Ett stilla yl

Jag vill inte bli telefonförsäljare!
Jag vill verkligen inte det.
Snart är bidragspengarna slut & då återstår det inget annat än telefonförsäljning för en samhällsonytta.
Jag har under några svarta perioder i mitt liv redan prövat på denna terror.
Första gången, tidigt i min mytomspunna karriär som kulturarbetare, var det skralt i kassan & Bleknosen travade godmodigt ut i den opålitliga verkligheten.
Hamnade på en mycket seriös anställningsintervju, lilla jag, lilla jag.
Bleknos på jobbb, vackert namn eller hur?
Början i moll & finalen i dur...
Nu blev det ju tvärt om.
Min uppgift var att kränga borrmaskiner per telefon.
Det visade sig att jag var helt rätt kvinna för jobbet, eftersom min goda fader var snickarmästare & att jag var utbildad på Fordonsteknisk gymnasielinje! Sicken fullträff!
Här hittade dom en arbetsmyra som varken drog sig för att borra hål i cementväggar eller borra hål i den uppringdes huvud med sin utmärkta försäljarsvada. Sicken fullträff!
Sen blev det svårare.
"Vad tycker du är viktigast för att skapa en god stämning på en arbetsplats?" undrade utfrågaren finurligt.
Jag tänkte efter så det knakade. Lade sedan upp en trovärdighetsrynka på vaniljpannan & svarade "Tillit, jämnlikhet, broderskap & en go, skojsig göteborgsanda!!!"
Detta visade sig vara helt rätt svar & juryn gick upp i brygga & jag svankade medgörligt.
"Du börjar på måndag!"
Det blev söndag. Black sunday. Bloody sunday.
Måndag morgon så är paniken total & jag ringer till arbetsplatsen & vrålar "Jag säger upp mig! Ska filma i Finland!!"
"Va? Varför då?"
"Måste filma Finland måste ljugit bort till Finland" Hackar jag ur mig & lägger mig i fosterställning.
Där ligger jag länge länge...
Mytomanimyntet har, likt alla mynt, två sidor.
Andra gången är det lika illa, trots att jag, vis av mitt misstag, håller mig lite mer till sanningen.
Nu ska det säljas pensionsförsäkringar.
Vi får en brochyr, en telefon & en partner.
Min partner heter Jonas. Han har ritat kulvertar åt NATO & forskar hur den vithövdadehavsörnen lever & mår. Jonas är jätteglad över jobbet eftersom han inte kommer ut så mycket. "Tänk att jag ska få lära känna alla här inne!" säger han & plirar förnöjt. "Alla ska bli mina vänner!" förtydligar han & klappar mig lite lamt på skulten.
Jag vet inte hur pensionssystem fungerar men det står tydligen i brochyren. Det är bara att sätta igång att ringa!
"Du först!" myser Jonas.
"Hej! Jag heter Kerstin & jag skulle vilja tala med dig om hur du har placerat dina pensionspengar... Va? Ja, det är ju en rellevant fråga... Kan tyvärr inte svara på... Nej, det försår jag... Det var inte min mening att... Va? Ja, så kan man ju tycka... Jasså, stör jag... Ja, jag är en smula obildad... Rent av dum i huvudet... Äcklig slyna, javisst... Nej, jag borde aldrig ha ringt..." KLICK!!!!!!!!!
Luren i handen & örat fullt av nederlag.
"Du ljög. Du heter inte Kerstin. Du kunde inte svara på en enda fråga." Jonas tittar på mig med en blick av bottenlös besvikelse.
Min kropp reser sig, jag vandrar genom rummet som skränar av telefonsurr & vänliga, ovetande röster.
Ut på gatan som passande nog är regntom & mörk.
Kommer hem. Telefonen ringer.
"Hej! Jag heter Kerstin & jag skulle vilja tala med dig om hur du har placerat dina pensionspengar."
Då ylar Bleknosen.
Ett yl som påminner om ljudet när man borrar i tung, rostig metall.
Snart hör ni mig yla igen...