Bleknos bunkrar

Vad är det jag väntar på?
Alla dessa storpack som jag envisas att dra hem till mitt idegryt.
Inget får ta slut.
Någonsin.
Handlar tvättmedel som vore jag en barnhemsföreståndarinna.
För att inte tala om sköljmedel. Stora tunga dunkar, tillverkade för att säljas till någon aktivt tvättande industri, snarare än till en ensamstående Bleknos med tveksamt trång kvadratmeteryta.
När den feruktansvärda smällen kommer så kan ni, när bomberna upphör falla för någon timme, kila hem till undertecknad & låna saker som skurmedel, shampoo, spagetti, svarta strumpor, lösvikts the eller högklackade skor.
Tro mig, det finns on mass!
Längtas det efter någon form av beständighet månne...?
Om inomhus är rörigt så måste utomhus vara berett på allt.
Kometen kan komma!
En annan egenhet i denna trygghetstörst är att jag inte vågar använda dom fina sakerna jag äger.
"Nej, bäst att spara på det här..." Tänker jag som en sniken sekelskifteslantbrukare.
Hänger in tjusiga klänningar i mörka garderober i väntan på Godot.
Efter att jag konsumerat tvåtusen tuber majonnäs provar jag klänningen & ser hur vackertyget spricker runt min alabastervita kroppshydda.
Fikon fick du för spar...
Sparar inför bättre tider.
Det vackra vädret.
Fred på jorden.
Dagen då jag är tjusig & perfekt.
Den dagen är säkert på måndag eller tisdag.
Kanske torsdag nästa vecka.
Om inte katastrofen hinner före det vill säga...

Bleknosbeenbad but broken by byrocraty

Inget avitionsbrev synes än
Stjärnorna på himelen de blääääänkaaaaa...
Kravbrev från biblioteket var det enda som behagade komma med postgången idag.
Avitionsbrevet ligger fortfarande på Rutigskjortans skrivbord.
Kanske skickar han det nästa vecka.
Kanske spottar han i kuvertet innan han med ett ondskefullt flin lägger det på lådan.
Kanske struntar han blankt i Medea & hennes så kallade identitet...
Kanske gör jag lite för stor sak av detta.
Apatin lägger sig över prinsesshålan.
Har tvingat Sugar Daddy att köpa två liter shampoo till mig idag.
Som avbetalning på en gammal skuld...
Ikväll antar man att jag ska tvätta håret....

(Jag tackar ödmjukast språkprofessor mr P för rubriken)

Is there a murder in the red barn?

En drog som jag aldrig har prövat är makt.
Det verkar ju vara ett himlans spännande & effektivt rusningsmedel, eftersom dess missbrukare tenderar till att fullständigt go bananas.
Man borde kanske prova....
Tänk om jag gillar det för mycket?
Om jag blir beroende?
Nej, jag skulle nog kunna hålla det i kontroll, intalar jag mig själv.
Det kan väl inte vara så farligt om man bara missbrukar det ibland... På någon extra skojig fest tex...
Eller om man bara injecerade pyttelite makt.
Det går säkert att blanda ut med bakpulver eller nåt.
Det bästa vore ju om det gick att röka.
"Nej! Om men skulle rulla sig en riktigt fet maktjolle!" & röka den i djupa, pampiga bloss någonstans där man egentligen inte får.
Sitta iförd gubbtweed & pösa.... & röka. & pösa. & röka...
Jag finner maktmänniskor mycket intessanta.
Deras strävan.
Deras förändring när makten väl är uppnådd.
Varför jag fascineras av detta är nog, & nu är min rannsakan uppriktig, att jag själv aldrig har varit i närheten av att själv ha den minsta tillstymelse till makt.
Kan inte komma på en endaste sitiuation där jag kännt envåldshärskarens själ inta min ande.
Undrar hur jag skulle bli?
Skulle jag bli snäll & måna om världsfred?
Eller skulle jag se till mitt eget bästa & spruta svidande champange i undersåtarnas ögon & be dom dra år pipsvängen?
Vem vet?
Men någon gång skulle jag vilja bli Direktör. Inte chef. Direktör låter pampigare.
Min vd- vice direktör, skulle ju annars bli vc & den associationsbanan vill vi inte veta av!
"Jag som Direktören för det hela kommer härmed att höja allas löner! Men för att ni ska få dom utbetalda så måste ni ligga med mig! & laga min mat!"
Själv ska jag sitta här & pösa medan jag syr min egen fallskärm i det mjukaste silke som en konferansdeltagare någonsin skådat...

I väntans välsignade tid

Jag sväljer tre gånger innan jag för nyckeln till låset.
Knarrrrrrrrrrrrrr.... (Nej, min dörr knarrar inte. Men detta är dramatik mina vänner. Dramatik!)
Kikar in på hallgolvet i hopp om att den heliga graal ligger & bara väntar på mig...
Kiiiiiiiiiiiiiiik... (Dramatik igen)
Ack nej!
Inte heller idag har det svårflörtade avitionsbrevet glidigt genom mitt trånga brevinkast.
Satan i gatan!
Ser framför mig hur Rutigskjortan sitter i sin läderfotölj & ler i mjugg. En smula grillkrydda har torkat in vid hans mungipa.
Men däremot ligger ett annat, färgglatt kuvert & väntar.
Det är Postkodlotteriet som bekräftar min existens!
Dom vill att jag ska vara med, så jag slipper sitta fattig & arm, förgrämd & utstött, när mina goda grannar håvar hem storvinsten.
Tänk så nesligt, skriver dom, om jag skulle missa detta tillfälle. Vad jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte genast nappar på detta generösa erbjudande.
Skulle i alltidsoändligaevighet bli ihågkommen som "Nejsägarendenmisslyckade" & det är ju ingen solskenshistoria att berätta för barnbarnen.
Känner mig mer hotad än lockad.
Å andra sidan har jag ju alltid varit en smula känslig för reklam...

Inte nu men snart...

Det kom inte idag heller.
Avitionsbrevet.
Jag sitter vid mitt lilla postinkast & väntar.
Morrar en smula & undrar när jag måste ringa & ställa till det stora helsiket...?
Blodsockret är lågt.
Borde gå av passet & inmundiga någon form av föda.
Jag unnar mig det.
En liten paus.
I min väntan.

Media tid

För antal år sedan när jag var en ung & lovande aktris, så ville en tidskrift men kulturella baktankar, skriva ett reportage om petit moi.
Glad som en lärka började jag fila på fiffiga konstnärliga formuleringar.
Slog reportern med häpnad med min intelligens & häpnadsväckande aura.
Poserade självklart & avslappnat på bilderna som skulle visa läsaren vilken framgångssaga denna frilansande Bleknos visade sig vara.
Detta bådar gott för framtiden, tänkte mitt blonda huvud lyckligt.
Jag drömmde även om att reportern skulle låta snälla kollegor uttala sig.
Dom skulle säga saker som: "När Bleknosen kommer in i ett rum så stannar tiden upp..." eller "Bleknosen äger en sådan total närvaro så att hon som skådespelerska ter sig närmast hudlös..." osv osv osv....
Jag fantiserade att artikeln skulle inledas med orden "När Bleknosen kommer in på cafét så slås man direkt av hennes utstrålning..."
Mycket nöjd över min självlärda medieträning osade jag nu äntligen framgång ute i förorten där jag motvilligt hade satt bo.
Magasinet skulle komma ut den tjugosjunde.
När ingen tidning kommit den femte, så ringde jag.
Det visade sig att allt hade blivit pannkaka & tidskriften med kulturella baktankar hade konkat å det grövsta!
Ingen möjlighet till återuppståndelse!
Ja, så var det med det...
I förortern kännde jag en svag bris dra förbi.
Det luktade kanelbullar...

Näst sista striden vid Trojas strand

Idag fick jag post i brevlådan.
Ett brev från A-kassan om att jag har misskött mig fast jag inte har det, & ett från Telia med min e-legitimationskod!
Hurra!
Det funktionerade! Inte längre papperslös! Jag existerar & har en, om än vag, identitet!
Med iver slängde jag på mig arbetslöshetskläderna för att hasta till shavotten i jakt på plastkortet.
Men Medean, lärd av sina misstag, klädde ut sig en smula.
Man vet ju aldrig vad Rutigskjortan är på för humör. Det känns lite som om jag & han har mötts aningens för ofta senaste tiden...
In med håret under en grå luva. Grå halduk med uppfällningsanordning för att gömma mitt efterlysta anlete. Grått & svart, normalt & icket iögonfallande, redo att fade away...
Tass tass tass tass tass in i Hades rike.
Det är kö.
Tass tass tass tass tass fram till passivagressiv välkomstkommité.
Ingen Rutigskjorta i sikte. Han kanske redan är hemma & sörplar fredagsgrogg & tuggar översaltade revbenspjäll...?
Viskande: "Hej. Ska hämta ut min legitimation."
Skeptisk blick från eftermiddagsirriterad slyngel. "Har du med dig giltiga papper?"
Viskar: "Ja, för fan!" Skänker en tanke åt postgången som har fungerat så exemplariskt.
Långsamt & suckande ger han mig så nummerlappen till den eftertraktade kassan.
Oj, vilken kö.
Inga stolar lediga. Jag sätter mig här, på bordet, papperkorgen, felbygget, konsten eller vad det nu vara månde. "Man får inte sitta där!" Rättar eftermiddagsslyngeln mig myndigt.
Hoppsan. Bäst att stå.
Snart min tur. På svenskt ängsligt manér drar jag mig mot kassan, som jag fiffigt räknat ut, snart ska visa mitt nummer.
Det är varmt i maskeringen. Arton plus utomhus. Luva var inte dagens smartaste drag...
"Det är nollställt! Fattar du? Helt nollställt!" Skriker skattetanten i kassan. Hon håller som bäst på att skrämma brallorna av farbrorn före mig.
Nejnejnej! Bli snäll snälla skattetant. Jag orkar inte bråka.
Farbrorn lommar iväg likt en fallen Priamos.
342.
Det är jag det.
Tass tass tass tass fram till skrämmetanten.
Lägger, med min osyldigaste barnaröst, fram mitt ärende.
Lägger, med darrande hand, fram brev samt gammal ogiltig legitimation.
"Mäh! Det här är ju inte avitionsbrevet! Jag måste ha avitionsbrevet. Du måste ha två brev. Det här brevet enkomt gills inte!"
& där fick Medea en liten hjärnblödning.
"Kom tillbaka när du har fått avitionsbrevet. Din legitimation finns här bakom min disk, men utan avitionsbrevet så får den ligga kvar!"
Jag tiger & går.
Jag väljer mina stider.
Jag är inte Medea längre.
Jag är Hekabe.
Som blickar ut över sitt fallna Troja & tänker: "Dom vann. Dom jävlarna tröttade ut mig & vann."
Men sista ordet är inte sagt.
Sista striden är inte utkämpad.
Snart, snart kommer avitionsbrevet...

In the Colosseum

Bröder & Systrar i Sodom & Gomorra!

Ja, det här gick ju inte så bra.
Att välja styre menar jag.
Blir lite fundersam varför det verkar vara så inåtahelvete svårt att tänka i flera led.
Är det verkligen en god idé att alla har rösträtt?
Borde det inte vara ett mindre intelligenstest innan man får sitt röstkort?
Är det inte lika bra att låta Bleknosen sätta ihop en frejdig regering som vet vad som är bäst för oss arma människospillror?
Jag känner många smarta, har stor empati & rör mig bekvämt i både slott & koja...
Jag har varit både arbetslös & välbetald. Har både gått på socialbidrag & dinnérat med miljonärskor i diskret & passande belysning. Jag är anpasslig & humanistisk. Dömmer aldrig utifrån ras, religion eller klass.
Hjular som en munter vätte mellan högt & lågt....

Skämt & sido.
Detta val skrämmer mig.
Jag är rädd på riktigt.
Nu står ju kompassnålen bevisligen & pekar rakt åt helskotta!
Hur blev det såhär?
När slutade det tänkas här i världen?
Tack & lov har jag rediga & sunda människor i min närhet. Jag är säker på att det finns massor med klokskap i detta land som jag ännu inte stiftat bekantskap med.
Men ni som röstade totalknasigt skulle jag vilja träffa pronto!
Förklara för mig vad ni är ute efter. Vad är det ni tror ska bli bättre?
Låt oss gå & fika & skriv ner på en lapp era argument & förhoppningar.
Jag ska svara utan lapp.
Jag behöver nämligen bara lyssna till mina tankar, mage & hjärta för att kunna förklara varför ni tokröstare är ute på jävligt gungig myrmark.
Förmodligen, så kommer den grupp personer jag riktar dessa oroliga rader till, aldrig att läsa en bleknosblogg. Tyvärr.
Men om någon råkade skriva in fel intranätsadress när man sökte tex "Grannsamverkanförenmysigkorsbränningiglesbefolkadnärortmedsedvanligefterfestmedinslagavvåldsutövning" så hör av dig så ska jag föklara hur det ligger till här i underlandet.
Nej, i sådana här frågor så lider jag inte av min hybris.
Se det positivt. Jag vill vyssa dig lite så du slipper vara rädd & hotfull. Du ska bli mjuk & snäll & aningens gråtmild.
Vi måste leva i samma samhälle.
Då kan vi inte agera gladiatorer & slänga varanndra åt lejonen till höger & vänster, det blir himlans ohållbart i längden...
"Det är synd om människorna" som Strindström skrev...

Välj mig

Idag är det val.
Vi har förmånen att välja nästan vad vi vill.
Vi kan välja pest. ....eller kolera...
Att välja appilerar till våra basala grundbehov.

Se mig.
Älska mig.
Låt mina ord betyda.
Låt mig säga hur det ska bli.
Jag vaggar dig trygg om du lovar dyrt & hedeligt att aldrigaldrig byta ut mig.
Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Jag krattar ditt paradis.
Jag ljuger dig varm.
Men lämna mig aldrig ty då blir det straff!

Jag har valt.
Hade inget val, blott välja...
Har aldrig förtjusats av förändring, men nu är jag redo!
Låt oss vända allt upp & ner.
Reklamerar & får konsumenträtten tillbaka.
Låt oss göra det bästa av vårat sargade Kartago.
Anlägga en boulébana, odla en anemonrabatt...
Come on!
Vi gör det bästa av det hela....

En galen kvalens vredens borg

Idag gick jag, förhoppningsvis, sista ronden med byråkrativäsendet i jakten på en giltig identifikationshandling.
Dagen började tidigt på Skattemyndigheten.
Skattemyndigheten har flyttat ihop med Försäkringskassan & kronofogden i sann familjeanda.
I detta nybyggda chateau huserar de mest pappersivriga & blankettrånande arbetsmyror som mitt närsynta öga någonsin skådat.
Detta samboskap är en match made in heaven.
Vi arma medborgare som kommer på tidig förmiddagsvisit är darriga, hoppfulla & aningens förbannade. Detta gör att stämningen i tamburen inte kan upplevas som direkt festlig...
Jag har med mig min goda Moder Courage eftersom jag för tillfället är papperslös. Hon ska intyga att jag är jag & att hon bevisligen fött mig & närt mig vid sin barm.
Det är kö.
När man kommer in i tamburen så möts man av en passivt agressiv välkomstkommité. Dom ska avgöra hurvida ditt ärende är värdigt en nummerlapp till dom högt åtåvärda kassorna, eller om du schasas ut på gatan med skattesvansen mellan krumbenen.
Vi måste hämta inbetalningskortet på 400kr som legitimationen kostar.
Erkännande bör göras: Att Bleknosen för ca tre veckor sedan besökte denna blankettborg & betedde sig mycketmycket illa.
Svor & skränade, larmade & gjorde mig till. Använde den höga tejaterrösten. Spelade ut en emotionell orkan, som vid branchtillfällen skulle primeras & prisas, men i denna rätskaffens boning gick totalt över paragrafryttarnas huvuden.
I snapt!!! Totalt!
Han som råkade värst ut under denna tsunami av agg, var välkommstkommitémannen i rutig skjorta.
Det var även hans förolämpade famn som jag rusade in i denna Måndagmorgon.
"Ska du ansöka om id?" Säger han med skalpellstämma. "Jag känner igen dig!"
Tro fan att han gör det!
En Medea vet att bli ihågkommen...
"Ja, jag har mamma med mig..." Piper jag med min mildaste, mest oskyldiga röst. Nappar raskt åt mig blanketten & rusar mot banken.
Vi rusar till Moderns bank.
Hon är förmånskund & har en personlig bankman.
Det vi inte räknade med var att en, till uppenbarelsen kaninlik, slyngel jobbar i kassan denna solskensdag. Han har aldrig hört talas om förmåner. Han kräver ett familjebevis, eftersom Moderns id inte gäller i just sådana här lägen. Att betala inbetalningskortet här kostar 150kr extra.
Moder Courage tappar det! Här ska bytas bank!
Vreden styr oss tillbaka till ruta ett. Skattemyndigheten.
Det är kö.
Rutigskjortan står i dörren & slänger en än gång onda ögat mot min osyddade lekamen.
Vi får familjebeviset & hastar iväg till Forex. Där är allt snällt & tutti betalas, försöver & fås kvitto på.
Lycka & hurra! Hoppsasteg till ruta ett! Skattemyndigheten.
Det är kö.
Rutigskjortan är i högform & förföljer mig på ett muttrande & otäckt vis genom lokalen. Vart jag än tittar så tittar hans kolsvarta korpögon tillbaka.
"Ser du att han vill mig illa?" Viskar jag till Modern. Hon tycker att jag sjåpar mig.
När sedan Bleknosen är fotograferad, mätt i centimetrar & intygad, undertecknad & klar så hastar vi ut från den läskiga stämningen & byråkratin.
Vi skrattar lättat över att vi tillslut klarade det!
Muntra & hungriga på lunch, svänger vi om hörnet & vem står där & blänger om inte Rutigskjortan!
"Du inbillar dig inte!" Erkänner Modern muntert &så garvar vi lite till...
Ok, Rutigskjortan du är min nemesis.
Den här stan är inte stor nog för oss båda.
Handsken är kastad!
Sedan gick jag & moderskapet & röstade. Men det är en helt annan historia....

Familjestund har rök i mun

Moder Courage är på besök.
Prinsesshålan är nu inspekterad & godkänd.
Den prydliga & rediga dottern lagade kvällsmat (?) till den kvinna som gav henne livet som gåva.
Modern hade även andra gåvor i sitt bagage.
Ett kakfat med rosor & guld som dottern tycker är bedårande & modern tycker är snudd på fånigt.
Små fina parfymflaskor som doftar nyduchat & spenavarm bomull.
& en pytteliten datamaskin som ryms i Bleknosens ficka!
Den är mycket söt & kan nästan allt som en stor datamaskin kan.
Den bleka dottern var en smula nervös eftersom Moderskapet aldrig har besökt barnahemmet modell nyare. Men hon verkar tycka att det är ok.
Imorgon ska vi möblera om. Inte som jag hade tänkt dock...
Moderskapet vet allt om lim, proppar & renovering. Även dom mest bortpyntade små hål upptäcks av hennes tränade falköga.
Måndag går promenaden till Claes Ohlsson.
Sedan ska vi göra en ny kanalsökning på televisionsapparaten, ha kurs i diverse datramaskinsrelaterade problem, limma dotters trasiga urgamla stolar mm mm mm...
Moderskapet har även bestämt att vi röker inne. För jag har tydligen en attans bra köksfläkt!
Har man fått både datorer & väldoft så opponerar man sig icket mot denna regel!
Nu ska vi tvaga oss & gå till sängs.
Det känns tryggt & konstigt att ha Courageskan här.
Kanske drömmer jag om mitt liv som ofödd.
Då jag skvalpade runt i ett underland fyllt av vila & ro...
Kanske drömmer modern om att föda fram den växande, mjölkvita klumpen, så hon äntligen får ta ett bloss...
Jag älskar henne oändligt.
Nu ropar hon inifrån badrummet.
Det ska tydligen bli kurs i hur man på ett fiffigt sätt rensar avlopp.
Hon kan sådant, mor min...

Bleknosens komplicerade förhållande till coq

Jag tycker att det är himlans gott med kyckling!
I alla dess former.
Till & med deras små levrar är en njutning att inmundiga.
Dock finns det ett problem som dunklar min gourmethimmel.
Ett problem som jag inte kan skylla kycklingarna för. Det ligger helt hos mig.
Jag kan inte tillaga kyckling, för att den, i sin okokta form, skrämmer mig!
Som ett litet barnlik ligger den skrevande på min diskbänk.
Jag står med ungsformen i högsta hugg & funderar på hur jag ska få in den i ugnen utan att vidröra det lilla livet.
Jag vill inte röra vid den därför att det som skrämmer mig mest är dess skinn.
Likblekt, blekare än min egen nos, knottrigt & med en konsistens av död & uppgivenhet.
Skinnet är även i tillagad form, ruskigt äckligt & måste sorteras bortbortbort...
Jag vill inte röra vid den därför att allt som vidrör en kyckling måste diskas i saltpetersyra, så att alla trikiner, traktoner & trattgrammofoner dör & inte besvärar mitt immunförsvar.
Ja, här står jag likt Tantalos & inspekterar min förstfödde.
Slänger på salt & peppar & läser på plastförpackningen att någon fiffig kycklingrensare har tryckt in en liten påse med fågelns innre organ & andra amputerade bitar från olika kycklingkompisar, långt in i den lilla ihåliga kroppen...
Den tänker inte jag hämta!
Skjuts in i ugnen & en stilla bön om att inte påsen är av plast.
Nu ska den puttra i ugnen tills den är gyllenbrun & saftig. Det luktar gott. Kanske blir det lyckat & gott...
Skjuts ut ur ugnen. & där ligger nu det solariestinna spädbarnsliket.
Med darrande hand & Tantali kval i hjärtat försöker jag karva ut en liten mjäll köttbit. Hackar lite där jag tror att filén sitter. Det är skinn & ben & mystiska konsistenser ivägen...
Plötsligt inser jag att jag inte är hungrig.
Eftersom jag inte vet hur jag ska attackera min dinné så blir det skjuts ner i sophinken.
Ber en stilla bön för fågelfödan. Att den hade det bra när den levde. Att den hade en rymlig bur & inte fick näbben bortklippt. Amen.
Jag lagar keso med hackad paprika till middag.
Men när jag är på restaurang, då beställer jag kyckling!
Det godaste som finns!
I glädjen av att inte behöva delta i tillagningsprocessen äter jag osunda mängder fågel.
Som en häst på grönbete.
Som en deprimerad tonårsflicka på bulimifest.
Som en frigående höna, pickande & pockande bland frön & mask...

Frågestund i idiotvärlden

Jag är med i hyresgästföreningen.
Präktigt, riktigt & våldsamt vuxet.
Det enda konto som jag har på autogiro.
Hyresgästföreningen.
För 75 kronor i månaden så får jag, utöver hyresgästföreningens rättspatos som ska hjälpa mig stackars värnlös hyresgäst mot skumraskvärdarnas hittepå styre, en medlemstidning som heter "Hem & Hyra".

Jag läser, citat: "Min bänkdiskmaskin ingår i hyran. Den för oväsen & jag är väldigt ljudkänslig. Det är öppet mellan kök & vardagsrum så jag har ingen dörr att stänga. Finns det någon gräns för ljudnivän i ett sådanthär rum? Kan jag kräva att få den utbytt?/ Bluebell"

Käre Bluebell!
Jag vill skada dig!
Din fråga har så många svar så jag inte vet var jag ska börja.
Du kanske inte ens förtjänar ett svar, har du tänkt på det?
Mvh från en annan hyresgästföreningsmedlem som trots att hon inte har ett liv iallafall har vett att veta hut!

Motvals 7

Undertecknad & Ulf Brunnberg står ute & röker vid provisorisk sommartejaterscen.
"Akta dej." Säger Brunnpan. "Ikväll kommer det riktig publik & kollar!"
Vi båda blickar mot entrén.
Där står en välrenomerad, livsfarlig kollega.
Krulligt hår & sjörövarpearcing i öronen.
Flickvännen är sexton år & har brun läppenna.
"Fy fan, vad trevligt med kloka människor!" Hojtar Vanheden & kliver rätt ut i spenaten för att gå dom till mötes.
Undertecknad går in i fuktskadad husvagn för att krypa in i diverse raffset & skratthattar...
"Så kan det gå."
Tänker hon ödmjukt...

Pretty pink Jesus

Vad är det som vi är mest rädda för?
Vad är det som sätter oss helt ur spel & som gör, att det enda utvägen är att hålla dunkudden tryckt emot sina blå?
Det vi inte vill se.
Det vi inte någonsin vill ta någon som helst detbatt om.
Det enda ämne, som vi oberoende av hög & låg.
Oavsett klass, hudfärg eller inkomst, inte förstår oss på...
Det ämne som inom genusdebatten åskådligörs & sedan åsidosätts.
Den nyans som får oss att tillstå antingen gudamanna eller skurhinksgrus.
Den lilla färgklick som betyder så mycket i vårat bekväma fördömande.
Trots att det inte, på något vis, är en grundfärg.
Vad är det som skrämmer oss så mycket med Rosa?
Varför är hon så farlig?
Så klart att färgen är feminim.
Jag är inte den som tänker olika & ska försöka ändra på könsroller här inte...
Rosa är Skärt & förknippat med flickorkvinnorflickorkärringarsatansshanorflickorkvinnorskökor & sådant trams!
Vi vet ju hur dom är, kvinnfolket, dessa stackars svaga, eländiga människospillror...
Som har ett u....liv, som så ofta & jämt, förbannas & bedåras & trånas & efterlängtats till den grad, så att ingen vet egentligen hur dom ska förhålla sig till detta mystifika, fullmånstyrda, mytomspunna (yada yada yada) u.....liv.
Själva brukar vi kalla detta onämnbara för fitta.
Om man ska gå på ett viktigt möte så ska man enligt experter, inte ha färgen Rosa/Skär på sig. Ty då taga de dig icket på allvar!
Det är klart!
Låt oss gömma det Rosa & ignorera skammen som sipprar ur denna feminitet.
Låt oss använda denna skymningskulör för att påskriva ironi & ignorans!
ELLER!
Ta detta utblandade röda till ditt hjärta & låt det stå för kurvor, livskraft & amore... Så som sig bör, med andra ord...