Det svänger in.
I gruset, jag hör det.
Det blev nästan tydligare sen vi fick bort byggruset & bytte till småsten.
Svängde in från den sista färden.
Allra sista.
Jag hör dina steg upp till ladan.
Hör hans halta steg på härdade tassar upp till farstubron.
Måste gå ner & trycka ner det postantika dörrhandtaget som jag tjatade till mig på Hornbach. Innerlåset är så vackert, form av en solfjäder.
Men varför inbrottstjuvar bry sig om vår låsanordning då tvåglasfönstren skulle vara så lätta att slå in trots att dom är frostade.
Som en ständig vinter.
Åtminstonde på ytterdörren.
Vi bytte ut alla fönstren förra våren.
Det har ju bli blivit mycket mer praktiskt, men ibland saknar jag gnisslet & att jag måste lägga min tyngd mot fönsterkarmen medan vit färg smulade ner på både min axel & grönskan utanför.
Måste nu gå tungt ner för snedtrappan som vi verkligen måste betsa snarast.
Vid sista trappsteget känner jag tydligt hur en stor sticka glider obarmhärtigt in i min övre trampdyna.
Han är andfådd men glad att se mig.
Han är ofta gladare att se mig än någon annan just nu.
Som att han väntar.
För att jag klappar & klöser honom lite i pälsen som jag på en främmande hund skulle tycka vara osmaklig.
Gles & exem i hudbotten.
Sedan benet bröts så är det som att han blivit kastrerad.
Något man absolut inte gör med jakthundar.
Dom måste ha sin lust kvar, sin smak, sin hänsynslöshet.
Slö & stympad med fortfarande ett flängande i ögonen.
Motvilligt lämnar jag Game of thrones & nu med sticka i foten, orkar jag inte ens hälsa eller visa hängivelse överhuvudtaget.
Sedan jag blev skjukskriven i september så har väl tvn varit lite av min räddning.
Försöker göra det jag måste & jag vill att min man ska kunna komma hem till ett trivsamt hem, & ja, det är klart att jag har dåligt samvete att vi har en inkomst mindre att hålla oss med.
Ofta så brukar jag & Susanne åka iväg & handla lite någon eftermiddag i veckan.
Vi åker ofta förbi Rusta & då brukar jag se till att köpa ordentligt med tvål, eller shampoo, eller några mysiga kuddar.
Som vardagslyx liksom.
Jag haltar upp till sovrummet igen & hittar såklart inte pincetten, noterar att necessären är överfull med krossat kakpuder.
Tänker att jag skiter i det eftersom jag bara ska ligga ner hela eftermiddagen.
Ser att det blöder lite från sticksåret.
Minos haltar efter.
Han vill upp i sängen.
På senaste tiden så har han fått sova i sängen med oss.
Kanske för att vi alla vet att hans tid är uträknad...
Sätter mig i skräddarställning & undersöker om jag kan få ut stickan med bara naglarna.
Det hade nog gått förut när jag gick på salong & fick naglarna fixade.
Men likaväl som jag har tunt nordiskt hår så har jag tunna nordiska naglar, så jag fick en totalt allergisk reaktion mot akrylen så det får vara.
Minos märker att jag blöder & börjar tillgivet slicka ren min fot.
Han är så omsorgsfull & noggrann & han vet inte vad som förmodligen händer om bara en timme eller två.
Vi var & tittade på dom i förgår.
Så himla söta & vi har tingat två.
Vi tänkte att dom ska börja med att få vara hemma & känna sig trygga, sen måste dom så fort som möjligt lära sig att bo ute i hundgården & gärna tidigt få gå ut med jaktlaget,
Han vill trösta & fortsätter att slicka hela min vad med den mjuksträva tungan.
Jag lägger mig baklänges med ryggen mot Julakuddarna som är på 60x70 i ett sammetsmaterial som för stunden känns lika ivrigt mot min rygg som Milos tunga.
Nästan utan att tänka så hasar jag ner min fitta närmare hans nos.
Känner ivrig tunga mot mina trosor & det raspar.
Det raspar så det ekar i hela sovrummet.
Jag bara måste dra grenen åt sidan så att ljudet upphör.
Hör gruset på gården.
Raspar.
Krasar.
Snabba steg från ladan till bilen från bilen till ladan.
Vill inte höra visslingen.
Inte än.
Tittar ner på Milo & ser en erigerad hundkuk.
Har aldrig ens tänkt på att hundar faktiskt har kukar.
Den är inte vacker, men den är hård & röd & droppar av en okänd vätska.
Vill inte höra visslingen.
Vänder mig hastigt om på mage, får in Julakudden under mina höfter.
Mino ryggar av min plötsliga rörelse.
Jag visslar mjukt för att locka tillbaka honom.
Han visar sig inte vara nödbedd.
Så står han över mig, tassarna på mina axlar, oklippta klor som liksom sjunker in i fettet runt min nacke.
Plötsligt spelar ljud från grus inte någon roll längre & jag styr in allt det där röda, oformliga in i mig med högra handen.
Inget raspande.
Ingen som i sorg går över grus.
Bara flämtningar.
Mina lika påtagliga.
Ryck.
Inget jämrande, inga stön av njutning.
Plötsligt så stannar allt.
Det sväller i min fitta.
Så mycket så jag känner hur mina slidväggar anstränger sig för att utvidgas.
En varm andedräkt över mitt huvud & saliv som droppar i mitt hår.
Det är över på några minuter.
Hör en skarp vissling nedifrån gårdsplanen & Mino lystrar & sliter sig ur.
Ligger kvar & hör honom gry vid dörren.
Jag tar kudden för magen för att halta ner för att släppa ut honom.
Till husse.
Till vapnen.
Det rinner ur mig.
Måste knipa allt vad jag har för att behålla det lilla som finns kvar.
av honom
Lägger mig på köksgolvet.
Källarluckans mässingslister skaver mot min svank.
Så kommer bordunen.
Den ekar över både nejder & skogsbryn.
Jag blundar & tänker på prinsessor & prinsar & drakar & knull & evig vinter.
Kanske tänker jag så i en evighet.
Kanske tänker jag så tills ljudet av grus har trängt in i hallen.
När kungen av tron står i dörröppningen.
Så rödgråten.
Så fuktig & ansträngande andas.
Skjortan har glidit upp ur byxlinningen & det ser ut som kan har försökt att knäppa upp alla knappar som det någonsin går.
"Han är inte mer"
snorar han
"Jag vet"
Gör en vag gest att han ska komma & ligga hos mig.
& han är så tung.
Fylld med amok & huttar som rinner ur ögonen.
Kysser mig aldrig, men biter i fläsket runt min nacke & jag för mjukt hans ansikte ner mot min fitta.
Slappnar av.
Släpper ut det sista som finns i mig.
Låter honom kyssa det.
Låter honom kyssa människans bästa vän.
