Rät, rädd & redig

När man var någon form av barn så gick man regelbundet & duktigt i skolan.
Där hade man många olika ämnen & idrott.
Man hade en bänk vars lock var antingen off white eller grönt & uppfällbart.
Man hade penna, sudd & lim.

När jag började skolan var det björnklister. Röd burk. Liten spatel. Smakade mandelkubb. Värdelöst att klistra med med var helt ok att äta i små tuggor från den fiffigt användbara spateln.
I tredje klass fick vi lim på flaska, med en lite roll högst upp. Den lilla rollen kunde man enkelt pyssla bort för att sedan dricka det friska, lättflytande limmet i djupa njutningsfulla klunkar.
Hemma hade vi limmet RX i en grå/röd flaska av modernt snitt. Detta lim var lite med hardcore. Sved ljuvligt i munnen & hade en frän doft av yrsel.
En dröm för en suicidal lågstadieelev...

Nu var det inte lim vi skulle tala om utan den fjärde vise mannen gällande skolmaterial: Linjalen.
30cm dvs 3dm. Plast. Gul & svart siffermärkning.
Vi fick låna Fröken Facits specialpenna för att skriva vårat namn på denna dyrgrip.
Pennan, hör & häpna, fäste på plast!
Men den gick att träget nöta bort utan större svårigheter...
Jag skrev namnet "Titti" på min. Jag ville gärna kallas för Titti.
Jag vet, skitkonstigt.
Men betänk dock att jag är uppväxt i glesbyggd & hade som bäst en blåmascarad frisörska från Boden som förebild. Därav kärleken till white trash namn...
När linjalen var märkt så kunde den börja användas.
Till allt.
Det var ett evigt mätande. Ett evigt undersrykande med linjalraka streck.
När man inom matematiken gjorde taluppställningar så skulle strecket mellan tal & summa ritas rakt & prydligt med linjal. Sedan skev man "Svar:" & även under "Svar:" skulle ett rakt streck ritas med hjälp av denna gudagåva till plastbit. För att visa att uppgiften var löst & att man gick in på nästa räknexempel, så drog man ett linjalsreck över hela matteboksidan, så att alla lösta tal fick var sin rektangel att bo i.
Himlans raka streck blev det!
Raka, tjocka streck. Därför att alla vi små tuktade skolbarn tryckte så inåtahelvete hårt med våra gula blyertspennor av nervositet över att strecket skulle bli snett & vint. Vi tryckte hårt för att våra små fantasier inte skulle göra uppror mot allt detta jätteraka & rediga.
Allt detta linjerande måste ha tagit en himla tid!
Det kan ju ha varit en nackdel, eftersom vi redan första skoldagen lärde oss att allt är en tävling.
Allt!
(Priset var dock diffust....)
Man skyndade & skyndade, mätte & streckade, rakare & snabbare, tills handen åkte upp & toalettbesök tilläts.
Väl inne på vattenklosetten så tog man en tugga lim för att lugna nerverna, eller en stilla sniff på whiteboard pennan...
White.
Vitt.
Vit.
Som färg av oskuld....