Viktualia

Ibland vaknar jag av att dom står & glor på mig.
Fastän jag lägger huvudet i fotändan & fötterna på kudden, så känner jag deras blickar.
Dom står där i sin enfald & kräver.
Kräver & kväver.
Jag öppnar sykomoreväskan & ger dom pengar.
(Som egentligen skulle gå till ett ansett läroverk i Värmlands djupa skogar där det säkert finns ett autogiro som tickar på as we speak...)
Dom vill inte ha pengar.
Dom vill kanske ha underhållning, tänker jag & lägger läskeblask under araucariapinjen.
Slurp, slurp, säger pojken & flickan & fortsätter tomglo.
Jag dansar & sjunger.
Larmar & gör mig till.
Hittar på fullständigt meningslösa lekar & små nonsensramsor.
Mer, mer, mer säger deras vattniga barnaögon.
Jag får panik.
Rusar ut på verandan, vrålar några ovädesord till det förbigående rättsväsendet, hoppar upp & ner & i total panik så lyfter jag min ponny på raka armar!
"Åååååååååååå! Har du en ponny?"
Tro fan att jag har en ponny!
Det har man om ens far är patriark & hellre betalar än att talar.
"Får vi klappa han?"
"Ja."
Ja, snälla menlösa barn.
Gör det.
Jag måste sätta mig ned på grund av supertröttma & överansträngning.
En ponny är verkligen skittung & jag hade svår skolios som barn.
Korparna skäller & magen är liksom full med humlor.
Vips, så sitter barnen där brevid mig & dinglar med benen.
"Vi gör som du nu" säger pojken belåtet.
Jag tittar på mina dinglande ben.
Tittar på deras dinglande ben.
Hon har rosa byxor.
Han har shorts.
Jag har strumpor med strumpeband.
För att behaga.
Min vana trogen.
Dom ser ut att må finfint.
Friska men menlösa.
Ungefär som friidrottare i början på sin postpubertet.
Själv har jag blå skuggor under ögonen likt slott i ruiner.
Vi sitter där ett tag, tysta.
Nästan som i änkefrid.
"Vi måste gå hem & äta middag."
Jajajaja!
Snälla pojke & flicka, gå!
Gå hem & ät, jag har nog med att bebo.
"Vi ses imorgon." säger flickan.
Vill bara skrika:
Nej!
Bortom elden finns ingen aska, men bortom askan finns elden!!!
Men jag sluter mina ögons lakan & säger:
"Jo... Vi gör väl det."
Vi ses imorgon.

Rullgardina

Min mamma är ingen ängel.

Hon jobbar på beroendekliniken på St Görans.
Ni vet den där avdelningen man hamnar på när man typ ligger i en rabatt.
Sen om det är en Rhododendronrabatt & att man har en andedräkt som doftar Don Pergion & tryffel, spelar liksom ingen roll om man ligger i en rabatt, eller förlåt, en Rhododendronrabatt.
Är man svår på sponken så hamnar man på St Göran.
& då kanske man träffar min mamma.
Hon kanske tar ditt blod.
Hon kanske rent av är den som ger dig antabus...
Fast vad vet jag?
Det var ju himlans längesedan.
Jag såg henne, menar jag.
Jag föreställer mig att hon flaxar fram i korridorerna i vita, vida kläder.
Just så,
lite som en ängel.
Hon kanske har sånadäringa träskor med sula av gummi istället för trä.
Så att hon inte skall få belastningsskador & tråkig skolios, eller väcker alla fyllskallarna med otäckt klamp medans dom yrar om stänkare & anhörigmissunnsamhet.
Ängelmamma bor i Hökarängen.
Iallafall så gjorde hon det då när jag var hemma.
På senaste hundra tiden så har vi bara träffats på olika fik.
Eller, konditori,
som min nya morsa skulle ha sagt.

Min pappa är inte negerkung på Kurrekurreduttön.

Han är diplomat.
Dom träffades där,
på St Göran.
Nu är det ju inte så att min pappa inte har tillräckligt med stålar för att skriva in sig på tex en Betty Boop klinik.
Men har man varit på herrgalej & segnat ner i Vasaparken utanför självaste Hof, iförd hallonbrallor & club blazer & det kommer förbi en liten författartant från Småland som råkar bo på Dalagatan & hittar tidigare omnämda högdjur i all sin glans & förfall, så ringer hon givetvis samma alarmnummer som hon skulle ha ringt om hon så bodde i tex Vimmerby.
Hur som haver skorna skaver, så kommer Kling & Klang & kör denna oceankorsare till närmsta läkarinrättning.
Det vill säga: St Görans Beroendeakut.
Ni skall veta hut, Herr Långstrump!

Där träffar han i alla förfall, min den vid den tiden, kanske tjugotreåriga, mamma.
Som kanske tömde honom på blod.
Eller rätt var det var, gav honom antabus.
Eftersom min Fader Konungens släkt, i alla tusenåriga tider hade tillhört diplomatskrået, så var det ju inte annat tal om att lille Efraim &så skulle upprätthålla denna pampiga tradition & bana.
Det var heller inte tal om att han inte skulle gifta sig under sitt stånd.
Utan farfar Tobias skramlade raskt fram en finfin flicka från likartat samhällsskikt.
Ritchratchfillibombombom så var den saken biff!
Mamma träffade väl lille Efraim mer direkt på hans stånd,
kan jag tänka...

Shack Mattoid 2

Det skvalar som bäckar om våren.
Det brusar som vildsint ocean.
Klockan är kväll & ingen behöver stänga dörren till vattenklosetterna om man inte vill.
Det rogivande kvällsteét tränger människobarnens blåsor & måste få rinna ut i avloppsrören innan den kemiska sömnen gör sin grandiosa entré.
Om man inte vill stänga dörren så behöver man som sagt inte det.
Det gör dom azurfärgade änglarna åt dig.
Dom dirigerar persiennernas symphonier med små nycklar som dom gömmer längst ner i byxfickan.
Metallen gnisslar & gnetar ner för dom regnpiskade fönsterrutorna, i både stämmor & bordun.
Gardinlösa glänser nu ljusintagen i mattoidernas små milor.
Kolarna får nu ta rast.
Vila fötter & händer & borsta bort talken från plasthanskarna.
Jack the Ripper dimma vilar nu i korridorer & prång där den långa, tysta, mörka kommer att svabba bort urinfläckar & trollträck i arla morgontimma.
Röd lampa betyder inte utsålt, det betyder att det är rymning på gång.
Så olika i olika branscher det där...
Gud gjorde ej gröna små äpplen i så fall.
Men just nu bara spolar det i kvällningens alla våtutrymmen.
Snart hör man ljudet av små tossor som trippar eller hasar till sovsalarnas varma sköten.
Några tossor är hemstickade.
Andra inköpta på stormarknaden.
Någon drar redan timmer ända från Hälsinglands djupa skogar.
Någon läser dagsaktuell veckopress från 1997.
Men snart, snart finns det ingen London fogg
& heller ingen New York smogg
Snart är solen kall.

Shack Mattoid

Varje kväll står en man med fruktpåse nere på parkeringen.
På hans brytning så kan man tippa på att han bott i detta karga norr i, kanske, femton år.
Han står där varje dag med famnen full av frukt.
Pannan är rynkad & stegen försiktiga.
Hans son går över gatan i rask takt.
Fram & tillbaka, fram & tillbaka.
Fram till trädet som växer där bussar stannar & tillbaka till entrédörren som låses klockan ardeton nollnoll exakt.
Klykan är ålderdomlig & lite vind, så en knuff med höften brukar rekommenderas.
Om klockan visar tidigare timme än just aderton det vill säga...
Pojken pratar oavbrutet.
Inte med fadren, utan med någon som befinner sig i höjd med hans nyckelben.
Han drar i kepsen, ner, ner, ner.
Som om även ögonbrynen måste få frid & skydd & så att ingen i nyckelbenshöjd försöker att skuffa av den.
En matt hand sträcks då & då fram till honom med gåvor från Moder Natur.
Ett äpple.
En kiwi.
Små lådor med bär som kommer ända från Polens fjärran fauna.
& pappa kan inte höra kastratsången som bestämmer hans raska promenadtakt.
Kan inte höra pukor & trumpeter.
Domedagsbasuner & barnagråt.
På balkongen med persienn av hönsnät för stora, forntida väsen, står dom bipolära damerna & stampar.
En hunger växer i deras nyfikade, uppsvullna magar.
Dom vill inget hellre ha än dessa kravmärkta bananer & kanske tvåhundra kronor från bankomaten som säkert ligger flera miljoner mästerkattsstövelsteg bort från deras noga inrutade söckendagar.
& dom sjunger.
Utvalda små stumpar som svävat i etern sedan folkhemmet blommade i spänst & bardomen pockade & petade på framtidens jämmerdal.
Poplinkappor & pippilotter på sönderfrätta kalufser som allt för sällan tvättats av det omilda, om än dock parfymfria shampot som kommun & lansting tillhandahåller.
Gummistövlade fötter som trampat upp stigar på linoleummattan & västsvenska, brustna röster som hojtar om mordutredningar & hamondorglar.
Tvn & radion som ingen sänker & som Farbror Frukt inte hör till sin alienerade plats.
Han vet att detta skådespel inte närmar sig premiär för fem öre.
Att detta bara är en inövning av morgondagen.
Fruktpåsens bomullshandtag har blivit fuktigt, så fuktigt & känns ytterst obehagligt mot handflatan som ägnat dagen åt att packa upp alla dessa oändliga mängder banankartonger som forslats upp till vår lilla nordpol.
Banankartonger heter alltid banankartonger oavsett om dom innehåller bananer eller inte.
Han borde ha tagit korgen.
Imorgon tar han korgen.
Imorgon vill pojken ha frukt.
Blank frukt som är nysköljd & krispig som pojken kan bita i samtidigt som dimman lättas från hans ögon.
Pojken går & går & klockan börjar närma sig krök av natt.
Eller natt & natt.
Klockan närmar sig åtta.
Då måste alla prinsar ligga i sina sängar med bolltäckena uppdragna till den snoriga lilla nästippen.
Goodnight you princes of Maine, you kings of New England.
Sedan sniffar alla på sin lilla etertrasa & faller i den ljuvaste, djupaste sömn.
Oskar Strand placerar törnetyngda glorior över allas huvudskålar & samtliga dömmer om basketträning & Juicy Fruit.
Ingen dricksfontän är kastad än.
Blott tärningar här, i The House of the rising Sun.
& stjärnorna?

På himmelen de blänka.

Den häck som inte växer kämpahög

Hur länge sov jag?
Undrar hon & skakade pälsänglar ur trasselhåret.
Mycket har tydligen förändrats sedan vi sågs...
Mycket säkert till det sämre tänkte hon sin vanliga norrländska molokenhet trogen.
På darrande ben knicklar man sig ut ur tornrummet & likt avkomman till en, till exempel, indisk gud så börjar man söndagsflanera jordestigen fram...
Hamnar på premiärer & utredningar.
Lunchrum & leksaksaffärer.
Eftersom många i min allra käraste & närmaste närhet har välsignats med attraktionskraft & befruktade älskog, så kan det hampa sig så att man hamnar just där.
I leksaksaffären.
Bleknos har inget direkt trängtande minne efter barndom med tillhörande utfrysning, men dom små kommersiella plasthästarna ligger henne fortfarande varmt om den sargade hjärteroten.
"Nämäh!
Säljer dom inte My little Ponies längre?"
Frågar den förvirrat barlösa mitt inne i plastlandskapet fullt av överraskning & tveksam kvalitet.
"Jo, där."
Modervännen pekar på en hylla samtidigt som hon rappt & förberett svarar på sin kära avkommas trug.
Där står dom ju!
Barndomens heliga graalar.
Men?
Va?
Det här stämmer ju inte!
Någon har glömt att mata ponnyhästarna.
Dom är som små pastellfärgade skelett med stora, glasartade, amfetaminstinna ponnyögon.
Vanvård!
Vanvård!
& djurens rätt!
Vill bleknos vråla & genast göra en namninsamling.
Släppa ut minkar & skipa rättvisa!
Ponnysarna är smala som vidjor över midjan.
Den beniga flanken rymmer nu endast en enda symbol.
Manen & ögonfransarna är milslånga, men ökad hårväxt hör väl ihop med självsvält drar jag mig till minnes.
Små till växten har dom blivit & på några stackare växer en frodig penis mellan deras ögon.
Arma små värddjur!
Är jag förvånad?
Nej.
Den berömda tröttheten breder ut sig & längtan till sin egen chimär tickar i bröstet.
Svingar sig hemåt för att drömma om tidig juraperiod då plasthästarnars rövar var fylliga & symbolen ofta var glass.
Som små nötkreaturens Venus de Milo.
Men tiderna förändras & det enda jag kan göra är att krypa till sängs igen & drömma om mazariner & fred på jorden.
Nästa gång jag vaknar så har jag kanske tjockt lila hår, bulemi & en pampig kuk i pannan.
& om det är mitt öde, mina vänner, så skall jag icket häpna.

Lilla snigel akta dig

Dom skriar så hjärtskärande i natten.
Spårvagnarna.
I varje kurva så öppnar rälsen sin ton & släpper ut den gällaste av arior.
Lite som en själv när en cyklar.
& måste svänga in på sidospår & vilsenhetsstigar.
Lika väl som jag önskar att mitt hår vore rött,
så önskar jag att jag kunde signalera sväng på enklare sätt än att låta Hades alla hundar bubba upp ur stämningsbanden.
Men.
En
Kan
Inte
Släppa
Styret

Vi måste med all vår styrka & ömhet skydda glädjens lilla snigel

Tvättkorgen har kapitulerat.
Böjt sin rygg under mitt slarv.
Gått liksom upp i limningen.
Inte för att en räknat med särskilt högpresterande kvalitet, men ändå.
Sig själv skall hon skylla som det står i skriften.
Helig eller ej...
Överallt ligger det pinnar som borde bli till hus.
Hus som inte hunnit byggas.
Svansarna är tappade & pojken i sagan spikar fast svansarna på gråa moln på ängens klorofyll.
Det doftar av något annat här.
Svårt att placera men inte helt främmande...
Om nätterna regnar det.
Vargen ylar.
Ylar av hunger & klagar.
Rödluvor passar i vargamagar.
Alla doktorerna & handläggarna & knappstöparna & skattvaktarna har gått på semester så allt vi andra kan göra är att vänta.
Blunda & vänta & klafsa runt här på myrarna.
Hjortron?
Nej, inte säsong.
Det är noga det där med säsonger.
Gäller att liksom hänga med...
Tvätten måste hängas.
Men den borde tvättas först.
Därför delas den prydligt upp i olika praktiska påsar & gradantal.
Sen då?
Då fyller vi i alla papper & överdoserar sköljmedel för att vi kan & för att vi vill dölja.
Den lilla snigeln aktar sig & hoppas att vargarna är där dom borde.
Hoppas.
Hoppsan.
Hopslå.
Läser en tidning som angår det skrå som en inte längre tillhör.
Jaja,
Alltid lär man sig något.
Som det står i skriften.
Helig eller ej...

9

sorg förtvivlan, bedrövelse, ledsnad, bekymmer, vemod, grämelse, saknad, smärta, ve,elände, tårar, gråt, kval, lidande; sorgdräkt, svart (motsatsord: glädje)

5

Det blåser skacker in från strömmen
Bilan vilar ock så jag
Men var är Morfeus, han med sömnen?
Att frälsa oss från denna dag

Bakom mina solglasögon kan jag va...

Jag såg henne gå framför mig.
Hon hade långa shorts & ett sommrigt linne.
Jag tog av mig solglasögonen för att se hennes kulörer utan sepiafiltret.
Hon har en ergonomisk ryggsäck.
En stark rygg.
Hon är på väg & njuter av det fina vädret.
Då slår det mig att hennes goda hållning nog beror på att hon har växt som människa efter sin skilsmässa...
Den skedde mitt i livet & var såklart jättejobbig för hela familjen. Men tack vare sitt sociala nätverk & goda utbildning, så fick hon all hjälp hon behövde. Arbetskamraterna ställde upp till hundra procent. Hennes föräldrar hjälpte till med barnen & hela förra sommaren fick Max & Anjelica vara på familjegården utanför Nora nästan hela sommarlovet. Då hade hon gott om tid att få i ordning i nya lägenheten & han faktiskt även med en veckas semester med sina allra närmaste bardomsvänninor Klara & Liselott. Väl behövligt måste jag säga. Nu har hon kommit till rätta i dom nya kvarteren & barnen har fått många goda vänner. Hon är inte redo för ett nytt förhållande, men tycker att det är trevligt att flörta på tex after worken. Hon har under våren gått en Abf kurs i växtfärgning & sista veckan i Augusti så ska hon åka på fördjupningskursen ute på Orust. Då får barnen en trevlig vecka i Nora är planen...
Jag blir så himlans glad att hon har det så bra!
Att hon klarade livskrisen så galant.
Stora tårar fyller mina melerade.
För att det är så fint.
Fäller ner solglajorna & snyftar en smula i klänningfållen.

Men annars fungerar medicineringen utmärkt!

Tradition

Herr Hänryckt är här igen.
Han trycker sin svullnad mot mig.
Alla njuter så omåttligt av hans gunst.
"Smek mig tjock" manar han.
Jag svarar inte.
Sorterar papper & eldar med fotogen.
Önskar likhet med dom som svankar i hans ljus.
Detta ljus får mig dock bara att blekna.
Ännu mer,
om det nu är möjligt...

ParadoxParadox

Om en skyller på andra?
Blir en inte då hopplös & odräglig i sånahäringa sociala sammanhang?
Men om en skyller på sig själv så hamnar en ju aldrig i sånahäringa sociala sammanhang.
Eller?
Men om en skyller på någonsånhäringa Gud?
Då borde en ju vara religiös.
Om en skyller på ödet så borde ju en ha en kristall.
& om en skyller på bardomen så borde ju en ha haft en svår.
Om en lägger ut sitt lidande på sånhäringa entreprenad så borde väl mottagaren tröttna?
Eller?
& när ska en på med offerkoftan? (Tidens just nu mest omdiskuterade plagg...)
Innan?
Efter?
Eller under tiden?
Är det den som kliar?
Offerkoftan?
& ska jag i så fall tala om det?
Klaga?
Trots att den är vävd i det mest ekologiska av naturmaterial?
Men den kliar.
Det måste vara yllet.
En vill ju bara i slutändan vara varm.
& trygg
& funktionabel
& utan kofta
fast det drar kallt så in i helskotta från fönsternare...

Verkligheten del 2

Bleknos kan ingenting om styckningsscheman.
Jag fick ett rött förkläde & pryade för allt vad tygen höll.
Tyvärr så har en inte så mycket till kallskänkeutbildning, tyvärr så har en dåligt med både kassavana & verklighetsförankring...
Men det gick under omständigheterna hyfsat.

Saker som jag har lärt mig på min prövopraktik:
Farbröder borde tänka mer på sin artikulation när di handlar charkuterier.
Det underlättar att betala med kort.
Flankstek går utmärkt att grilla men bör marineras innan.
Ostsnören är vassa & kan skada tex små fingrar.
Sivans hushållsost är god & inmundigas med fördel till champange.
Det finns fasligt många sorters färs.
Det finns fasligt många sorters korv.
Det finns fasligt många sorters handbakat knäckebröd.
Farbröder köper rätt skumma grejer såsom kalvsylta & blodkorv.
Tanter blir otrevliga om inte det finns lammstek att tillgå.
Jag är värdelös på huvudräkning.
Det äts mycket bacon.

Föreståndaren sa att jag var en finfin skådespelare.
Sen förfasades både han & övrig personal över att det var så dåligt med kunder dagen till ära.
En rodnad spred sig då på fläskkorvsfärgad kind & jag valde att inte tala om att med mig hade dvärgförbannelsen dragit in i butiken...
Sen slog det mig att förbannelsen kanske blommar extra friskt sedan jag gick ur svenska kyrkan...
Fast det var ju ett par år sedan.
Måste nog gå med igen...
Offra några lamm till alla tanters stora förtjusning.
Amen.
Imorgon ska jag söka jobb på Tempo.
Var inte avundsjuk, det kommer nog att gå åt en mildare pipsväng...
Det var iallafall vad sierskan Kassandra viskade i mitt öra runt halv fyra tiden denna välsignade vårdag...

Liten kaka med hjorthornssalt

Eftersom jag som ville snajda & stila mig för högdjuren & tejatercheferna så tyckte jag att det var bäst att visa det lilla barnet i foajen omsorg & moderlighet.
Vi kastade boll & lekte friskt.
Sen när jag skulle avrunda hela min barnvänliga härlighet genom att pussa den lilla keruben på kinden så råkade jag visst pussa fel.
Jag råkade pussa dig, min vän i etern.
Vi blev lika förvånade båda två tror jag.
Men pussen blev kyssen som smakade överläpp & skäggstubb.
Vi höll på länge.
Tills mörkret föll.
Då gick vi hand i hand ut i aftonen den fina & talade om värme & människor.
Sen drack vi vin i ett växthus som nog var designat av en dansk...
Det lilla jag känner dig så har jag liksom tyckt att du verkar mycket hyvens, men det här var ju verkligen jättetrevligt!
Vi är så rosiga ihop.
Kan inte för ett ögonblick hålla händerna från varandra.
Som en hel Harlequin roman!
Jag känner mig konstig.
Det kan vara eufori.
När växthuset stänger blir du, min vän i etern, som förbytt.
Plötsligt så är jag ett lömskt litet luder som har påtvingat salivutbyte med dig, stackars oskyldige.
Efter en rejäl utskällning av understående så trampar du myndigt iväg på en kullerstensgata, som just denna midnattstimma, kan ligga i tex den kungliga Hufudstaden.
Detta utspelade sig i hallucinationernas verklighet för ca en vecka sedan.
Men sen dess har jag haft dåligt samvete.
Att jag tvingade dig till pussar.
Att jag inte förstod dina signaler.
Att jag var egoistisk & liderlig.
Så därför, min vän i etern, säger jag nu förlåt.
Förlåt.

Phu!
Nu känns allt mycket bättre...

Verkligheten del 1

Bleknos måste prya.
Bland korvar & skinkor är det tänkt.
Som en visthusmus.
Autodidakt & inkompetent.
Men räddad av espri & frodiga behag?
På alla era frågor kommer jag att svara: "Högrev"
Där finns en kvarn & en såg som jag inte får fastna i för då blir det söligt & kannibaliskt...
Där finns många skinkor feta
men dom bästa ska ni veta
Får jag sån skinka aptit
knaprar jag i mig en bit
& det gör jag hela dagen
sen så blir jag mätt i magen.
Men det får man nog inte, så jag måste äta ordentligt innan jag går dit.

mvh
Samhällsonyttan

I som här inträden, låten hoppet fara

På ett av dom många socialamedier som undertcknad, med den amfetaminstinnes överdrivna espri, befinner sig på, finns en sida som heter "Att överlista Jante".
52783 medborgare gillar denna sida.
Det handlar om att lyfta sig själv & andra i vardagen.
"Du skall tro att du är någon & alla andra &så" är rubriken.
Föreläsaren/psykologen/coachen som har skapat denna är ruskigt vältränad.
En blond frisk viking med skäggstubb & doft av vår.
Jag tror att han får ligga utav bara den.

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nedmörk skog jag mig befann
där ej mer väg & stig jag kunde ana
Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten & nöden
vid minnet än mig skräcken slår i bann
Den ödslig var som tomheten, som döden

Där står det visa, positiva citat & små berättelser från den bistra verkligheten.
Kommentarerna är ofta små bultande hjärtan & uppmuntan så som "Precis så!" eller "Sant!" eller "Tack för fina ord!"
Bleknos har mycket att lära av denna godhet.
Men istället så knyter sig hennes vallika väsen i harm & med den inlärdas hjälplöshet fylls människosinnet med svarta tankar & helsikets alla dofter & sot.
Skuld & skam penetrerar henne som den vane älskare han blivit.
Älskogen är svart & het & medaljen från Malebolgialoppet slår häftigt mot sänggaveln.
En vet att en är sin egen lyckas dystra smed & att ingivelse i leken får leken tåla.
Nu finns inga ursäkter längre.
Skomakaradepten skall bliva vid sin läst med måste ändå följa sina drömmar.
Anfall är det bästa försvaret emedans det egna berömmet luktar illa.
Nära skjuter ingen hare & inga ursäkter finnas mer & stjärnorna på himmelen de blänka.
Nej, här är en ingen koryfé direkt.
Indianers visdomar & barnets rena, klara livåskådning virvlar ända vägen ner till oss åttonde kretsen.
Nu finns inga ursäkter längre.
Med darrande pekfinger & knip i hjärteroten undrar en om en skall bli nr 52784.
För att en borde.
För att en vill vara med.
För att en vill ligga med en vältränad vis man som kommer att uppskatta en för vad en är & som erbjuder fönsterplatser åt gamla damer så att lyckan sprutar ur starrögonen på dom.
För att en vill vara entreprenör.
Vinnarskalle med framåtanda.
Uppskatta det lilla i vardagen yadayadayada.
En vill ju.
Vill så det värker.
Men var dag har nog av sin egen plåga.
Detta, min vänner, är priset för att dansa motvals.
& att vara en smula pessimistisk till sin läggning....

Vehikel vännen

Det kan vara så, att när tiden är kort & sträckan är lång, så får man hjälpa till.
När motorn runnit ut sin sista av nötdjursstyrka & pyttipannan fräser gemytligt på stekbordet på övergiven sylta.
Det kan vara då som man ber undertecknad hämta något absolut nödvändigt i fordonet.
Ett lysande exempel vara:
Handväska
Karta
Cigaretter
Snus
Veckotidning
Blodsockerhöjande godsaker
Eller något annat livsupphållande för stunden.
Då går den oinkörde snyltåkaren, Bleknosen, ut.
Betrodd med bilnycklar & en hjälpande hand.
Då kan det bli så att, den bleka varelsen, för en stund intar chaufförens ansvariga persona ett kort ögonblick.
När en går med släntriga, världsvana steg, fram till fortskaffningsmedlet där skatterna husera.
När en dinglar sådär modänt med nycklarna från oförlovat ringfinger.
När en sådär normativt trycker in lockupp knappen som om körkortet togs i tidiga tonår & varken var dyrt, komplicerat, eller särskilt märkvärdigt...
När en plötsligt får känna sig som en av dom andra som är på the road to Hell.
När passageraren öppnar bildörren bara för att en kan.
& därför &så inser att makten inte var hennes.
Men låtsas in i det längsta innan en travar tillbaka till mästaren med överviktiga steg & en simpel turistkarta under den rundnätta överarmen.
& tänkande på den tiden då en hade förutsättningar...

Mäh!

Hur kan det komma sig?
När blev dimensionerna endast två?
Har jag hamnat på uppfostringsanstalt?
Jaha.
Tydligen.
Då är det väl bäst att jag förhåller mig till detta,
på skonsammaste vis, får jag väl förmoda.
Finns det kärnor i päronsoda?
Tro det.
Tro det...

(dEt ingen visste var att jag bara lurades.)

(oHc låg mycket länger fram i tanken.)

När Rut kom ut

Hon kom från fjärran tid & land för att dimpa ner i den skånska myllan.
Hon är liten & måste tas om hand.
Vi vet inte var hon varit innan.
Hon vet saker som hennes föräldar inte har någon aning om.
Bleknos med avlägsna släktband höll på att dö nervositet döden.
Hjärtan som slog snabbt & själar som försvinner...
Men nu är det lungt som i filbunken.
Dock gråter jag som den skuggetant jag blivit, men det är mest för att livet är så långt.
Skalpellerna var sylvassa & alla underliv är intakta.
Phu!
Rena rama känsostormen.
Jag tänker att du ska få ett liv som förlåter dig allt.
Jag tänker att du skall vara fri i tanken.
Komplex kommer du att få men vi kan tala om dom...
Du har en mor som är stark.
Ibland skrattar hon som Jan Långben & då ska du haka på för då har förmodligen något festligt inträffat.
Jag är glad att du inte är min.
Då hade du nog blivit bortslarvad.
Jag tänker att du kanske vill samla på stenar & snäckor.
Det vore fint att någongång gå ut & samla sådana tillsammans på tex en sånadäringa strand...
Kanske en mild & mulen dag.
För Bleknosen är lite känslig för solen...
Jag har en soffa i guld.
Där kan du sitta & dricka icket druvbaserad läskedryck.
Du måste borsta tänderna ordentligt & lita till ditt omdöme.
Välkommen hit.

I shalt not want

Det som köps in on mass när Ågrens barometer skjuter i höjden:
Scarfs.

Skvallerbytta Bingbång går i alla gårdar

Den går inte över.
Fulheten.
Den beror.
Än idag.
Trots frikortet.
Trots det vi kallar hemma spa.
& trots dom skyhöga räkningarna till, till exempel, en samtalsterapeut.

3:1

Syntetskorna håller inte värmen, konstaterade hon mellan snabbmatstuggorna.
Sen ringde någon & undrade var spiken var.
"I kistan!" "I kistan!"
Ville hon skrika.
Men då rann redan kebabsåsen i floder ner för hennes något oregelbundna haka.
Återfuktning, tänkte huden.
Men sen förlöpte aftonen som vanligt.