lillabroren på besök.
Han är färgglad som ett helt tivoli & har just gett ut en skiva.
Nu ligger han nerbäddad i blommiga lakan på min soffa.
"Det är så skönt att jag har köpt gästlakan som matchar inredningen" säger Storasyster.
"Suck & stön" säger Lillabror.
Nu sover han sött, jag ska snart &så
Han är fin.
När han dör så ska jag få göra en lampettskärm av hans tatuerade hud, det har han lovat.
Godnatt Lillabror,
systern älskar dig mer än du tror...
Ibland är dom hur festlliga som helst!
Ibland vänder dom på en femöring & blir morriga & farliga. Ingen tål varandra & borgelighetens diskreta charm infinner sig.
Skyller inte ifrån mig, ty lika god kålsupare är jag...
Idag kom den Lillabroren på besök.
Han är färgglad som ett helt tivoli & har just gett ut en skiva.
Nu ligger han nerbäddad i blommiga lakan på min soffa.
"Det är så skönt att jag har köpt gästlakan som matchar inredningen" säger Storasyster.
"Suck & stön" säger Lillabror.
Nu sover han sött, jag ska snart &så
Han är fin.
När han dör så ska jag få göra en lampettskärm av hans tatuerade hud, det har han lovat.
Godnatt Lillabror,
systern älskar dig mer än du tror...
onsdag 13 oktober 2010
Motvals 9
Undertecknad & Ulf Brunnberg står ute & röker på den ödsligaste av parkeringsplatser.
"Ja, det kunde ju ha varit en bättre show. Men jag är så jävla sjuk. Något med lungorna..."
Brunnpan hostar illusterande "Host. Host."
"Jassåru, själv hade jag hoppats på ett genombrott!" svarar en annan.
Både Vanheden & Bleknosen doftar osanning...
"Ja, det kunde ju ha varit en bättre show. Men jag är så jävla sjuk. Något med lungorna..."
Brunnpan hostar illusterande "Host. Host."
"Jassåru, själv hade jag hoppats på ett genombrott!" svarar en annan.
Både Vanheden & Bleknosen doftar osanning...
måndag 11 oktober 2010
Vind i seglen!
Jag har fått min identifikationshandling!
Det kostade tid & tårar, men nu är den min.
Kortet är ljusgult & tjusigt.
Den goda skattemyndigheten hade vänligheten att använda en smula vaselin på linsen.
Det gjorde mig himlans söt.
Ser ut lite som en hattifnatt som blivigt påkommen med händerna mellan benen.
Alltså himlans söt!
Striden har för tillfället rasat klart & jag skurar upp efter blodvitet.
Allt är frid & fröjd & Troja har långsamt börjat återuppbyggas.
Alla mina namn är felstavade men det är smällen man får ta såhär i efterkrigstid.
När jag hämtade ut existensberättigandet var det ingen kö.
Allt gick fint, förutom en murken blick från Rutigskjortan.
Han hade, tack & lov, inte hand om mitt ärende denna gång...
Skitpratet i fikarummet unnar jag dig Rutigskjorta. Du fär säga precis vad du tycker om mig till dina kollegor. Bjuder på det!
Vet dock att jag aldrig någonsin kommer att få ta del av en mastig skatteåterbäring.
Det är ok.
Jag finns & existerar.
Det är väl huvudsaken...?
Det kostade tid & tårar, men nu är den min.
Kortet är ljusgult & tjusigt.
Den goda skattemyndigheten hade vänligheten att använda en smula vaselin på linsen.
Det gjorde mig himlans söt.
Ser ut lite som en hattifnatt som blivigt påkommen med händerna mellan benen.
Alltså himlans söt!
Striden har för tillfället rasat klart & jag skurar upp efter blodvitet.
Allt är frid & fröjd & Troja har långsamt börjat återuppbyggas.
Alla mina namn är felstavade men det är smällen man får ta såhär i efterkrigstid.
När jag hämtade ut existensberättigandet var det ingen kö.
Allt gick fint, förutom en murken blick från Rutigskjortan.
Han hade, tack & lov, inte hand om mitt ärende denna gång...
Skitpratet i fikarummet unnar jag dig Rutigskjorta. Du fär säga precis vad du tycker om mig till dina kollegor. Bjuder på det!
Vet dock att jag aldrig någonsin kommer att få ta del av en mastig skatteåterbäring.
Det är ok.
Jag finns & existerar.
Det är väl huvudsaken...?
lördag 9 oktober 2010
Avlatsbrev
Jag vill bli ren genom bikt.
Förlåt mig, men jag vill bekänna.
Erkännde i tidigare inlägg att jag som ung åt massor med olika sorters lim.
Det är dock inte det enda...
Jag har, nu rodnar jag lite lagom katolskt, även ätit en tjuvhand!
När jag var något form av barn, så fanns det automater utställda på gator & torg. I dom stoppade man sin veckopeng & ut kom en plastask med en tjuvhand i.
Tjuvhanden var tillverkad i ett kletigt, plastigt form av silikonmaterial.
Om man kastade den på väggen så fastnade den där. Man kunde humpa lite med den & pga sin elastisitet & sitt klet kunde den även hämta mindre föremål.
Den blev lätt dammig men gick att tvätta.
Min var blå.
Den såg god ut.
Jag var svältfödd på godis & vips! Så hade jag käkat upp hela tjuvhanden!
Hela.
Mycken plast i orolig barnabuk.
Sa att jag hade tappat den. Skammen var total.
Såg framför mig hur tjuvhanden låg & skvalpade bland magsyror & havregrynsgröt. Blå & blank.
Vet inte riktigt varför jag åt upp den.
Det var väl en form av saknad efter något.
Den smakade ingenting. Det hade räckt med en liten bit, men jag åt hela jag.
Undrar om den ligger kvar där inne? Blå & blank.
Jag forsätter att undra vad det är som fattas mig...
Åh, nu känns det lite bättre!
Förlåt mig, men jag vill bekänna.
Erkännde i tidigare inlägg att jag som ung åt massor med olika sorters lim.
Det är dock inte det enda...
Jag har, nu rodnar jag lite lagom katolskt, även ätit en tjuvhand!
När jag var något form av barn, så fanns det automater utställda på gator & torg. I dom stoppade man sin veckopeng & ut kom en plastask med en tjuvhand i.
Tjuvhanden var tillverkad i ett kletigt, plastigt form av silikonmaterial.
Om man kastade den på väggen så fastnade den där. Man kunde humpa lite med den & pga sin elastisitet & sitt klet kunde den även hämta mindre föremål.
Den blev lätt dammig men gick att tvätta.
Min var blå.
Den såg god ut.
Jag var svältfödd på godis & vips! Så hade jag käkat upp hela tjuvhanden!
Hela.
Mycken plast i orolig barnabuk.
Sa att jag hade tappat den. Skammen var total.
Såg framför mig hur tjuvhanden låg & skvalpade bland magsyror & havregrynsgröt. Blå & blank.
Vet inte riktigt varför jag åt upp den.
Det var väl en form av saknad efter något.
Den smakade ingenting. Det hade räckt med en liten bit, men jag åt hela jag.
Undrar om den ligger kvar där inne? Blå & blank.
Jag forsätter att undra vad det är som fattas mig...
Åh, nu känns det lite bättre!
torsdag 7 oktober 2010
Rät, rädd & redig
När man var någon form av barn så gick man regelbundet & duktigt i skolan.
Där hade man många olika ämnen & idrott.
Man hade en bänk vars lock var antingen off white eller grönt & uppfällbart.
Man hade penna, sudd & lim.
När jag började skolan var det björnklister. Röd burk. Liten spatel. Smakade mandelkubb. Värdelöst att klistra med med var helt ok att äta i små tuggor från den fiffigt användbara spateln.
I tredje klass fick vi lim på flaska, med en lite roll högst upp. Den lilla rollen kunde man enkelt pyssla bort för att sedan dricka det friska, lättflytande limmet i djupa njutningsfulla klunkar.
Hemma hade vi limmet RX i en grå/röd flaska av modernt snitt. Detta lim var lite med hardcore. Sved ljuvligt i munnen & hade en frän doft av yrsel.
En dröm för en suicidal lågstadieelev...
Nu var det inte lim vi skulle tala om utan den fjärde vise mannen gällande skolmaterial: Linjalen.
30cm dvs 3dm. Plast. Gul & svart siffermärkning.
Vi fick låna Fröken Facits specialpenna för att skriva vårat namn på denna dyrgrip.
Pennan, hör & häpna, fäste på plast!
Men den gick att träget nöta bort utan större svårigheter...
Jag skrev namnet "Titti" på min. Jag ville gärna kallas för Titti.
Jag vet, skitkonstigt.
Men betänk dock att jag är uppväxt i glesbyggd & hade som bäst en blåmascarad frisörska från Boden som förebild. Därav kärleken till white trash namn...
När linjalen var märkt så kunde den börja användas.
Till allt.
Det var ett evigt mätande. Ett evigt undersrykande med linjalraka streck.
När man inom matematiken gjorde taluppställningar så skulle strecket mellan tal & summa ritas rakt & prydligt med linjal. Sedan skev man "Svar:" & även under "Svar:" skulle ett rakt streck ritas med hjälp av denna gudagåva till plastbit. För att visa att uppgiften var löst & att man gick in på nästa räknexempel, så drog man ett linjalsreck över hela matteboksidan, så att alla lösta tal fick var sin rektangel att bo i.
Himlans raka streck blev det!
Raka, tjocka streck. Därför att alla vi små tuktade skolbarn tryckte så inåtahelvete hårt med våra gula blyertspennor av nervositet över att strecket skulle bli snett & vint. Vi tryckte hårt för att våra små fantasier inte skulle göra uppror mot allt detta jätteraka & rediga.
Allt detta linjerande måste ha tagit en himla tid!
Det kan ju ha varit en nackdel, eftersom vi redan första skoldagen lärde oss att allt är en tävling.
Allt!
(Priset var dock diffust....)
Man skyndade & skyndade, mätte & streckade, rakare & snabbare, tills handen åkte upp & toalettbesök tilläts.
Väl inne på vattenklosetten så tog man en tugga lim för att lugna nerverna, eller en stilla sniff på whiteboard pennan...
White.
Vitt.
Vit.
Som färg av oskuld....
Där hade man många olika ämnen & idrott.
Man hade en bänk vars lock var antingen off white eller grönt & uppfällbart.
Man hade penna, sudd & lim.
När jag började skolan var det björnklister. Röd burk. Liten spatel. Smakade mandelkubb. Värdelöst att klistra med med var helt ok att äta i små tuggor från den fiffigt användbara spateln.
I tredje klass fick vi lim på flaska, med en lite roll högst upp. Den lilla rollen kunde man enkelt pyssla bort för att sedan dricka det friska, lättflytande limmet i djupa njutningsfulla klunkar.
Hemma hade vi limmet RX i en grå/röd flaska av modernt snitt. Detta lim var lite med hardcore. Sved ljuvligt i munnen & hade en frän doft av yrsel.
En dröm för en suicidal lågstadieelev...
Nu var det inte lim vi skulle tala om utan den fjärde vise mannen gällande skolmaterial: Linjalen.
30cm dvs 3dm. Plast. Gul & svart siffermärkning.
Vi fick låna Fröken Facits specialpenna för att skriva vårat namn på denna dyrgrip.
Pennan, hör & häpna, fäste på plast!
Men den gick att träget nöta bort utan större svårigheter...
Jag skrev namnet "Titti" på min. Jag ville gärna kallas för Titti.
Jag vet, skitkonstigt.
Men betänk dock att jag är uppväxt i glesbyggd & hade som bäst en blåmascarad frisörska från Boden som förebild. Därav kärleken till white trash namn...
När linjalen var märkt så kunde den börja användas.
Till allt.
Det var ett evigt mätande. Ett evigt undersrykande med linjalraka streck.
När man inom matematiken gjorde taluppställningar så skulle strecket mellan tal & summa ritas rakt & prydligt med linjal. Sedan skev man "Svar:" & även under "Svar:" skulle ett rakt streck ritas med hjälp av denna gudagåva till plastbit. För att visa att uppgiften var löst & att man gick in på nästa räknexempel, så drog man ett linjalsreck över hela matteboksidan, så att alla lösta tal fick var sin rektangel att bo i.
Himlans raka streck blev det!
Raka, tjocka streck. Därför att alla vi små tuktade skolbarn tryckte så inåtahelvete hårt med våra gula blyertspennor av nervositet över att strecket skulle bli snett & vint. Vi tryckte hårt för att våra små fantasier inte skulle göra uppror mot allt detta jätteraka & rediga.
Allt detta linjerande måste ha tagit en himla tid!
Det kan ju ha varit en nackdel, eftersom vi redan första skoldagen lärde oss att allt är en tävling.
Allt!
(Priset var dock diffust....)
Man skyndade & skyndade, mätte & streckade, rakare & snabbare, tills handen åkte upp & toalettbesök tilläts.
Väl inne på vattenklosetten så tog man en tugga lim för att lugna nerverna, eller en stilla sniff på whiteboard pennan...
White.
Vitt.
Vit.
Som färg av oskuld....
onsdag 6 oktober 2010
Det smakar overkligt
Det är här nu.
Det svindlar framför mina ögon.
Håller det mot mitt bröst, drar in dess doft i mig.
Äntligen kom du.
Som vi kämpade.
Nu förändras livet för alltid.
Tänk att jag får hålla dig dessa första skälvande sekunder.
Tänk att du äntligen blev mitt.
Vi ska hjälpa varandra.
Allt annat verkar oviktigt & jag drunknar i din blotta närvaro.
Tänk att jag förtjänade dig.
Att du kom in i mitt liv.
En gudagåva.
Att priset var högt har jag nu glömt.
Varsamt sprättar jag upp dig.
Lilla avitionsbrev, äntligen kom du.
Just då jag slutat att längta...
Det svindlar framför mina ögon.
Håller det mot mitt bröst, drar in dess doft i mig.
Äntligen kom du.
Som vi kämpade.
Nu förändras livet för alltid.
Tänk att jag får hålla dig dessa första skälvande sekunder.
Tänk att du äntligen blev mitt.
Vi ska hjälpa varandra.
Allt annat verkar oviktigt & jag drunknar i din blotta närvaro.
Tänk att jag förtjänade dig.
Att du kom in i mitt liv.
En gudagåva.
Att priset var högt har jag nu glömt.
Varsamt sprättar jag upp dig.
Lilla avitionsbrev, äntligen kom du.
Just då jag slutat att längta...
tisdag 5 oktober 2010
Modeblogg light
Det sägs att mångas mardröm vore att dyka upp på en tillställning iförd samma aftonblåsa som någon annan i sällskapet.
"Ånej! Samma klänning som hon! Så genant, så genant..."
Själv skulle jag nog bli lite glad.
Detta innbär ju att jag inte enam rivigt runt i reakorgen.
Detta innebär ju att min smak duger.
Detta innebär att vi borde bli bästväninnor & dela alla våra hemligheter med varandra.
Detta innebär att hennes partner borde tycka att även jag är söt.
Så bra!
Så win win.
I vardagen så strävar ju alla efter att se hyfsat lika ut, så varför inte &så på fest?
Detta har dock alldrig hänt mig.
Kanske borde jag inse att tyllens storhetsperiod är över.
Men det tänker jag inte göra.
Så det så.
"Ånej! Samma klänning som hon! Så genant, så genant..."
Själv skulle jag nog bli lite glad.
Detta innbär ju att jag inte enam rivigt runt i reakorgen.
Detta innebär ju att min smak duger.
Detta innebär att vi borde bli bästväninnor & dela alla våra hemligheter med varandra.
Detta innebär att hennes partner borde tycka att även jag är söt.
Så bra!
Så win win.
I vardagen så strävar ju alla efter att se hyfsat lika ut, så varför inte &så på fest?
Detta har dock alldrig hänt mig.
Kanske borde jag inse att tyllens storhetsperiod är över.
Men det tänker jag inte göra.
Så det så.
Motvals 8
Aftonen sänker sig grundligt över svenskt välfärdssamhälle.
Undertecknad & Ulf Brunnberg sitter på halvtom bar för att inmundiga föda efter dagens slitsamma arbete.
Bleknos beställer vin & Brunnpan öl.
Alla andra vill &så ha någon form av alkohol att dricka.
"Går det bra att ta allt på samma nota?" undrar servitrisen.
"Nej! Jag betalar nu! Direkt! Jag vill inte bli ihopblandad med någon. Det vore förjävligt!"
Säger Vanheden & reser sig för att gå ut & ta en rök.
Han frågar inte om någon vill följa med...
Undertecknad & Ulf Brunnberg sitter på halvtom bar för att inmundiga föda efter dagens slitsamma arbete.
Bleknos beställer vin & Brunnpan öl.
Alla andra vill &så ha någon form av alkohol att dricka.
"Går det bra att ta allt på samma nota?" undrar servitrisen.
"Nej! Jag betalar nu! Direkt! Jag vill inte bli ihopblandad med någon. Det vore förjävligt!"
Säger Vanheden & reser sig för att gå ut & ta en rök.
Han frågar inte om någon vill följa med...
måndag 4 oktober 2010
Hänger sig i håret
Man kan bara uppleva den rena lyckan om man är fin i håret.
Om man har bra hårkvalitet så är man lite lyckligare.
När dom gör om någon i tex en tidning eller på tv, så klipper dom & färgar håret så det står härliga till.
Då säger den omgjorde "Jag känner mig fin & lycklig".
Vad härligt!
Detta är sant & går inte att ifrågasätta.
Det måste vara sant.
Måste.
Vara.
Sant.
Om man har bra hårkvalitet så är man lite lyckligare.
När dom gör om någon i tex en tidning eller på tv, så klipper dom & färgar håret så det står härliga till.
Då säger den omgjorde "Jag känner mig fin & lycklig".
Vad härligt!
Detta är sant & går inte att ifrågasätta.
Det måste vara sant.
Måste.
Vara.
Sant.
torsdag 30 september 2010
Bleknos bunkrar
Vad är det jag väntar på?
Alla dessa storpack som jag envisas att dra hem till mitt idegryt.
Inget får ta slut.
Någonsin.
Handlar tvättmedel som vore jag en barnhemsföreståndarinna.
För att inte tala om sköljmedel. Stora tunga dunkar, tillverkade för att säljas till någon aktivt tvättande industri, snarare än till en ensamstående Bleknos med tveksamt trång kvadratmeteryta.
När den feruktansvärda smällen kommer så kan ni, när bomberna upphör falla för någon timme, kila hem till undertecknad & låna saker som skurmedel, shampoo, spagetti, svarta strumpor, lösvikts the eller högklackade skor.
Tro mig, det finns on mass!
Längtas det efter någon form av beständighet månne...?
Om inomhus är rörigt så måste utomhus vara berett på allt.
Kometen kan komma!
En annan egenhet i denna trygghetstörst är att jag inte vågar använda dom fina sakerna jag äger.
"Nej, bäst att spara på det här..." Tänker jag som en sniken sekelskifteslantbrukare.
Hänger in tjusiga klänningar i mörka garderober i väntan på Godot.
Efter att jag konsumerat tvåtusen tuber majonnäs provar jag klänningen & ser hur vackertyget spricker runt min alabastervita kroppshydda.
Fikon fick du för spar...
Sparar inför bättre tider.
Det vackra vädret.
Fred på jorden.
Dagen då jag är tjusig & perfekt.
Den dagen är säkert på måndag eller tisdag.
Kanske torsdag nästa vecka.
Om inte katastrofen hinner före det vill säga...
Alla dessa storpack som jag envisas att dra hem till mitt idegryt.
Inget får ta slut.
Någonsin.
Handlar tvättmedel som vore jag en barnhemsföreståndarinna.
För att inte tala om sköljmedel. Stora tunga dunkar, tillverkade för att säljas till någon aktivt tvättande industri, snarare än till en ensamstående Bleknos med tveksamt trång kvadratmeteryta.
När den feruktansvärda smällen kommer så kan ni, när bomberna upphör falla för någon timme, kila hem till undertecknad & låna saker som skurmedel, shampoo, spagetti, svarta strumpor, lösvikts the eller högklackade skor.
Tro mig, det finns on mass!
Längtas det efter någon form av beständighet månne...?
Om inomhus är rörigt så måste utomhus vara berett på allt.
Kometen kan komma!
En annan egenhet i denna trygghetstörst är att jag inte vågar använda dom fina sakerna jag äger.
"Nej, bäst att spara på det här..." Tänker jag som en sniken sekelskifteslantbrukare.
Hänger in tjusiga klänningar i mörka garderober i väntan på Godot.
Efter att jag konsumerat tvåtusen tuber majonnäs provar jag klänningen & ser hur vackertyget spricker runt min alabastervita kroppshydda.
Fikon fick du för spar...
Sparar inför bättre tider.
Det vackra vädret.
Fred på jorden.
Dagen då jag är tjusig & perfekt.
Den dagen är säkert på måndag eller tisdag.
Kanske torsdag nästa vecka.
Om inte katastrofen hinner före det vill säga...
Bleknosbeenbad but broken by byrocraty
Inget avitionsbrev synes än
Stjärnorna på himelen de blääääänkaaaaa...
Kravbrev från biblioteket var det enda som behagade komma med postgången idag.
Avitionsbrevet ligger fortfarande på Rutigskjortans skrivbord.
Kanske skickar han det nästa vecka.
Kanske spottar han i kuvertet innan han med ett ondskefullt flin lägger det på lådan.
Kanske struntar han blankt i Medea & hennes så kallade identitet...
Kanske gör jag lite för stor sak av detta.
Apatin lägger sig över prinsesshålan.
Har tvingat Sugar Daddy att köpa två liter shampoo till mig idag.
Som avbetalning på en gammal skuld...
Ikväll antar man att jag ska tvätta håret....
(Jag tackar ödmjukast språkprofessor mr P för rubriken)
Stjärnorna på himelen de blääääänkaaaaa...
Kravbrev från biblioteket var det enda som behagade komma med postgången idag.
Avitionsbrevet ligger fortfarande på Rutigskjortans skrivbord.
Kanske skickar han det nästa vecka.
Kanske spottar han i kuvertet innan han med ett ondskefullt flin lägger det på lådan.
Kanske struntar han blankt i Medea & hennes så kallade identitet...
Kanske gör jag lite för stor sak av detta.
Apatin lägger sig över prinsesshålan.
Har tvingat Sugar Daddy att köpa två liter shampoo till mig idag.
Som avbetalning på en gammal skuld...
Ikväll antar man att jag ska tvätta håret....
(Jag tackar ödmjukast språkprofessor mr P för rubriken)
onsdag 29 september 2010
Is there a murder in the red barn?
En drog som jag aldrig har prövat är makt.
Det verkar ju vara ett himlans spännande & effektivt rusningsmedel, eftersom dess missbrukare tenderar till att fullständigt go bananas.
Man borde kanske prova....
Tänk om jag gillar det för mycket?
Om jag blir beroende?
Nej, jag skulle nog kunna hålla det i kontroll, intalar jag mig själv.
Det kan väl inte vara så farligt om man bara missbrukar det ibland... På någon extra skojig fest tex...
Eller om man bara injecerade pyttelite makt.
Det går säkert att blanda ut med bakpulver eller nåt.
Det bästa vore ju om det gick att röka.
"Nej! Om men skulle rulla sig en riktigt fet maktjolle!" & röka den i djupa, pampiga bloss någonstans där man egentligen inte får.
Sitta iförd gubbtweed & pösa.... & röka. & pösa. & röka...
Jag finner maktmänniskor mycket intessanta.
Deras strävan.
Deras förändring när makten väl är uppnådd.
Varför jag fascineras av detta är nog, & nu är min rannsakan uppriktig, att jag själv aldrig har varit i närheten av att själv ha den minsta tillstymelse till makt.
Kan inte komma på en endaste sitiuation där jag kännt envåldshärskarens själ inta min ande.
Undrar hur jag skulle bli?
Skulle jag bli snäll & måna om världsfred?
Eller skulle jag se till mitt eget bästa & spruta svidande champange i undersåtarnas ögon & be dom dra år pipsvängen?
Vem vet?
Men någon gång skulle jag vilja bli Direktör. Inte chef. Direktör låter pampigare.
Min vd- vice direktör, skulle ju annars bli vc & den associationsbanan vill vi inte veta av!
"Jag som Direktören för det hela kommer härmed att höja allas löner! Men för att ni ska få dom utbetalda så måste ni ligga med mig! & laga min mat!"
Själv ska jag sitta här & pösa medan jag syr min egen fallskärm i det mjukaste silke som en konferansdeltagare någonsin skådat...
Det verkar ju vara ett himlans spännande & effektivt rusningsmedel, eftersom dess missbrukare tenderar till att fullständigt go bananas.
Man borde kanske prova....
Tänk om jag gillar det för mycket?
Om jag blir beroende?
Nej, jag skulle nog kunna hålla det i kontroll, intalar jag mig själv.
Det kan väl inte vara så farligt om man bara missbrukar det ibland... På någon extra skojig fest tex...
Eller om man bara injecerade pyttelite makt.
Det går säkert att blanda ut med bakpulver eller nåt.
Det bästa vore ju om det gick att röka.
"Nej! Om men skulle rulla sig en riktigt fet maktjolle!" & röka den i djupa, pampiga bloss någonstans där man egentligen inte får.
Sitta iförd gubbtweed & pösa.... & röka. & pösa. & röka...
Jag finner maktmänniskor mycket intessanta.
Deras strävan.
Deras förändring när makten väl är uppnådd.
Varför jag fascineras av detta är nog, & nu är min rannsakan uppriktig, att jag själv aldrig har varit i närheten av att själv ha den minsta tillstymelse till makt.
Kan inte komma på en endaste sitiuation där jag kännt envåldshärskarens själ inta min ande.
Undrar hur jag skulle bli?
Skulle jag bli snäll & måna om världsfred?
Eller skulle jag se till mitt eget bästa & spruta svidande champange i undersåtarnas ögon & be dom dra år pipsvängen?
Vem vet?
Men någon gång skulle jag vilja bli Direktör. Inte chef. Direktör låter pampigare.
Min vd- vice direktör, skulle ju annars bli vc & den associationsbanan vill vi inte veta av!
"Jag som Direktören för det hela kommer härmed att höja allas löner! Men för att ni ska få dom utbetalda så måste ni ligga med mig! & laga min mat!"
Själv ska jag sitta här & pösa medan jag syr min egen fallskärm i det mjukaste silke som en konferansdeltagare någonsin skådat...
I väntans välsignade tid
Jag sväljer tre gånger innan jag för nyckeln till låset.
Knarrrrrrrrrrrrrr.... (Nej, min dörr knarrar inte. Men detta är dramatik mina vänner. Dramatik!)
Kikar in på hallgolvet i hopp om att den heliga graal ligger & bara väntar på mig...
Kiiiiiiiiiiiiiiik... (Dramatik igen)
Ack nej!
Inte heller idag har det svårflörtade avitionsbrevet glidigt genom mitt trånga brevinkast.
Satan i gatan!
Ser framför mig hur Rutigskjortan sitter i sin läderfotölj & ler i mjugg. En smula grillkrydda har torkat in vid hans mungipa.
Men däremot ligger ett annat, färgglatt kuvert & väntar.
Det är Postkodlotteriet som bekräftar min existens!
Dom vill att jag ska vara med, så jag slipper sitta fattig & arm, förgrämd & utstött, när mina goda grannar håvar hem storvinsten.
Tänk så nesligt, skriver dom, om jag skulle missa detta tillfälle. Vad jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte genast nappar på detta generösa erbjudande.
Skulle i alltidsoändligaevighet bli ihågkommen som "Nejsägarendenmisslyckade" & det är ju ingen solskenshistoria att berätta för barnbarnen.
Känner mig mer hotad än lockad.
Å andra sidan har jag ju alltid varit en smula känslig för reklam...
Knarrrrrrrrrrrrrr.... (Nej, min dörr knarrar inte. Men detta är dramatik mina vänner. Dramatik!)
Kikar in på hallgolvet i hopp om att den heliga graal ligger & bara väntar på mig...
Kiiiiiiiiiiiiiiik... (Dramatik igen)
Ack nej!
Inte heller idag har det svårflörtade avitionsbrevet glidigt genom mitt trånga brevinkast.
Satan i gatan!
Ser framför mig hur Rutigskjortan sitter i sin läderfotölj & ler i mjugg. En smula grillkrydda har torkat in vid hans mungipa.
Men däremot ligger ett annat, färgglatt kuvert & väntar.
Det är Postkodlotteriet som bekräftar min existens!
Dom vill att jag ska vara med, så jag slipper sitta fattig & arm, förgrämd & utstött, när mina goda grannar håvar hem storvinsten.
Tänk så nesligt, skriver dom, om jag skulle missa detta tillfälle. Vad jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte genast nappar på detta generösa erbjudande.
Skulle i alltidsoändligaevighet bli ihågkommen som "Nejsägarendenmisslyckade" & det är ju ingen solskenshistoria att berätta för barnbarnen.
Känner mig mer hotad än lockad.
Å andra sidan har jag ju alltid varit en smula känslig för reklam...
tisdag 28 september 2010
Inte nu men snart...
Det kom inte idag heller.
Avitionsbrevet.
Jag sitter vid mitt lilla postinkast & väntar.
Morrar en smula & undrar när jag måste ringa & ställa till det stora helsiket...?
Blodsockret är lågt.
Borde gå av passet & inmundiga någon form av föda.
Jag unnar mig det.
En liten paus.
I min väntan.
Avitionsbrevet.
Jag sitter vid mitt lilla postinkast & väntar.
Morrar en smula & undrar när jag måste ringa & ställa till det stora helsiket...?
Blodsockret är lågt.
Borde gå av passet & inmundiga någon form av föda.
Jag unnar mig det.
En liten paus.
I min väntan.
måndag 27 september 2010
Media tid
För antal år sedan när jag var en ung & lovande aktris, så ville en tidskrift men kulturella baktankar, skriva ett reportage om petit moi.
Glad som en lärka började jag fila på fiffiga konstnärliga formuleringar.
Slog reportern med häpnad med min intelligens & häpnadsväckande aura.
Poserade självklart & avslappnat på bilderna som skulle visa läsaren vilken framgångssaga denna frilansande Bleknos visade sig vara.
Detta bådar gott för framtiden, tänkte mitt blonda huvud lyckligt.
Jag drömmde även om att reportern skulle låta snälla kollegor uttala sig.
Dom skulle säga saker som: "När Bleknosen kommer in i ett rum så stannar tiden upp..." eller "Bleknosen äger en sådan total närvaro så att hon som skådespelerska ter sig närmast hudlös..." osv osv osv....
Jag fantiserade att artikeln skulle inledas med orden "När Bleknosen kommer in på cafét så slås man direkt av hennes utstrålning..."
Mycket nöjd över min självlärda medieträning osade jag nu äntligen framgång ute i förorten där jag motvilligt hade satt bo.
Magasinet skulle komma ut den tjugosjunde.
När ingen tidning kommit den femte, så ringde jag.
Det visade sig att allt hade blivit pannkaka & tidskriften med kulturella baktankar hade konkat å det grövsta!
Ingen möjlighet till återuppståndelse!
Ja, så var det med det...
I förortern kännde jag en svag bris dra förbi.
Det luktade kanelbullar...
Glad som en lärka började jag fila på fiffiga konstnärliga formuleringar.
Slog reportern med häpnad med min intelligens & häpnadsväckande aura.
Poserade självklart & avslappnat på bilderna som skulle visa läsaren vilken framgångssaga denna frilansande Bleknos visade sig vara.
Detta bådar gott för framtiden, tänkte mitt blonda huvud lyckligt.
Jag drömmde även om att reportern skulle låta snälla kollegor uttala sig.
Dom skulle säga saker som: "När Bleknosen kommer in i ett rum så stannar tiden upp..." eller "Bleknosen äger en sådan total närvaro så att hon som skådespelerska ter sig närmast hudlös..." osv osv osv....
Jag fantiserade att artikeln skulle inledas med orden "När Bleknosen kommer in på cafét så slås man direkt av hennes utstrålning..."
Mycket nöjd över min självlärda medieträning osade jag nu äntligen framgång ute i förorten där jag motvilligt hade satt bo.
Magasinet skulle komma ut den tjugosjunde.
När ingen tidning kommit den femte, så ringde jag.
Det visade sig att allt hade blivit pannkaka & tidskriften med kulturella baktankar hade konkat å det grövsta!
Ingen möjlighet till återuppståndelse!
Ja, så var det med det...
I förortern kännde jag en svag bris dra förbi.
Det luktade kanelbullar...
fredag 24 september 2010
Näst sista striden vid Trojas strand
Idag fick jag post i brevlådan.
Ett brev från A-kassan om att jag har misskött mig fast jag inte har det, & ett från Telia med min e-legitimationskod!
Hurra!
Det funktionerade! Inte längre papperslös! Jag existerar & har en, om än vag, identitet!
Med iver slängde jag på mig arbetslöshetskläderna för att hasta till shavotten i jakt på plastkortet.
Men Medean, lärd av sina misstag, klädde ut sig en smula.
Man vet ju aldrig vad Rutigskjortan är på för humör. Det känns lite som om jag & han har mötts aningens för ofta senaste tiden...
In med håret under en grå luva. Grå halduk med uppfällningsanordning för att gömma mitt efterlysta anlete. Grått & svart, normalt & icket iögonfallande, redo att fade away...
Tass tass tass tass tass in i Hades rike.
Det är kö.
Tass tass tass tass tass fram till passivagressiv välkomstkommité.
Ingen Rutigskjorta i sikte. Han kanske redan är hemma & sörplar fredagsgrogg & tuggar översaltade revbenspjäll...?
Viskande: "Hej. Ska hämta ut min legitimation."
Skeptisk blick från eftermiddagsirriterad slyngel. "Har du med dig giltiga papper?"
Viskar: "Ja, för fan!" Skänker en tanke åt postgången som har fungerat så exemplariskt.
Långsamt & suckande ger han mig så nummerlappen till den eftertraktade kassan.
Oj, vilken kö.
Inga stolar lediga. Jag sätter mig här, på bordet, papperkorgen, felbygget, konsten eller vad det nu vara månde. "Man får inte sitta där!" Rättar eftermiddagsslyngeln mig myndigt.
Hoppsan. Bäst att stå.
Snart min tur. På svenskt ängsligt manér drar jag mig mot kassan, som jag fiffigt räknat ut, snart ska visa mitt nummer.
Det är varmt i maskeringen. Arton plus utomhus. Luva var inte dagens smartaste drag...
"Det är nollställt! Fattar du? Helt nollställt!" Skriker skattetanten i kassan. Hon håller som bäst på att skrämma brallorna av farbrorn före mig.
Nejnejnej! Bli snäll snälla skattetant. Jag orkar inte bråka.
Farbrorn lommar iväg likt en fallen Priamos.
342.
Det är jag det.
Tass tass tass tass fram till skrämmetanten.
Lägger, med min osyldigaste barnaröst, fram mitt ärende.
Lägger, med darrande hand, fram brev samt gammal ogiltig legitimation.
"Mäh! Det här är ju inte avitionsbrevet! Jag måste ha avitionsbrevet. Du måste ha två brev. Det här brevet enkomt gills inte!"
& där fick Medea en liten hjärnblödning.
"Kom tillbaka när du har fått avitionsbrevet. Din legitimation finns här bakom min disk, men utan avitionsbrevet så får den ligga kvar!"
Jag tiger & går.
Jag väljer mina stider.
Jag är inte Medea längre.
Jag är Hekabe.
Som blickar ut över sitt fallna Troja & tänker: "Dom vann. Dom jävlarna tröttade ut mig & vann."
Men sista ordet är inte sagt.
Sista striden är inte utkämpad.
Snart, snart kommer avitionsbrevet...
Ett brev från A-kassan om att jag har misskött mig fast jag inte har det, & ett från Telia med min e-legitimationskod!
Hurra!
Det funktionerade! Inte längre papperslös! Jag existerar & har en, om än vag, identitet!
Med iver slängde jag på mig arbetslöshetskläderna för att hasta till shavotten i jakt på plastkortet.
Men Medean, lärd av sina misstag, klädde ut sig en smula.
Man vet ju aldrig vad Rutigskjortan är på för humör. Det känns lite som om jag & han har mötts aningens för ofta senaste tiden...
In med håret under en grå luva. Grå halduk med uppfällningsanordning för att gömma mitt efterlysta anlete. Grått & svart, normalt & icket iögonfallande, redo att fade away...
Tass tass tass tass tass in i Hades rike.
Det är kö.
Tass tass tass tass tass fram till passivagressiv välkomstkommité.
Ingen Rutigskjorta i sikte. Han kanske redan är hemma & sörplar fredagsgrogg & tuggar översaltade revbenspjäll...?
Viskande: "Hej. Ska hämta ut min legitimation."
Skeptisk blick från eftermiddagsirriterad slyngel. "Har du med dig giltiga papper?"
Viskar: "Ja, för fan!" Skänker en tanke åt postgången som har fungerat så exemplariskt.
Långsamt & suckande ger han mig så nummerlappen till den eftertraktade kassan.
Oj, vilken kö.
Inga stolar lediga. Jag sätter mig här, på bordet, papperkorgen, felbygget, konsten eller vad det nu vara månde. "Man får inte sitta där!" Rättar eftermiddagsslyngeln mig myndigt.
Hoppsan. Bäst att stå.
Snart min tur. På svenskt ängsligt manér drar jag mig mot kassan, som jag fiffigt räknat ut, snart ska visa mitt nummer.
Det är varmt i maskeringen. Arton plus utomhus. Luva var inte dagens smartaste drag...
"Det är nollställt! Fattar du? Helt nollställt!" Skriker skattetanten i kassan. Hon håller som bäst på att skrämma brallorna av farbrorn före mig.
Nejnejnej! Bli snäll snälla skattetant. Jag orkar inte bråka.
Farbrorn lommar iväg likt en fallen Priamos.
342.
Det är jag det.
Tass tass tass tass fram till skrämmetanten.
Lägger, med min osyldigaste barnaröst, fram mitt ärende.
Lägger, med darrande hand, fram brev samt gammal ogiltig legitimation.
"Mäh! Det här är ju inte avitionsbrevet! Jag måste ha avitionsbrevet. Du måste ha två brev. Det här brevet enkomt gills inte!"
& där fick Medea en liten hjärnblödning.
"Kom tillbaka när du har fått avitionsbrevet. Din legitimation finns här bakom min disk, men utan avitionsbrevet så får den ligga kvar!"
Jag tiger & går.
Jag väljer mina stider.
Jag är inte Medea längre.
Jag är Hekabe.
Som blickar ut över sitt fallna Troja & tänker: "Dom vann. Dom jävlarna tröttade ut mig & vann."
Men sista ordet är inte sagt.
Sista striden är inte utkämpad.
Snart, snart kommer avitionsbrevet...
måndag 20 september 2010
In the Colosseum
Bröder & Systrar i Sodom & Gomorra!
Ja, det här gick ju inte så bra.
Att välja styre menar jag.
Blir lite fundersam varför det verkar vara så inåtahelvete svårt att tänka i flera led.
Är det verkligen en god idé att alla har rösträtt?
Borde det inte vara ett mindre intelligenstest innan man får sitt röstkort?
Är det inte lika bra att låta Bleknosen sätta ihop en frejdig regering som vet vad som är bäst för oss arma människospillror?
Jag känner många smarta, har stor empati & rör mig bekvämt i både slott & koja...
Jag har varit både arbetslös & välbetald. Har både gått på socialbidrag & dinnérat med miljonärskor i diskret & passande belysning. Jag är anpasslig & humanistisk. Dömmer aldrig utifrån ras, religion eller klass.
Hjular som en munter vätte mellan högt & lågt....
Skämt & sido.
Detta val skrämmer mig.
Jag är rädd på riktigt.
Nu står ju kompassnålen bevisligen & pekar rakt åt helskotta!
Hur blev det såhär?
När slutade det tänkas här i världen?
Tack & lov har jag rediga & sunda människor i min närhet. Jag är säker på att det finns massor med klokskap i detta land som jag ännu inte stiftat bekantskap med.
Men ni som röstade totalknasigt skulle jag vilja träffa pronto!
Förklara för mig vad ni är ute efter. Vad är det ni tror ska bli bättre?
Låt oss gå & fika & skriv ner på en lapp era argument & förhoppningar.
Jag ska svara utan lapp.
Jag behöver nämligen bara lyssna till mina tankar, mage & hjärta för att kunna förklara varför ni tokröstare är ute på jävligt gungig myrmark.
Förmodligen, så kommer den grupp personer jag riktar dessa oroliga rader till, aldrig att läsa en bleknosblogg. Tyvärr.
Men om någon råkade skriva in fel intranätsadress när man sökte tex "Grannsamverkanförenmysigkorsbränningiglesbefolkadnärortmedsedvanligefterfestmedinslagavvåldsutövning" så hör av dig så ska jag föklara hur det ligger till här i underlandet.
Nej, i sådana här frågor så lider jag inte av min hybris.
Se det positivt. Jag vill vyssa dig lite så du slipper vara rädd & hotfull. Du ska bli mjuk & snäll & aningens gråtmild.
Vi måste leva i samma samhälle.
Då kan vi inte agera gladiatorer & slänga varanndra åt lejonen till höger & vänster, det blir himlans ohållbart i längden...
"Det är synd om människorna" som Strindström skrev...
Ja, det här gick ju inte så bra.
Att välja styre menar jag.
Blir lite fundersam varför det verkar vara så inåtahelvete svårt att tänka i flera led.
Är det verkligen en god idé att alla har rösträtt?
Borde det inte vara ett mindre intelligenstest innan man får sitt röstkort?
Är det inte lika bra att låta Bleknosen sätta ihop en frejdig regering som vet vad som är bäst för oss arma människospillror?
Jag känner många smarta, har stor empati & rör mig bekvämt i både slott & koja...
Jag har varit både arbetslös & välbetald. Har både gått på socialbidrag & dinnérat med miljonärskor i diskret & passande belysning. Jag är anpasslig & humanistisk. Dömmer aldrig utifrån ras, religion eller klass.
Hjular som en munter vätte mellan högt & lågt....
Skämt & sido.
Detta val skrämmer mig.
Jag är rädd på riktigt.
Nu står ju kompassnålen bevisligen & pekar rakt åt helskotta!
Hur blev det såhär?
När slutade det tänkas här i världen?
Tack & lov har jag rediga & sunda människor i min närhet. Jag är säker på att det finns massor med klokskap i detta land som jag ännu inte stiftat bekantskap med.
Men ni som röstade totalknasigt skulle jag vilja träffa pronto!
Förklara för mig vad ni är ute efter. Vad är det ni tror ska bli bättre?
Låt oss gå & fika & skriv ner på en lapp era argument & förhoppningar.
Jag ska svara utan lapp.
Jag behöver nämligen bara lyssna till mina tankar, mage & hjärta för att kunna förklara varför ni tokröstare är ute på jävligt gungig myrmark.
Förmodligen, så kommer den grupp personer jag riktar dessa oroliga rader till, aldrig att läsa en bleknosblogg. Tyvärr.
Men om någon råkade skriva in fel intranätsadress när man sökte tex "Grannsamverkanförenmysigkorsbränningiglesbefolkadnärortmedsedvanligefterfestmedinslagavvåldsutövning" så hör av dig så ska jag föklara hur det ligger till här i underlandet.
Nej, i sådana här frågor så lider jag inte av min hybris.
Se det positivt. Jag vill vyssa dig lite så du slipper vara rädd & hotfull. Du ska bli mjuk & snäll & aningens gråtmild.
Vi måste leva i samma samhälle.
Då kan vi inte agera gladiatorer & slänga varanndra åt lejonen till höger & vänster, det blir himlans ohållbart i längden...
"Det är synd om människorna" som Strindström skrev...
söndag 19 september 2010
Välj mig
Idag är det val.
Vi har förmånen att välja nästan vad vi vill.
Vi kan välja pest. ....eller kolera...
Att välja appilerar till våra basala grundbehov.
Se mig.
Älska mig.
Låt mina ord betyda.
Låt mig säga hur det ska bli.
Jag vaggar dig trygg om du lovar dyrt & hedeligt att aldrigaldrig byta ut mig.
Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Jag krattar ditt paradis.
Jag ljuger dig varm.
Men lämna mig aldrig ty då blir det straff!
Jag har valt.
Hade inget val, blott välja...
Har aldrig förtjusats av förändring, men nu är jag redo!
Låt oss vända allt upp & ner.
Reklamerar & får konsumenträtten tillbaka.
Låt oss göra det bästa av vårat sargade Kartago.
Anlägga en boulébana, odla en anemonrabatt...
Come on!
Vi gör det bästa av det hela....
Vi har förmånen att välja nästan vad vi vill.
Vi kan välja pest. ....eller kolera...
Att välja appilerar till våra basala grundbehov.
Se mig.
Älska mig.
Låt mina ord betyda.
Låt mig säga hur det ska bli.
Jag vaggar dig trygg om du lovar dyrt & hedeligt att aldrigaldrig byta ut mig.
Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Jag krattar ditt paradis.
Jag ljuger dig varm.
Men lämna mig aldrig ty då blir det straff!
Jag har valt.
Hade inget val, blott välja...
Har aldrig förtjusats av förändring, men nu är jag redo!
Låt oss vända allt upp & ner.
Reklamerar & får konsumenträtten tillbaka.
Låt oss göra det bästa av vårat sargade Kartago.
Anlägga en boulébana, odla en anemonrabatt...
Come on!
Vi gör det bästa av det hela....
måndag 13 september 2010
En galen kvalens vredens borg
Idag gick jag, förhoppningsvis, sista ronden med byråkrativäsendet i jakten på en giltig identifikationshandling.
Dagen började tidigt på Skattemyndigheten.
Skattemyndigheten har flyttat ihop med Försäkringskassan & kronofogden i sann familjeanda.
I detta nybyggda chateau huserar de mest pappersivriga & blankettrånande arbetsmyror som mitt närsynta öga någonsin skådat.
Detta samboskap är en match made in heaven.
Vi arma medborgare som kommer på tidig förmiddagsvisit är darriga, hoppfulla & aningens förbannade. Detta gör att stämningen i tamburen inte kan upplevas som direkt festlig...
Jag har med mig min goda Moder Courage eftersom jag för tillfället är papperslös. Hon ska intyga att jag är jag & att hon bevisligen fött mig & närt mig vid sin barm.
Det är kö.
När man kommer in i tamburen så möts man av en passivt agressiv välkomstkommité. Dom ska avgöra hurvida ditt ärende är värdigt en nummerlapp till dom högt åtåvärda kassorna, eller om du schasas ut på gatan med skattesvansen mellan krumbenen.
Vi måste hämta inbetalningskortet på 400kr som legitimationen kostar.
Erkännande bör göras: Att Bleknosen för ca tre veckor sedan besökte denna blankettborg & betedde sig mycketmycket illa.
Svor & skränade, larmade & gjorde mig till. Använde den höga tejaterrösten. Spelade ut en emotionell orkan, som vid branchtillfällen skulle primeras & prisas, men i denna rätskaffens boning gick totalt över paragrafryttarnas huvuden.
I snapt!!! Totalt!
Han som råkade värst ut under denna tsunami av agg, var välkommstkommitémannen i rutig skjorta.
Det var även hans förolämpade famn som jag rusade in i denna Måndagmorgon.
"Ska du ansöka om id?" Säger han med skalpellstämma. "Jag känner igen dig!"
Tro fan att han gör det!
En Medea vet att bli ihågkommen...
"Ja, jag har mamma med mig..." Piper jag med min mildaste, mest oskyldiga röst. Nappar raskt åt mig blanketten & rusar mot banken.
Vi rusar till Moderns bank.
Hon är förmånskund & har en personlig bankman.
Det vi inte räknade med var att en, till uppenbarelsen kaninlik, slyngel jobbar i kassan denna solskensdag. Han har aldrig hört talas om förmåner. Han kräver ett familjebevis, eftersom Moderns id inte gäller i just sådana här lägen. Att betala inbetalningskortet här kostar 150kr extra.
Moder Courage tappar det! Här ska bytas bank!
Vreden styr oss tillbaka till ruta ett. Skattemyndigheten.
Det är kö.
Rutigskjortan står i dörren & slänger en än gång onda ögat mot min osyddade lekamen.
Vi får familjebeviset & hastar iväg till Forex. Där är allt snällt & tutti betalas, försöver & fås kvitto på.
Lycka & hurra! Hoppsasteg till ruta ett! Skattemyndigheten.
Det är kö.
Rutigskjortan är i högform & förföljer mig på ett muttrande & otäckt vis genom lokalen. Vart jag än tittar så tittar hans kolsvarta korpögon tillbaka.
"Ser du att han vill mig illa?" Viskar jag till Modern. Hon tycker att jag sjåpar mig.
När sedan Bleknosen är fotograferad, mätt i centimetrar & intygad, undertecknad & klar så hastar vi ut från den läskiga stämningen & byråkratin.
Vi skrattar lättat över att vi tillslut klarade det!
Muntra & hungriga på lunch, svänger vi om hörnet & vem står där & blänger om inte Rutigskjortan!
"Du inbillar dig inte!" Erkänner Modern muntert &så garvar vi lite till...
Ok, Rutigskjortan du är min nemesis.
Den här stan är inte stor nog för oss båda.
Handsken är kastad!
Sedan gick jag & moderskapet & röstade. Men det är en helt annan historia....
Dagen började tidigt på Skattemyndigheten.
Skattemyndigheten har flyttat ihop med Försäkringskassan & kronofogden i sann familjeanda.
I detta nybyggda chateau huserar de mest pappersivriga & blankettrånande arbetsmyror som mitt närsynta öga någonsin skådat.
Detta samboskap är en match made in heaven.
Vi arma medborgare som kommer på tidig förmiddagsvisit är darriga, hoppfulla & aningens förbannade. Detta gör att stämningen i tamburen inte kan upplevas som direkt festlig...
Jag har med mig min goda Moder Courage eftersom jag för tillfället är papperslös. Hon ska intyga att jag är jag & att hon bevisligen fött mig & närt mig vid sin barm.
Det är kö.
När man kommer in i tamburen så möts man av en passivt agressiv välkomstkommité. Dom ska avgöra hurvida ditt ärende är värdigt en nummerlapp till dom högt åtåvärda kassorna, eller om du schasas ut på gatan med skattesvansen mellan krumbenen.
Vi måste hämta inbetalningskortet på 400kr som legitimationen kostar.
Erkännande bör göras: Att Bleknosen för ca tre veckor sedan besökte denna blankettborg & betedde sig mycketmycket illa.
Svor & skränade, larmade & gjorde mig till. Använde den höga tejaterrösten. Spelade ut en emotionell orkan, som vid branchtillfällen skulle primeras & prisas, men i denna rätskaffens boning gick totalt över paragrafryttarnas huvuden.
I snapt!!! Totalt!
Han som råkade värst ut under denna tsunami av agg, var välkommstkommitémannen i rutig skjorta.
Det var även hans förolämpade famn som jag rusade in i denna Måndagmorgon.
"Ska du ansöka om id?" Säger han med skalpellstämma. "Jag känner igen dig!"
Tro fan att han gör det!
En Medea vet att bli ihågkommen...
"Ja, jag har mamma med mig..." Piper jag med min mildaste, mest oskyldiga röst. Nappar raskt åt mig blanketten & rusar mot banken.
Vi rusar till Moderns bank.
Hon är förmånskund & har en personlig bankman.
Det vi inte räknade med var att en, till uppenbarelsen kaninlik, slyngel jobbar i kassan denna solskensdag. Han har aldrig hört talas om förmåner. Han kräver ett familjebevis, eftersom Moderns id inte gäller i just sådana här lägen. Att betala inbetalningskortet här kostar 150kr extra.
Moder Courage tappar det! Här ska bytas bank!
Vreden styr oss tillbaka till ruta ett. Skattemyndigheten.
Det är kö.
Rutigskjortan står i dörren & slänger en än gång onda ögat mot min osyddade lekamen.
Vi får familjebeviset & hastar iväg till Forex. Där är allt snällt & tutti betalas, försöver & fås kvitto på.
Lycka & hurra! Hoppsasteg till ruta ett! Skattemyndigheten.
Det är kö.
Rutigskjortan är i högform & förföljer mig på ett muttrande & otäckt vis genom lokalen. Vart jag än tittar så tittar hans kolsvarta korpögon tillbaka.
"Ser du att han vill mig illa?" Viskar jag till Modern. Hon tycker att jag sjåpar mig.
När sedan Bleknosen är fotograferad, mätt i centimetrar & intygad, undertecknad & klar så hastar vi ut från den läskiga stämningen & byråkratin.
Vi skrattar lättat över att vi tillslut klarade det!
Muntra & hungriga på lunch, svänger vi om hörnet & vem står där & blänger om inte Rutigskjortan!
"Du inbillar dig inte!" Erkänner Modern muntert &så garvar vi lite till...
Ok, Rutigskjortan du är min nemesis.
Den här stan är inte stor nog för oss båda.
Handsken är kastad!
Sedan gick jag & moderskapet & röstade. Men det är en helt annan historia....
lördag 11 september 2010
Familjestund har rök i mun
Moder Courage är på besök.
Prinsesshålan är nu inspekterad & godkänd.
Den prydliga & rediga dottern lagade kvällsmat (?) till den kvinna som gav henne livet som gåva.
Modern hade även andra gåvor i sitt bagage.
Ett kakfat med rosor & guld som dottern tycker är bedårande & modern tycker är snudd på fånigt.
Små fina parfymflaskor som doftar nyduchat & spenavarm bomull.
& en pytteliten datamaskin som ryms i Bleknosens ficka!
Den är mycket söt & kan nästan allt som en stor datamaskin kan.
Den bleka dottern var en smula nervös eftersom Moderskapet aldrig har besökt barnahemmet modell nyare. Men hon verkar tycka att det är ok.
Imorgon ska vi möblera om. Inte som jag hade tänkt dock...
Moderskapet vet allt om lim, proppar & renovering. Även dom mest bortpyntade små hål upptäcks av hennes tränade falköga.
Måndag går promenaden till Claes Ohlsson.
Sedan ska vi göra en ny kanalsökning på televisionsapparaten, ha kurs i diverse datramaskinsrelaterade problem, limma dotters trasiga urgamla stolar mm mm mm...
Moderskapet har även bestämt att vi röker inne. För jag har tydligen en attans bra köksfläkt!
Har man fått både datorer & väldoft så opponerar man sig icket mot denna regel!
Nu ska vi tvaga oss & gå till sängs.
Det känns tryggt & konstigt att ha Courageskan här.
Kanske drömmer jag om mitt liv som ofödd.
Då jag skvalpade runt i ett underland fyllt av vila & ro...
Kanske drömmer modern om att föda fram den växande, mjölkvita klumpen, så hon äntligen får ta ett bloss...
Jag älskar henne oändligt.
Nu ropar hon inifrån badrummet.
Det ska tydligen bli kurs i hur man på ett fiffigt sätt rensar avlopp.
Hon kan sådant, mor min...
Prinsesshålan är nu inspekterad & godkänd.
Den prydliga & rediga dottern lagade kvällsmat (?) till den kvinna som gav henne livet som gåva.
Modern hade även andra gåvor i sitt bagage.
Ett kakfat med rosor & guld som dottern tycker är bedårande & modern tycker är snudd på fånigt.
Små fina parfymflaskor som doftar nyduchat & spenavarm bomull.
& en pytteliten datamaskin som ryms i Bleknosens ficka!
Den är mycket söt & kan nästan allt som en stor datamaskin kan.
Den bleka dottern var en smula nervös eftersom Moderskapet aldrig har besökt barnahemmet modell nyare. Men hon verkar tycka att det är ok.
Imorgon ska vi möblera om. Inte som jag hade tänkt dock...
Moderskapet vet allt om lim, proppar & renovering. Även dom mest bortpyntade små hål upptäcks av hennes tränade falköga.
Måndag går promenaden till Claes Ohlsson.
Sedan ska vi göra en ny kanalsökning på televisionsapparaten, ha kurs i diverse datramaskinsrelaterade problem, limma dotters trasiga urgamla stolar mm mm mm...
Moderskapet har även bestämt att vi röker inne. För jag har tydligen en attans bra köksfläkt!
Har man fått både datorer & väldoft så opponerar man sig icket mot denna regel!
Nu ska vi tvaga oss & gå till sängs.
Det känns tryggt & konstigt att ha Courageskan här.
Kanske drömmer jag om mitt liv som ofödd.
Då jag skvalpade runt i ett underland fyllt av vila & ro...
Kanske drömmer modern om att föda fram den växande, mjölkvita klumpen, så hon äntligen får ta ett bloss...
Jag älskar henne oändligt.
Nu ropar hon inifrån badrummet.
Det ska tydligen bli kurs i hur man på ett fiffigt sätt rensar avlopp.
Hon kan sådant, mor min...
tisdag 7 september 2010
Bleknosens komplicerade förhållande till coq
Jag tycker att det är himlans gott med kyckling!
I alla dess former.
Till & med deras små levrar är en njutning att inmundiga.
Dock finns det ett problem som dunklar min gourmethimmel.
Ett problem som jag inte kan skylla kycklingarna för. Det ligger helt hos mig.
Jag kan inte tillaga kyckling, för att den, i sin okokta form, skrämmer mig!
Som ett litet barnlik ligger den skrevande på min diskbänk.
Jag står med ungsformen i högsta hugg & funderar på hur jag ska få in den i ugnen utan att vidröra det lilla livet.
Jag vill inte röra vid den därför att det som skrämmer mig mest är dess skinn.
Likblekt, blekare än min egen nos, knottrigt & med en konsistens av död & uppgivenhet.
Skinnet är även i tillagad form, ruskigt äckligt & måste sorteras bortbortbort...
Jag vill inte röra vid den därför att allt som vidrör en kyckling måste diskas i saltpetersyra, så att alla trikiner, traktoner & trattgrammofoner dör & inte besvärar mitt immunförsvar.
Ja, här står jag likt Tantalos & inspekterar min förstfödde.
Slänger på salt & peppar & läser på plastförpackningen att någon fiffig kycklingrensare har tryckt in en liten påse med fågelns innre organ & andra amputerade bitar från olika kycklingkompisar, långt in i den lilla ihåliga kroppen...
Den tänker inte jag hämta!
Skjuts in i ugnen & en stilla bön om att inte påsen är av plast.
Nu ska den puttra i ugnen tills den är gyllenbrun & saftig. Det luktar gott. Kanske blir det lyckat & gott...
Skjuts ut ur ugnen. & där ligger nu det solariestinna spädbarnsliket.
Med darrande hand & Tantali kval i hjärtat försöker jag karva ut en liten mjäll köttbit. Hackar lite där jag tror att filén sitter. Det är skinn & ben & mystiska konsistenser ivägen...
Plötsligt inser jag att jag inte är hungrig.
Eftersom jag inte vet hur jag ska attackera min dinné så blir det skjuts ner i sophinken.
Ber en stilla bön för fågelfödan. Att den hade det bra när den levde. Att den hade en rymlig bur & inte fick näbben bortklippt. Amen.
Jag lagar keso med hackad paprika till middag.
Men när jag är på restaurang, då beställer jag kyckling!
Det godaste som finns!
I glädjen av att inte behöva delta i tillagningsprocessen äter jag osunda mängder fågel.
Som en häst på grönbete.
Som en deprimerad tonårsflicka på bulimifest.
Som en frigående höna, pickande & pockande bland frön & mask...
I alla dess former.
Till & med deras små levrar är en njutning att inmundiga.
Dock finns det ett problem som dunklar min gourmethimmel.
Ett problem som jag inte kan skylla kycklingarna för. Det ligger helt hos mig.
Jag kan inte tillaga kyckling, för att den, i sin okokta form, skrämmer mig!
Som ett litet barnlik ligger den skrevande på min diskbänk.
Jag står med ungsformen i högsta hugg & funderar på hur jag ska få in den i ugnen utan att vidröra det lilla livet.
Jag vill inte röra vid den därför att det som skrämmer mig mest är dess skinn.
Likblekt, blekare än min egen nos, knottrigt & med en konsistens av död & uppgivenhet.
Skinnet är även i tillagad form, ruskigt äckligt & måste sorteras bortbortbort...
Jag vill inte röra vid den därför att allt som vidrör en kyckling måste diskas i saltpetersyra, så att alla trikiner, traktoner & trattgrammofoner dör & inte besvärar mitt immunförsvar.
Ja, här står jag likt Tantalos & inspekterar min förstfödde.
Slänger på salt & peppar & läser på plastförpackningen att någon fiffig kycklingrensare har tryckt in en liten påse med fågelns innre organ & andra amputerade bitar från olika kycklingkompisar, långt in i den lilla ihåliga kroppen...
Den tänker inte jag hämta!
Skjuts in i ugnen & en stilla bön om att inte påsen är av plast.
Nu ska den puttra i ugnen tills den är gyllenbrun & saftig. Det luktar gott. Kanske blir det lyckat & gott...
Skjuts ut ur ugnen. & där ligger nu det solariestinna spädbarnsliket.
Med darrande hand & Tantali kval i hjärtat försöker jag karva ut en liten mjäll köttbit. Hackar lite där jag tror att filén sitter. Det är skinn & ben & mystiska konsistenser ivägen...
Plötsligt inser jag att jag inte är hungrig.
Eftersom jag inte vet hur jag ska attackera min dinné så blir det skjuts ner i sophinken.
Ber en stilla bön för fågelfödan. Att den hade det bra när den levde. Att den hade en rymlig bur & inte fick näbben bortklippt. Amen.
Jag lagar keso med hackad paprika till middag.
Men när jag är på restaurang, då beställer jag kyckling!
Det godaste som finns!
I glädjen av att inte behöva delta i tillagningsprocessen äter jag osunda mängder fågel.
Som en häst på grönbete.
Som en deprimerad tonårsflicka på bulimifest.
Som en frigående höna, pickande & pockande bland frön & mask...
söndag 5 september 2010
Frågestund i idiotvärlden
Jag är med i hyresgästföreningen.
Präktigt, riktigt & våldsamt vuxet.
Det enda konto som jag har på autogiro.
Hyresgästföreningen.
För 75 kronor i månaden så får jag, utöver hyresgästföreningens rättspatos som ska hjälpa mig stackars värnlös hyresgäst mot skumraskvärdarnas hittepå styre, en medlemstidning som heter "Hem & Hyra".
Jag läser, citat: "Min bänkdiskmaskin ingår i hyran. Den för oväsen & jag är väldigt ljudkänslig. Det är öppet mellan kök & vardagsrum så jag har ingen dörr att stänga. Finns det någon gräns för ljudnivän i ett sådanthär rum? Kan jag kräva att få den utbytt?/ Bluebell"
Käre Bluebell!
Jag vill skada dig!
Din fråga har så många svar så jag inte vet var jag ska börja.
Du kanske inte ens förtjänar ett svar, har du tänkt på det?
Mvh från en annan hyresgästföreningsmedlem som trots att hon inte har ett liv iallafall har vett att veta hut!
Präktigt, riktigt & våldsamt vuxet.
Det enda konto som jag har på autogiro.
Hyresgästföreningen.
För 75 kronor i månaden så får jag, utöver hyresgästföreningens rättspatos som ska hjälpa mig stackars värnlös hyresgäst mot skumraskvärdarnas hittepå styre, en medlemstidning som heter "Hem & Hyra".
Jag läser, citat: "Min bänkdiskmaskin ingår i hyran. Den för oväsen & jag är väldigt ljudkänslig. Det är öppet mellan kök & vardagsrum så jag har ingen dörr att stänga. Finns det någon gräns för ljudnivän i ett sådanthär rum? Kan jag kräva att få den utbytt?/ Bluebell"
Käre Bluebell!
Jag vill skada dig!
Din fråga har så många svar så jag inte vet var jag ska börja.
Du kanske inte ens förtjänar ett svar, har du tänkt på det?
Mvh från en annan hyresgästföreningsmedlem som trots att hon inte har ett liv iallafall har vett att veta hut!
fredag 3 september 2010
Motvals 7
Undertecknad & Ulf Brunnberg står ute & röker vid provisorisk sommartejaterscen.
"Akta dej." Säger Brunnpan. "Ikväll kommer det riktig publik & kollar!"
Vi båda blickar mot entrén.
Där står en välrenomerad, livsfarlig kollega.
Krulligt hår & sjörövarpearcing i öronen.
Flickvännen är sexton år & har brun läppenna.
"Fy fan, vad trevligt med kloka människor!" Hojtar Vanheden & kliver rätt ut i spenaten för att gå dom till mötes.
Undertecknad går in i fuktskadad husvagn för att krypa in i diverse raffset & skratthattar...
"Så kan det gå."
Tänker hon ödmjukt...
"Akta dej." Säger Brunnpan. "Ikväll kommer det riktig publik & kollar!"
Vi båda blickar mot entrén.
Där står en välrenomerad, livsfarlig kollega.
Krulligt hår & sjörövarpearcing i öronen.
Flickvännen är sexton år & har brun läppenna.
"Fy fan, vad trevligt med kloka människor!" Hojtar Vanheden & kliver rätt ut i spenaten för att gå dom till mötes.
Undertecknad går in i fuktskadad husvagn för att krypa in i diverse raffset & skratthattar...
"Så kan det gå."
Tänker hon ödmjukt...
Pretty pink Jesus
Vad är det som vi är mest rädda för?
Vad är det som sätter oss helt ur spel & som gör, att det enda utvägen är att hålla dunkudden tryckt emot sina blå?
Det vi inte vill se.
Det vi inte någonsin vill ta någon som helst detbatt om.
Det enda ämne, som vi oberoende av hög & låg.
Oavsett klass, hudfärg eller inkomst, inte förstår oss på...
Det ämne som inom genusdebatten åskådligörs & sedan åsidosätts.
Den nyans som får oss att tillstå antingen gudamanna eller skurhinksgrus.
Den lilla färgklick som betyder så mycket i vårat bekväma fördömande.
Trots att det inte, på något vis, är en grundfärg.
Vad är det som skrämmer oss så mycket med Rosa?
Varför är hon så farlig?
Så klart att färgen är feminim.
Jag är inte den som tänker olika & ska försöka ändra på könsroller här inte...
Rosa är Skärt & förknippat med flickorkvinnorflickorkärringarsatansshanorflickorkvinnorskökor & sådant trams!
Vi vet ju hur dom är, kvinnfolket, dessa stackars svaga, eländiga människospillror...
Som har ett u....liv, som så ofta & jämt, förbannas & bedåras & trånas & efterlängtats till den grad, så att ingen vet egentligen hur dom ska förhålla sig till detta mystifika, fullmånstyrda, mytomspunna (yada yada yada) u.....liv.
Själva brukar vi kalla detta onämnbara för fitta.
Om man ska gå på ett viktigt möte så ska man enligt experter, inte ha färgen Rosa/Skär på sig. Ty då taga de dig icket på allvar!
Det är klart!
Låt oss gömma det Rosa & ignorera skammen som sipprar ur denna feminitet.
Låt oss använda denna skymningskulör för att påskriva ironi & ignorans!
ELLER!
Ta detta utblandade röda till ditt hjärta & låt det stå för kurvor, livskraft & amore... Så som sig bör, med andra ord...
Vad är det som sätter oss helt ur spel & som gör, att det enda utvägen är att hålla dunkudden tryckt emot sina blå?
Det vi inte vill se.
Det vi inte någonsin vill ta någon som helst detbatt om.
Det enda ämne, som vi oberoende av hög & låg.
Oavsett klass, hudfärg eller inkomst, inte förstår oss på...
Det ämne som inom genusdebatten åskådligörs & sedan åsidosätts.
Den nyans som får oss att tillstå antingen gudamanna eller skurhinksgrus.
Den lilla färgklick som betyder så mycket i vårat bekväma fördömande.
Trots att det inte, på något vis, är en grundfärg.
Vad är det som skrämmer oss så mycket med Rosa?
Varför är hon så farlig?
Så klart att färgen är feminim.
Jag är inte den som tänker olika & ska försöka ändra på könsroller här inte...
Rosa är Skärt & förknippat med flickorkvinnorflickorkärringarsatansshanorflickorkvinnorskökor & sådant trams!
Vi vet ju hur dom är, kvinnfolket, dessa stackars svaga, eländiga människospillror...
Som har ett u....liv, som så ofta & jämt, förbannas & bedåras & trånas & efterlängtats till den grad, så att ingen vet egentligen hur dom ska förhålla sig till detta mystifika, fullmånstyrda, mytomspunna (yada yada yada) u.....liv.
Själva brukar vi kalla detta onämnbara för fitta.
Om man ska gå på ett viktigt möte så ska man enligt experter, inte ha färgen Rosa/Skär på sig. Ty då taga de dig icket på allvar!
Det är klart!
Låt oss gömma det Rosa & ignorera skammen som sipprar ur denna feminitet.
Låt oss använda denna skymningskulör för att påskriva ironi & ignorans!
ELLER!
Ta detta utblandade röda till ditt hjärta & låt det stå för kurvor, livskraft & amore... Så som sig bör, med andra ord...
måndag 30 augusti 2010
Att skylla sig själv eller skylla ifrån? Det är frågan...
Jag skulle vilja ha ett hår som låg still & täckte hela hjässan.
Jag skulle vilja ha ett par välsittande jeans & en anorak som passar för alla väderlekar.
Jag skulle vilja ha körkort utan dramatik.
Jag skulle vilja ha gjort högskoleprovet med ett hyfsat resultat.
Jag skulle vilja drömma om ett lugnt familjeliv nära naturens pulserande sköte.
Jag skulle vilja se det vackra med solsken i blick.
Jag skulle vilja ha varit på både språkresa & tågluff.
Jag skulle vilja sporta & känna att det är viktigt.
Jag skulle vilja klä i storpolo & smälta in.
Jag skulle vilja vara nöjd, tacksam & sluta sträva så förbannat!
Sträva efter vad?
Jag har ingen aning som helst!!!
Bleknosen har hela livet haft en bultande ådra av dramatik. En självvald, njutningslysten tanke om att inte vara som alla andra.
Men, när jag nu i sensenpuberteten tänker efter, så har mycken tid gått åt till att försöka ingå i en beige/grå normalitet. Inte vara så himlans tvärtemot.
En clown som blir in i själen ledsen av publikens skratt.
Ett debattör som dör av sorg när denne blir emotsagd.
Kanske skulle dom ägna sig åt ett enklare skrivbordsarbete istället?
För vissa kan en vandring genom en skolmatsal vara likvärdigt med att envisas med att ikläda sig plychrustning mitt i brinnande strid.
I min ungdom kom jag som ny till klassen.
Dagen till ära hade jag utsvängda spetsbyxor, sminkad tår på likblek kind & fan trot om jag inte även hade målarpenslar i håret!
Detta var tydligen inte högsta mode.
Hån & spe & en mycket olycklig flicka.
Ändrade jag mig? Icket! Blev mina fantasikreationer värre? Självklart!
Skoltiden var ett brinnande litet helsike & jag förstod inte varför jag överhuvutaget var tvungen att bevista denna strömlinjeformade robotmekanism med min unika person.
Blev jag mobbad? Ja. Kan jag lägga hela skulden på mina förövare? Nej.
Måste faktiskt skylla mig själv en smula.
Den blödiga revolutionären. Självalt utanförskap kantat av en tesked (snarare en halvliter) högmod...
Nu är jag gammal & trött & orkar inte dansa tango fast takten är vals.
Vi är olika. Låt oss vara det.
Det är ganska festligt egentligen.
Att vara olika.
Men just idag vill jag bara vara samma som alla andra.
Det ska gå.
Om man bara blundar & tänker på winerbröd...
Jag skulle vilja ha ett par välsittande jeans & en anorak som passar för alla väderlekar.
Jag skulle vilja ha körkort utan dramatik.
Jag skulle vilja ha gjort högskoleprovet med ett hyfsat resultat.
Jag skulle vilja drömma om ett lugnt familjeliv nära naturens pulserande sköte.
Jag skulle vilja se det vackra med solsken i blick.
Jag skulle vilja ha varit på både språkresa & tågluff.
Jag skulle vilja sporta & känna att det är viktigt.
Jag skulle vilja klä i storpolo & smälta in.
Jag skulle vilja vara nöjd, tacksam & sluta sträva så förbannat!
Sträva efter vad?
Jag har ingen aning som helst!!!
Bleknosen har hela livet haft en bultande ådra av dramatik. En självvald, njutningslysten tanke om att inte vara som alla andra.
Men, när jag nu i sensenpuberteten tänker efter, så har mycken tid gått åt till att försöka ingå i en beige/grå normalitet. Inte vara så himlans tvärtemot.
En clown som blir in i själen ledsen av publikens skratt.
Ett debattör som dör av sorg när denne blir emotsagd.
Kanske skulle dom ägna sig åt ett enklare skrivbordsarbete istället?
För vissa kan en vandring genom en skolmatsal vara likvärdigt med att envisas med att ikläda sig plychrustning mitt i brinnande strid.
I min ungdom kom jag som ny till klassen.
Dagen till ära hade jag utsvängda spetsbyxor, sminkad tår på likblek kind & fan trot om jag inte även hade målarpenslar i håret!
Detta var tydligen inte högsta mode.
Hån & spe & en mycket olycklig flicka.
Ändrade jag mig? Icket! Blev mina fantasikreationer värre? Självklart!
Skoltiden var ett brinnande litet helsike & jag förstod inte varför jag överhuvutaget var tvungen att bevista denna strömlinjeformade robotmekanism med min unika person.
Blev jag mobbad? Ja. Kan jag lägga hela skulden på mina förövare? Nej.
Måste faktiskt skylla mig själv en smula.
Den blödiga revolutionären. Självalt utanförskap kantat av en tesked (snarare en halvliter) högmod...
Nu är jag gammal & trött & orkar inte dansa tango fast takten är vals.
Vi är olika. Låt oss vara det.
Det är ganska festligt egentligen.
Att vara olika.
Men just idag vill jag bara vara samma som alla andra.
Det ska gå.
Om man bara blundar & tänker på winerbröd...
Respektfulla skökor
Har inte älskarinnans roll fallerat fasligt under dom senste åren?
På den gamla goda tiden då siden frasade & syfilisen gick bärsärk, så kunde man som älskarinna få antingen en egen flygel i slottet & visst inflytande i inrikespolitiken.
Eller en estetiskt riktig fastighet mitt i centrala stan.
Kanske med både badkar & stuckaur...
Nu får älskrinnor mest lapa offerrollens sliskiga sötma från tallrikar & fat.
Tiderna förändras.
Vi har alla varit där på ett eller annat sätt.
Hur vi än etikiterar & moraliserar så är vi intet mer är syndfulla kreatur.
På grund av mitt kön. så undrar jag nyfiket: Älskare, vad sort av träck lapar ni?
På den gamla goda tiden då siden frasade & syfilisen gick bärsärk, så kunde man som älskarinna få antingen en egen flygel i slottet & visst inflytande i inrikespolitiken.
Eller en estetiskt riktig fastighet mitt i centrala stan.
Kanske med både badkar & stuckaur...
Nu får älskrinnor mest lapa offerrollens sliskiga sötma från tallrikar & fat.
Tiderna förändras.
Vi har alla varit där på ett eller annat sätt.
Hur vi än etikiterar & moraliserar så är vi intet mer är syndfulla kreatur.
På grund av mitt kön. så undrar jag nyfiket: Älskare, vad sort av träck lapar ni?
lördag 28 augusti 2010
Immortal Palenose is walkin through
Min slöa lekamen kräva friskvårdsaktivitet!!!
Upp med rump & ut & venilera för helskotta!
Då går jag till kykogården nästgårds.
Där går jag raskt över daggstänkta berg, fallera. Fort runt.
Här varvas både kapell & minneslund i skritt & galopp.
Det är så vackert så jag måste skada mig själv en smula!
Det här är mina nejder, stigar & prång!
Det får mig att känna mig levande!
Trots mina snedsteg & vrickade fötter.
Bänkar finns det gott om. Om jag skulle vilja sitta.
Det vill jag.
Sitter ner & känner mig en smula utanför & lite dum...
Just för att jag för tillfället lever...
Upp med rump & ut & venilera för helskotta!
Då går jag till kykogården nästgårds.
Där går jag raskt över daggstänkta berg, fallera. Fort runt.
Här varvas både kapell & minneslund i skritt & galopp.
Det är så vackert så jag måste skada mig själv en smula!
Det här är mina nejder, stigar & prång!
Det får mig att känna mig levande!
Trots mina snedsteg & vrickade fötter.
Bänkar finns det gott om. Om jag skulle vilja sitta.
Det vill jag.
Sitter ner & känner mig en smula utanför & lite dum...
Just för att jag för tillfället lever...
Utsikt från en soffa
Jag ligger på lit de parad.
Stilla & mycket tyst.
Soffan är mjuk & överfull av kuddar.
Mitt i detta detta dunhav ligger jag.
Jag är rentvättad & klädd i vitt.
Jag tittar på TV.
När man tittar på TV i två dygn, med små pauser för matletning & manisk hygienutövning, så blir man en smula mosig i huvudet.
Jag har ingen aning om vad jag under dessa televisionsdygn har sett.
Det är en enda röra av bilder!
Dessutom så är jag paniskt rädd för att bli vräkt, så nattittningen sker helt utan ljud.
Det flimmrar fram olika människor, djur, våld, sex & tortyr. Barnprogramen är värst. Då brukar det slummras till.
Tecknat för vuxna kan vara festligt & håller sig inom halvtimmesformen. Den bästa! Halvtimme är max vad en moshjärna orkar. Det är för det mesta komedier. Mycket bra.
Om jag inte själv förstår när jag ska skratta så har någon vänlig, omsorgsfull själ, lagt in burkskratt som jag kan härma & följa. Detta börjar jag bli riktigt skicklig på. Trots hjärnstiltje så behöver jag aldrig känna mig dum. Puh!
Det byggs hus år de fattige. Djur som är sjuka. Människor är sjuka. Någon kommenterar hemmavideos där folk med konstiga glasögon cyklar in i bröllopstårtor. Magra flickor som vill ha världens svåraste yrke: Toppmodell. Hur lever grävlingar. Valutfrågningar (mycket tråkigt utan ljud). Sport.
Tokiga gossar häftar fast varannras kön i pannan på en mula. Schimpansen slet av hennes ansikte. Tjocka flickor som gråter. Jojobantning- Ett sätt att leva. Gör om ditt hem. Gör om ditt barn. Dom bästa SOS samtalen genom tiderna.
Alla dessa fröjdefulla program avbryts då & då för att jag ska få inspiration att köpa saker.
Ofta är jag inte riktigt säker på vilken vara som saluförs. Men jag känner mig lite intelligent för att jag känner igen inslagen.
Tycker till exempel att elefanten som klättrar i ett träd är vansinnigt gullig. Tycker mycket illa om mannen som är chef på ett bygge & tuggar mustigt, manlig chokladkola.
Pompetipom...
I dessa avbrott får man även se glimtar av kommande program. Alla ser så roliga & viktiga ut!
Detta innebär att jag måste ligga här & glo till på onsdag, för då börjar det en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar unga kvinnor. Han gör skulpturer av deras lårben & har en taskig relation till sin mamma. Detta får inte missas!
Pompetipom...
Ibland vänder jag mig på rygg, då smärtan i TV-höften blivit olidlig. Tittar i taket. Skulle verkligen behöva få upp en krok i taket, så jag kan hänga upp en bedårande skir sänghimmel över kuddhavet.
Måste låna en borrmasin. Undrar om man måste ha plugg? Det måste man nog. Såndär plastplugg finns ju i så himlans glada färger... Vore det inte bättre om dom tillverkades mer i basfärger? Så dom inte drar så mycket uppmärksamhet till sig.. Om man nu ska borra & plugga i tex ett tak. Som jag nu ska göra när jag lånat en borrmaskin...
Pompetipom...
Oj! Nu börjar det igen.
Ska jag byta sida eller andas igenom TVhöftssmärtan. Jag andas igenom... Hoppsan! Där somnades det. Men va fan... Såg inte jag dethär programmet i förmiddags? Hmmmm... Osäker... Jaja, bäst att se det igen...
Pompetipom...
Som ni märker så har jag på ett skickligt sätt utvecklat mitt alldeles egna lilla Limbo!
Det måste bli ändring!
Snarast!
På Måndag.
Nej, på Torsdag. För på Onsdag börjar en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar un...... Osv osv osv....
Stilla & mycket tyst.
Soffan är mjuk & överfull av kuddar.
Mitt i detta detta dunhav ligger jag.
Jag är rentvättad & klädd i vitt.
Jag tittar på TV.
När man tittar på TV i två dygn, med små pauser för matletning & manisk hygienutövning, så blir man en smula mosig i huvudet.
Jag har ingen aning om vad jag under dessa televisionsdygn har sett.
Det är en enda röra av bilder!
Dessutom så är jag paniskt rädd för att bli vräkt, så nattittningen sker helt utan ljud.
Det flimmrar fram olika människor, djur, våld, sex & tortyr. Barnprogramen är värst. Då brukar det slummras till.
Tecknat för vuxna kan vara festligt & håller sig inom halvtimmesformen. Den bästa! Halvtimme är max vad en moshjärna orkar. Det är för det mesta komedier. Mycket bra.
Om jag inte själv förstår när jag ska skratta så har någon vänlig, omsorgsfull själ, lagt in burkskratt som jag kan härma & följa. Detta börjar jag bli riktigt skicklig på. Trots hjärnstiltje så behöver jag aldrig känna mig dum. Puh!
Det byggs hus år de fattige. Djur som är sjuka. Människor är sjuka. Någon kommenterar hemmavideos där folk med konstiga glasögon cyklar in i bröllopstårtor. Magra flickor som vill ha världens svåraste yrke: Toppmodell. Hur lever grävlingar. Valutfrågningar (mycket tråkigt utan ljud). Sport.
Tokiga gossar häftar fast varannras kön i pannan på en mula. Schimpansen slet av hennes ansikte. Tjocka flickor som gråter. Jojobantning- Ett sätt att leva. Gör om ditt hem. Gör om ditt barn. Dom bästa SOS samtalen genom tiderna.
Alla dessa fröjdefulla program avbryts då & då för att jag ska få inspiration att köpa saker.
Ofta är jag inte riktigt säker på vilken vara som saluförs. Men jag känner mig lite intelligent för att jag känner igen inslagen.
Tycker till exempel att elefanten som klättrar i ett träd är vansinnigt gullig. Tycker mycket illa om mannen som är chef på ett bygge & tuggar mustigt, manlig chokladkola.
Pompetipom...
I dessa avbrott får man även se glimtar av kommande program. Alla ser så roliga & viktiga ut!
Detta innebär att jag måste ligga här & glo till på onsdag, för då börjar det en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar unga kvinnor. Han gör skulpturer av deras lårben & har en taskig relation till sin mamma. Detta får inte missas!
Pompetipom...
Ibland vänder jag mig på rygg, då smärtan i TV-höften blivit olidlig. Tittar i taket. Skulle verkligen behöva få upp en krok i taket, så jag kan hänga upp en bedårande skir sänghimmel över kuddhavet.
Måste låna en borrmasin. Undrar om man måste ha plugg? Det måste man nog. Såndär plastplugg finns ju i så himlans glada färger... Vore det inte bättre om dom tillverkades mer i basfärger? Så dom inte drar så mycket uppmärksamhet till sig.. Om man nu ska borra & plugga i tex ett tak. Som jag nu ska göra när jag lånat en borrmaskin...
Pompetipom...
Oj! Nu börjar det igen.
Ska jag byta sida eller andas igenom TVhöftssmärtan. Jag andas igenom... Hoppsan! Där somnades det. Men va fan... Såg inte jag dethär programmet i förmiddags? Hmmmm... Osäker... Jaja, bäst att se det igen...
Pompetipom...
Som ni märker så har jag på ett skickligt sätt utvecklat mitt alldeles egna lilla Limbo!
Det måste bli ändring!
Snarast!
På Måndag.
Nej, på Torsdag. För på Onsdag börjar en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar un...... Osv osv osv....
onsdag 25 augusti 2010
Blott ett oskyldigt barn...
Mina Vänner!
Jag är rädd.
Jag är kränkt!
Jag har läst Karlsson på taket!
Två nätter har denne fete farbror i sina bästa år ridigt mig likt maran.
Lås in era barn!
&, detta trodde jag aldrig jag skulle skriva, anordna ett litet bokbål!
Nej förresten, gör inte det. Läs & förfasas, denna handbok i pedofili!
Ingen älskar Karlsson. Har aldrig hört någon säga ett positivt ord om denne rundnätte narr. Sunt!
Men jag tänkte att någonstans skulle man väl finna en ynka åder av gott blod i denne lille mardröm...
Det kan man inte!
Han är som Josef Fritzl fast på tak istället för källare.
Han går tillväga likt dagens nätpedofiler.
Väntar till offret är som svagast.
Svante Svantesson, även kallad Lillebror, vet inte vad som väntar honom denna vårdag. Han är bara himlans ledsen för att han formodligen aldrig kommer att få en hund. Plötsligt hör han ett surrande motorljud utanför sitt fönster.
Nu kommer han. Den trinde fönstertittaren!
Från & med nu är Lillebrors barndom tillintetgjord...
Låt mig för ett ögonblick stanna vid Lillebrors namn: Svante. Om man heter Svantesson i efternamn så är det väl inte helt sjysst att döpa den senast födda sonen till just, Svante. Men Lillebrors föräldrar är icket att lita på... Detta kommer vi att märka snart.
Det första som Karlsson gör när han brutalt tränger in i Lillebrors pojkrum, är att han sabbar ångmaskinen. Den exploderar & lämnar fläckar på bord & bokhylla. (Omskrivning för... hmmmm...)
Lillebrors moder blir hysterisk vid denna upptäckt.
Lillebror & Karlsson umgås under en lång tid bara dom två.
Under denna nerbrytningsperiod förekommer mycket hot & straff & allmän emotionell utpessning. Det är mycket lek under filtar & i garderober.
"Jag vill att du ska vara som en mor för mig!" Snyftar Karlsson & döljer på detta sätt sin härskarställning.
Nu börjar deras relation få tydliga S/M mönster. Härskare & slav. Ett ständigt föroläpande av Lillebror, att han är ful, korkad & snuskig.
Karlsson tvingar Lillebror, vars egna vilja & självkänsla nu är borta med vinden, att städa hela hans hus. Medans Lillebror städar ligger Karlsson på sängen & tittar på.
När han äntligen är klar så måste han mata Karlsson med choklad. Man behöver inte vara Jung för att konstatera att denna relation är djupt osund.
Lillebrors kamrater får träffa Karlsson. Karlsson vill att kamraterna ska klappa honom. Dom gör det. Dom älskar honom. Barn fungerar så. Gör en, gör alla.
Lillebror försöker på ett tidigt stadium i denna sorgliga misshandelshistoria, presentera Karlsson för sin familj. Men Karlsson har varit med förr & håller sig skickligt borta.
Men så blir dom tagna på bar gärning!
Det är födelsedagskalas & Lillebror äter tårta inne på sitt rum tilsammans med sin förövare. Då öppnar familjen dörren & skådar eländet! Istället för att hjälpa sin unge son så drar pappan raskt igen dörren & säger: citat "Lova mig en sak allesammans! Tala inte om detta för någon! Vi skulle inte få vara ifred en minut under rester av vårt liv!"
Jaha, där stoppade farsgubben mediauppbådet & sålde sin son till Satan i samma mening. Jag sa ju att dom inte var att lita på!
Familjens födelsedagspresent till Lillebror är en hundvalp. En strävhårig tax som dom, hör & häpna har döpt till Bimbo! Lillebror är så trasig så att han inte kan älska hunden. Han älskar bara Karlsson.
Hans kärlek är riktig & ren, så som den brukar hos barn.
Nu orkar jag inte mer!!!
Måste läsa någon ångestbefriad vuxenbok som bot på detta Karlssontrauma!
Det sista kapitlet jag läste var att Karlsson "tvättade" Lillebror med en damsugare. (Hmmm...) Sen sa han: citat "Ja det är konstigt, men jag tycker om dig ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dig så du blir blå i ansiktet. Precis som mormor gjorde!"
Lås in era barn!
He is still out there....
Jag är rädd.
Jag är kränkt!
Jag har läst Karlsson på taket!
Två nätter har denne fete farbror i sina bästa år ridigt mig likt maran.
Lås in era barn!
&, detta trodde jag aldrig jag skulle skriva, anordna ett litet bokbål!
Nej förresten, gör inte det. Läs & förfasas, denna handbok i pedofili!
Ingen älskar Karlsson. Har aldrig hört någon säga ett positivt ord om denne rundnätte narr. Sunt!
Men jag tänkte att någonstans skulle man väl finna en ynka åder av gott blod i denne lille mardröm...
Det kan man inte!
Han är som Josef Fritzl fast på tak istället för källare.
Han går tillväga likt dagens nätpedofiler.
Väntar till offret är som svagast.
Svante Svantesson, även kallad Lillebror, vet inte vad som väntar honom denna vårdag. Han är bara himlans ledsen för att han formodligen aldrig kommer att få en hund. Plötsligt hör han ett surrande motorljud utanför sitt fönster.
Nu kommer han. Den trinde fönstertittaren!
Från & med nu är Lillebrors barndom tillintetgjord...
Låt mig för ett ögonblick stanna vid Lillebrors namn: Svante. Om man heter Svantesson i efternamn så är det väl inte helt sjysst att döpa den senast födda sonen till just, Svante. Men Lillebrors föräldrar är icket att lita på... Detta kommer vi att märka snart.
Det första som Karlsson gör när han brutalt tränger in i Lillebrors pojkrum, är att han sabbar ångmaskinen. Den exploderar & lämnar fläckar på bord & bokhylla. (Omskrivning för... hmmmm...)
Lillebrors moder blir hysterisk vid denna upptäckt.
Lillebror & Karlsson umgås under en lång tid bara dom två.
Under denna nerbrytningsperiod förekommer mycket hot & straff & allmän emotionell utpessning. Det är mycket lek under filtar & i garderober.
"Jag vill att du ska vara som en mor för mig!" Snyftar Karlsson & döljer på detta sätt sin härskarställning.
Nu börjar deras relation få tydliga S/M mönster. Härskare & slav. Ett ständigt föroläpande av Lillebror, att han är ful, korkad & snuskig.
Karlsson tvingar Lillebror, vars egna vilja & självkänsla nu är borta med vinden, att städa hela hans hus. Medans Lillebror städar ligger Karlsson på sängen & tittar på.
När han äntligen är klar så måste han mata Karlsson med choklad. Man behöver inte vara Jung för att konstatera att denna relation är djupt osund.
Lillebrors kamrater får träffa Karlsson. Karlsson vill att kamraterna ska klappa honom. Dom gör det. Dom älskar honom. Barn fungerar så. Gör en, gör alla.
Lillebror försöker på ett tidigt stadium i denna sorgliga misshandelshistoria, presentera Karlsson för sin familj. Men Karlsson har varit med förr & håller sig skickligt borta.
Men så blir dom tagna på bar gärning!
Det är födelsedagskalas & Lillebror äter tårta inne på sitt rum tilsammans med sin förövare. Då öppnar familjen dörren & skådar eländet! Istället för att hjälpa sin unge son så drar pappan raskt igen dörren & säger: citat "Lova mig en sak allesammans! Tala inte om detta för någon! Vi skulle inte få vara ifred en minut under rester av vårt liv!"
Jaha, där stoppade farsgubben mediauppbådet & sålde sin son till Satan i samma mening. Jag sa ju att dom inte var att lita på!
Familjens födelsedagspresent till Lillebror är en hundvalp. En strävhårig tax som dom, hör & häpna har döpt till Bimbo! Lillebror är så trasig så att han inte kan älska hunden. Han älskar bara Karlsson.
Hans kärlek är riktig & ren, så som den brukar hos barn.
Nu orkar jag inte mer!!!
Måste läsa någon ångestbefriad vuxenbok som bot på detta Karlssontrauma!
Det sista kapitlet jag läste var att Karlsson "tvättade" Lillebror med en damsugare. (Hmmm...) Sen sa han: citat "Ja det är konstigt, men jag tycker om dig ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dig så du blir blå i ansiktet. Precis som mormor gjorde!"
Lås in era barn!
He is still out there....
tisdag 24 augusti 2010
Motvals 6
Undertecknad & Ulf Brunnberg står utanför, ett av dom bättre Best Western hotellen, & röker.
Stämmningen är munter. Imorgon är vi lediga.
"Förresten." Säger Brunnpan. "Imorgon ska jag sitta i panelen på ett seminarium angående jämnställdhet inom scenkonsten!"
Lite rök fastnar i Bleknosen.
"Hejpåre!" Vanheden studsar iväg med pigga steg mot stadens neon.
Jag står kvar.
Min kropp fylls av något som jag skulle vilja kalla overklighet...
Stämmningen är munter. Imorgon är vi lediga.
"Förresten." Säger Brunnpan. "Imorgon ska jag sitta i panelen på ett seminarium angående jämnställdhet inom scenkonsten!"
Lite rök fastnar i Bleknosen.
"Hejpåre!" Vanheden studsar iväg med pigga steg mot stadens neon.
Jag står kvar.
Min kropp fylls av något som jag skulle vilja kalla overklighet...
måndag 23 augusti 2010
Jag ska spela fiolioliolej. Jag ska spela basfiol & flöjt
Jag ha alltid velat bli musiker.
Traktera ett instrument virituost & sensuellt.
Att ställa ett objekt mellan sig själv & konsten.
Som någon form av barn tänkte jag mig först tvärflöjt. Svårt. Jättesvårt att få ljud i & jättelöjliga läppar när man väl fått ljud i den.
En bister julafton så fick jag mig en keyboard till skänks.
Festligt.
Likt ett musikens underbarn började raskt komponera. Inga direkta symfonier kanske, men små stycken värdig en nybörjad Sallieri.
En anmälan skickades pronto till Komunala Musikskolan!
Nu skulle här liras piano.
Det visade sig att man måste lära sig grunderna först. Våldsam tristess infann sig. Dessutom var pianotangenterna tunga & jobbiga att trycka ner. Sendan var man tvungen att spela med båda händerna. Olika saker. Det var det ingen som hade informerat mig om!
Nej, pianolektioner bort. Keyboard inställd i mörk garderob.
Nästa musikaliska försök är blockflöjt.
Jag var förförd & berusad av folkmusikens trollska väsen.
Bort med sminket. Av med bh.
Klädd i linne gav jag mig ut i dom vilda skogarna för att tuta hut i skogsrån & annat oknytt.
Jag åkte på spelmanstämmor mitt i det mörkaste Hälsingland där man hurrade för hembyggden & gned felorna för allt vad läderförkläderna höll.
Själv kulade jag kraxigt & spelade halva "Nu grönskar det..." på min plastflöjt. Trots att jag i denna osminkade, naturliga verklighet åtnjöt både midnattsbad & pinnbröd, så kändes denna form av kulturyttring inte riktigt som mitt gebit...
Vad göra nu?
Hörde av någon att det sexigaste som fanns var kvinnor som spelade cello. (Hello mossigt...)
Sexig vill man ju vara. Cello it is!
Enkomt på denna grund kröp jag tillbaka till Komunala Musikskolan. "Är inte du lite gammal för att gå här?" Tyckte dom.
"Jag är ett barn i själen!" Svarade jag & hämtade ut min lånecello för 300 kronor.
Nu skulle jag spela som en gudinna & bli tillbedd som det erotiska väsen jag faktiskt är!
"Kan du noter?" frågar sönderrökt & bitter musiklektor. "Yepp." Sa jag. Det var lögn.
"Vi börjar med grunderna." Sa den allt tröttare kunnskapskällan.
Våldsam tristess infann sig. Men den här gången gav jag inte upp så lätt.
Fram med tända ljus. Stol framställd framför antik spegelbyrå. Svepande omlottklänning. Strumpeband som skymtar retfullt. Utsläppt böljande hår nedför snövit skuldra. Sinnlig hand som greppar stråke & dov bordunton följd av... En slakt så fasansfull att blodet isar sig, av den kända biten "Till Paris."
Nej, jag blev inte cellist.
Men trots medvetenhet om mitt nederlag så kånkade jag, för syns skull, runt på lånecellon i några månader. Mest för att kunna le mitt allra bästa hora/madonna leende till dom som lade märket till mig & mitt instrument. "Jag spelar cello alltså är jag det sexigaste som finns..."
Nej, Hin håle verkade aldrig hitta upp till norrlands dåligt belysta korsvägar... Jag har med andra ord själen i behåll. Men ge mig ett erbjudande om absolut gehör så skriver jag på kontraktet... Pronto!
Traktera ett instrument virituost & sensuellt.
Att ställa ett objekt mellan sig själv & konsten.
Som någon form av barn tänkte jag mig först tvärflöjt. Svårt. Jättesvårt att få ljud i & jättelöjliga läppar när man väl fått ljud i den.
En bister julafton så fick jag mig en keyboard till skänks.
Festligt.
Likt ett musikens underbarn började raskt komponera. Inga direkta symfonier kanske, men små stycken värdig en nybörjad Sallieri.
En anmälan skickades pronto till Komunala Musikskolan!
Nu skulle här liras piano.
Det visade sig att man måste lära sig grunderna först. Våldsam tristess infann sig. Dessutom var pianotangenterna tunga & jobbiga att trycka ner. Sendan var man tvungen att spela med båda händerna. Olika saker. Det var det ingen som hade informerat mig om!
Nej, pianolektioner bort. Keyboard inställd i mörk garderob.
Nästa musikaliska försök är blockflöjt.
Jag var förförd & berusad av folkmusikens trollska väsen.
Bort med sminket. Av med bh.
Klädd i linne gav jag mig ut i dom vilda skogarna för att tuta hut i skogsrån & annat oknytt.
Jag åkte på spelmanstämmor mitt i det mörkaste Hälsingland där man hurrade för hembyggden & gned felorna för allt vad läderförkläderna höll.
Själv kulade jag kraxigt & spelade halva "Nu grönskar det..." på min plastflöjt. Trots att jag i denna osminkade, naturliga verklighet åtnjöt både midnattsbad & pinnbröd, så kändes denna form av kulturyttring inte riktigt som mitt gebit...
Vad göra nu?
Hörde av någon att det sexigaste som fanns var kvinnor som spelade cello. (Hello mossigt...)
Sexig vill man ju vara. Cello it is!
Enkomt på denna grund kröp jag tillbaka till Komunala Musikskolan. "Är inte du lite gammal för att gå här?" Tyckte dom.
"Jag är ett barn i själen!" Svarade jag & hämtade ut min lånecello för 300 kronor.
Nu skulle jag spela som en gudinna & bli tillbedd som det erotiska väsen jag faktiskt är!
"Kan du noter?" frågar sönderrökt & bitter musiklektor. "Yepp." Sa jag. Det var lögn.
"Vi börjar med grunderna." Sa den allt tröttare kunnskapskällan.
Våldsam tristess infann sig. Men den här gången gav jag inte upp så lätt.
Fram med tända ljus. Stol framställd framför antik spegelbyrå. Svepande omlottklänning. Strumpeband som skymtar retfullt. Utsläppt böljande hår nedför snövit skuldra. Sinnlig hand som greppar stråke & dov bordunton följd av... En slakt så fasansfull att blodet isar sig, av den kända biten "Till Paris."
Nej, jag blev inte cellist.
Men trots medvetenhet om mitt nederlag så kånkade jag, för syns skull, runt på lånecellon i några månader. Mest för att kunna le mitt allra bästa hora/madonna leende till dom som lade märket till mig & mitt instrument. "Jag spelar cello alltså är jag det sexigaste som finns..."
Nej, Hin håle verkade aldrig hitta upp till norrlands dåligt belysta korsvägar... Jag har med andra ord själen i behåll. Men ge mig ett erbjudande om absolut gehör så skriver jag på kontraktet... Pronto!
fredag 20 augusti 2010
Giftastankar
I torsdags så lovade jag mina närmsta vänner att jag ska gifta mig inom en snar framtid.
Mina vänner befinner sig i en priod då man flyttar ihop.
Fort går det.
Som amorösa kaniner i doftande Aprilnatt.
Hade inte så mycket att tillföra ihopflyttnings planerna, så jag hojtade frimodigt: "Jag kommer iallafall bli först med att gifta mig!!!"
Rusiga av vin & inomhusrökning så var alla rörande eniga om att så skulle det bli!
Bröllop skulle snarast stunda!
På mitt bröllop ska alla ha brud/brudgumskläder.
Vi ska rycha & pycha i krinolin & kravatt.
Vi ska äta smörgåstårta & dricka brännvin.
Alla som vill mig väl är välkommna.
Det kommer att bli en finfin dag!!!!
Mina vänner befinner sig i en priod då man flyttar ihop.
Fort går det.
Som amorösa kaniner i doftande Aprilnatt.
Hade inte så mycket att tillföra ihopflyttnings planerna, så jag hojtade frimodigt: "Jag kommer iallafall bli först med att gifta mig!!!"
Rusiga av vin & inomhusrökning så var alla rörande eniga om att så skulle det bli!
Bröllop skulle snarast stunda!
På mitt bröllop ska alla ha brud/brudgumskläder.
Vi ska rycha & pycha i krinolin & kravatt.
Vi ska äta smörgåstårta & dricka brännvin.
Alla som vill mig väl är välkommna.
Det kommer att bli en finfin dag!!!!
Utan förträngning i sju dagar försmäktar vi i denna värld
För några år sedan så blev det mycket populärt med gestaltterapi inom mina kretsar.
Man samlades, kollegor emellan, grinade & läste Tjeckovnoveller.
Ja, jag vet. Det är en grov & fördömmande resumé. Särskilt eftersom jag bara deltog tre gånger...
Nej, Bleknosens igenrostade kännslomekanism fasnade aldrig för gestaltterapi.
Har genom åren prövar diverse terapimetoder.
Konvexterapi. Konkavterapi. Grävterapi. Ytterapi.
Inget har liksom hjälpt...
Jag är dock vådligt förtjust i att gå i terapi. Tycker om att med sänkta ögonlock & ett intessant drag runt munnen säga tex "Nej jag kan inte. Ska till terapeften då..." Beslöjat kasta schalen om halsen. Sätta på sig Diorglajjerna & stega högklackat iväg mot hemligheter & sorger...
"Åååååååå..." tänker åhörarna. "Hon måste ju ha varit med om massor...."
Att gå till en terapeft kostar mellan sjuhundra & tusen kronor timmen. Det finns billigare också. Man kan få via remiss.
Hur som haver så är det inte gratis.
Om man då tenderar, likt undertecknad, att ljuga under sin terapisejour så är det ett jäkla slöseri med stålar!
Tro jag det att inget liksom har hjälp!!!
& slöseri med stålar är ju inpräntat sedan barnsben som en stor synd & nesa.
Bedragerskor med livlig fantasi skola icket terapefta!!
Vad göra nu?
Kanske lösa sin sanningsproblematik tilsammans med en välutbildad terapeft?
Icket!
Komma på en egen terapiform & sprida dess fördel över världen?
Självklart!
Mina damer & herrar.
Bröder & Systrar i Sodom & Gomorra.
Jag ger er: Förträngningen!
Himlans bra överlevnadsstategi!
"Jag minns inte." "Det har aldrig hänt."
Det är ett exempel på hur vi jobbar inom Förträngningen.
"Det man inte vet mår man inte dåligt av." Heter ett annat kapitel. " Jag hör vad du säger men tror dig inte."
Ja, ni fattar essansen av detta förhållningsätt till livet...
Funderar på om jag inte ska köpa en kursgård på Österlen. Där kan vi dreja krukor & förtränga i lugn & ro. Vi klär oss i linne & skålar i grogg över att vi inte kommer ihåg ett enaste dyft!
Kursen kommer att kosta 15000kr per pers. Ta med egen mat & sovsäck.. Jag står för lera & drinkbord!
Snipp, snapp, snut
Så tog minnet slut
Man samlades, kollegor emellan, grinade & läste Tjeckovnoveller.
Ja, jag vet. Det är en grov & fördömmande resumé. Särskilt eftersom jag bara deltog tre gånger...
Nej, Bleknosens igenrostade kännslomekanism fasnade aldrig för gestaltterapi.
Har genom åren prövar diverse terapimetoder.
Konvexterapi. Konkavterapi. Grävterapi. Ytterapi.
Inget har liksom hjälpt...
Jag är dock vådligt förtjust i att gå i terapi. Tycker om att med sänkta ögonlock & ett intessant drag runt munnen säga tex "Nej jag kan inte. Ska till terapeften då..." Beslöjat kasta schalen om halsen. Sätta på sig Diorglajjerna & stega högklackat iväg mot hemligheter & sorger...
"Åååååååå..." tänker åhörarna. "Hon måste ju ha varit med om massor...."
Att gå till en terapeft kostar mellan sjuhundra & tusen kronor timmen. Det finns billigare också. Man kan få via remiss.
Hur som haver så är det inte gratis.
Om man då tenderar, likt undertecknad, att ljuga under sin terapisejour så är det ett jäkla slöseri med stålar!
Tro jag det att inget liksom har hjälp!!!
& slöseri med stålar är ju inpräntat sedan barnsben som en stor synd & nesa.
Bedragerskor med livlig fantasi skola icket terapefta!!
Vad göra nu?
Kanske lösa sin sanningsproblematik tilsammans med en välutbildad terapeft?
Icket!
Komma på en egen terapiform & sprida dess fördel över världen?
Självklart!
Mina damer & herrar.
Bröder & Systrar i Sodom & Gomorra.
Jag ger er: Förträngningen!
Himlans bra överlevnadsstategi!
"Jag minns inte." "Det har aldrig hänt."
Det är ett exempel på hur vi jobbar inom Förträngningen.
"Det man inte vet mår man inte dåligt av." Heter ett annat kapitel. " Jag hör vad du säger men tror dig inte."
Ja, ni fattar essansen av detta förhållningsätt till livet...
Funderar på om jag inte ska köpa en kursgård på Österlen. Där kan vi dreja krukor & förtränga i lugn & ro. Vi klär oss i linne & skålar i grogg över att vi inte kommer ihåg ett enaste dyft!
Kursen kommer att kosta 15000kr per pers. Ta med egen mat & sovsäck.. Jag står för lera & drinkbord!
Snipp, snapp, snut
Så tog minnet slut
onsdag 18 augusti 2010
Motvals 5
Undertecknad & Ulf Brunnberg står utanför, fallfädig krog i barndoms stad, & röker.
"Fan, dig kan men ju snacka med!" Säger Brunnpan."Vi borde dela på en pava vin någon kväll."
"Ja, det borde vi!" Svarar jag.
Plötligt ler vi i samklang.
Både Vanheden & Bleknosen vet att så kommer aldrig att ske...
"Fan, dig kan men ju snacka med!" Säger Brunnpan."Vi borde dela på en pava vin någon kväll."
"Ja, det borde vi!" Svarar jag.
Plötligt ler vi i samklang.
Både Vanheden & Bleknosen vet att så kommer aldrig att ske...
Pynta bort & gå vidare
Min främsta talang är bortpyntning.
Man pyntar bort.
Behöver inte måla om, det är bara att pynta bort uppborrade hål i väggar & tak. Pynta bort fuktskador & annat elände.
Med en sjyst häftapparat & lite spets så kan man slå världen med häpnad!
Det viktiga inom bortpyntning är att man är flexibel. Både i matrial & estetik.
Om förre bostadsinnehavare har arbetat en hel förmiddag med att borra in en jätteskruv i flintahård vardagsrumsvägg, inte är jag den som flyttar på mastodontskruven. I bortpyntningens sanna anda så hänger jag raskt upp en pendyl på skruven & låtsas att det ska vara så.
Jaja, pendylen hänger lite fel i rummet om man är dyrkande av det gyllene snittet. Men vips! Så häftar man fast något festligt vid sidan om & plötsligt ser det riktigt genomtänkt ut....
Spackla, måla & tapetsera har aldrig legat för mig. Har heller aldrig bott ihop med någon renoveringsentusiast.
Tapeter, känns inte det himlans beständigt? Klister & klet & omöjligt att få rakt. Sen när man sedan går vidare i livet & flyttar så hänger klet tapeterna kvar & får inte följa med...
Nej, köp tyg. Fina, tunga, med motivtryck från 1700talet.
Billigare än tapeter & bara att häfta upp!
Vid flytt är det bara att dra ned, vika & lägga i låda. Fiffigt värre. Ditt egna trasportabla Versaille!
Släng fram sterarinljus, snittblommor & svårtydda figuriner så är det ingen som lägger märket till sladdtrassel & missfärgningar. Lovar!
En av männen i mitt liv fick, efter avslutad militärtjänst, medalj. I pyntande.
Detta är avundsvärt & beundransvärt.
För att få min egna medalj inom samma område, så tänkte jag försöka pynta bort den rosa elefanten som står mitt i rummet. Ni vet, den där som ingen talar om. Undrar hur många meter sidenduchesse som går åt till detta projekt...
Man pyntar bort.
Behöver inte måla om, det är bara att pynta bort uppborrade hål i väggar & tak. Pynta bort fuktskador & annat elände.
Med en sjyst häftapparat & lite spets så kan man slå världen med häpnad!
Det viktiga inom bortpyntning är att man är flexibel. Både i matrial & estetik.
Om förre bostadsinnehavare har arbetat en hel förmiddag med att borra in en jätteskruv i flintahård vardagsrumsvägg, inte är jag den som flyttar på mastodontskruven. I bortpyntningens sanna anda så hänger jag raskt upp en pendyl på skruven & låtsas att det ska vara så.
Jaja, pendylen hänger lite fel i rummet om man är dyrkande av det gyllene snittet. Men vips! Så häftar man fast något festligt vid sidan om & plötsligt ser det riktigt genomtänkt ut....
Spackla, måla & tapetsera har aldrig legat för mig. Har heller aldrig bott ihop med någon renoveringsentusiast.
Tapeter, känns inte det himlans beständigt? Klister & klet & omöjligt att få rakt. Sen när man sedan går vidare i livet & flyttar så hänger klet tapeterna kvar & får inte följa med...
Nej, köp tyg. Fina, tunga, med motivtryck från 1700talet.
Billigare än tapeter & bara att häfta upp!
Vid flytt är det bara att dra ned, vika & lägga i låda. Fiffigt värre. Ditt egna trasportabla Versaille!
Släng fram sterarinljus, snittblommor & svårtydda figuriner så är det ingen som lägger märket till sladdtrassel & missfärgningar. Lovar!
En av männen i mitt liv fick, efter avslutad militärtjänst, medalj. I pyntande.
Detta är avundsvärt & beundransvärt.
För att få min egna medalj inom samma område, så tänkte jag försöka pynta bort den rosa elefanten som står mitt i rummet. Ni vet, den där som ingen talar om. Undrar hur många meter sidenduchesse som går åt till detta projekt...
Rastlös/rotlös
När det är testbild på televisionsapparaten så ligger världen stilla & vilar.
Vacker, ofta klassisk, musik plingar i bakgrunden.
Vi alla bjuds en känsla av ro.
En kort stund av vila.
Testbilden visar på ett stort mänskligt spektra. Klara färger. Regelbundna former. Gråskalor.
Men vänta!
Vad är det där? Nere i vänstra hörnet?
Ett litet streck som har lösgjort sig från den fasta formen & irrar oroligt från den ena sidan till den andra. Ingen vila, ingen ro. Ett ensamt litet siande om kaos.
Ett litet streck som har fått nog. Kunde liksom inte underkasta sig dom andra streckens stilltje.
Fram & tillbaka. Fram & tillbaka.
Inga murar brister. Inga andra streck dansar med.
Är detta utanförskap självalt?
Eller blev det bara fel i programeringen...
Vacker, ofta klassisk, musik plingar i bakgrunden.
Vi alla bjuds en känsla av ro.
En kort stund av vila.
Testbilden visar på ett stort mänskligt spektra. Klara färger. Regelbundna former. Gråskalor.
Men vänta!
Vad är det där? Nere i vänstra hörnet?
Ett litet streck som har lösgjort sig från den fasta formen & irrar oroligt från den ena sidan till den andra. Ingen vila, ingen ro. Ett ensamt litet siande om kaos.
Ett litet streck som har fått nog. Kunde liksom inte underkasta sig dom andra streckens stilltje.
Fram & tillbaka. Fram & tillbaka.
Inga murar brister. Inga andra streck dansar med.
Är detta utanförskap självalt?
Eller blev det bara fel i programeringen...
söndag 15 augusti 2010
Motvals 4
Undertecknad & Ulf Brunnberg står ute & röker framför en hotellentré i Karlstad.
Plötsligt så åker en plogbil förbi.
"Åh, fy fan!" Säger Brunnpan " Vet du vad en sån där jävel kostar? Va? Över en & en halv mille! Det är ju förjävligt! Förjävligt! En polare till mig köpte en sån. Fyyyy faaaaaan!"
Vanheden spänner ögonen i mig & väntar på den uteblivna reaktionen.
Jag fimpar, vänder på klacken & går in i den sakralt upplysta hotell lobbyn.
Vanheden står kvar. Väntar. Kanske väntar han än i dag...
Plötsligt så åker en plogbil förbi.
"Åh, fy fan!" Säger Brunnpan " Vet du vad en sån där jävel kostar? Va? Över en & en halv mille! Det är ju förjävligt! Förjävligt! En polare till mig köpte en sån. Fyyyy faaaaaan!"
Vanheden spänner ögonen i mig & väntar på den uteblivna reaktionen.
Jag fimpar, vänder på klacken & går in i den sakralt upplysta hotell lobbyn.
Vanheden står kvar. Väntar. Kanske väntar han än i dag...
Ers majonnäs honungen
Jag har skrivit brev till Kungen!
Ja, alltså inte helt nyligen utan när jag var någon form av barn...
Som ung var jag en riktig liten royalist. Jag plöjde Svensk Damtidning med samma frenesi som den tjocke mölar korv.
Nej, nej, nej! Svensk damtidning fanns icket att tillgå i hemmets politiskt korrekta imperium. Men om man gjorde en utflykt till Köpmangatan 63, där Förmodren & Förfadren levde & frodades, så gällde andra regler...
Där låg svallertidningarna staplade på hög!
"Jag köper dom bara för korsorden." Sa Förmodren & spottade i kakmascaran. Jo visst. Man läser ju även porrtidningar enbart för artiklarnas skull...
Hur som haver.
Med armbågarna på den gråa perstorpsskivan tittade jag in i dom rika, vackra, kungliga människornas vardag. Jag blev bedårad.
Det som slog mig mitt i denna adliga tjusning, var att kungabarnen alltid såg så sura & missnöjda ut på alla bilder.
Hello otacksamhet!
Här har dom det som sötvattenspärlor i guld & ändå mungiporna nedåt. Skärpning kungabarn!
Nu var jag tvungen att ingripa. Satte på mig min kungligaste stass, iform av trosor & linne med rosenmönster (Nej, min klädsmak har inte utvecklats särskilt sedan dess...) sedan dikterade jag ett brev till Ers Majestät Konungen.
Lade på ett redigt & strukturerat sätt fram den för mig upplevda problematiken, & levererade även en lösning på det hela: Byt barn! Ta mig istället! Jag skulle älska att vara prinsessa! Skulle smila & kråma mig för Svensk Damtidnings fotografer. Jag skulle ha krona hela dagarna. Gärna spira &så om det är okej. Jag skulle tillföra nytt blod till familjen. (Detta behövs främst i kungahus & små byar i norrlads inland.) Jag skulle bli en snäll & karismatisk tronarvinge med en lagom doft av scandalbeauty & vanligt folk!
Ja. Nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt.
Kungen svarade aldrig på mitt brev.
"Du kommer alltid att vara min prinsessa!" Sa Förmodren & dammade på med rougeborsten så Svensk Damtidning försvann i ett moln av blå ögonskugga. Sedan löste vi korsord & Förmodern rapade diskret en whiskeyrap över min blonda, kronlösa hjässa...
Men Ers Majestät: Erbjudandet står kvar. Jag pryar gärna om någon i er familj skulle bli trött på allt vad kunglighet heter. Jag blir gärna er blackmarket baby. Bara så du vet...
Ja, alltså inte helt nyligen utan när jag var någon form av barn...
Som ung var jag en riktig liten royalist. Jag plöjde Svensk Damtidning med samma frenesi som den tjocke mölar korv.
Nej, nej, nej! Svensk damtidning fanns icket att tillgå i hemmets politiskt korrekta imperium. Men om man gjorde en utflykt till Köpmangatan 63, där Förmodren & Förfadren levde & frodades, så gällde andra regler...
Där låg svallertidningarna staplade på hög!
"Jag köper dom bara för korsorden." Sa Förmodren & spottade i kakmascaran. Jo visst. Man läser ju även porrtidningar enbart för artiklarnas skull...
Hur som haver.
Med armbågarna på den gråa perstorpsskivan tittade jag in i dom rika, vackra, kungliga människornas vardag. Jag blev bedårad.
Det som slog mig mitt i denna adliga tjusning, var att kungabarnen alltid såg så sura & missnöjda ut på alla bilder.
Hello otacksamhet!
Här har dom det som sötvattenspärlor i guld & ändå mungiporna nedåt. Skärpning kungabarn!
Nu var jag tvungen att ingripa. Satte på mig min kungligaste stass, iform av trosor & linne med rosenmönster (Nej, min klädsmak har inte utvecklats särskilt sedan dess...) sedan dikterade jag ett brev till Ers Majestät Konungen.
Lade på ett redigt & strukturerat sätt fram den för mig upplevda problematiken, & levererade även en lösning på det hela: Byt barn! Ta mig istället! Jag skulle älska att vara prinsessa! Skulle smila & kråma mig för Svensk Damtidnings fotografer. Jag skulle ha krona hela dagarna. Gärna spira &så om det är okej. Jag skulle tillföra nytt blod till familjen. (Detta behövs främst i kungahus & små byar i norrlads inland.) Jag skulle bli en snäll & karismatisk tronarvinge med en lagom doft av scandalbeauty & vanligt folk!
Ja. Nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt.
Kungen svarade aldrig på mitt brev.
"Du kommer alltid att vara min prinsessa!" Sa Förmodren & dammade på med rougeborsten så Svensk Damtidning försvann i ett moln av blå ögonskugga. Sedan löste vi korsord & Förmodern rapade diskret en whiskeyrap över min blonda, kronlösa hjässa...
Men Ers Majestät: Erbjudandet står kvar. Jag pryar gärna om någon i er familj skulle bli trött på allt vad kunglighet heter. Jag blir gärna er blackmarket baby. Bara så du vet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)