Ett stilla yl

Jag vill inte bli telefonförsäljare!
Jag vill verkligen inte det.
Snart är bidragspengarna slut & då återstår det inget annat än telefonförsäljning för en samhällsonytta.
Jag har under några svarta perioder i mitt liv redan prövat på denna terror.
Första gången, tidigt i min mytomspunna karriär som kulturarbetare, var det skralt i kassan & Bleknosen travade godmodigt ut i den opålitliga verkligheten.
Hamnade på en mycket seriös anställningsintervju, lilla jag, lilla jag.
Bleknos på jobbb, vackert namn eller hur?
Början i moll & finalen i dur...
Nu blev det ju tvärt om.
Min uppgift var att kränga borrmaskiner per telefon.
Det visade sig att jag var helt rätt kvinna för jobbet, eftersom min goda fader var snickarmästare & att jag var utbildad på Fordonsteknisk gymnasielinje! Sicken fullträff!
Här hittade dom en arbetsmyra som varken drog sig för att borra hål i cementväggar eller borra hål i den uppringdes huvud med sin utmärkta försäljarsvada. Sicken fullträff!
Sen blev det svårare.
"Vad tycker du är viktigast för att skapa en god stämning på en arbetsplats?" undrade utfrågaren finurligt.
Jag tänkte efter så det knakade. Lade sedan upp en trovärdighetsrynka på vaniljpannan & svarade "Tillit, jämnlikhet, broderskap & en go, skojsig göteborgsanda!!!"
Detta visade sig vara helt rätt svar & juryn gick upp i brygga & jag svankade medgörligt.
"Du börjar på måndag!"
Det blev söndag. Black sunday. Bloody sunday.
Måndag morgon så är paniken total & jag ringer till arbetsplatsen & vrålar "Jag säger upp mig! Ska filma i Finland!!"
"Va? Varför då?"
"Måste filma Finland måste ljugit bort till Finland" Hackar jag ur mig & lägger mig i fosterställning.
Där ligger jag länge länge...
Mytomanimyntet har, likt alla mynt, två sidor.
Andra gången är det lika illa, trots att jag, vis av mitt misstag, håller mig lite mer till sanningen.
Nu ska det säljas pensionsförsäkringar.
Vi får en brochyr, en telefon & en partner.
Min partner heter Jonas. Han har ritat kulvertar åt NATO & forskar hur den vithövdadehavsörnen lever & mår. Jonas är jätteglad över jobbet eftersom han inte kommer ut så mycket. "Tänk att jag ska få lära känna alla här inne!" säger han & plirar förnöjt. "Alla ska bli mina vänner!" förtydligar han & klappar mig lite lamt på skulten.
Jag vet inte hur pensionssystem fungerar men det står tydligen i brochyren. Det är bara att sätta igång att ringa!
"Du först!" myser Jonas.
"Hej! Jag heter Kerstin & jag skulle vilja tala med dig om hur du har placerat dina pensionspengar... Va? Ja, det är ju en rellevant fråga... Kan tyvärr inte svara på... Nej, det försår jag... Det var inte min mening att... Va? Ja, så kan man ju tycka... Jasså, stör jag... Ja, jag är en smula obildad... Rent av dum i huvudet... Äcklig slyna, javisst... Nej, jag borde aldrig ha ringt..." KLICK!!!!!!!!!
Luren i handen & örat fullt av nederlag.
"Du ljög. Du heter inte Kerstin. Du kunde inte svara på en enda fråga." Jonas tittar på mig med en blick av bottenlös besvikelse.
Min kropp reser sig, jag vandrar genom rummet som skränar av telefonsurr & vänliga, ovetande röster.
Ut på gatan som passande nog är regntom & mörk.
Kommer hem. Telefonen ringer.
"Hej! Jag heter Kerstin & jag skulle vilja tala med dig om hur du har placerat dina pensionspengar."
Då ylar Bleknosen.
Ett yl som påminner om ljudet när man borrar i tung, rostig metall.
Snart hör ni mig yla igen...

White wedding

Det kom snö.
Den ligger kvar.
Varför?
Jag blir moloken av snö.
Det känns som om jag är åtta år igen & bor i skogen. Jag måste åka "Lilla vasaloppet". Kommer sist. Alltid sist. Jättejävla sist. Så sist så att dom andra barnen redan satt i bussen & buade & korvgrillning & termosdrickning var slut för längesedan. Fem kilometers irrande i hjärtekall furuskog. Svängde höger isället för vänster. Vilse. Skidan har lossnat & stelfrusna fingrar rår inte på tekniskt avancerad spännanordning. Prövar att ta av skidor & gå istället. Då sjunker man ner till hakan. Nu är snön innanför kläderna &så. Känner hur huden fryser & kråkhackan breder ut sig över det bullfeta, Fostmofjällsbarnets osportade lekamen. Johan Ljungberg är mycket mer värd än mig. Han åker fortast. Han kräks blod, med det bryr sig ingen om för att han vann & det är huvudsaken. Vi riskerar våra små barnaliv för en trämedalj som fingerlös slöjdmagister har brännt in "Lilla Vasaloppet" på med lödkolven. Kastar bort vår värdighet på ett antingen snabbt eller långsamt sätt, bara för att belönas med trä. Jag valde motionsklass, inte tävlingsklass. Men det är skitsamma för alla tidsresultat redovisas i alla fall. På den stora anslagstavlan. Där hänger resultaten långt i på våren. När tussilago blommar friskt så kan man forfarande se hur fort man åkte "Lilla Vasaloppet".  Tillbaka i skolan så blir man hånad & mulad. Snö snö på frostskadad kind & avdomnad fot. "Säg ven du är kär i!" Vrålar Tommy Isaksson & ser till att den grusblandade frosten riktigt gnids in i näsborrarna. "Jag är kär i dig! Därför att du förnedrar mig som ingen annan gjort. Jag är kär i dig därför att jag inte har någon stolthet kvar! Jag är kär i dig eftersom du behandlar mig som en hund! Slå mig hårdare älskade Tommy Isaksson!!!!!" vill man vråla tillbaka, men istället snyftar man "Lars-Göran", eftersom han inte är farlig & knappt finns. Herre på teppan! Den som sig i leken ger får leken tåla. Kan vi aldrig gå in. Varför måste vi vara ute jämtjämt i denna hiskeliga kyla? Nej, mamma. Graningekängan är inte varm. Inte ens med tjocksockor i. Kan jag bara få ett par snowjogging? Ge mig ett par snowjogging. Måste ha dom nu när jag aldrig får vara inne. Jag fryser. Fryser in inne i märgen. Släpp in mig. Låt mig slippa snö & andra barn. Släpp in mig & låt mig vara inne. Ja, detta kan men väl kalla fröken Bleknos känsla för snö?

Åh, nu känns det mycket bättre...

Svagheten för insändare

Påväg hem till min prinsesshåla så hittade jag tidningen "Expressen" i spårvagnens Metrokorg.
Åhå! En dyrtidning!
Den snattade jag genast.
Väl hemma bland spets & krusidull, stekte jag mig ett ägg & slog upp kvällsmagasinet i hopp om att få läsa om kannibaler & sex av våldsam natur.
Skummar insändarsidan & där har Leif-Åke Åström tagit sig tid & mod att lägga sina åsikter på brevlådan.
Citat: " Svenska folket har fått nog av misslyckade kvinnliga ledare. Nu står LO & Centern på tur. Politik är ingen "syjunta". Leif-Åke Åström"
Nej, Leif-Åke, det vet vi. Politik är ju en militärjunta.
Jag undrar nu: Har Leif-Åke hemsydda kläder?
Är han en av dessa män som slipper handla på tex Dressman? Har Leif-Åke en fru? Syr hon alla hans kläder? Han kanske har en helt egen stil, hemsydd & fjärran från massproducerade chinos?
Kanske går Leif-Åke omkring någonstans i vårat avlånga land & är något av en litet modeorakel...
Eller så har han ingen fru & måste sy själv.
Fingertopparna är sönderstuckna av sylvassa tråcklingsnålar. Blod på insändar brevet, där han ventilerar sin ilska över att dom fruntimmer som borde hjälpa honom att skilja korssöm från raksöm ägnar sig åt politik, facklig verksamhet & sånt tjafs!
Hör ensamhetens rop från Leif-Åkes mun full av tråd.
Kanske en syjunta är din räddning Leif-Åke?
En gemenskap med kaffesmak runt rustikt furubord.
Lär dig att klippa mönster så får du garanterat ligga.
Nu närmar sig vintern & jag hoppas att Leif-Åke är utrustad med det mjukaste av hemvirkat. Så han klarar sig i kylan.
Hoppas att han inte bekymrar sig allt för mycket om Centern & Lo, dom reder sig nog.
Jag önskar dig allt gott Leif-Åke, men det är nog dax att sluta skriva insändare!
Mvh/ Bleknosen

Utläggning fån Underlandet

Åh, det är så mycket jag vill säga & det finns för få bokstäver.
Ok, vi börjar såhär: Lördag, regn, kulturevenemang.
Sätter på mig min kavaj, remmar på mig båda skorna, & jag tände cigaretten, sa "min sköna får jag lov?"
Det var tydligen väldigt längesedan som någon sa "Min sköna får jag lov?"
Åker med en den spårvagn som lyckats hålla sig kvar i trafik trots lövhalka & mystiska väderlekar.
Det går bra. Har månadskort. Har hunnit med rätt vagn. Är i tid. Rätt söt med omsorgsfulla läppar.
Då kliver dom på.
12 mellanchefer i sina bästa år, skojfriska & omedveta om epitetet skamlöshet.
Dessa lärjungar sätter sig runt mig som en oroande ampfiteater av blodtörst.
Jag blir bedömd.
Uttittad & gestikulerad i ryggläge.
Dom fjortonåriga flickorna längre bak i vagnen skall &så bedömas enligt farbrormanifestet.
Det talas om att det skulle vara härligt att få sig till mans en liten tight lammunge. Tight, är förövrigt ett ord som används flitigt av dessa lördagsnattsägande män...
Jag får reda på att mina läppar är för röda & att jag valt min uringning eftersom att jag längtar efter att bli beskådad, så det är ju bra jävla synd att jag är en sån motstävig surfitta som inte vill konversera dessa gudagåvor till alfahannar.
Jag blir tyst.
Pillar med min mobil & känner ett doft av ruttet.
Festlige Frasse, som har tagit komandot över hela eventet. som jag uppfattar som en form av "kick off", berättar att Gösta har fixat något alldelens enastående inför kvällen.
Stripp!
"Har nu alla fyllt på pluntan? Spriten är jävligt dyr där inne!!!"
Ystra av gocartåkning & nytvättade, halvfungerande gubbkön, skrockar alla medhållande & tar sig åt innerfickan.
Sicken fest & gamman!
Jag vill dö & fly.
Eller mörda.
Tankarna måste stanna så att jag klarar två hållplatser till.
Dom fräsiga, högavlönade företagsfarbröderna stiger av spårvagnen & skanderar den gamla fina biten "Hora, hora, hooooora!" Om & om igen, som om Apollon skulle tillkallas till en uråldrig rit.
Åker vidare & känner smuts.
Åker till mitt, fagra intelektuella, berörande kulturevenemang.
Är p-k men jävligt ilsk.
Jag vet att någonstans på en långgata nära mig så förolämpas en kvinna som svingar sig runt en stång. Hon bedöms från anus till hårfäste, av en jury som fostrats till sin fullkomlighet av den tid som längesedan flytt...
Kick off.
Kick ass.
Kick them långt åt helvete!
Gubbslemmen alltså!

Hustrumisshandel

Trots att min hustru har man & hund, så är hon än dock min fru.
Vissa plikter varar längre än man tror...
Vi har kännt varandra sedan Jesus gick i sandaler & för några veckor sedan hade vi vårt första gräl.
Till mångas förvåning, eftersom vår ton gentemot den andre har ofta varit kärv & otäck.
But i a good way, resonerar vi.
Lite härligt norrlandskärvt sådär.
Men plötsligt så satte sig hela lappmarkshelvetet på oss när vi minst anade det.
Gräl & missförstånd. Tårar & tandagnisslan.
Kris i imagnitionärt äktenskap & ingen kbt-psykolog att tillgå i den bistra västkustnatten.
Vi lade oss under varsin filt & gick sönder.
Tänkte fruktansvärda tankar om att om jag skulle dö, så skulle hon stå vid kistan i liljevitbrudskrud & sörja över vår bittra fiendeskap. Eller om jag skulle dö & hon inte kom på begavningen, utan satt på verandan med man & hund & åt korvstroganof & skrockade över fredags spriten & inte hade en tanke på att jag låg genomskinligt blodfattig i en kista av det billigaste träslag som Fonus kunde uppbringa. Eller om hon skulle dö & jag inte blev bjuden på begravningen enligt skivet testamente. Eller om hon skulle dö & jag skulle stå vid kistan & sjunga den sorgligaste visa till avsked & evigt befinna mig i limbot av osagdhet & samvetssvärta...
Ja, inom dramatiken är jag utbildad & det tycker csn är prima!
Iallafall, två veckor var vi fiender.
Jag följde hennes förehavanden på facebook som en svartsjuk, kolerisk matematikmagister.
Hon verkade älska alla våldsamt, utom mig.
Som sagt, två veckor. Sedan orkade vi inte vara osams längre, tack & lov.
Vi ska nog ha varandra på något sätt.
Som en liten kärlek.
Som ett litet straff.
Som ebony & ivory.
Eller bara som en bättre hötorgskonst...

Den festliga feministen

Finns hon?
Jamen visst!
Vi är ganska många, men omvärlden gör oss till väldigt få.
Vi har röda läppar & silkes mjuka ben.
Vi gillar sex & mat.
Vi vill varken kastrera, stellerisera eller skapa skyttegravar.
Vi är inte surare än valfri bostadsrättsförening.
Vi är inte bittrare än en omogen morell.
Vi vill bara ha lika mycket betalt som mustiga män.
Vi vill inte bli våldtagna.
Känns detta mycket hotfullt & rent av förkastligt, så föreslår jag en enklare skärpning av motsägarna.
Inte svårt alls.
Skärp till sig & tänk ett led ytterligare.
Jag lovar, det blir enklare.
Det blir godare mat & bättre erotik.
Det blir som sagan vi aldrig skrev.
Lysistrate vill dig väl.
Lovar!

Eat me!

I mig bor ingen husfru.
Ibland tror jag det & lagar mat.
Det ska jag ge fan i.
Det blir sällan bra & ofta misslyckat.
Känner enorm skepsis mot rätter som kräver att man änvänder mer än ett kökskärl.
Det optimala är om man han hysta i allt i samma gryta & skaka om & värma lite.
Goda rätter tillagas sällan så.
Jag äger inga basvaror.
Jag äger fyra kryddor. Salt. Peppar. Aromat. Italiensk salladskrydda.
Omöjligt att med den lilla scoututrustningen piffa upp tex ett jordärtskockskum.
I skolan lade dom ner tillvalet "Ord & bild". Vi konstnärssjälar blev då förvisade till ämnet "Konsument idag".
Där fick vi lära oss att diska, baka, laga mat, möblera lägenhet utifrån ritning, göra hushållsbudget, mangla & olika typer av linsavkok samt kostcirklar.
Av detta minns jag intet, förutom att lärarinnan ville ligga med min fader Ryttmästaren.
Äger ingen kokbok.
Tycker inte om att mäta med mått & följa recept.
Skulle gärna vilja njuta av en enkel grönsakssoppa & tycka att sällskapet är huvudsaken.
Äta hårdbröd utan smör med en enkel skiva ost på...
Jag älskar att äta mat som någon annan har lagat. Det är gott & mättande. En symfoni av smaker, fjärran min egen kvartett av salt, peppar, aromat & italiensk salladskrydda.
Idag lagade jag omelett.
Det blev nästan lyckat.
Nu kommer jag att äta omelett i tid & evighet.
Ända tills den stora omelettsjukan infinner sig & jag inte kan titta åt ett ägg på två/tre år.
Brukar jobba så.
Mjölkar ur den stackars rätten tills bara äckel & förakt finns att tillgå.
Efter ett tag brukar jag hitta en ny rätt som jag missbrukar med en amfetaminists entusiasm.
En maträtt som ofta smakar salt, peppar, aromat eller italiensk salladskrydda...

Sound of silence

Nu är den här igen!
Tidningen "Hem & Hyra" damp ner i prinsesshålan tisdagen till ära...
Eftersom Bleknosen är fattig som en rysk 1800-tals poet, så uppskattas gratistidningar av alla det slag. Ja, nu är ju inte "Hem & Hyra" helt gratis, men armodet kan vara en förklaring till varför jag plöjer lektyr såsom "Centrumbladet" & "Amos", med stor iver...
"Hem & Hyra- för dig som hyr din bostad"
Det gör jag.
Temat för detta nummer är ljudkänslighet. Lyhördhet. Störningar. Muntert värre.
Inleds med en om en artikel om olika fastigheters ålder & byggmaterial & hur deta påverkar Störet.
Störet är något som många drabbas av & Störet förstör många hyresgästers liv & vardag.
Störet kan tex vara att någon går i trappan & att jag råkar höra det & blir våldsamt störd.
Smäll i dörrar, centrifugering, prat & skratt, spel av musik, gräl, barn som leker, fläktar som surrar, bilar som brummar. dörrar som gnisslar, vatten som rinner, stönanden & knullanden, telefoner som ringer, porttelefoner som låter, väckarklockor som piper, hostningar, Tv tittande, hantverk av olika slag... osv osv osv... Jäkla massa Stör med andra ord!
Artikel 2: Så säkrar du din lägenhet mot buller.
Jag vad säger man? Vaddera?
Sen kommer frågespalten. Alla är Störda, missnöjda & ledsna.
Många vill ha sänkt hyra för att deras livssitiuation är totalförstörd av högtalande, musiklyssnande, kedjerökande pack till grannar.
Antingen så har jag haft en himlans tur med alla mina boenden, eller så är jag inte så Störningskänslig.
Jag hör stegen i trappan, musiken, knullandet, barnen osv.
Men mitt liv blir inte förstört pga av det.
Tycker att det är ganska skönt att höra ljud som bekräftar att jag inte är mol allena här på jorden. Höra att det finns liv. Pesten tog inte alla. Än är det gott gry i människorna.
Jag är tacksam att jag har varmvatten!
Skärp till sig nu hyresgäster! Det är varken svårt eller farligt att dela hyreshus med medmänniskor!
& enligt "Hem & Hyras" annonsörer så kan vi ju köpa boken "Den fantastiska bikarbonaten" till förmånligt pris. Bara en sån sak!
Citat: När du har läst boken kommer du säkert att utbrista "Finns det något som inte vanlig bikarbonat är bra
 mot?"
Ja, det skulle väl vara Stör då...