Jag skulle vilja ha ett hår som låg still & täckte hela hjässan.
Jag skulle vilja ha ett par välsittande jeans & en anorak som passar för alla väderlekar.
Jag skulle vilja ha körkort utan dramatik.
Jag skulle vilja ha gjort högskoleprovet med ett hyfsat resultat.
Jag skulle vilja drömma om ett lugnt familjeliv nära naturens pulserande sköte.
Jag skulle vilja se det vackra med solsken i blick.
Jag skulle vilja ha varit på både språkresa & tågluff.
Jag skulle vilja sporta & känna att det är viktigt.
Jag skulle vilja klä i storpolo & smälta in.
Jag skulle vilja vara nöjd, tacksam & sluta sträva så förbannat!
Sträva efter vad?
Jag har ingen aning som helst!!!
Bleknosen har hela livet haft en bultande ådra av dramatik. En självvald, njutningslysten tanke om att inte vara som alla andra.
Men, när jag nu i sensenpuberteten tänker efter, så har mycken tid gått åt till att försöka ingå i en beige/grå normalitet. Inte vara så himlans tvärtemot.
En clown som blir in i själen ledsen av publikens skratt.
Ett debattör som dör av sorg när denne blir emotsagd.
Kanske skulle dom ägna sig åt ett enklare skrivbordsarbete istället?
För vissa kan en vandring genom en skolmatsal vara likvärdigt med att envisas med att ikläda sig plychrustning mitt i brinnande strid.
I min ungdom kom jag som ny till klassen.
Dagen till ära hade jag utsvängda spetsbyxor, sminkad tår på likblek kind & fan trot om jag inte även hade målarpenslar i håret!
Detta var tydligen inte högsta mode.
Hån & spe & en mycket olycklig flicka.
Ändrade jag mig? Icket! Blev mina fantasikreationer värre? Självklart!
Skoltiden var ett brinnande litet helsike & jag förstod inte varför jag överhuvutaget var tvungen att bevista denna strömlinjeformade robotmekanism med min unika person.
Blev jag mobbad? Ja. Kan jag lägga hela skulden på mina förövare? Nej.
Måste faktiskt skylla mig själv en smula.
Den blödiga revolutionären. Självalt utanförskap kantat av en tesked (snarare en halvliter) högmod...
Nu är jag gammal & trött & orkar inte dansa tango fast takten är vals.
Vi är olika. Låt oss vara det.
Det är ganska festligt egentligen.
Att vara olika.
Men just idag vill jag bara vara samma som alla andra.
Det ska gå.
Om man bara blundar & tänker på winerbröd...
måndag 30 augusti 2010
Respektfulla skökor
Har inte älskarinnans roll fallerat fasligt under dom senste åren?
På den gamla goda tiden då siden frasade & syfilisen gick bärsärk, så kunde man som älskarinna få antingen en egen flygel i slottet & visst inflytande i inrikespolitiken.
Eller en estetiskt riktig fastighet mitt i centrala stan.
Kanske med både badkar & stuckaur...
Nu får älskrinnor mest lapa offerrollens sliskiga sötma från tallrikar & fat.
Tiderna förändras.
Vi har alla varit där på ett eller annat sätt.
Hur vi än etikiterar & moraliserar så är vi intet mer är syndfulla kreatur.
På grund av mitt kön. så undrar jag nyfiket: Älskare, vad sort av träck lapar ni?
På den gamla goda tiden då siden frasade & syfilisen gick bärsärk, så kunde man som älskarinna få antingen en egen flygel i slottet & visst inflytande i inrikespolitiken.
Eller en estetiskt riktig fastighet mitt i centrala stan.
Kanske med både badkar & stuckaur...
Nu får älskrinnor mest lapa offerrollens sliskiga sötma från tallrikar & fat.
Tiderna förändras.
Vi har alla varit där på ett eller annat sätt.
Hur vi än etikiterar & moraliserar så är vi intet mer är syndfulla kreatur.
På grund av mitt kön. så undrar jag nyfiket: Älskare, vad sort av träck lapar ni?
lördag 28 augusti 2010
Immortal Palenose is walkin through
Min slöa lekamen kräva friskvårdsaktivitet!!!
Upp med rump & ut & venilera för helskotta!
Då går jag till kykogården nästgårds.
Där går jag raskt över daggstänkta berg, fallera. Fort runt.
Här varvas både kapell & minneslund i skritt & galopp.
Det är så vackert så jag måste skada mig själv en smula!
Det här är mina nejder, stigar & prång!
Det får mig att känna mig levande!
Trots mina snedsteg & vrickade fötter.
Bänkar finns det gott om. Om jag skulle vilja sitta.
Det vill jag.
Sitter ner & känner mig en smula utanför & lite dum...
Just för att jag för tillfället lever...
Upp med rump & ut & venilera för helskotta!
Då går jag till kykogården nästgårds.
Där går jag raskt över daggstänkta berg, fallera. Fort runt.
Här varvas både kapell & minneslund i skritt & galopp.
Det är så vackert så jag måste skada mig själv en smula!
Det här är mina nejder, stigar & prång!
Det får mig att känna mig levande!
Trots mina snedsteg & vrickade fötter.
Bänkar finns det gott om. Om jag skulle vilja sitta.
Det vill jag.
Sitter ner & känner mig en smula utanför & lite dum...
Just för att jag för tillfället lever...
Utsikt från en soffa
Jag ligger på lit de parad.
Stilla & mycket tyst.
Soffan är mjuk & överfull av kuddar.
Mitt i detta detta dunhav ligger jag.
Jag är rentvättad & klädd i vitt.
Jag tittar på TV.
När man tittar på TV i två dygn, med små pauser för matletning & manisk hygienutövning, så blir man en smula mosig i huvudet.
Jag har ingen aning om vad jag under dessa televisionsdygn har sett.
Det är en enda röra av bilder!
Dessutom så är jag paniskt rädd för att bli vräkt, så nattittningen sker helt utan ljud.
Det flimmrar fram olika människor, djur, våld, sex & tortyr. Barnprogramen är värst. Då brukar det slummras till.
Tecknat för vuxna kan vara festligt & håller sig inom halvtimmesformen. Den bästa! Halvtimme är max vad en moshjärna orkar. Det är för det mesta komedier. Mycket bra.
Om jag inte själv förstår när jag ska skratta så har någon vänlig, omsorgsfull själ, lagt in burkskratt som jag kan härma & följa. Detta börjar jag bli riktigt skicklig på. Trots hjärnstiltje så behöver jag aldrig känna mig dum. Puh!
Det byggs hus år de fattige. Djur som är sjuka. Människor är sjuka. Någon kommenterar hemmavideos där folk med konstiga glasögon cyklar in i bröllopstårtor. Magra flickor som vill ha världens svåraste yrke: Toppmodell. Hur lever grävlingar. Valutfrågningar (mycket tråkigt utan ljud). Sport.
Tokiga gossar häftar fast varannras kön i pannan på en mula. Schimpansen slet av hennes ansikte. Tjocka flickor som gråter. Jojobantning- Ett sätt att leva. Gör om ditt hem. Gör om ditt barn. Dom bästa SOS samtalen genom tiderna.
Alla dessa fröjdefulla program avbryts då & då för att jag ska få inspiration att köpa saker.
Ofta är jag inte riktigt säker på vilken vara som saluförs. Men jag känner mig lite intelligent för att jag känner igen inslagen.
Tycker till exempel att elefanten som klättrar i ett träd är vansinnigt gullig. Tycker mycket illa om mannen som är chef på ett bygge & tuggar mustigt, manlig chokladkola.
Pompetipom...
I dessa avbrott får man även se glimtar av kommande program. Alla ser så roliga & viktiga ut!
Detta innebär att jag måste ligga här & glo till på onsdag, för då börjar det en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar unga kvinnor. Han gör skulpturer av deras lårben & har en taskig relation till sin mamma. Detta får inte missas!
Pompetipom...
Ibland vänder jag mig på rygg, då smärtan i TV-höften blivit olidlig. Tittar i taket. Skulle verkligen behöva få upp en krok i taket, så jag kan hänga upp en bedårande skir sänghimmel över kuddhavet.
Måste låna en borrmasin. Undrar om man måste ha plugg? Det måste man nog. Såndär plastplugg finns ju i så himlans glada färger... Vore det inte bättre om dom tillverkades mer i basfärger? Så dom inte drar så mycket uppmärksamhet till sig.. Om man nu ska borra & plugga i tex ett tak. Som jag nu ska göra när jag lånat en borrmaskin...
Pompetipom...
Oj! Nu börjar det igen.
Ska jag byta sida eller andas igenom TVhöftssmärtan. Jag andas igenom... Hoppsan! Där somnades det. Men va fan... Såg inte jag dethär programmet i förmiddags? Hmmmm... Osäker... Jaja, bäst att se det igen...
Pompetipom...
Som ni märker så har jag på ett skickligt sätt utvecklat mitt alldeles egna lilla Limbo!
Det måste bli ändring!
Snarast!
På Måndag.
Nej, på Torsdag. För på Onsdag börjar en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar un...... Osv osv osv....
Stilla & mycket tyst.
Soffan är mjuk & överfull av kuddar.
Mitt i detta detta dunhav ligger jag.
Jag är rentvättad & klädd i vitt.
Jag tittar på TV.
När man tittar på TV i två dygn, med små pauser för matletning & manisk hygienutövning, så blir man en smula mosig i huvudet.
Jag har ingen aning om vad jag under dessa televisionsdygn har sett.
Det är en enda röra av bilder!
Dessutom så är jag paniskt rädd för att bli vräkt, så nattittningen sker helt utan ljud.
Det flimmrar fram olika människor, djur, våld, sex & tortyr. Barnprogramen är värst. Då brukar det slummras till.
Tecknat för vuxna kan vara festligt & håller sig inom halvtimmesformen. Den bästa! Halvtimme är max vad en moshjärna orkar. Det är för det mesta komedier. Mycket bra.
Om jag inte själv förstår när jag ska skratta så har någon vänlig, omsorgsfull själ, lagt in burkskratt som jag kan härma & följa. Detta börjar jag bli riktigt skicklig på. Trots hjärnstiltje så behöver jag aldrig känna mig dum. Puh!
Det byggs hus år de fattige. Djur som är sjuka. Människor är sjuka. Någon kommenterar hemmavideos där folk med konstiga glasögon cyklar in i bröllopstårtor. Magra flickor som vill ha världens svåraste yrke: Toppmodell. Hur lever grävlingar. Valutfrågningar (mycket tråkigt utan ljud). Sport.
Tokiga gossar häftar fast varannras kön i pannan på en mula. Schimpansen slet av hennes ansikte. Tjocka flickor som gråter. Jojobantning- Ett sätt att leva. Gör om ditt hem. Gör om ditt barn. Dom bästa SOS samtalen genom tiderna.
Alla dessa fröjdefulla program avbryts då & då för att jag ska få inspiration att köpa saker.
Ofta är jag inte riktigt säker på vilken vara som saluförs. Men jag känner mig lite intelligent för att jag känner igen inslagen.
Tycker till exempel att elefanten som klättrar i ett träd är vansinnigt gullig. Tycker mycket illa om mannen som är chef på ett bygge & tuggar mustigt, manlig chokladkola.
Pompetipom...
I dessa avbrott får man även se glimtar av kommande program. Alla ser så roliga & viktiga ut!
Detta innebär att jag måste ligga här & glo till på onsdag, för då börjar det en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar unga kvinnor. Han gör skulpturer av deras lårben & har en taskig relation till sin mamma. Detta får inte missas!
Pompetipom...
Ibland vänder jag mig på rygg, då smärtan i TV-höften blivit olidlig. Tittar i taket. Skulle verkligen behöva få upp en krok i taket, så jag kan hänga upp en bedårande skir sänghimmel över kuddhavet.
Måste låna en borrmasin. Undrar om man måste ha plugg? Det måste man nog. Såndär plastplugg finns ju i så himlans glada färger... Vore det inte bättre om dom tillverkades mer i basfärger? Så dom inte drar så mycket uppmärksamhet till sig.. Om man nu ska borra & plugga i tex ett tak. Som jag nu ska göra när jag lånat en borrmaskin...
Pompetipom...
Oj! Nu börjar det igen.
Ska jag byta sida eller andas igenom TVhöftssmärtan. Jag andas igenom... Hoppsan! Där somnades det. Men va fan... Såg inte jag dethär programmet i förmiddags? Hmmmm... Osäker... Jaja, bäst att se det igen...
Pompetipom...
Som ni märker så har jag på ett skickligt sätt utvecklat mitt alldeles egna lilla Limbo!
Det måste bli ändring!
Snarast!
På Måndag.
Nej, på Torsdag. För på Onsdag börjar en ny serie om en rysligt elak massmördare. Han är vänsterhänt & mördar un...... Osv osv osv....
onsdag 25 augusti 2010
Blott ett oskyldigt barn...
Mina Vänner!
Jag är rädd.
Jag är kränkt!
Jag har läst Karlsson på taket!
Två nätter har denne fete farbror i sina bästa år ridigt mig likt maran.
Lås in era barn!
&, detta trodde jag aldrig jag skulle skriva, anordna ett litet bokbål!
Nej förresten, gör inte det. Läs & förfasas, denna handbok i pedofili!
Ingen älskar Karlsson. Har aldrig hört någon säga ett positivt ord om denne rundnätte narr. Sunt!
Men jag tänkte att någonstans skulle man väl finna en ynka åder av gott blod i denne lille mardröm...
Det kan man inte!
Han är som Josef Fritzl fast på tak istället för källare.
Han går tillväga likt dagens nätpedofiler.
Väntar till offret är som svagast.
Svante Svantesson, även kallad Lillebror, vet inte vad som väntar honom denna vårdag. Han är bara himlans ledsen för att han formodligen aldrig kommer att få en hund. Plötsligt hör han ett surrande motorljud utanför sitt fönster.
Nu kommer han. Den trinde fönstertittaren!
Från & med nu är Lillebrors barndom tillintetgjord...
Låt mig för ett ögonblick stanna vid Lillebrors namn: Svante. Om man heter Svantesson i efternamn så är det väl inte helt sjysst att döpa den senast födda sonen till just, Svante. Men Lillebrors föräldrar är icket att lita på... Detta kommer vi att märka snart.
Det första som Karlsson gör när han brutalt tränger in i Lillebrors pojkrum, är att han sabbar ångmaskinen. Den exploderar & lämnar fläckar på bord & bokhylla. (Omskrivning för... hmmmm...)
Lillebrors moder blir hysterisk vid denna upptäckt.
Lillebror & Karlsson umgås under en lång tid bara dom två.
Under denna nerbrytningsperiod förekommer mycket hot & straff & allmän emotionell utpessning. Det är mycket lek under filtar & i garderober.
"Jag vill att du ska vara som en mor för mig!" Snyftar Karlsson & döljer på detta sätt sin härskarställning.
Nu börjar deras relation få tydliga S/M mönster. Härskare & slav. Ett ständigt föroläpande av Lillebror, att han är ful, korkad & snuskig.
Karlsson tvingar Lillebror, vars egna vilja & självkänsla nu är borta med vinden, att städa hela hans hus. Medans Lillebror städar ligger Karlsson på sängen & tittar på.
När han äntligen är klar så måste han mata Karlsson med choklad. Man behöver inte vara Jung för att konstatera att denna relation är djupt osund.
Lillebrors kamrater får träffa Karlsson. Karlsson vill att kamraterna ska klappa honom. Dom gör det. Dom älskar honom. Barn fungerar så. Gör en, gör alla.
Lillebror försöker på ett tidigt stadium i denna sorgliga misshandelshistoria, presentera Karlsson för sin familj. Men Karlsson har varit med förr & håller sig skickligt borta.
Men så blir dom tagna på bar gärning!
Det är födelsedagskalas & Lillebror äter tårta inne på sitt rum tilsammans med sin förövare. Då öppnar familjen dörren & skådar eländet! Istället för att hjälpa sin unge son så drar pappan raskt igen dörren & säger: citat "Lova mig en sak allesammans! Tala inte om detta för någon! Vi skulle inte få vara ifred en minut under rester av vårt liv!"
Jaha, där stoppade farsgubben mediauppbådet & sålde sin son till Satan i samma mening. Jag sa ju att dom inte var att lita på!
Familjens födelsedagspresent till Lillebror är en hundvalp. En strävhårig tax som dom, hör & häpna har döpt till Bimbo! Lillebror är så trasig så att han inte kan älska hunden. Han älskar bara Karlsson.
Hans kärlek är riktig & ren, så som den brukar hos barn.
Nu orkar jag inte mer!!!
Måste läsa någon ångestbefriad vuxenbok som bot på detta Karlssontrauma!
Det sista kapitlet jag läste var att Karlsson "tvättade" Lillebror med en damsugare. (Hmmm...) Sen sa han: citat "Ja det är konstigt, men jag tycker om dig ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dig så du blir blå i ansiktet. Precis som mormor gjorde!"
Lås in era barn!
He is still out there....
Jag är rädd.
Jag är kränkt!
Jag har läst Karlsson på taket!
Två nätter har denne fete farbror i sina bästa år ridigt mig likt maran.
Lås in era barn!
&, detta trodde jag aldrig jag skulle skriva, anordna ett litet bokbål!
Nej förresten, gör inte det. Läs & förfasas, denna handbok i pedofili!
Ingen älskar Karlsson. Har aldrig hört någon säga ett positivt ord om denne rundnätte narr. Sunt!
Men jag tänkte att någonstans skulle man väl finna en ynka åder av gott blod i denne lille mardröm...
Det kan man inte!
Han är som Josef Fritzl fast på tak istället för källare.
Han går tillväga likt dagens nätpedofiler.
Väntar till offret är som svagast.
Svante Svantesson, även kallad Lillebror, vet inte vad som väntar honom denna vårdag. Han är bara himlans ledsen för att han formodligen aldrig kommer att få en hund. Plötsligt hör han ett surrande motorljud utanför sitt fönster.
Nu kommer han. Den trinde fönstertittaren!
Från & med nu är Lillebrors barndom tillintetgjord...
Låt mig för ett ögonblick stanna vid Lillebrors namn: Svante. Om man heter Svantesson i efternamn så är det väl inte helt sjysst att döpa den senast födda sonen till just, Svante. Men Lillebrors föräldrar är icket att lita på... Detta kommer vi att märka snart.
Det första som Karlsson gör när han brutalt tränger in i Lillebrors pojkrum, är att han sabbar ångmaskinen. Den exploderar & lämnar fläckar på bord & bokhylla. (Omskrivning för... hmmmm...)
Lillebrors moder blir hysterisk vid denna upptäckt.
Lillebror & Karlsson umgås under en lång tid bara dom två.
Under denna nerbrytningsperiod förekommer mycket hot & straff & allmän emotionell utpessning. Det är mycket lek under filtar & i garderober.
"Jag vill att du ska vara som en mor för mig!" Snyftar Karlsson & döljer på detta sätt sin härskarställning.
Nu börjar deras relation få tydliga S/M mönster. Härskare & slav. Ett ständigt föroläpande av Lillebror, att han är ful, korkad & snuskig.
Karlsson tvingar Lillebror, vars egna vilja & självkänsla nu är borta med vinden, att städa hela hans hus. Medans Lillebror städar ligger Karlsson på sängen & tittar på.
När han äntligen är klar så måste han mata Karlsson med choklad. Man behöver inte vara Jung för att konstatera att denna relation är djupt osund.
Lillebrors kamrater får träffa Karlsson. Karlsson vill att kamraterna ska klappa honom. Dom gör det. Dom älskar honom. Barn fungerar så. Gör en, gör alla.
Lillebror försöker på ett tidigt stadium i denna sorgliga misshandelshistoria, presentera Karlsson för sin familj. Men Karlsson har varit med förr & håller sig skickligt borta.
Men så blir dom tagna på bar gärning!
Det är födelsedagskalas & Lillebror äter tårta inne på sitt rum tilsammans med sin förövare. Då öppnar familjen dörren & skådar eländet! Istället för att hjälpa sin unge son så drar pappan raskt igen dörren & säger: citat "Lova mig en sak allesammans! Tala inte om detta för någon! Vi skulle inte få vara ifred en minut under rester av vårt liv!"
Jaha, där stoppade farsgubben mediauppbådet & sålde sin son till Satan i samma mening. Jag sa ju att dom inte var att lita på!
Familjens födelsedagspresent till Lillebror är en hundvalp. En strävhårig tax som dom, hör & häpna har döpt till Bimbo! Lillebror är så trasig så att han inte kan älska hunden. Han älskar bara Karlsson.
Hans kärlek är riktig & ren, så som den brukar hos barn.
Nu orkar jag inte mer!!!
Måste läsa någon ångestbefriad vuxenbok som bot på detta Karlssontrauma!
Det sista kapitlet jag läste var att Karlsson "tvättade" Lillebror med en damsugare. (Hmmm...) Sen sa han: citat "Ja det är konstigt, men jag tycker om dig ändå, liten dum pojke som du är. Vänta bara tills vi kommer upp på taket, då ska jag krama dig så du blir blå i ansiktet. Precis som mormor gjorde!"
Lås in era barn!
He is still out there....
tisdag 24 augusti 2010
Motvals 6
Undertecknad & Ulf Brunnberg står utanför, ett av dom bättre Best Western hotellen, & röker.
Stämmningen är munter. Imorgon är vi lediga.
"Förresten." Säger Brunnpan. "Imorgon ska jag sitta i panelen på ett seminarium angående jämnställdhet inom scenkonsten!"
Lite rök fastnar i Bleknosen.
"Hejpåre!" Vanheden studsar iväg med pigga steg mot stadens neon.
Jag står kvar.
Min kropp fylls av något som jag skulle vilja kalla overklighet...
Stämmningen är munter. Imorgon är vi lediga.
"Förresten." Säger Brunnpan. "Imorgon ska jag sitta i panelen på ett seminarium angående jämnställdhet inom scenkonsten!"
Lite rök fastnar i Bleknosen.
"Hejpåre!" Vanheden studsar iväg med pigga steg mot stadens neon.
Jag står kvar.
Min kropp fylls av något som jag skulle vilja kalla overklighet...
måndag 23 augusti 2010
Jag ska spela fiolioliolej. Jag ska spela basfiol & flöjt
Jag ha alltid velat bli musiker.
Traktera ett instrument virituost & sensuellt.
Att ställa ett objekt mellan sig själv & konsten.
Som någon form av barn tänkte jag mig först tvärflöjt. Svårt. Jättesvårt att få ljud i & jättelöjliga läppar när man väl fått ljud i den.
En bister julafton så fick jag mig en keyboard till skänks.
Festligt.
Likt ett musikens underbarn började raskt komponera. Inga direkta symfonier kanske, men små stycken värdig en nybörjad Sallieri.
En anmälan skickades pronto till Komunala Musikskolan!
Nu skulle här liras piano.
Det visade sig att man måste lära sig grunderna först. Våldsam tristess infann sig. Dessutom var pianotangenterna tunga & jobbiga att trycka ner. Sendan var man tvungen att spela med båda händerna. Olika saker. Det var det ingen som hade informerat mig om!
Nej, pianolektioner bort. Keyboard inställd i mörk garderob.
Nästa musikaliska försök är blockflöjt.
Jag var förförd & berusad av folkmusikens trollska väsen.
Bort med sminket. Av med bh.
Klädd i linne gav jag mig ut i dom vilda skogarna för att tuta hut i skogsrån & annat oknytt.
Jag åkte på spelmanstämmor mitt i det mörkaste Hälsingland där man hurrade för hembyggden & gned felorna för allt vad läderförkläderna höll.
Själv kulade jag kraxigt & spelade halva "Nu grönskar det..." på min plastflöjt. Trots att jag i denna osminkade, naturliga verklighet åtnjöt både midnattsbad & pinnbröd, så kändes denna form av kulturyttring inte riktigt som mitt gebit...
Vad göra nu?
Hörde av någon att det sexigaste som fanns var kvinnor som spelade cello. (Hello mossigt...)
Sexig vill man ju vara. Cello it is!
Enkomt på denna grund kröp jag tillbaka till Komunala Musikskolan. "Är inte du lite gammal för att gå här?" Tyckte dom.
"Jag är ett barn i själen!" Svarade jag & hämtade ut min lånecello för 300 kronor.
Nu skulle jag spela som en gudinna & bli tillbedd som det erotiska väsen jag faktiskt är!
"Kan du noter?" frågar sönderrökt & bitter musiklektor. "Yepp." Sa jag. Det var lögn.
"Vi börjar med grunderna." Sa den allt tröttare kunnskapskällan.
Våldsam tristess infann sig. Men den här gången gav jag inte upp så lätt.
Fram med tända ljus. Stol framställd framför antik spegelbyrå. Svepande omlottklänning. Strumpeband som skymtar retfullt. Utsläppt böljande hår nedför snövit skuldra. Sinnlig hand som greppar stråke & dov bordunton följd av... En slakt så fasansfull att blodet isar sig, av den kända biten "Till Paris."
Nej, jag blev inte cellist.
Men trots medvetenhet om mitt nederlag så kånkade jag, för syns skull, runt på lånecellon i några månader. Mest för att kunna le mitt allra bästa hora/madonna leende till dom som lade märket till mig & mitt instrument. "Jag spelar cello alltså är jag det sexigaste som finns..."
Nej, Hin håle verkade aldrig hitta upp till norrlands dåligt belysta korsvägar... Jag har med andra ord själen i behåll. Men ge mig ett erbjudande om absolut gehör så skriver jag på kontraktet... Pronto!
Traktera ett instrument virituost & sensuellt.
Att ställa ett objekt mellan sig själv & konsten.
Som någon form av barn tänkte jag mig först tvärflöjt. Svårt. Jättesvårt att få ljud i & jättelöjliga läppar när man väl fått ljud i den.
En bister julafton så fick jag mig en keyboard till skänks.
Festligt.
Likt ett musikens underbarn började raskt komponera. Inga direkta symfonier kanske, men små stycken värdig en nybörjad Sallieri.
En anmälan skickades pronto till Komunala Musikskolan!
Nu skulle här liras piano.
Det visade sig att man måste lära sig grunderna först. Våldsam tristess infann sig. Dessutom var pianotangenterna tunga & jobbiga att trycka ner. Sendan var man tvungen att spela med båda händerna. Olika saker. Det var det ingen som hade informerat mig om!
Nej, pianolektioner bort. Keyboard inställd i mörk garderob.
Nästa musikaliska försök är blockflöjt.
Jag var förförd & berusad av folkmusikens trollska väsen.
Bort med sminket. Av med bh.
Klädd i linne gav jag mig ut i dom vilda skogarna för att tuta hut i skogsrån & annat oknytt.
Jag åkte på spelmanstämmor mitt i det mörkaste Hälsingland där man hurrade för hembyggden & gned felorna för allt vad läderförkläderna höll.
Själv kulade jag kraxigt & spelade halva "Nu grönskar det..." på min plastflöjt. Trots att jag i denna osminkade, naturliga verklighet åtnjöt både midnattsbad & pinnbröd, så kändes denna form av kulturyttring inte riktigt som mitt gebit...
Vad göra nu?
Hörde av någon att det sexigaste som fanns var kvinnor som spelade cello. (Hello mossigt...)
Sexig vill man ju vara. Cello it is!
Enkomt på denna grund kröp jag tillbaka till Komunala Musikskolan. "Är inte du lite gammal för att gå här?" Tyckte dom.
"Jag är ett barn i själen!" Svarade jag & hämtade ut min lånecello för 300 kronor.
Nu skulle jag spela som en gudinna & bli tillbedd som det erotiska väsen jag faktiskt är!
"Kan du noter?" frågar sönderrökt & bitter musiklektor. "Yepp." Sa jag. Det var lögn.
"Vi börjar med grunderna." Sa den allt tröttare kunnskapskällan.
Våldsam tristess infann sig. Men den här gången gav jag inte upp så lätt.
Fram med tända ljus. Stol framställd framför antik spegelbyrå. Svepande omlottklänning. Strumpeband som skymtar retfullt. Utsläppt böljande hår nedför snövit skuldra. Sinnlig hand som greppar stråke & dov bordunton följd av... En slakt så fasansfull att blodet isar sig, av den kända biten "Till Paris."
Nej, jag blev inte cellist.
Men trots medvetenhet om mitt nederlag så kånkade jag, för syns skull, runt på lånecellon i några månader. Mest för att kunna le mitt allra bästa hora/madonna leende till dom som lade märket till mig & mitt instrument. "Jag spelar cello alltså är jag det sexigaste som finns..."
Nej, Hin håle verkade aldrig hitta upp till norrlands dåligt belysta korsvägar... Jag har med andra ord själen i behåll. Men ge mig ett erbjudande om absolut gehör så skriver jag på kontraktet... Pronto!
fredag 20 augusti 2010
Giftastankar
I torsdags så lovade jag mina närmsta vänner att jag ska gifta mig inom en snar framtid.
Mina vänner befinner sig i en priod då man flyttar ihop.
Fort går det.
Som amorösa kaniner i doftande Aprilnatt.
Hade inte så mycket att tillföra ihopflyttnings planerna, så jag hojtade frimodigt: "Jag kommer iallafall bli först med att gifta mig!!!"
Rusiga av vin & inomhusrökning så var alla rörande eniga om att så skulle det bli!
Bröllop skulle snarast stunda!
På mitt bröllop ska alla ha brud/brudgumskläder.
Vi ska rycha & pycha i krinolin & kravatt.
Vi ska äta smörgåstårta & dricka brännvin.
Alla som vill mig väl är välkommna.
Det kommer att bli en finfin dag!!!!
Mina vänner befinner sig i en priod då man flyttar ihop.
Fort går det.
Som amorösa kaniner i doftande Aprilnatt.
Hade inte så mycket att tillföra ihopflyttnings planerna, så jag hojtade frimodigt: "Jag kommer iallafall bli först med att gifta mig!!!"
Rusiga av vin & inomhusrökning så var alla rörande eniga om att så skulle det bli!
Bröllop skulle snarast stunda!
På mitt bröllop ska alla ha brud/brudgumskläder.
Vi ska rycha & pycha i krinolin & kravatt.
Vi ska äta smörgåstårta & dricka brännvin.
Alla som vill mig väl är välkommna.
Det kommer att bli en finfin dag!!!!
Utan förträngning i sju dagar försmäktar vi i denna värld
För några år sedan så blev det mycket populärt med gestaltterapi inom mina kretsar.
Man samlades, kollegor emellan, grinade & läste Tjeckovnoveller.
Ja, jag vet. Det är en grov & fördömmande resumé. Särskilt eftersom jag bara deltog tre gånger...
Nej, Bleknosens igenrostade kännslomekanism fasnade aldrig för gestaltterapi.
Har genom åren prövar diverse terapimetoder.
Konvexterapi. Konkavterapi. Grävterapi. Ytterapi.
Inget har liksom hjälpt...
Jag är dock vådligt förtjust i att gå i terapi. Tycker om att med sänkta ögonlock & ett intessant drag runt munnen säga tex "Nej jag kan inte. Ska till terapeften då..." Beslöjat kasta schalen om halsen. Sätta på sig Diorglajjerna & stega högklackat iväg mot hemligheter & sorger...
"Åååååååå..." tänker åhörarna. "Hon måste ju ha varit med om massor...."
Att gå till en terapeft kostar mellan sjuhundra & tusen kronor timmen. Det finns billigare också. Man kan få via remiss.
Hur som haver så är det inte gratis.
Om man då tenderar, likt undertecknad, att ljuga under sin terapisejour så är det ett jäkla slöseri med stålar!
Tro jag det att inget liksom har hjälp!!!
& slöseri med stålar är ju inpräntat sedan barnsben som en stor synd & nesa.
Bedragerskor med livlig fantasi skola icket terapefta!!
Vad göra nu?
Kanske lösa sin sanningsproblematik tilsammans med en välutbildad terapeft?
Icket!
Komma på en egen terapiform & sprida dess fördel över världen?
Självklart!
Mina damer & herrar.
Bröder & Systrar i Sodom & Gomorra.
Jag ger er: Förträngningen!
Himlans bra överlevnadsstategi!
"Jag minns inte." "Det har aldrig hänt."
Det är ett exempel på hur vi jobbar inom Förträngningen.
"Det man inte vet mår man inte dåligt av." Heter ett annat kapitel. " Jag hör vad du säger men tror dig inte."
Ja, ni fattar essansen av detta förhållningsätt till livet...
Funderar på om jag inte ska köpa en kursgård på Österlen. Där kan vi dreja krukor & förtränga i lugn & ro. Vi klär oss i linne & skålar i grogg över att vi inte kommer ihåg ett enaste dyft!
Kursen kommer att kosta 15000kr per pers. Ta med egen mat & sovsäck.. Jag står för lera & drinkbord!
Snipp, snapp, snut
Så tog minnet slut
Man samlades, kollegor emellan, grinade & läste Tjeckovnoveller.
Ja, jag vet. Det är en grov & fördömmande resumé. Särskilt eftersom jag bara deltog tre gånger...
Nej, Bleknosens igenrostade kännslomekanism fasnade aldrig för gestaltterapi.
Har genom åren prövar diverse terapimetoder.
Konvexterapi. Konkavterapi. Grävterapi. Ytterapi.
Inget har liksom hjälpt...
Jag är dock vådligt förtjust i att gå i terapi. Tycker om att med sänkta ögonlock & ett intessant drag runt munnen säga tex "Nej jag kan inte. Ska till terapeften då..." Beslöjat kasta schalen om halsen. Sätta på sig Diorglajjerna & stega högklackat iväg mot hemligheter & sorger...
"Åååååååå..." tänker åhörarna. "Hon måste ju ha varit med om massor...."
Att gå till en terapeft kostar mellan sjuhundra & tusen kronor timmen. Det finns billigare också. Man kan få via remiss.
Hur som haver så är det inte gratis.
Om man då tenderar, likt undertecknad, att ljuga under sin terapisejour så är det ett jäkla slöseri med stålar!
Tro jag det att inget liksom har hjälp!!!
& slöseri med stålar är ju inpräntat sedan barnsben som en stor synd & nesa.
Bedragerskor med livlig fantasi skola icket terapefta!!
Vad göra nu?
Kanske lösa sin sanningsproblematik tilsammans med en välutbildad terapeft?
Icket!
Komma på en egen terapiform & sprida dess fördel över världen?
Självklart!
Mina damer & herrar.
Bröder & Systrar i Sodom & Gomorra.
Jag ger er: Förträngningen!
Himlans bra överlevnadsstategi!
"Jag minns inte." "Det har aldrig hänt."
Det är ett exempel på hur vi jobbar inom Förträngningen.
"Det man inte vet mår man inte dåligt av." Heter ett annat kapitel. " Jag hör vad du säger men tror dig inte."
Ja, ni fattar essansen av detta förhållningsätt till livet...
Funderar på om jag inte ska köpa en kursgård på Österlen. Där kan vi dreja krukor & förtränga i lugn & ro. Vi klär oss i linne & skålar i grogg över att vi inte kommer ihåg ett enaste dyft!
Kursen kommer att kosta 15000kr per pers. Ta med egen mat & sovsäck.. Jag står för lera & drinkbord!
Snipp, snapp, snut
Så tog minnet slut
onsdag 18 augusti 2010
Motvals 5
Undertecknad & Ulf Brunnberg står utanför, fallfädig krog i barndoms stad, & röker.
"Fan, dig kan men ju snacka med!" Säger Brunnpan."Vi borde dela på en pava vin någon kväll."
"Ja, det borde vi!" Svarar jag.
Plötligt ler vi i samklang.
Både Vanheden & Bleknosen vet att så kommer aldrig att ske...
"Fan, dig kan men ju snacka med!" Säger Brunnpan."Vi borde dela på en pava vin någon kväll."
"Ja, det borde vi!" Svarar jag.
Plötligt ler vi i samklang.
Både Vanheden & Bleknosen vet att så kommer aldrig att ske...
Pynta bort & gå vidare
Min främsta talang är bortpyntning.
Man pyntar bort.
Behöver inte måla om, det är bara att pynta bort uppborrade hål i väggar & tak. Pynta bort fuktskador & annat elände.
Med en sjyst häftapparat & lite spets så kan man slå världen med häpnad!
Det viktiga inom bortpyntning är att man är flexibel. Både i matrial & estetik.
Om förre bostadsinnehavare har arbetat en hel förmiddag med att borra in en jätteskruv i flintahård vardagsrumsvägg, inte är jag den som flyttar på mastodontskruven. I bortpyntningens sanna anda så hänger jag raskt upp en pendyl på skruven & låtsas att det ska vara så.
Jaja, pendylen hänger lite fel i rummet om man är dyrkande av det gyllene snittet. Men vips! Så häftar man fast något festligt vid sidan om & plötsligt ser det riktigt genomtänkt ut....
Spackla, måla & tapetsera har aldrig legat för mig. Har heller aldrig bott ihop med någon renoveringsentusiast.
Tapeter, känns inte det himlans beständigt? Klister & klet & omöjligt att få rakt. Sen när man sedan går vidare i livet & flyttar så hänger klet tapeterna kvar & får inte följa med...
Nej, köp tyg. Fina, tunga, med motivtryck från 1700talet.
Billigare än tapeter & bara att häfta upp!
Vid flytt är det bara att dra ned, vika & lägga i låda. Fiffigt värre. Ditt egna trasportabla Versaille!
Släng fram sterarinljus, snittblommor & svårtydda figuriner så är det ingen som lägger märket till sladdtrassel & missfärgningar. Lovar!
En av männen i mitt liv fick, efter avslutad militärtjänst, medalj. I pyntande.
Detta är avundsvärt & beundransvärt.
För att få min egna medalj inom samma område, så tänkte jag försöka pynta bort den rosa elefanten som står mitt i rummet. Ni vet, den där som ingen talar om. Undrar hur många meter sidenduchesse som går åt till detta projekt...
Man pyntar bort.
Behöver inte måla om, det är bara att pynta bort uppborrade hål i väggar & tak. Pynta bort fuktskador & annat elände.
Med en sjyst häftapparat & lite spets så kan man slå världen med häpnad!
Det viktiga inom bortpyntning är att man är flexibel. Både i matrial & estetik.
Om förre bostadsinnehavare har arbetat en hel förmiddag med att borra in en jätteskruv i flintahård vardagsrumsvägg, inte är jag den som flyttar på mastodontskruven. I bortpyntningens sanna anda så hänger jag raskt upp en pendyl på skruven & låtsas att det ska vara så.
Jaja, pendylen hänger lite fel i rummet om man är dyrkande av det gyllene snittet. Men vips! Så häftar man fast något festligt vid sidan om & plötsligt ser det riktigt genomtänkt ut....
Spackla, måla & tapetsera har aldrig legat för mig. Har heller aldrig bott ihop med någon renoveringsentusiast.
Tapeter, känns inte det himlans beständigt? Klister & klet & omöjligt att få rakt. Sen när man sedan går vidare i livet & flyttar så hänger klet tapeterna kvar & får inte följa med...
Nej, köp tyg. Fina, tunga, med motivtryck från 1700talet.
Billigare än tapeter & bara att häfta upp!
Vid flytt är det bara att dra ned, vika & lägga i låda. Fiffigt värre. Ditt egna trasportabla Versaille!
Släng fram sterarinljus, snittblommor & svårtydda figuriner så är det ingen som lägger märket till sladdtrassel & missfärgningar. Lovar!
En av männen i mitt liv fick, efter avslutad militärtjänst, medalj. I pyntande.
Detta är avundsvärt & beundransvärt.
För att få min egna medalj inom samma område, så tänkte jag försöka pynta bort den rosa elefanten som står mitt i rummet. Ni vet, den där som ingen talar om. Undrar hur många meter sidenduchesse som går åt till detta projekt...
Rastlös/rotlös
När det är testbild på televisionsapparaten så ligger världen stilla & vilar.
Vacker, ofta klassisk, musik plingar i bakgrunden.
Vi alla bjuds en känsla av ro.
En kort stund av vila.
Testbilden visar på ett stort mänskligt spektra. Klara färger. Regelbundna former. Gråskalor.
Men vänta!
Vad är det där? Nere i vänstra hörnet?
Ett litet streck som har lösgjort sig från den fasta formen & irrar oroligt från den ena sidan till den andra. Ingen vila, ingen ro. Ett ensamt litet siande om kaos.
Ett litet streck som har fått nog. Kunde liksom inte underkasta sig dom andra streckens stilltje.
Fram & tillbaka. Fram & tillbaka.
Inga murar brister. Inga andra streck dansar med.
Är detta utanförskap självalt?
Eller blev det bara fel i programeringen...
Vacker, ofta klassisk, musik plingar i bakgrunden.
Vi alla bjuds en känsla av ro.
En kort stund av vila.
Testbilden visar på ett stort mänskligt spektra. Klara färger. Regelbundna former. Gråskalor.
Men vänta!
Vad är det där? Nere i vänstra hörnet?
Ett litet streck som har lösgjort sig från den fasta formen & irrar oroligt från den ena sidan till den andra. Ingen vila, ingen ro. Ett ensamt litet siande om kaos.
Ett litet streck som har fått nog. Kunde liksom inte underkasta sig dom andra streckens stilltje.
Fram & tillbaka. Fram & tillbaka.
Inga murar brister. Inga andra streck dansar med.
Är detta utanförskap självalt?
Eller blev det bara fel i programeringen...
söndag 15 augusti 2010
Motvals 4
Undertecknad & Ulf Brunnberg står ute & röker framför en hotellentré i Karlstad.
Plötsligt så åker en plogbil förbi.
"Åh, fy fan!" Säger Brunnpan " Vet du vad en sån där jävel kostar? Va? Över en & en halv mille! Det är ju förjävligt! Förjävligt! En polare till mig köpte en sån. Fyyyy faaaaaan!"
Vanheden spänner ögonen i mig & väntar på den uteblivna reaktionen.
Jag fimpar, vänder på klacken & går in i den sakralt upplysta hotell lobbyn.
Vanheden står kvar. Väntar. Kanske väntar han än i dag...
Plötsligt så åker en plogbil förbi.
"Åh, fy fan!" Säger Brunnpan " Vet du vad en sån där jävel kostar? Va? Över en & en halv mille! Det är ju förjävligt! Förjävligt! En polare till mig köpte en sån. Fyyyy faaaaaan!"
Vanheden spänner ögonen i mig & väntar på den uteblivna reaktionen.
Jag fimpar, vänder på klacken & går in i den sakralt upplysta hotell lobbyn.
Vanheden står kvar. Väntar. Kanske väntar han än i dag...
Ers majonnäs honungen
Jag har skrivit brev till Kungen!
Ja, alltså inte helt nyligen utan när jag var någon form av barn...
Som ung var jag en riktig liten royalist. Jag plöjde Svensk Damtidning med samma frenesi som den tjocke mölar korv.
Nej, nej, nej! Svensk damtidning fanns icket att tillgå i hemmets politiskt korrekta imperium. Men om man gjorde en utflykt till Köpmangatan 63, där Förmodren & Förfadren levde & frodades, så gällde andra regler...
Där låg svallertidningarna staplade på hög!
"Jag köper dom bara för korsorden." Sa Förmodren & spottade i kakmascaran. Jo visst. Man läser ju även porrtidningar enbart för artiklarnas skull...
Hur som haver.
Med armbågarna på den gråa perstorpsskivan tittade jag in i dom rika, vackra, kungliga människornas vardag. Jag blev bedårad.
Det som slog mig mitt i denna adliga tjusning, var att kungabarnen alltid såg så sura & missnöjda ut på alla bilder.
Hello otacksamhet!
Här har dom det som sötvattenspärlor i guld & ändå mungiporna nedåt. Skärpning kungabarn!
Nu var jag tvungen att ingripa. Satte på mig min kungligaste stass, iform av trosor & linne med rosenmönster (Nej, min klädsmak har inte utvecklats särskilt sedan dess...) sedan dikterade jag ett brev till Ers Majestät Konungen.
Lade på ett redigt & strukturerat sätt fram den för mig upplevda problematiken, & levererade även en lösning på det hela: Byt barn! Ta mig istället! Jag skulle älska att vara prinsessa! Skulle smila & kråma mig för Svensk Damtidnings fotografer. Jag skulle ha krona hela dagarna. Gärna spira &så om det är okej. Jag skulle tillföra nytt blod till familjen. (Detta behövs främst i kungahus & små byar i norrlads inland.) Jag skulle bli en snäll & karismatisk tronarvinge med en lagom doft av scandalbeauty & vanligt folk!
Ja. Nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt.
Kungen svarade aldrig på mitt brev.
"Du kommer alltid att vara min prinsessa!" Sa Förmodren & dammade på med rougeborsten så Svensk Damtidning försvann i ett moln av blå ögonskugga. Sedan löste vi korsord & Förmodern rapade diskret en whiskeyrap över min blonda, kronlösa hjässa...
Men Ers Majestät: Erbjudandet står kvar. Jag pryar gärna om någon i er familj skulle bli trött på allt vad kunglighet heter. Jag blir gärna er blackmarket baby. Bara så du vet...
Ja, alltså inte helt nyligen utan när jag var någon form av barn...
Som ung var jag en riktig liten royalist. Jag plöjde Svensk Damtidning med samma frenesi som den tjocke mölar korv.
Nej, nej, nej! Svensk damtidning fanns icket att tillgå i hemmets politiskt korrekta imperium. Men om man gjorde en utflykt till Köpmangatan 63, där Förmodren & Förfadren levde & frodades, så gällde andra regler...
Där låg svallertidningarna staplade på hög!
"Jag köper dom bara för korsorden." Sa Förmodren & spottade i kakmascaran. Jo visst. Man läser ju även porrtidningar enbart för artiklarnas skull...
Hur som haver.
Med armbågarna på den gråa perstorpsskivan tittade jag in i dom rika, vackra, kungliga människornas vardag. Jag blev bedårad.
Det som slog mig mitt i denna adliga tjusning, var att kungabarnen alltid såg så sura & missnöjda ut på alla bilder.
Hello otacksamhet!
Här har dom det som sötvattenspärlor i guld & ändå mungiporna nedåt. Skärpning kungabarn!
Nu var jag tvungen att ingripa. Satte på mig min kungligaste stass, iform av trosor & linne med rosenmönster (Nej, min klädsmak har inte utvecklats särskilt sedan dess...) sedan dikterade jag ett brev till Ers Majestät Konungen.
Lade på ett redigt & strukturerat sätt fram den för mig upplevda problematiken, & levererade även en lösning på det hela: Byt barn! Ta mig istället! Jag skulle älska att vara prinsessa! Skulle smila & kråma mig för Svensk Damtidnings fotografer. Jag skulle ha krona hela dagarna. Gärna spira &så om det är okej. Jag skulle tillföra nytt blod till familjen. (Detta behövs främst i kungahus & små byar i norrlads inland.) Jag skulle bli en snäll & karismatisk tronarvinge med en lagom doft av scandalbeauty & vanligt folk!
Ja. Nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt.
Kungen svarade aldrig på mitt brev.
"Du kommer alltid att vara min prinsessa!" Sa Förmodren & dammade på med rougeborsten så Svensk Damtidning försvann i ett moln av blå ögonskugga. Sedan löste vi korsord & Förmodern rapade diskret en whiskeyrap över min blonda, kronlösa hjässa...
Men Ers Majestät: Erbjudandet står kvar. Jag pryar gärna om någon i er familj skulle bli trött på allt vad kunglighet heter. Jag blir gärna er blackmarket baby. Bara så du vet...
torsdag 12 augusti 2010
Motvals 3
Undertecknad & Ulf Brunnberg sitter på en krog.
Björkpanel inomhus & forsen brusar utomhus.
"Du Lotta." Säger Brunnpan. "Ska du med ut & röka?"
Vanheden kallar mig vid namn.
Det är fel namn.
Men det är dock ett namn.
"Nej tack." Säger jag. "Rökte just."
Hans aprikosa tröja försvinner genom dörren.
Ut i den ljumma sensommarnatten.
Jag sitter kvar & lyssnar lite avmätt på forsens brus...
Björkpanel inomhus & forsen brusar utomhus.
"Du Lotta." Säger Brunnpan. "Ska du med ut & röka?"
Vanheden kallar mig vid namn.
Det är fel namn.
Men det är dock ett namn.
"Nej tack." Säger jag. "Rökte just."
Hans aprikosa tröja försvinner genom dörren.
Ut i den ljumma sensommarnatten.
Jag sitter kvar & lyssnar lite avmätt på forsens brus...
Lover, lover, lover come back to me
Ikväll spelar mannen i mitt liv på Skandinavium.
Jag har slut på sekiner & ingen biljett.
Försökte på Blocket med ingen svarade på mitt desperata tilltal. Förlåt Kristina i Kungsbacka för dom 22 missade samtalen på din mobil.
Det var jag. Jag tenderar mani i stressade sitiuationer...
Jag har varit in love with mr Cohen sen jag var ungrefår sju år.
Vi elva års ålder var det som värst. Då talade jag bara i sångtexter & önskade ivrigt att Moder Courage hade varigt lösaktig i Kanada runt år 1977... Det hade hon inte, tyvärr.
Med jag råkar veta att än idag så önskar, både jag & Modren, att så hade varit fallet...
Hade en plan på att sätta mig i hotellbaren & agera groupie.
Det blev svårt.
Eftersom diverse svenska myndigheter har med, en imponerande laginsats, fullständigt knäck min sköra självkänsla under denna vecka.
Sen vet jag ju inte vilket hotell han bor på. Fabulösa dyrhotell poppar ju upp som svampar ur jorden i denna västsvenska kuststad. Det skulle vara snopet att sitta fel. Vid fel bar menar jag.
Sedan så hade det ju kunnat bli riktigt penibelt om Maestro frågar vad jag tyckte om konserten & jag måste fukta mina röda & erkänna att jag inte var där. Då skulle ju han tro att jag var en sådan kvinna som bara vurmar för sekiner & kött & inte det allra minsta för konsten.
Så är det ju faktiskt vekligen inte!
Nä, bättre att ligga på soffan & fundera.
Jag hoppas att han kommer tillbaka nästa sommar. Då jäklar...
Fast jag är himlans orolig att han ska dö. Han börjar ju, så att säga, stiga i ålder. Oroväckande mycket ålder...
Leonard, du ska veta att jag finns här för dig. Your enemy is sleeping. Your woman is free. Din hud har färg av mormorskudde. Jag har färg av snö. Jag ska köra din rullstol mot solnedgången. Vi ska röka en cigg & bära hatt. Jag ska riva ditt gubbagodis (engelsk konfekt, hallon/lakritsbåtar) på rivjärn & mata dig ömt med sked. Vi ses nästa sommar. Då ska jag dance you to the end of love...
Jag har slut på sekiner & ingen biljett.
Försökte på Blocket med ingen svarade på mitt desperata tilltal. Förlåt Kristina i Kungsbacka för dom 22 missade samtalen på din mobil.
Det var jag. Jag tenderar mani i stressade sitiuationer...
Jag har varit in love with mr Cohen sen jag var ungrefår sju år.
Vi elva års ålder var det som värst. Då talade jag bara i sångtexter & önskade ivrigt att Moder Courage hade varigt lösaktig i Kanada runt år 1977... Det hade hon inte, tyvärr.
Med jag råkar veta att än idag så önskar, både jag & Modren, att så hade varit fallet...
Hade en plan på att sätta mig i hotellbaren & agera groupie.
Det blev svårt.
Eftersom diverse svenska myndigheter har med, en imponerande laginsats, fullständigt knäck min sköra självkänsla under denna vecka.
Sen vet jag ju inte vilket hotell han bor på. Fabulösa dyrhotell poppar ju upp som svampar ur jorden i denna västsvenska kuststad. Det skulle vara snopet att sitta fel. Vid fel bar menar jag.
Sedan så hade det ju kunnat bli riktigt penibelt om Maestro frågar vad jag tyckte om konserten & jag måste fukta mina röda & erkänna att jag inte var där. Då skulle ju han tro att jag var en sådan kvinna som bara vurmar för sekiner & kött & inte det allra minsta för konsten.
Så är det ju faktiskt vekligen inte!
Nä, bättre att ligga på soffan & fundera.
Jag hoppas att han kommer tillbaka nästa sommar. Då jäklar...
Fast jag är himlans orolig att han ska dö. Han börjar ju, så att säga, stiga i ålder. Oroväckande mycket ålder...
Leonard, du ska veta att jag finns här för dig. Your enemy is sleeping. Your woman is free. Din hud har färg av mormorskudde. Jag har färg av snö. Jag ska köra din rullstol mot solnedgången. Vi ska röka en cigg & bära hatt. Jag ska riva ditt gubbagodis (engelsk konfekt, hallon/lakritsbåtar) på rivjärn & mata dig ömt med sked. Vi ses nästa sommar. Då ska jag dance you to the end of love...
onsdag 11 augusti 2010
Motvals 2
Undertecknad & Ulf Brunnbeg står ute & röker.
Befinner oss på någon form av industriområde i västsverige.
"Jävlar vad du är snabb på att lära dig text." Säger Brunnpan.
"Jo, jag har ganska lätt att lära mig text." Säger jag vördigt till Vanheden.
"Gör dig inte till!" säger han & blickar bort mot sin Ranch Rover.
Tystnaden lägger sig över någon form av industriområde i västsverige...
Befinner oss på någon form av industriområde i västsverige.
"Jävlar vad du är snabb på att lära dig text." Säger Brunnpan.
"Jo, jag har ganska lätt att lära mig text." Säger jag vördigt till Vanheden.
"Gör dig inte till!" säger han & blickar bort mot sin Ranch Rover.
Tystnaden lägger sig över någon form av industriområde i västsverige...
tisdag 10 augusti 2010
Landsförvisad?
Jag köper en stilla flaska rosévin på det populära Systembolaget.
"Har du leg?" Undrar kassören nyfiket.
Jag blossar av genans & övermod i mitt åldrade ansikte & lämnar fram mitt Id.
"Hoppsan!" Säger kassören, medan han mildt blickar över mina babymjuka kinder.
"Det trodde jag inte (Tihithihi, utbrister en annan...) Ditt leg har gått ut i Januari."
"Nä, men!" Svarar en annan. Fortfarande uppfylld av ungdomens nektar....
Hur som haver, skorna skaver. Jag går med, min enkla flaska vin hem, & förstår att jag måste skaffa ett nytt Id.
Lättare sagt än gjort.
I & med att mitt gamla leg är utgånget så gills ingenting längre!
Banken: Upptagna med mystiska räntor & diverse kontorsflörteri, hänvisar mig raskt till Polismyndigheten. (Vad göööööör dom egentligen på banken efter tre? Allvarligt...?)
Polismyndigheten: Detta rättskaffens näste.
Upplyser mig, i en översittande lagriktig ton, om att det är omöjligt för mig att skaffa en giltig identifikationshandling.
På grund av att: Mitt nuvarande identitetskort är ogiltigt sedan den fjortonde Januari.
På grund av att: Jag inte har en endaste liten anhörig inom denna kommun.
På grund av att: Mina vänner/älskare/älskarinnor/kollegor/bögar/flator/kvinnor/män, alla dessa människor i min omgivning, inte är betrodda att intyga att jag är jag.
På grund av att: Jag är ogift.
På grund av att: Jag inte har ett fast jobb.
På grund av att: Polismyndigheten inte vet, bye sure, att jag är svensk medborgare.
På grund av att: Jag tydligen är en icket arbetande flicka, utan nära anhöriga & med värdelöst ungänge. Tack så himlans mycket!
Polis, polis, potatisjävla gris!
Ilska & morr!
Imorgon ska jag hänga på låset till Skattemyndigheten.
Dom kanske kan intyga att jag är jag.
Enligt vad jag har förstått, så brukar ju Skattemyndigheten hitta både kleti & pleti. Hubba & Bubba. Knocke & Smocke. Fyrtornet & Släpvagnen. Kling & Klang. Blodsvenne & Jocke med kniven. Dupon´t & Dupon´t. Hans & Greta. Asterix & Obelix... & en himlans massa skattesmitare & annat skummelt folk.
Dom borde ju även kunna hitta mig!
Tala om vem jag är. Hur jag mår. Ge mig lite återbäring & en smula hopp om framtiden... Come on Skattemyndigheten. Give a poor girl som life and sugar! Come on.....
"Har du leg?" Undrar kassören nyfiket.
Jag blossar av genans & övermod i mitt åldrade ansikte & lämnar fram mitt Id.
"Hoppsan!" Säger kassören, medan han mildt blickar över mina babymjuka kinder.
"Det trodde jag inte (Tihithihi, utbrister en annan...) Ditt leg har gått ut i Januari."
"Nä, men!" Svarar en annan. Fortfarande uppfylld av ungdomens nektar....
Hur som haver, skorna skaver. Jag går med, min enkla flaska vin hem, & förstår att jag måste skaffa ett nytt Id.
Lättare sagt än gjort.
I & med att mitt gamla leg är utgånget så gills ingenting längre!
Banken: Upptagna med mystiska räntor & diverse kontorsflörteri, hänvisar mig raskt till Polismyndigheten. (Vad göööööör dom egentligen på banken efter tre? Allvarligt...?)
Polismyndigheten: Detta rättskaffens näste.
Upplyser mig, i en översittande lagriktig ton, om att det är omöjligt för mig att skaffa en giltig identifikationshandling.
På grund av att: Mitt nuvarande identitetskort är ogiltigt sedan den fjortonde Januari.
På grund av att: Jag inte har en endaste liten anhörig inom denna kommun.
På grund av att: Mina vänner/älskare/älskarinnor/kollegor/bögar/flator/kvinnor/män, alla dessa människor i min omgivning, inte är betrodda att intyga att jag är jag.
På grund av att: Jag är ogift.
På grund av att: Jag inte har ett fast jobb.
På grund av att: Polismyndigheten inte vet, bye sure, att jag är svensk medborgare.
På grund av att: Jag tydligen är en icket arbetande flicka, utan nära anhöriga & med värdelöst ungänge. Tack så himlans mycket!
Polis, polis, potatisjävla gris!
Ilska & morr!
Imorgon ska jag hänga på låset till Skattemyndigheten.
Dom kanske kan intyga att jag är jag.
Enligt vad jag har förstått, så brukar ju Skattemyndigheten hitta både kleti & pleti. Hubba & Bubba. Knocke & Smocke. Fyrtornet & Släpvagnen. Kling & Klang. Blodsvenne & Jocke med kniven. Dupon´t & Dupon´t. Hans & Greta. Asterix & Obelix... & en himlans massa skattesmitare & annat skummelt folk.
Dom borde ju även kunna hitta mig!
Tala om vem jag är. Hur jag mår. Ge mig lite återbäring & en smula hopp om framtiden... Come on Skattemyndigheten. Give a poor girl som life and sugar! Come on.....
måndag 9 augusti 2010
Motvals 1
Undertecknad & Ulf Brunnberg står ute & röker.
Befinner oss i valfri Svensk småstad.
"Fan, Jag är så jävla rädd för döden." Säger Brunnpan & tar sig mot hjärtat som bankar under den bjärta pastelltröjan.
"Jaha." Säger jag. "Själv älskar jag döden! Älskart!"
Tystnad faller åter över valfri Svensk småstad...
Befinner oss i valfri Svensk småstad.
"Fan, Jag är så jävla rädd för döden." Säger Brunnpan & tar sig mot hjärtat som bankar under den bjärta pastelltröjan.
"Jaha." Säger jag. "Själv älskar jag döden! Älskart!"
Tystnad faller åter över valfri Svensk småstad...
söndag 8 augusti 2010
Brott & Straff!
Jag kom på det!
Knäckte koden!
Inte tusan behöver jag något jobb! Jag ska ju in i finkan! Gå direkt till fängelse utan att passera gå! Efter den här A-kasse perioden så är det tveksamt om jag någonsin får någon mer period, men det gööööör inget! För då sitter jag i finkan! & där mina vänner, kostar man billigt. Får ju till & med lite betalt. Lön, med andra ord.
Åh, jag ser bara fördelar.
Att inte behöva tänka tillexempel. I finkan så är det fasta & rediga rutiner.
Jag blir väckt. Får mat som jag, tack gud, inte har lagat själv. Jag får gå i myskostym exakt hela dagen. Det är ju ungrefär som livet ter sig även nu... Myskostymen är gjord i ett mjukt, sladdrigt matrial & jag behöver aldrig mer hålla in magen.
Någon annan har bestämt när jag ska motionera & när jag skall sköta min hygien.
Jag får en trevlig sysselsättning. Kanske blir det korgmålning, kanske blir det skruvsortering. Detta dagsverke får mig att känna mig nyttig & behövd. Det stärker min självkänsla. Då blir det lättare för mig att, senare, anpassa mig till samhället.
Det där med anpassning är viktigt i finkan. Dom kommer förmodligen att ge mig tillgång till mycket litteratur. Kanske läser jag upp mina usla betyg, kanske pluggar jag till begravningsentrepenör på distans. Det kanske till & med blir en spännande kurs i ett ämne som man aldrig har inresserat sig för tidigare... vilken möjlighet till fortbildning!
Jag räknar kallt med att ha regelbunden sex i finkan. Blir någons bitch. & ibland bli bortbytt till någon annan medfånge, för ett litet paket cigg eller en festlig drog... Ombyte förnöjer.
Jag kommer att ligga i mitt chambre separeé & tomglo. Fjärran från allt vad räkningsbetalning & arbetlöshetsförsäkring heter.
Kanske gjuter terapeften, ja det är klart att jag får gå i terapi så mycket jag vill, (anpassningen ni vet..) tillräckligt med mod i mig så jag startar en teatergrupp. Vi spelar viktig & samhällskritisk teater. Inget jämmrans "Ryck mig i slipsen" här inte!
För detta framgångsrika initsiativ får jag ett stipendium & sänkt straff. Jag & mina medfångar åker på en bejublad turné genom Svea rike. Vi debatterar & disskuterar. Fortbildar & gestaltar. Alla som möter oss drabbas av akut Stockholmsyndrom. Visslar & applåderar. Kastar sina hattar mot skyn...
I & med min sänkta strafftid så bär jag nu fotboja.
Åhå! Då ringer dom från Kungliga Dramatiska Tejatern. Jag är en av dom nu. Jag & hustrumisshandlande akrörer spelar fintejater iförda pampiga sjörövarstövlar. Måste ju dölja fotbojorna. Vi larmar & gör oss till. Krumbuktar & kulinerar. Sedan går vi & dricker ett redigt stop öl! "Gutår, era gamla sjöbjörnar!!!" Vrålar jag till mina nyfunna vänner. "Gutåååååår!!" Vrålar dom lyckligt tillbaka. Ja, så kan det bli om man hamnar i finkan... Nu återstår det bara att fnula fram ett bra brott. Får nog fundera lite på det... mvh Raskolnikov
Knäckte koden!
Inte tusan behöver jag något jobb! Jag ska ju in i finkan! Gå direkt till fängelse utan att passera gå! Efter den här A-kasse perioden så är det tveksamt om jag någonsin får någon mer period, men det gööööör inget! För då sitter jag i finkan! & där mina vänner, kostar man billigt. Får ju till & med lite betalt. Lön, med andra ord.
Åh, jag ser bara fördelar.
Att inte behöva tänka tillexempel. I finkan så är det fasta & rediga rutiner.
Jag blir väckt. Får mat som jag, tack gud, inte har lagat själv. Jag får gå i myskostym exakt hela dagen. Det är ju ungrefär som livet ter sig även nu... Myskostymen är gjord i ett mjukt, sladdrigt matrial & jag behöver aldrig mer hålla in magen.
Någon annan har bestämt när jag ska motionera & när jag skall sköta min hygien.
Jag får en trevlig sysselsättning. Kanske blir det korgmålning, kanske blir det skruvsortering. Detta dagsverke får mig att känna mig nyttig & behövd. Det stärker min självkänsla. Då blir det lättare för mig att, senare, anpassa mig till samhället.
Det där med anpassning är viktigt i finkan. Dom kommer förmodligen att ge mig tillgång till mycket litteratur. Kanske läser jag upp mina usla betyg, kanske pluggar jag till begravningsentrepenör på distans. Det kanske till & med blir en spännande kurs i ett ämne som man aldrig har inresserat sig för tidigare... vilken möjlighet till fortbildning!
Jag räknar kallt med att ha regelbunden sex i finkan. Blir någons bitch. & ibland bli bortbytt till någon annan medfånge, för ett litet paket cigg eller en festlig drog... Ombyte förnöjer.
Jag kommer att ligga i mitt chambre separeé & tomglo. Fjärran från allt vad räkningsbetalning & arbetlöshetsförsäkring heter.
Kanske gjuter terapeften, ja det är klart att jag får gå i terapi så mycket jag vill, (anpassningen ni vet..) tillräckligt med mod i mig så jag startar en teatergrupp. Vi spelar viktig & samhällskritisk teater. Inget jämmrans "Ryck mig i slipsen" här inte!
För detta framgångsrika initsiativ får jag ett stipendium & sänkt straff. Jag & mina medfångar åker på en bejublad turné genom Svea rike. Vi debatterar & disskuterar. Fortbildar & gestaltar. Alla som möter oss drabbas av akut Stockholmsyndrom. Visslar & applåderar. Kastar sina hattar mot skyn...
I & med min sänkta strafftid så bär jag nu fotboja.
Åhå! Då ringer dom från Kungliga Dramatiska Tejatern. Jag är en av dom nu. Jag & hustrumisshandlande akrörer spelar fintejater iförda pampiga sjörövarstövlar. Måste ju dölja fotbojorna. Vi larmar & gör oss till. Krumbuktar & kulinerar. Sedan går vi & dricker ett redigt stop öl! "Gutår, era gamla sjöbjörnar!!!" Vrålar jag till mina nyfunna vänner. "Gutåååååår!!" Vrålar dom lyckligt tillbaka. Ja, så kan det bli om man hamnar i finkan... Nu återstår det bara att fnula fram ett bra brott. Får nog fundera lite på det... mvh Raskolnikov
fredag 6 augusti 2010
Misery is the river of the world
Hurra!
Det blev middag på lokal!
Jag & "Sugar Daddy" travar iväg mot en närliggande uteservering där det bjuds på både pizza & pasta till humana priser. Servitrisen är snabb & söt. Det är nyrenoverat. Bekväma stolar. Vi får alkohol & solen gassar. En riktigt fin kväll.
Då kommer dom. Fråga Lund. Slår sig ner vid bordet brevid &så börjar fördomsfesten...
Knocke & Smocke i egen hög person.
Iklädda, kvällen till ära, garderobens mest undanskuffade styvbarn. Brusiga & skojiga med en hudfärg av Piffi allkrydda. Pengar på fickan & en värdsvanhet som man bara ser i semestertider.
Knocke har med sig sin fru. Hon är från Thailand. Check. Hon har inget namn. Check. Hon är mycketmycket tyst. Check.
Smocke har med sig sin flickvän. Hon heter Samantha. Hon har skor man inte kan gå i & blicken vänd mot Nagiala...
Nu ska här drickas alkohol & umgås. Knocke & Smocke skrattar & pratar.
Tysta & Samantha är just: Tysta.
Så fort någon av sällskapets damer lämnar bordet för att pudra näsan, så tar Knocke alt Smocke, tillfället i akt att berätta vilket värdelöst fruntimmer tolettbesökaren är.
Mitt pokeransikte blir mer & mer tolkningsbart. "Vad är det?" Frågar Sugar D. "Men hör du inte vad dom pratar om?" Det gör han inte för han har hörapparat av tveksam kvalitet... Det verkar bra & skönt just denna afton.
" Vi var ju i Spanien & där åt jag en sån jävulskt god pasta Carbonara. Så jävla god. Pasta Carbonaran. Har du ätit pasta Carbonara? Jag åt ju det när vi var i Spanien. Så jävulskt god. Jag beställde bara, en pasta Carbonara ska jag ha! & det fick jag. Den var så jävulskt god. Ibland så längtar man nåt så jävulskt efter en pasta Carbonara. Jag åt det när vi var i Spanien. Pasta Carbonara alltså. Det åt jag i Spanien. Så jävulskt gott. Pasta Carbonaran alltså. Den var så jävla god. I Spanien. Visst var den god? Ja, du åt ju inte pasta Carbonara. Men jag, Jag åt pasta Carbonara jag. I Spanien. Den var så jävulskt god där. Pasta Carbonaran. I Spanien..."
Vi är i limbo.
Plötsligt ringer Smockes telefon. Hotel California spelar den. "Skön låt!" Säger Knocke & tar några charmfulla krumsprång. Aftonens narr är utsedd!
Tyst & Samantha tittar i samförstånd på varandra & vänder sina blickar långt, långt, långt bort. Ända bort till Nagilima...
Det blev middag på lokal!
Jag & "Sugar Daddy" travar iväg mot en närliggande uteservering där det bjuds på både pizza & pasta till humana priser. Servitrisen är snabb & söt. Det är nyrenoverat. Bekväma stolar. Vi får alkohol & solen gassar. En riktigt fin kväll.
Då kommer dom. Fråga Lund. Slår sig ner vid bordet brevid &så börjar fördomsfesten...
Knocke & Smocke i egen hög person.
Iklädda, kvällen till ära, garderobens mest undanskuffade styvbarn. Brusiga & skojiga med en hudfärg av Piffi allkrydda. Pengar på fickan & en värdsvanhet som man bara ser i semestertider.
Knocke har med sig sin fru. Hon är från Thailand. Check. Hon har inget namn. Check. Hon är mycketmycket tyst. Check.
Smocke har med sig sin flickvän. Hon heter Samantha. Hon har skor man inte kan gå i & blicken vänd mot Nagiala...
Nu ska här drickas alkohol & umgås. Knocke & Smocke skrattar & pratar.
Tysta & Samantha är just: Tysta.
Så fort någon av sällskapets damer lämnar bordet för att pudra näsan, så tar Knocke alt Smocke, tillfället i akt att berätta vilket värdelöst fruntimmer tolettbesökaren är.
Mitt pokeransikte blir mer & mer tolkningsbart. "Vad är det?" Frågar Sugar D. "Men hör du inte vad dom pratar om?" Det gör han inte för han har hörapparat av tveksam kvalitet... Det verkar bra & skönt just denna afton.
" Vi var ju i Spanien & där åt jag en sån jävulskt god pasta Carbonara. Så jävla god. Pasta Carbonaran. Har du ätit pasta Carbonara? Jag åt ju det när vi var i Spanien. Så jävulskt god. Jag beställde bara, en pasta Carbonara ska jag ha! & det fick jag. Den var så jävulskt god. Ibland så längtar man nåt så jävulskt efter en pasta Carbonara. Jag åt det när vi var i Spanien. Pasta Carbonara alltså. Det åt jag i Spanien. Så jävulskt gott. Pasta Carbonaran alltså. Den var så jävla god. I Spanien. Visst var den god? Ja, du åt ju inte pasta Carbonara. Men jag, Jag åt pasta Carbonara jag. I Spanien. Den var så jävulskt god där. Pasta Carbonaran. I Spanien..."
Vi är i limbo.
Plötsligt ringer Smockes telefon. Hotel California spelar den. "Skön låt!" Säger Knocke & tar några charmfulla krumsprång. Aftonens narr är utsedd!
Tyst & Samantha tittar i samförstånd på varandra & vänder sina blickar långt, långt, långt bort. Ända bort till Nagilima...
torsdag 5 augusti 2010
Starving in the belly of a whale
Nu börjar semestern ta slut.
För dom flesta.
Inte för mig.
Jag är riktigt långledig jag. Inte ett jobb i sikte. Inte ett endaste litet jobb.
A-kassedagarna tickar på. Tristessen är outhärdlig. Fettman smyger sig på & acnen blommar som vore jag fjorton på nytt.
Jag är värdelös på att vara arbetslös!
Jag går klädd i myskostym dagarna i ända. Följer varenda liten serie som kan tänkas gå på teveapparaten under eftermiddags timmarna. Kanske läser jag en bok. Putsar min diskbänk för fjärde gången idag. Duschar. Löddrar in mig med franska små tvålar & drömmer om sötebrödsdagarna....
Kanske köper jag en katt. Kanske köper jag flera. Kanske uppåt tjugo stycken... Slutar tvätta mig & börjar samla på reklamblad. Slutar betala hyran. Blir uteliggare...
Jag skulle bli en himlans dålig uteliggare. Hur skulle jag tillexempel få med mig spegel byrån? Den är ju jätte tung! Inget man släpar med sig bara sådär... Det skulle krävas pirror & vajrar & det skulle skramla förskräckligt när jag smög genom folktomma gator... Och smutsen. Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till smuts. Skraj för smuts helt enkelt. Men jag skulle nog inte frysa så mycket. Jag fryser sällan. Redigt, norrländskt underhudsfett som håller dig varm & mjuk!
Kanske går jag till arbetsförmedlingen imorgon. Kanske finns det ett jobb på Platsbanken. Kanske söker jag det.
"TeaterKabusa söker vetrinärutbildad skådespelare. Du ska kunna spela banjo felfritt & ha tillgång till egen lastbil samt abcdefghijklmnopqr körkort. Lön utbetalas i tulpanlökar när pingsten sammanfaller med andra advent. Vi kommer främst att turnéra i Murmansk."
Det låter ju finfint! Vilket guldjobb. 500 sökande.
"Tyvärr fröken Forssberg. Du är för avancerad för vår teatergrupp. Dessutom så har du fel ögonbrynsfärg för den ryska marknaden. Tyvärr tyvärr..."
Jaha. Direkt hem & hopp i myskostymen & sjukskrivnings tofflorna.
Kanske skulle jag sätta mig ner vid datamaskinen & skicka mitt CV till alla teaterchefer som inte har dold mailadress.
Ja! Vilken kanon ide! Ingen har någonsin fått ett jobb på det sättet. Ingen läser ditt CV. Ingen svarar någonsin på ditt mail. Värdigt. På den gamla goda tiden kunde man i alla fall ligga sig till roller!
"Tyvärr fröken Forssberg. Vi vill inte anställa dig på vår teater, därför att du har visat förmycket intresse för att jobba här. Vi vill bara ha svåra & otillgängliga akriser. Har någon berättat för dig att du har helt fel färg på ögonbrynen för både den nordiska & asiatiska marknaden? Tyvärr tyvärr..."
Kanske är jag livrädd att bli bitter. Den rädslan leder till att man istället blir polaroid! Ser bara en mängd imaginära komplotter som hotar med att driva mig in i totaltokeri... Tårar & jämmerdal!
Jag vill ju bara jobba. Anställ mig. Jag har ingen hobby & ingen familj. Jag är snäll & ganska festlig. Söt & rar & mycket rädd. Jag ska inte döda din hamster. Jag ska inte ligga med din partner. Jag ska komma i tid. Jag ska visa mina kollegor ödmjukhet & respekt. Ska bjuda på tårta när jag fyller år. Jag ska säga mina repliker högt & tydligt. & jag ska verkligen försöka att inte snubbla på scenografin....
För dom flesta.
Inte för mig.
Jag är riktigt långledig jag. Inte ett jobb i sikte. Inte ett endaste litet jobb.
A-kassedagarna tickar på. Tristessen är outhärdlig. Fettman smyger sig på & acnen blommar som vore jag fjorton på nytt.
Jag är värdelös på att vara arbetslös!
Jag går klädd i myskostym dagarna i ända. Följer varenda liten serie som kan tänkas gå på teveapparaten under eftermiddags timmarna. Kanske läser jag en bok. Putsar min diskbänk för fjärde gången idag. Duschar. Löddrar in mig med franska små tvålar & drömmer om sötebrödsdagarna....
Kanske köper jag en katt. Kanske köper jag flera. Kanske uppåt tjugo stycken... Slutar tvätta mig & börjar samla på reklamblad. Slutar betala hyran. Blir uteliggare...
Jag skulle bli en himlans dålig uteliggare. Hur skulle jag tillexempel få med mig spegel byrån? Den är ju jätte tung! Inget man släpar med sig bara sådär... Det skulle krävas pirror & vajrar & det skulle skramla förskräckligt när jag smög genom folktomma gator... Och smutsen. Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till smuts. Skraj för smuts helt enkelt. Men jag skulle nog inte frysa så mycket. Jag fryser sällan. Redigt, norrländskt underhudsfett som håller dig varm & mjuk!
Kanske går jag till arbetsförmedlingen imorgon. Kanske finns det ett jobb på Platsbanken. Kanske söker jag det.
"TeaterKabusa söker vetrinärutbildad skådespelare. Du ska kunna spela banjo felfritt & ha tillgång till egen lastbil samt abcdefghijklmnopqr körkort. Lön utbetalas i tulpanlökar när pingsten sammanfaller med andra advent. Vi kommer främst att turnéra i Murmansk."
Det låter ju finfint! Vilket guldjobb. 500 sökande.
"Tyvärr fröken Forssberg. Du är för avancerad för vår teatergrupp. Dessutom så har du fel ögonbrynsfärg för den ryska marknaden. Tyvärr tyvärr..."
Jaha. Direkt hem & hopp i myskostymen & sjukskrivnings tofflorna.
Kanske skulle jag sätta mig ner vid datamaskinen & skicka mitt CV till alla teaterchefer som inte har dold mailadress.
Ja! Vilken kanon ide! Ingen har någonsin fått ett jobb på det sättet. Ingen läser ditt CV. Ingen svarar någonsin på ditt mail. Värdigt. På den gamla goda tiden kunde man i alla fall ligga sig till roller!
"Tyvärr fröken Forssberg. Vi vill inte anställa dig på vår teater, därför att du har visat förmycket intresse för att jobba här. Vi vill bara ha svåra & otillgängliga akriser. Har någon berättat för dig att du har helt fel färg på ögonbrynen för både den nordiska & asiatiska marknaden? Tyvärr tyvärr..."
Kanske är jag livrädd att bli bitter. Den rädslan leder till att man istället blir polaroid! Ser bara en mängd imaginära komplotter som hotar med att driva mig in i totaltokeri... Tårar & jämmerdal!
Jag vill ju bara jobba. Anställ mig. Jag har ingen hobby & ingen familj. Jag är snäll & ganska festlig. Söt & rar & mycket rädd. Jag ska inte döda din hamster. Jag ska inte ligga med din partner. Jag ska komma i tid. Jag ska visa mina kollegor ödmjukhet & respekt. Ska bjuda på tårta när jag fyller år. Jag ska säga mina repliker högt & tydligt. & jag ska verkligen försöka att inte snubbla på scenografin....
tisdag 3 augusti 2010
Villa Villeknulla
Jag har just läst "Boken om Pippi Långstrump".
Detta är en mycket märklig bok.
Är aningens förvirrad av min egen tolkning av berättelsen. Antingen så har jag med åren blivigt så skruvad att jag bara kan rellatera till olycka, våld, sex & tortyr. Eller så är boken faktiskt skriven så. (Vilket jag faktiskt tvivlar på...)
För det första: Pippi.
En ganska otäck liten flicka i mina ögon. Ja, visst fattar jag att hon ska stå för en sund rebellitet & rätten att vara sig själv & yada yada yada...
Men jag tycker att hon är läskig.
Hon köper sina vänner, slår den hand som vill henne väl, misstänkt medveten om sin egen olycka, Visar aldrig en äkta känsla, märkligt sexuellt provokativ för sin ringa ålder, manisk & opålitlig.
Det är så många frågor lilla Pippi.
Hur dog mamma? Varför har pappa dragit? Hur fick du hästen? Vad utsatte styrman Fridolf dig för på era seglatser? Är guldpengarna blodspengar? Ligger du både med Tommy & Annika? Vad gör att du väljer att stanna, istället för att segla iväg med pappa Efraim?
Blev mycket illa berörd, när Pippi iförd endast underkläder, tvingar Dunder-Karlssom & Blom att dansa schottis med henne en hel natt.
Jag anar djupa trauman här.
Pippi är en liten tjej som jag först vill ge en örfil & sedan vagga henne & förklara att man inte behöver bete sig som en anfetaminstinn clown för att bli älskad. Men behöver inte vara starkaste flickan i världen för att överleva.
Men om jag skulle säga detta till henne så skulle hon kanske gå sönder. Bara Pippimos kvar. Skulle bli landsförvisad av en hel svensk Nobelkommité... Illa, illa, så kan vi inte ha det. Jag & Långstrumpan får helt enkelt vila från varandra ett tag.
För det andra: Tommy & Annika.
Mycket skummelt syskonpar.
Tommy är dödligt förälskad i Pippi. Samtidigt som han han har en rätt rutten syn på flickor. Han tycker att allt som är tjejigt är larvigt & dumt. Han talar ofta om sin syster som en kvarnsten runt hans hals. Tommy blir på några ställen i boken, "vild av hänryckning". Alltså kåt.
Annika är rädslan själv & även min jämnlike. Annika är en partypajare av rang. Hennes mest förekommande uttryck är "Nej!"
Jag vågar inte. Jag törs inte. Ska vi verkligen... Man får faktiskt inte... Gråt, skrik & tandagnisslan. Men Annika är faktiskt den som under resans gång utvecklas mest. Pippi är förälskad i Annika, men Annika fattar inte för hon har nog upp med att svälja sin rädsla & klättra ner i ihåliga ekar & dylikt. Hon har nog upp med att överleva. Utan Annika ingen Pippi. Utan Pippi ingen Annika. & Tommy... Ja, Tommy... Let´s keep him just for fun!
Detta är en mycket märklig bok.
Är aningens förvirrad av min egen tolkning av berättelsen. Antingen så har jag med åren blivigt så skruvad att jag bara kan rellatera till olycka, våld, sex & tortyr. Eller så är boken faktiskt skriven så. (Vilket jag faktiskt tvivlar på...)
För det första: Pippi.
En ganska otäck liten flicka i mina ögon. Ja, visst fattar jag att hon ska stå för en sund rebellitet & rätten att vara sig själv & yada yada yada...
Men jag tycker att hon är läskig.
Hon köper sina vänner, slår den hand som vill henne väl, misstänkt medveten om sin egen olycka, Visar aldrig en äkta känsla, märkligt sexuellt provokativ för sin ringa ålder, manisk & opålitlig.
Det är så många frågor lilla Pippi.
Hur dog mamma? Varför har pappa dragit? Hur fick du hästen? Vad utsatte styrman Fridolf dig för på era seglatser? Är guldpengarna blodspengar? Ligger du både med Tommy & Annika? Vad gör att du väljer att stanna, istället för att segla iväg med pappa Efraim?
Blev mycket illa berörd, när Pippi iförd endast underkläder, tvingar Dunder-Karlssom & Blom att dansa schottis med henne en hel natt.
Jag anar djupa trauman här.
Pippi är en liten tjej som jag först vill ge en örfil & sedan vagga henne & förklara att man inte behöver bete sig som en anfetaminstinn clown för att bli älskad. Men behöver inte vara starkaste flickan i världen för att överleva.
Men om jag skulle säga detta till henne så skulle hon kanske gå sönder. Bara Pippimos kvar. Skulle bli landsförvisad av en hel svensk Nobelkommité... Illa, illa, så kan vi inte ha det. Jag & Långstrumpan får helt enkelt vila från varandra ett tag.
För det andra: Tommy & Annika.
Mycket skummelt syskonpar.
Tommy är dödligt förälskad i Pippi. Samtidigt som han han har en rätt rutten syn på flickor. Han tycker att allt som är tjejigt är larvigt & dumt. Han talar ofta om sin syster som en kvarnsten runt hans hals. Tommy blir på några ställen i boken, "vild av hänryckning". Alltså kåt.
Annika är rädslan själv & även min jämnlike. Annika är en partypajare av rang. Hennes mest förekommande uttryck är "Nej!"
Jag vågar inte. Jag törs inte. Ska vi verkligen... Man får faktiskt inte... Gråt, skrik & tandagnisslan. Men Annika är faktiskt den som under resans gång utvecklas mest. Pippi är förälskad i Annika, men Annika fattar inte för hon har nog upp med att svälja sin rädsla & klättra ner i ihåliga ekar & dylikt. Hon har nog upp med att överleva. Utan Annika ingen Pippi. Utan Pippi ingen Annika. & Tommy... Ja, Tommy... Let´s keep him just for fun!
måndag 2 augusti 2010
Hair, there and anywhere
Jag är med epilator!
Jag har frivilligt slängt ut massor med slantar för att underkasta mig fåfängan & smärtans diktatorstyre.
En epilator är alltså en form av hårborttagare vars maskineri är tydligt inspirerat av medeltida tortyrmetoder. Principen bygger på att små hjul med inbyggda pincetter roterar farligt & snabbt över din alabastervita hud. Under roterandet så passar pincetterna på att dra upp dina hårstån med roten. Detta leder till en faslig smärta, lite blodvite & bedårande mjuka ben...
Epilering känns lite som vuxenvertionen av att skära sig.
Att förflytta smärtan från hjärtat eller hjärnan eller var man nu väljer att placera sin Ågren, till annan kroppsdel tex benen. & på köpet så får man en biljett in i vår världs härligt sjuka skönhets ideal!
Efter detta stålbad av epilering så känner jag samma tonårstörst som jag tidigare, i mitt i rasande pubertet kände: Klä mig mystiskt, sminka en tår på kinden & bli sedd!
"Kom & se! Kom & se! Mjuka ben i västlig förort! Endast 20 sekiner!"
Som äkta blondin från lappmarkerna så har jag ju inte direkt någon ståtlig hårväxt att tala om. Skärskilt inte på skulten... Lika bra att få väck dom glesa strån som bestämt sig för att växa på min lekamen.
Nu är dom borta, det ska gudarna veta...
Fortfarande dansar gula fläckar framför mina ögon. Gula fläckar födda ur Moby Dicks fåfänglighet. Jag har druckit vatten & baddat mig på pannan med en fuktig trasa.
Vill man vara fin får man lida pin!
No shit Sherlock. No shit...
Jaja, nu sitter jag här med min alldeles egna lilla järnjungfru. Så länge jag har den så kan jag flytta all smärta & svärta till mina ben.
& dra på trissor! Den har ett års garanti! Ett garanterat ångestfritt år!
Jag bugar & lyfter på hatten...
Jag har frivilligt slängt ut massor med slantar för att underkasta mig fåfängan & smärtans diktatorstyre.
En epilator är alltså en form av hårborttagare vars maskineri är tydligt inspirerat av medeltida tortyrmetoder. Principen bygger på att små hjul med inbyggda pincetter roterar farligt & snabbt över din alabastervita hud. Under roterandet så passar pincetterna på att dra upp dina hårstån med roten. Detta leder till en faslig smärta, lite blodvite & bedårande mjuka ben...
Epilering känns lite som vuxenvertionen av att skära sig.
Att förflytta smärtan från hjärtat eller hjärnan eller var man nu väljer att placera sin Ågren, till annan kroppsdel tex benen. & på köpet så får man en biljett in i vår världs härligt sjuka skönhets ideal!
Efter detta stålbad av epilering så känner jag samma tonårstörst som jag tidigare, i mitt i rasande pubertet kände: Klä mig mystiskt, sminka en tår på kinden & bli sedd!
"Kom & se! Kom & se! Mjuka ben i västlig förort! Endast 20 sekiner!"
Som äkta blondin från lappmarkerna så har jag ju inte direkt någon ståtlig hårväxt att tala om. Skärskilt inte på skulten... Lika bra att få väck dom glesa strån som bestämt sig för att växa på min lekamen.
Nu är dom borta, det ska gudarna veta...
Fortfarande dansar gula fläckar framför mina ögon. Gula fläckar födda ur Moby Dicks fåfänglighet. Jag har druckit vatten & baddat mig på pannan med en fuktig trasa.
Vill man vara fin får man lida pin!
No shit Sherlock. No shit...
Jaja, nu sitter jag här med min alldeles egna lilla järnjungfru. Så länge jag har den så kan jag flytta all smärta & svärta till mina ben.
& dra på trissor! Den har ett års garanti! Ett garanterat ångestfritt år!
Jag bugar & lyfter på hatten...
söndag 1 augusti 2010
Den onde, den gode & Kalleponken
När Syster Dyster & Syster Yster var någon form av barn, så fick vi ett husdjur.
En dvärgpapegoja. En "Lovebird". En tvärhand hög & den praktfullaste fjäderdräkt som skådats. Gul, grön, blå & violett. En ståtlig röd näbb som pussade oss & kvittrade muntra trudelutter.
"Han ska heta Kalleponken!" Bestämde familjen Forssberg unisont i en av sina allra mest lyckliga & rusiga stunder.
Kalleponken var en mycket älskad familjemedlem. Väluppfostrat flög han genom rummen. Landade på våra huvuden där han ömsint spatserade omkring inan han flög in i sin bur för att äta, dricka eller bajsa dom sötaste fågelpluttar.
Han tyckte mycket om att bli kliad på magen & att bada under den rinnande kranen. I sin bur hade han en liten rund spegel med röda plastkanter. Framför den satt han & speglade sig & talade på sitt mjuka fågelspråk. Som leksak hade han en fin, blank julgranskula som han blygt uppvaktade med lite frön & små smekningar med näbben.
I det Forssbergska ressidenset på Storgatan 46a, bedrevs en ständig kamp för att få dom gröna växterna att överleva. Ingen i familjen var begåvad vare sig med gröna fingrar eller med tålamod. Blommorna bara dog & dog...
"Nej nu jävlar!" Tänkte Moder Courage & köpte fiffiga små pinnar att sticka ner i krukväxternas jord. Vips! Så skulle Edens lustgård infinna sig även på Storgatan 46a!
I pinnarna var det gift. Blomjorden blev giftig. Kalleponken tog en rejäl tugga jord & dog sedan en plågsam arsenikdöd.
Sorg.
Tung, svart sorg.
Kalleponken på lit de parad på bomullsbädd i tändsticksask modell större. Syster Dyster & Syster Yster som gråterskor som aldrigaldrigaldrig skulle sluta gråta.
Rena rama känslosåsen!
Moder Courage & Ryttmästaren kallade till krismöte & upplyste barnaskaran om att: "Vi köper en ny!" Hurra! Hulkade vi & gick & la oss med en molande värk av att vi sålt Kalleponkens själ aningens förtidigt...
Nästa dag inhandlas dvärgpapegoja nr 2! Han ser EXAKT ut som Kalleponken.
"Han ska heta Kallepoken2" ropar familjen Forssberg i kör.
Det vi då inte vet är att portarna till helvetet har öppnats & att Satan själv släppt ut sin undersåte till vår syndiga jordskorpa. En undersåte som från & med den dagen lystrar till namnet Kalleponken2...
Nu är det slut på familjefriden!
Kalleponken2 äter som en häst. Han gör avancerade flygattacker mot de sina & bajsar stora måsblaffor där han själv behagar. Spegelns kanter biter han bort. Julgranskulan våldtar han till den går sönder. Vi beslutar att sätta Kalleponken i husarrest. Inga med utomhus flygningar här inte. Han får vacker sitta i sin bur. Då går han fullständigt bananas! Han börjar tvångsmässigt onanera. Mot allt. Vattenbehållaren, pinnarna, burgallret, säkert 5 julgranskulor till lyckas denna lilla späda ara fullständigt jucka sönder. Det himlas med svarta ögon, tuggas fradga och utstöts sådana skrik att till & med Caligula skulle frysa till is.
"Mäh! Vad gör fågeln?" Frågar våra gäster på Storgatan 46a. "Ingen aaaaaaaaning." Svarar en hålögd familj med rivmärken från fågelklor. Kalleponken2 måste bort. Satan vik hädan. Hur vi blev av med Kalleponken2 minns jag inte riktigt. Tror att vi gav bort honom till Ryttmästarens kollega som ingen var vidare förtjust i... Säga vad man vill, men visst hade både Kallepnken 1 & 2 karaktär. På olika vis...
Föresten. Än idag när min Moder Courage skall måla sina läppar, så tar hon fram en liten rund spegel. Den har röda kanter av plast men det mesta är bortgnagt. Då minns vi alla Kalleponkar. En liten rysning går längs med ryggen. En liten il av saknad. En liten il av skräck...
En dvärgpapegoja. En "Lovebird". En tvärhand hög & den praktfullaste fjäderdräkt som skådats. Gul, grön, blå & violett. En ståtlig röd näbb som pussade oss & kvittrade muntra trudelutter.
"Han ska heta Kalleponken!" Bestämde familjen Forssberg unisont i en av sina allra mest lyckliga & rusiga stunder.
Kalleponken var en mycket älskad familjemedlem. Väluppfostrat flög han genom rummen. Landade på våra huvuden där han ömsint spatserade omkring inan han flög in i sin bur för att äta, dricka eller bajsa dom sötaste fågelpluttar.
Han tyckte mycket om att bli kliad på magen & att bada under den rinnande kranen. I sin bur hade han en liten rund spegel med röda plastkanter. Framför den satt han & speglade sig & talade på sitt mjuka fågelspråk. Som leksak hade han en fin, blank julgranskula som han blygt uppvaktade med lite frön & små smekningar med näbben.
I det Forssbergska ressidenset på Storgatan 46a, bedrevs en ständig kamp för att få dom gröna växterna att överleva. Ingen i familjen var begåvad vare sig med gröna fingrar eller med tålamod. Blommorna bara dog & dog...
"Nej nu jävlar!" Tänkte Moder Courage & köpte fiffiga små pinnar att sticka ner i krukväxternas jord. Vips! Så skulle Edens lustgård infinna sig även på Storgatan 46a!
I pinnarna var det gift. Blomjorden blev giftig. Kalleponken tog en rejäl tugga jord & dog sedan en plågsam arsenikdöd.
Sorg.
Tung, svart sorg.
Kalleponken på lit de parad på bomullsbädd i tändsticksask modell större. Syster Dyster & Syster Yster som gråterskor som aldrigaldrigaldrig skulle sluta gråta.
Rena rama känslosåsen!
Moder Courage & Ryttmästaren kallade till krismöte & upplyste barnaskaran om att: "Vi köper en ny!" Hurra! Hulkade vi & gick & la oss med en molande värk av att vi sålt Kalleponkens själ aningens förtidigt...
Nästa dag inhandlas dvärgpapegoja nr 2! Han ser EXAKT ut som Kalleponken.
"Han ska heta Kallepoken2" ropar familjen Forssberg i kör.
Det vi då inte vet är att portarna till helvetet har öppnats & att Satan själv släppt ut sin undersåte till vår syndiga jordskorpa. En undersåte som från & med den dagen lystrar till namnet Kalleponken2...
Nu är det slut på familjefriden!
Kalleponken2 äter som en häst. Han gör avancerade flygattacker mot de sina & bajsar stora måsblaffor där han själv behagar. Spegelns kanter biter han bort. Julgranskulan våldtar han till den går sönder. Vi beslutar att sätta Kalleponken i husarrest. Inga med utomhus flygningar här inte. Han får vacker sitta i sin bur. Då går han fullständigt bananas! Han börjar tvångsmässigt onanera. Mot allt. Vattenbehållaren, pinnarna, burgallret, säkert 5 julgranskulor till lyckas denna lilla späda ara fullständigt jucka sönder. Det himlas med svarta ögon, tuggas fradga och utstöts sådana skrik att till & med Caligula skulle frysa till is.
"Mäh! Vad gör fågeln?" Frågar våra gäster på Storgatan 46a. "Ingen aaaaaaaaning." Svarar en hålögd familj med rivmärken från fågelklor. Kalleponken2 måste bort. Satan vik hädan. Hur vi blev av med Kalleponken2 minns jag inte riktigt. Tror att vi gav bort honom till Ryttmästarens kollega som ingen var vidare förtjust i... Säga vad man vill, men visst hade både Kallepnken 1 & 2 karaktär. På olika vis...
Föresten. Än idag när min Moder Courage skall måla sina läppar, så tar hon fram en liten rund spegel. Den har röda kanter av plast men det mesta är bortgnagt. Då minns vi alla Kalleponkar. En liten rysning går längs med ryggen. En liten il av saknad. En liten il av skräck...
Syndernas förlåtelse
En gång klev jag på en dvärg!
På det sättet drog jag på mig en dvärgförbannelse.
Jag befann mig i staden Gefle. Året hade just fyllt försommar. Kvällen var mild med mörk & på gatorna gick folk omkring & drog från krog till krog... Kareoke kraxet kraxade & afonens dinné var någonstans mellan räksallad & alkoläsk. I min glansiga syntetblåsa, förmodligen 50% polyester 50% gallon, gled jag runt med både klackar & bröst i behåll. Året var 1997.
Gick upp för en trappa, in genom en dörr &... Skåda! Detta folkhav! Ner, mot baren. Trångt. Tänder en cigarett. Puffar ut små moln framför mig & skapar på detta vis min egen Golgata fram till disken.
Det är varmt. Jävligt varmt. Öl, säger jag & skakar på lockar & bröst. Går sedan mot borden. Känner plötsligt ett tryck mot min höft. Knycker till lite. Ta ett stort steg & sätter ner foten i en mjuk mannagrynsgröt. Det är såklart inte mannagrynsgröt, det är en dvärg.
Med min klack mot sin mage. & han är arg! Mycketmycketmycket arg.
"Gud, förlåt!" Utbrister jag. Försöker hjälpa honom upp. Han slår undan min hand. Han skriker något. Det är trångt. Det är varmt. Har spillt ut min öl på galonklänningen- den rinner smidigt av. Hans öl är utspilld. Glaskärvor. Jag hör inte vad han skriker. Det är för högt. Det är kareoke. Den osynliga orkestern. Jag vrålar i panik & med svett på överläppen "FÖRLÅÅÅÅÅÅÅT! DET VAR VERKLIGEN INTE MENINGEN! JAG KÖPER EN NY ÖL ÅT DIG!!!!" Han vrålar tillbaka. En lång harang. Jag hör inte. Hans ögon är nitade vid mina. Sen vänder han sig om & går rakt ut i folkhavet som stänger sig som en port efter honom.
Jag? Jag står kvar & känner maran inta min kropp...
Det var verkligen inte meningen. Jag förstår att du blev arg. Jag har genom åren tänkt mycket på dig lille vän. & önskat att allt vore ogjort. Men nu måste förbannelsen släppa! Jag har burit den i 13 år vad all det betyder av ofas & fasligheter. Jag har sonat. Jag vill köpa dig alkohol & såga av mina klackar. Snälla, ta bort den jämrans förbannelsen nu! I really need the good flow!
Nu slår det mig att jag senare samma kväll idkade amoröst ungänge med min ex pojkväns bror. Hmmmmmm... Kan detta missöde ha ett finger med i spelet...?
På det sättet drog jag på mig en dvärgförbannelse.
Jag befann mig i staden Gefle. Året hade just fyllt försommar. Kvällen var mild med mörk & på gatorna gick folk omkring & drog från krog till krog... Kareoke kraxet kraxade & afonens dinné var någonstans mellan räksallad & alkoläsk. I min glansiga syntetblåsa, förmodligen 50% polyester 50% gallon, gled jag runt med både klackar & bröst i behåll. Året var 1997.
Gick upp för en trappa, in genom en dörr &... Skåda! Detta folkhav! Ner, mot baren. Trångt. Tänder en cigarett. Puffar ut små moln framför mig & skapar på detta vis min egen Golgata fram till disken.
Det är varmt. Jävligt varmt. Öl, säger jag & skakar på lockar & bröst. Går sedan mot borden. Känner plötsligt ett tryck mot min höft. Knycker till lite. Ta ett stort steg & sätter ner foten i en mjuk mannagrynsgröt. Det är såklart inte mannagrynsgröt, det är en dvärg.
Med min klack mot sin mage. & han är arg! Mycketmycketmycket arg.
"Gud, förlåt!" Utbrister jag. Försöker hjälpa honom upp. Han slår undan min hand. Han skriker något. Det är trångt. Det är varmt. Har spillt ut min öl på galonklänningen- den rinner smidigt av. Hans öl är utspilld. Glaskärvor. Jag hör inte vad han skriker. Det är för högt. Det är kareoke. Den osynliga orkestern. Jag vrålar i panik & med svett på överläppen "FÖRLÅÅÅÅÅÅÅT! DET VAR VERKLIGEN INTE MENINGEN! JAG KÖPER EN NY ÖL ÅT DIG!!!!" Han vrålar tillbaka. En lång harang. Jag hör inte. Hans ögon är nitade vid mina. Sen vänder han sig om & går rakt ut i folkhavet som stänger sig som en port efter honom.
Jag? Jag står kvar & känner maran inta min kropp...
Det var verkligen inte meningen. Jag förstår att du blev arg. Jag har genom åren tänkt mycket på dig lille vän. & önskat att allt vore ogjort. Men nu måste förbannelsen släppa! Jag har burit den i 13 år vad all det betyder av ofas & fasligheter. Jag har sonat. Jag vill köpa dig alkohol & såga av mina klackar. Snälla, ta bort den jämrans förbannelsen nu! I really need the good flow!
Nu slår det mig att jag senare samma kväll idkade amoröst ungänge med min ex pojkväns bror. Hmmmmmm... Kan detta missöde ha ett finger med i spelet...?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)