Jäktigt i areons palä

Jag ska bo hemma hos en konstnär i hela två veckor.
Man då jag kommer dit så ser jag hur illa gästrummet förfallit trots att jag aldrig varit där.
Bilen har sedan länge åkt & spindelnät & misstänkt fuktiga barrträd växer vilt i rummet där jag ska kampera.
Konstnären är mild & trevlig & det känns verkligen som om vi är själsfränder.
Synd bara att jag vet att han förmodligen kommer att slå ihjäl mig så fort jag somnat...
På övervåningen till mitt gästrum har jag tydligen under mångamånga år samlat på mig ett medelstort kostymförråd.
Detta ska nu packas ner i redan halvfulla kartonger som kommer att bli jättesvåra & jättemånga att ta på tåget eftersom bilen sedan länge har åkt.
Trots att många plagg är trasiga & försmå så vill jag inte skiljas från ett enda ett!
En mörkhårig filmarberteska som hjälper mig att packa lägger rabarber på en underbar tyllklänning som jag dessutom har starka emotionella band till då jag spelade sommarteater i den på berget ovanför viken som var full med döda sälar & där vattnet än dock var onaturligt klart.
Jag döljer min harm & sätter mig & röker brevid min psykotiske vän konstnären.
Han yrar om att vi ska äta kebab till middag, på restaurangen.
Jag tänker i mitt stilla sinne att det inte finns någon restaurang i närheten utan bara ett fiskrökeri som förmodligen är stängt eftersom det är så många som firar valborgsmässoafton ikväll.
Jag tittar upp på konsnären & ser att han börjar bli väldigt gammal...
Jag fortsätter packa & inser lättad att jag slipper ta med den gröna lädersoffan på tåget eftersom konstnären har gjort konst av den. Phu!
Nu dyker den ljushåriga filmskådespelerskan upp för att hämta några av dom antika bjällerbanden som jag tydligen har lovat henne.
Hon blir glad & lättad när hon ser att jag är mycket fulare än när vi skildes åt sist.
Det börjat bli dammigt av allt packande.
Konstnären sitter & bläddrar i dom gamla gästböckerna & gråter för att det kommer så mycket post hit som egentligen ska någon annanstans.
Han måste spara vart enda brev.
Jag börjar tröttna på hans jämmerdal & beslutar mig för att cykla ner till hotellet för att bada.
Det var längesedan jag var där.
Kanalen har fått nya fontäner & jag simmar försiktigt runt i, det även här, onaturligt klara vattnet.
Man får bada lugnt eftersom Atlantis sjönk just här, så är det lätt att skära sig på spiror & krukskärvor.
Plötsligt står min dotter på stranden.
Hennes röda hår är alldeles krusigt efter badet & jag tänker i mitt stilla sinne att det måste plattångas så att hon bli lättare att ge bort.
(Trodde länge att jag redan gjort det, med kvinnan från skåne verkar ha släppt henne lös igen...)
Plötsligt hör jag högljudda röster.
Det är den pensionerade regissören som skäller ut den långe judiske mannen som jag tidigare inte låtsades se på systembolaget.
Alla producenter blir &så arga men jag tycker att han är modig som vågar säga ifrån.
Grips av ett våldsamt dåligt samvete för att jag inte hälsade & drar nu ner honom i dom obäddade hotellakanen.
I rummet finns även en dragspelare, men vi väljer att strunta i honom.
Han låtsas sova.
Vi ligger med varandra tills jag kommer på att han faktiskt tycker genuint illa om mig & inte alls vill bli hälsad på vare sig på systembolag eller andra platser.
Han slänger åt mig en brun tyllkjol som har tillhört hans fru & ber mig dra åt helvete.
Hotellets trappor har krymp sedan jag var här sist.
Jag har ingen tröja på mig, men tänker att detta inte ska märkas om jag går fort.
Nere vid källardörren träffar jag regissören från Stockholm som bjuder på en cigg fastän hon inte röker & bekräftar under vår pause att mina bröst inte är sexuella symboler längre.
Nu går jag bara runt & skrotar i olika backar.
Vid horisonten anar jag några eldar som brinner högt.
Väl på teatern så berättar maskavdelningen att eldarna jag såg är skobål.
Det har införts totalt skoförbud på konstnärliga inrättningar.
Alla teatrar bränner sina skor på bål, för skor får inte användas ens på scenen.
Jag är så våldsamt bedrövad över kattknutarna i mitt nackhår, men maskörerna säger att dom går bort med pepparmyntsolja.
Apotekets är bäst.
Måste hinna till apoteket innan dom stänger, så jag tar första bästa sax & klipper mitt hår till pagelängd.
Mitt huvud ser jättelitet ut & brösten har helt försvunnit.
Skulle ju på middag hos han som ingen tycker om.
Skyndar mig & möter upp scenografskan & ljussättaren.
Så klart så går vi fel & hamnar hemma hos en dansk filmare istället. Han bjuder på snittar & har väggmålningar i pastellfärger som jag känner igen någonstans i från...
Han som ingen tycket om skriker att vi har svikit honom.
Får en släng av dåligt samvete & lite panik när jag kommer på att jag inte ens kan ligga med honom som tröst.
Tänker att jag kanske missbedömde konstnärens psykiska tillstånd.
Tänker på alla blusar som jag inte hunnit packa ner.
Brösten kommer tillbaka & hänger.
Tänker att det inte är så farligt att bli ihjälslagen om man sover.
Längtar tillbaka.
Vet att det är svinkallt ute & att jag inte har en aning om vart jag ställde cykeln...

Ja, visst är jag mycket trött på morgnarna.

Kastar aska i hennes ögon

Man skulle ju kunna tro att undertecknad, pga det blonda i sitt hår, glidit omkring i fotsid bomullsskjorta & krans på skulten mest hela vintrarna.
Så är dock inte fallet.
En riktig lucia ska ha rakt, tjockt, blankt, blont hår.
Inte den mer frissiga skalleperiga look som genetiken begåvade en Bleknos med.
Så där var en körd!
Långt in i barrskogen där vi små frusna adepter höll till större delen av vår barndom så hade vi givetvis den muntra traditionen att rösta fram vem som skulle bli årets Demetriska åkerspöke.
En tradition sprungen ur att hålla drömmar på plats & att få barnaoskyldigheten att direkt veta sitt marknadsvärde.
För att lära oss att skilja på fint & fult liksom...
Lucian skulle gå först, ha riktiga, livsfarliga stearinljus på huvudet emedans biroller & annan pöbel fick nöja sig med elektriska atrapper.
Hon skulle ha ett brett, rött band i midjan & läsa en jättelång vers som typ handlade om glädje & ljus & lite sådant...
Alla skulle beundra henne för att hon hade på det mest demokratiska vis, snudd på skriftligt bevis på att vara sötast.
Det var mest det där med versen som lockade.
Att trots dyslexi & uruselt bollsinne skulle få glänsa med en talang.
Att lära sig utantill.
Att ostört i, en tretton fjorton verser, invagga publiken i den ljuvaste av världar- den imaginära.
Bleknosens talang var just detta.
Att lära sig utantill.
Ja, men det sket sej pga det där med håret då...
& även på den så kallat bristande populariteten.
Jag fick som mest en röst.
Det var min bästis Christer som i mogen analytisk anda såg min längtan efter tiljor & beundran.
Bleknos: En röst.
Så då fick det bli pepparkaksgubbe istället.
Dom norrländska jägarna vrålade "Högre!!!!"när Bleknos, Blödarsjuke Göran & Damp Nille intog scenen sist i hela den glada paraden.
"Vivikommavikommafrånpepparkakeland" kraxade vi generat & visade tydligt med det mest intuitiva av kroppsspråk att det gjorde vi inte alls.
Vi gick.
Vände våra pupiller inåt &svävade, på den utstöttes Ikarosvingar, bort från hela spektaklet...
"Högre!!!"
"Ni hörs inte!!!"
Tack & lov, så tog lucian & hennes systrar av nåd, över underhållningen & urkyld föreningslokal fylldes sopraners renande sång.
Jägarna grymtade nöjt & nu var allt som det skulle.
Saffran i bullarna & flickor med röster så ljusa så inga protester någonsin skulle eka i de snötyngda storskogarna.
Åren gick.
Prövade att vara Jungfru Maria i julspelet men fick usel kritik för att mitt stelfrusna knä knakade när jag skulle niga för ärkeängeln.
Herdarnas katastrofala felbetoningar brydde sig ingen om.
Det var heroiskt nog att gossebarnen prövade på talteater...
Som sagt, åren gick.
Var tärna.
Fick en pyttekort vers & stå närmast lucian för att sufflera när det vackra åbäket kom av sig & hackade & tramsade med versmåttet.
En tärnas roll.
Den fula kompisens ständiga roll.
På gymnasiet hade jag avancerat till tomtegänget.
Tipp tapp.
"Åh nej! Lucian har fått stearin i håret! Hämta våta handdukar! Ta fram fleacetröjan till vår vackra lucia! Hälp henne! Beundra henne! Även fast hon inte kan sin vers!"
Tärnorna sprang runt runt för att passa upp denna drottning av snö.
Tomtepatrasket smygrökte & visade brösten för sjärngossarna & dom tärnor som sjöng altstämman & hade tröttnat på sin tjänst som helgonhusa.
Ja, så har det väl liksom fortsatt...
Teaterhögskolan.
Luciatåg även där.
Tomte.
Tipp tapp.
Juletid tar alltid fram grubblerier i min redan taketyngda persona.
Bardomsbesvikelser & snömodd.
Avundsjuka & elände.
Jag ville ju bara vara lucia i valfri småstad.
Vara framröstad & vackrast.
Men jag försöker verkligen bearbeta detta...
Under tiden undrar jag:
Vem är Lusse Lelle?
& vad är hans diagnos?
Vad är den optimala skon för ett luciatåg?
Den måste vara både nätt & köldtålig. & en sula som inte knarrar & inbjuder till skrid. Det kan finnas en marknad för det här...
Varför vill man alltid sjunga "struva" istället för "stuga" i luciasången?
Ja, vad ska jag säga?
Så mörkt är sinnet i midvintertid...

nr 3

"Tjena!"
"Johan!"
"Är det bra?"
"Jo fan. Tänkte dra hem & åka pulka med dottern."
"Hahahaha! Kall & jävlig då."
"Jo."
"Spelar du?"
"Jo, du?"
"A fan. Morsan spelar. Får värsta psykosen. Spelar på tvn."
"Så du får inte kolla tv då? Hahahahaha!"
"Nä, fan. Spelar hela tiden. Skulle vilja göra hela ryggen. som du."
"Ja, det kostar ju vettu..."
"Jo.... Nisse har ju gjort axeln nu."
"Oj, fan. Vaddå?"
"Tribal."
"Ha."
"Har du tränat?"
"Nä inte idag. Du kör på Soprtlife va?"
"Jo."
"Käkar du Keratin K eller."
"Jo fan, men dom kostar ju dubbelt så mycket..."
"Det är dom enda man kan käka ju. Innehåller inga kalorier, äh fan, kolhydrater."
"Jo. Har ju gått ner 28 kilo sen förra året."
"Fan va gott Johan. Men det gäller ju att lägga om kosten. Det är ju det som gäller."
"Jo fan, det har jag gjort."
"Fan vad gott Johan."






"Har du hört om kinesen?"
"....."
"Dom ska ju typ göra en film om hans liv."
"Gött! Han sitter va?"
"Jo fan. Livstid i Finland."
"A, just det. Nån får väl skådespela honom då..."
"Jo. Men fan va gott om Pekka får va med. Han borde ju fan va med!"
"Jo, han borde va med."





"A med fan. Ha det gott då."
"Du med Johan."
"Syns."
"Ja."




& utanför flimmrar staden förbi i Kung Bores allra pampigaste vinterskrud.

Diagnostiskan

Idag lyssnade jag på radio.
Där sa dom att människor som anser sig mer intelligenta än sin terapeut ofta är narcissister.
Det gör ju jag.
Dömer ut min själaläkare raskt & koncist,
icket med en andra chans i ögonvrån!
Denna tillståndsbedömning gör mig gör mig brydd...
& livrädd givetvis.
Att jag tillskriver mig en sådan förträfflighet?
Kan det verkligen stämma?
Jo, visst kan det det.
Stackars Marita blev min Echo!
(Här ser man ju tydligt ett exempel på den grandiosa självhävdelsen...)
Därför ber jag nu om ursäkt!
Hade ingen aning om den här diagnosen förän idag.
Självklart skall jag genast ta i tu med detta & googla självhjälpstest.
Misstänker att jag förmodligen är en "Narcissus Thalia".
Med en lökomkrets på en 12-14 cm....

Den föraktliga

Den är helt ny.
Datamaskinen.
Doftar avskalad kontorsmiljö & gröna små äpplen.
Den kostade en förmögenhet.
En hel inkaskatt.
Turkoser & människoffer.
Kakao & solriter.
Den kan allt.
Om man vet hur man skall önska...
Farbror Abraham tyckte att den skulle heta Priapos.
Så nu heter den det.
Priapos.
Priapos Machiavelli den förste.
Herodes är bortkastad & ett minne blott.
Eftersom undertecknad endast kan se vedermödorna här i jämmerdalen så har givetvis problem i relationen med Priapos redan uppstått.
Bleknosen är inte värdig.
Inte värdig denna hödteknologiska älskog.
Priapos är liksom för bra.
För tunn & för snabb.
Varje gång som ett blekfett Bleknosfinger trycker på dess smäckra tangenter så infinner der en känsla hos mig av att göra anspråk på en värld som är endast de förträffliga förunnad.
Att ha siktat över sin kast.
Att med orätt kräva sitt intrång i de högpresterandes Nirvana.
Att som en liten lusig skomakare som bör bliva vid den, ack så omdiktade, lästen.
Innan jag ger mig in i kurtis med Priapos så måste jag genomgå reningsritualen.
Tvättas & borstas,
manikyeras & poleras.
Så att han icket må känna avsky!
Detta kan jag se, i små stunder av tillfrisknande, är en smula omständligt & befängt.
Men dock.
Medans mitt sparkonto töms till läkarvetenskapen så ser jag även att tidsramen för att skaffa tex hund inte ryms på den nuvarande livslinjen.
För att inte tala om tex ett förhållande, gud be vars...