måndag 19 december 2011

Det lilla ljus jag har

Det ska få lysa klart
Det lilla ljus jag har
Det ska få lysa klart
Lysa klart
Klart
Klart
Lysa klart
Hur då?
Undrar jag då.
Denna monotona julefröjdasvisa bjuder upp till eftertanke & fantasi!
Tolkning & tystnad.
Ska det få lysa klart som en molnfri sommarleks himmel?
Lysa klart som milan, ledsagande en rusig kolare?
Eller helt enkelt bara få lysa klart.
Lysa klart
Klart
Klart
Lysa klart
En mol allena, styvsint, julkonsument som gör sitt eget experiment angående stearinkvaliteten hos olika grosshandlare?
Hur länge brinner det lilla ljusvekegarnet egentligen?
Är det någon skillnad på Jysk & Ikeas parafinierade mattrasor?
Eller är den högtidsaftne upprepningssångaren bara mån om att ljuslågan skall sprida sin värme så länge som
möjligt?
Eller är det bara ett svepskäl för att inte gå & lägga sig?
Uppe en timme till eller två.
I den ständiga väntan på Godot...
Sätter det ej under skäppan, nej
Det ska få lysa klart
Sätter det ej under skäppan, nej
Det ska få lysa klart
Lysa klart
Klart
Klart
Lysa klart
Åhå!
Nu kanske det talas slang!
En liten obstinat människospillra med pyromantendenser & hjärtedjup bitterhet, sitter i ensamhetshörnan & bligar på förgörarlågan.
& vem trampar inte fram på bryggan utanför?
Jo Skepparen!
Denne manschauvinist som skulle lära människoskrället nit & mod i kanske en så känslig ålder som nio.
År.
Eller elva.
Denne krokbehängde överstestyrman som bara skrattade & skrek okvädes ord då vinden bet i rödlätthyn & saltvattnet slog upp över stövelskaften.
En auktoritet som skall aktas & inte brännas (fast det kliar i hela tio förfrysta fingerstumpar) på risbålet indränkt med aceton & den starkaste av arrak.
Jag sätter det ej under skepparen, nej
Det skall få lysa klart.
Lysa klart
Klart
Klart
Lysa klart
Eller bruden som inte tänker tacka ja.
Men drabbad av sin kvinnoskuld & tungtystnad inte vill förstöra festen.
Låt dom få lysa klart.
Måtte frestaren blåsa liv i socknens alla kronljus med sin delade tunga!
Måtte frestaren låta mig, insmord i honung, försvinna som en oljig ål.
Utan att di märktet!
Building a house of fire baby!
(Som Alice Cooper skulle ha nynnat...)
Ja.
Så kan det bli.
När julstessen icke infunnit sig.
Förlåt.

söndag 11 december 2011

Cheesus

Låt mig berätta om ostfolket.
Vi är ett folk som råkar till utseendet påminna om ost.
För det mesta hushållsost.
Vit & rund.
Välvda & fylliga, går bra ihop med vin.
Smälter lätt & hyvlas försiktigt.
Ystad & yster.
Undvik att stoppa oss i tub.
& tänk alltid på att det festligaste med ost är just konsistensen...

måndag 5 december 2011

En form av fallatio

"Ska du äta kuk till middag?"
Frågar den välklädde mannen mig på en resa med spårvagn ca kl 16.30, en vanlig onsdag i västsvensk kuststad.
Han är inte full.
Bara en vanlig göteborgare full av testosteron, spex & spratt.
Anledningen till hans finurliga fråga var att, i Bleknos kjolklädda knä tronade 4 st vacumförpackade laxkorvar i sin genomskinliga plastpåse.
Aha!
Äntligen en anledning att asocciera till kuk!
Han plirar busigt mot mig som för att bjuda in till bal på rajtantajtan slottet.
"Öh? Va? Nej..." säger, den för dagen, icket impulsrika Bleknosen.
Spefågeln tar sats för att fyra av nästa narrstreck angående något kukkul.
"Det där var onödigt sagt!"
Bleknosen har vaknat till.
Hon rynkar både panna & näsa för att riktigt illustrera hur onödigt sagt det faktiskt var.
Då får upptågsmakaren nog!
"Men det var väl ändå helvete också!
Får man inte skoja nu för tiden?!?
Vavavavavavava!?!
Tro fan att det är krig & helsike om man inte ens får skoja på lokaltrafiken längre!
Varför är alla så sura?
Jag blir så förbannad!!
Inte få skoja det allra minsta lilla!
Fyyyyyyyyyyyyyyyy faaaaaaaaaaaaaaaaan!"
Han talar till ett folk.
Han talar till ett land, en spårvagn full av partypajare.
& den värsta av dom alla är blekfisen med knät fullt av kuk!
I harm lämnar han sålunda denna spårvagn nr 9.
Kvar är Bleknos med en ganska så oangenäm känsla i hjärteroten.
Humorlös & korvhungrig.
På promenaden hem analyseras händelseförloppet i olycklig hjärna.
Jag tycker faktiskt inte om när främmande människor talar om kukar med mig.
Om vi, kära göreborgare full av spex & spratt, hade den minsta lilla ankytning till varandra så hade det inte varit så jämrans faligt.
Men det har vi ju inte!
Du måste lära dig att kukhyss kräver sin tajming.
& sin publik.
En publik som du på något sätt borde känna.
Eller i allafall ha sagt "Hej" till, innan underlivshumorn får spira fritt.
Det du  &så måste tänka på är att inte skälla ut ditt oanmälda publikum även om hon visar sig vara en sällsynt tradig tös.
& jag har faktiskt humor!
Men jag anser inte att man måste ha på sig tyrolerhatten var eviga dag.
Dessutom så är den svår att matcha till tex förhudsrosa, som jag såklart denna glädjens dag hade, den goda smaken, att klä mig i...

PS.
Laxkorv är en mycket god, lätt rökt korv som innehåller:
Laxkött
Solrosolja
Ris
Potatisflingor
Dill
Salt
Kryddor (tex chili, lime...)
Skinnet kallas för collagenskinn, det har jag alltså inte orkat googla. men det är säkert bra & nyttigt.
DS.

torsdag 24 november 2011

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun

Vi lever inte i ett patrikariat!
Tänk att man lär sig nya saker varje dag.
Denna torsdag 2011-11-24 fick jag på den hårda vägen lära mig att fadersväldet blott är dikt & förbannad lögn!
Så där ja!
Där fick hon något att fundera på.
Jag fick även en kortfattad lektion i hur himlans synd det är om män.
I allmänhet.
Vita, rika & hetrosexuella i synnerhet.
Visste vi om att män är så förföljda & utsatta att dom har gått om både judar & muslimer på diskriminationsskalan?
Visste vi om att männen dragit det absoluta nitlotten i universums tombolahjul?
Visste vi att män idag lever som slavar, omyndigförklarade, i det folkhem som dom så tappert byggt upp?
Nä!
Det hade vi faktiskt ingen aning om!
Men nu när man hör det så...
Detta matriarkat som vi kvinnor har tjatat oss till har gjort männen så illa, så illa.
Det finns faktiskt kvinnor som slår sina män!
Det finns faktiskt kvinnor som åker till det djupaste Afrika för att knulla underåriga män! (Förlåt, bli knullade av, ska det nog stå... Ja, du fattar varför...)
Det finns hemliga armér av otacksamt kjoltyg som bara vill mörda & lämlästa & inte alls bevara världsfreden!
Sagt är sagt kommer aldrig mer igen klick lås dubbellås!
Ja, där dog ju den diskussionen.
Finns det en diskussion överhuvud taget?
Bleknos är trött.
Bleknos vill inte vara med.
Bleknos är hjärtligt less på patriarkat, som inte finns. Våldsbrott som inte syns. Idioti & våldtäkter.
Alla män är inte våldtäktsmän.
Nej.
Det är klart.
Hur fan skulle det se ut.
Ingen har sagt det.
Men tvinga mig inte att gå runt att känna tacksamhet inför detta självklara faktum.
Debattören Sören (vi kan kalla honom så) spottade giftgrodor till höger & vänster, som vore vår domedag nära.
"Sluta nu", vill Bleknos säga "Du gör alla ödsliga & tomma i hjärteroten."
Men han fortsatte med oanad espri.
Det oroväckande är att han nog ser sig själv som en liberal libertin, medan vi andra bara ser den galne insändarskribenten iförd Ring P1 keps.
Debattören Sören har fått mig på ett ledset geupp humör.
Plötsligt slår det mig att jag bor i ett land vars främsta exportvara är en  bok som heter "Män som hatar kvinnor".
& en man gör verkligen det.
Jag mötte honom ikväll.
Det enda jag kan säga är:
"Simma Pär! För du är ute på jävligt strömt vatten..."

tisdag 22 november 2011

Förmäten fabulisering. Eller: Atthaförmyckettid

Ibland är det som om den vita bilen förföljer mig.
Ibland är det som om andra balkongen på huset mitt emot tänder sin lampa samtidigt som jag.
Ibland anar jag ögonkast i nacken...
...eller ugglebarn i dymossen...
Ibland ägnar jag dagar åt endast svärmerier.
Ibland knackar det på luftslottsporten.
För det mesta inser jag att detta endast hemsöker mig på grund av ett behov att bli synliggjord.
&, för all del, en smula behövd...

måndag 21 november 2011

Konsten att få nobben

Oya
Nda
Mde
Kámoj
Cám
Tsaa
Haw
Hawaa
Meley
Nee
Geen
Gai
Mah
Indi
Ankobi
Jo
Ne
Jok
Arangkwa
Iyanga
Yelem
Aydelem
Aye
Ie
Way
Cuwa
Ti
Nari
Na
Dah
Ma
Polyeda
Lay
Laa
Lela
Voch
Che
Nu
Daabi
Non
Nun
Iyat
Mam
Ba
Win
Aqa
Keawai
Janiwa
Jani
Janixay
Gata
Yox
Gila
Sinalubiri
Ahah
Nangwa
Enna Ayi
Yagam
Hais
Katiri
Yok
Queta
An
Aach
Koa
Koko
Nei

& så fortsätter det.
Dag efter dag.
Från världens alla hörn.

Ge mig den inte!
Ty jag vill icket ha den.

Nobben.

söndag 20 november 2011

Unguis incarnatus

Är jag en kvinna som använder nagellack?
Passar det mig?
Ska jag ha rött mustigt med viss avflagnad?
Eller ska jag ha en fräch fransk manikyr & håret i en enkel hästsvans?
Se där!
Ännu ett val mellan den sedesamma jungfrun & den respektfulla skökan...
Som alla andra dagar, som alla andra val...
Det känns tryggt.
Det här med lacket är lite av en nagel i ögat för mig.
(Håll i hatten för här blåser det tydligen skrattvindar...)
Lösningsmedel, filmbildare, mjukgörare, färgpigment.
& en doft som lovar yrsel & beroendeframkallning.
Åh! Det luktar ljuvligt!
En litenliten flaska & en pyttefnaskig pensel.
Jättesvårt att måla prydligt.
Lite som målarböcker från barndomen. Där ett litet streck utanför linjen var lika med offentligt spöstraff...
Nej.
Visst ja.
Undertecknad nyttjade ju aldrig målarböcker.
Dom fördragna linjerna skulle visst vara hämmande för min kreativitet sades det...
Men i allafall: Nu är nageln målad.
Då måste Acetonflaskan fram.
Alla utanförfläckar måste suddas bort. (Acetonet doftar &så paradis & synd...)
Nagellack på golv & tak.
I bommullshår & på hemmakostym.
Lacket är inte riktigt torrt, men man känner ändå efter.
Då bildas exakta avbilder från ditt fingeravtryck. Ett på varje nagel.
Sen är det bara att vänta till stenhårdheten har inträtt.
Sen kan man i godan ro sätta sig i det dunkla hörnet & klösa bort alltihop!
Bita, riva, sarga, rista,rafsa & krafsa.
Klösa in små mönster i väggar & hud med nyförlista nagelstumpar.
Stopp & väx är besegrat redan i den tidiga bardomens ljushylta dagar, som doftade multivitamintabletter & morgonurin.
Korta stumpnaglar rengörs från fängrester av det ljuvliga acetonet.
Svider i lite i sår & sprickor.
Men så rent det blir!
Jag vill vara en nagellackskvinna!
Med glitter & hela nagelband.
Med långa hygieniska naglar.
Naglar som det inte fasnar ebolavirus & trollträck under.
Men mina mjuka naglar måste vara korta.
Annars vill dom riva mina läppar blodröda.
& sådanda ticks anses ju nuförtiden som extremt oattraktivt...

tisdag 18 oktober 2011

Faber est suae quisque fortunate

Det har köpts snittblommor.
Den opraktiska vasen & trängda ekonomin till trots...
Plocka vill jag skogsviol
& ljungens fina frans.
Det händer något när man köper snittblommor.
Även om Lidlpåsarna är fyllda med äckelpäckel till lågpris & allergin i ögonvrån står i den fullaste av blommningar så får man liksom en lyckosam vind i seglen.
Det känns Hawaii.
Har mycket & bära & örat fullt av upptagensladden.
Pappret runt snittknippan prasslar viktigt i den tidiga aftonbrisen.
Som om vore man på språng till milijoners viktigheter.
Här kör vi minsann inte på fälgarna!
Hemma på kammaren så skall skaften skäras till i usuell ordning.
Pulver i påse blandas i ljummenvatten med vana värdig opiatnyttjaren.
Blomsterprakt ställs sedan in i nattkammaren & synen exkluderar alla utom undertecknad.
Laura Ashley stirrar stumt på en vas full med bijouterier.
Är Laura verkligen värd denna nektarprakt?
Förtjänar hon inte endast att tagas av daga i kusligt småsamhälle täckt av barrskog?
Här sitter man nu med både dunkudde & sommaräng.
Sicket galanteri!
Ensam är jag vorden här &
ensam skall jag gå
Ringa jag på jorden är & fattig
likaså...
Det fina med snittblommor är att dom kräver så lite.
Lite vatten.
Lever så länge det passar.
Man behöver aldrig känna sig kvävd av en snittblomma.
Inga krav, blott fägring.
Som när ett one nightstand visar sig från sin bästa sida.
"Tack & adjö, jag har lagt mig att dö" säger snittblomman efter lagom många dagar.
Plocka vill jag skogsviol &
ljungens fina frans
Plocka, plocka famnen full &
binda till en krans...

måndag 17 oktober 2011

Övning ger färdighet

Korsord.
Skriskoåkning.
Hjula.
Byta profilbild.
Hångla.
Alfapet.
Bloggskrivning.
Tidsuppfattning.
Höger/vänster.
Träning.
Positivt tänkande.
Kontaktsökning.
Papperssortering.
Handarbete.
Planering.
Söka jobb.
Ta ett nej.
Höras av.
Tala sanning.
Läsa morgontidning.
Dammsuga.
Resa.
Simma.
Åka rutchkana.
Kast med liten boll.
Äta regelbundet.
Ha en krukväxt.

Några av dom saker som jag dresserat mig inom.

Som jag genom övning blivit sämre på.

Så borde det inte vara.

Jag är ju trots allt slav under upprepningen.

torsdag 22 september 2011

9 to 5

Jag har alltid ryggat en smula för trappor.
Man kan ramla ner för dom & bryta nacken.
Eller så kanske man inte orkar upp för dom.
Trapporna.
Man blir svettig & får knak i knäna rent av.
Denna lättare fobi kommer sig nog av att jag helt saknar tävlingsinstinkt.
Fast det är bara som jag tror.

lördag 17 september 2011

Vad fin du är!

Du måste ju ha gått ner jättemycket i vikt.
Fint.
(Innanvardutjock&ful&intevärtettruttetlingonmen nu ska du se satt det blir enklare för omvärden att tolerera din sorgliga uppenbarelse)
Är det så jättehemskt att vara lite tjock?
Hösten 2011 känns det iallafall som det mest förbjudna.
Beviset på den totala uselheten: Fettman.
Snudd på att feta foster kastas rätt ner i aborthinken.
Feta barn är omöjliga att älska & kommer ju ändå att få ett ovärdigt liv så bort med dom bara!
Humanistiska som vi är så gör vi lidandet kort för den lilla knubbisen.
Tjock smock bort!
Men behöver vi inte tjockisarna?
Behöver vi inte en motpol till oss själva?
Den tjocka kompisen som låter oss framstå som briljanta & älskansvärda. Kompisen som håller din jacka när du åker karusell. Kompisen som har frysen full med glass & som alla andra kompisar tycker är så himlans festlig & rolig. För att den tjocka kompisen måste skoja. Med övervikt kommer humor. Enda sättet att få, om än ogiltigt, existensberättigande.
Skoja tjockenarr! Skoja!
Se så klunsigt tjockekompisen skojar iväg över golvet.
Gutår, du trinde trivselminister på vår glada bankett!
Vi behöver alla en tjockis så man kan vila ett ögonblick från den ständiga konkuransen.
En tjockis som ser upp till dig för att du får ligga.
En tjockis som sätter dig på den sirligaste av pidestaler för att villigt lapa ditt träck.
En riktigt själutplånande tjockisvänskap, det är vad var man behöver!
I den bransch som undertecknad har valt till sitt träldok, finns det inga tjocka.
Dom är ju liksom helt otrovärdiga på tejater & film.
Om det nödvändigtvis måste vara en tjock med så kan man ta en smal & klä ut till tjock. Men det är aldrig nödvändigt. Att ha med en tjock alltså.
Undertecknad är tjock.
Nej, förlåt!
Brödfet. Undertecknad är brödfet.
Som någon form av barn så drack jag under en period väldigt mycket Yes.
Diskmedlet alltså.
För det löser fett.
Löser upp det brödfeta.
Det är inte så gott att dricka Yes.
Men i nöden är uppfinningsrikedomen som störst.
Brödfet = Nöd.
Ofta när jag provfilmar så står det i manuskriptet tex "Eva 30 år. Överviktig." Så då är man det.
Vet inte riktigt hur jag ställer mig inför detta faktum...
Antingen så skiter man i allt. Blir så tjock att det är omöjligt att gå. Ligger i sängen tvättar sig med en trasa, googlar porr & ringer tarotlinjen.
Eller så äter man ärtor & kvarg. Går på gymnastikinrättning & duger ändå inget till.
Ja, vette fan..?
I & för sig så finns ju Yes med både "citron", "gurka & aloe vera" & "silke & orkidé"...
Så man behöver ju inte tröttna.
På smaken menar jag.

måndag 12 september 2011

Fotografi fasa part 3

Mäh!
Herregud!
Jag ser ju ut sån.
Det var verkligen inte meningen.
Så det kan bli.
Så det kan bli....

Blygsamhet?
Gå med håven?

Äh!
Va fan!

Det är min fest & jag gråter om jag vill....

tisdag 6 september 2011

Gloria victis eller Att fika i en metropol

I Hufudstaden kostar en kopp the sextio svenska riksdaler.
Den billigaste sorten.
Fem kronor extra skall jag betala för att få en skvätt mjölk i pokalen med guldnektar.
Jag får inte röka på uteserveringen.
Jag får inte bära ut thekoppen själv.
Det skall personalen göra när/om dom har tid.
Jag ska sitta på korgstolen & vänta lydigt som under den strängaste bdsm session...
Kan inte ens röka lite avspänt & upptaget.
Bara vänta.
I Hufudstaden tar det fyrtio minuter att bre en macka.
Det skall vara ägg på.
& kaviar.
Det är kanske det som gör det så himlans trixigt...?
Jag måste påminna tre gånger.
Sen kommer den.
Bestick?
"Det kan du gå in & hämta!"
Livsmedel är jag icket betrodd att kånka ut men verktyg såsom bestick är tydligen ok.
Jag hämtar bestick.
Snottar en servett & väntar på servettillägg på notan.
Smörgåsen kostar åttio svenska riksdaler.
"Vi har tagit för lite betalt av dig. Du bad om tomat & det kostar tio kronor extra."
Du är 19 år & vill jobba med media.
Du hatar ditt jobb & föraktar dina kunder djupt.
Varsågod.
Här får du tio kronor.
Nu åker jag till Karthago & går på konditori.
Ira furor brevis est.
Eller en uppgivelse...

onsdag 31 augusti 2011

Så som i en spegel 1 Kor 13

Jag har kontaktlinser.
Nogsamt utprovade hos optiker med licens.
Hur jag än vänder & vrider, tvättar & fuktar dessa små genomskinliga irisvantar så verkar det som om bilden fortfarande bor i betraktarens öga.
& betraktaren som jag talar om är förstås Moi!
Framför reflektorn står jag & tittar mot Narnia.
Den enda jag ser är min Remus.
Vi är toviga i håret & svullna av Tiberns kallsupar.
Blålila läppar & dålig hy.
Huden är rispad & här & där växer det små öar av mossa...
Små spår av skog...
Vi chikanerar varandra en smula.
Ovanan att mötas såhär öga mot öga.
Vi vet att vi måste samarbeta, annars blir det inga städer byggda.
Våra golden years are over & vi båda är smått besvikna på både det ena & det andra.
Största hotet är likheten.
Olikheten & spegelfäkteriet.
Vem är riktig?
Vem är sann?
Hur länge kan vi skylla på vår bortkastelse?
Det är därför vi behöver oss.
För att få bekräfta att det som försegår i våra små hjärnor icket blott är villfarelse...
Men att denna lilla belackare, som oförskämt står & stirrar in i mina melerade, är en del av mig, retar mig något oerhört!
Jag frambringar henne i sanning men uppenbarelsen gör mig gång på gång besviken.
Persona.
Försöker att inte titta.
Manar till självaktning.
Men vips så öppnas ögon fulla med kontaktlinser & vi är tillbaka på scratch.
Narcissus besvikelse & kval.
Hans störning nr 2.
Den ofullständige som blickar ner i den fariseiska sjön, som ofta är blank som en skridskobana utanför Boden.
Innan tiden är ur led måste jag, utan Remus, ge mig ut på jakt.
Min färd går över stock & sten.
Över gårdar & genom tunnlar.
Över hav & vilda vågor.
Men jag skall finna honom.
Basil Hallward!
Han skall få måla mitt porträtt.
Sen får vi väl se hur det går....


onsdag 24 augusti 2011

Motvals? Vad falls?

Laddade ner Ulf Brunnbergs sommarprat.
Tänkte mig en festlig djupanalys av detta etertrams.
Med penna & papper i högsta hugg satte jag mig ner för att lyssna.
Ingången är underbart negativ.
Det fortsätter i samma muntra anda.
Reklam, borgeliga värderingar, Sovjet, stor skit, älta sig själva, energiskatter, mackägare, reproräntan...
Då slår det mig plötsligt att Brunnpan låter anfådd & rädd.
Jo, visst gör han det.
Långt ner i undertonen hör man skriket av en själ fångad i dumhet.
Jag tappar allt intresse för dom häpnadsväckande åsikter som förmedlas & sitter som trollbunden inför detta skrap som vittnar om ren & skär olycka.
Sedan slår det mig att jag faktiskt har laddat ner Vanhedens sommarprogram. & att jag sitter & lyssnar samtidigt som jag planerar att anteckna.
What the fuck?!?
Grips av en ryslig Ågren.
Har inte denne man stulit nog av Bleknosens tid?
Sitt du där på Lidingö med solariet & ensamheten som dina bundsförvanter.
Jag har annat att göra.
Tvätta håret.
Rensa avloppet.
Vika tvätt & klippa siluetter.
Allt detta ter sig mycket viktigare än att just lyssna på sommarprat.

måndag 22 augusti 2011

Pinus succinifera

När jag promenerar på tex grusgångar, så brukar min blick vara extra vaksam.
Jag skulle så himlans gärna vilja hitta en bärnsten.
Dom är väldigt svårhittade.
Särskilt på tex grusgångar i mellansverige.
Jag behöver en bärnsten.
Dom är nämligen bra mot hysteri.
& magont, & gikt...
Redan som någon form av barn letade jag kådklumpar.
Jag har aldrig hittat någon.
En gång trodde jag att jag hade hittat guld-
Det var det inte.
Bärnsten, guld &... ...Myrra...?
Jaja, jag lägger mig baklänges & andas in den inbillade doften av ambra...

söndag 21 augusti 2011

Phone´s off the hook, no one knows where we are. It´s a long time since I drank campagne

Han stal mitt hjärta.
Denna lilla manick charmade sig ända vägen in i min själ.
Men vägen som gick dit var långlånglång...
Bleknos har skaffat Iphone!
För första gången är jag passionerat förälskad i en teknisk pryl.
Jo, jag vet att jag bor i hop med datamaskinen Herodes. Men han är.. Hur ska jag uttrycka det...? Svår att leva med.
Dessutom valde vi inte varandra.
Vi fick varandra tilldels.
Min hjärtans kär heter Jondalar.
Han är min totala tillfredställelse.
Vi håller fortfarande på att, trevande, mycket försiktigt, få ett grepp om den motsatte.
Det går bra. Framtiden ligger för oss...
Men det började dåligt.
Telefonabonemangsförsäljare är ett skrå som den bleka nosen inte har mycket till övers för.
Dom är unga.
Dom är rappa.
Dom törstar efter att avancera, komma upp sig, i denna livets odefenierbara tävling.
& ja!
Jag har ängnat mig åt annat är teknik.
Teknik är lite som sport sport för mig.
Jag talar inte dessa bönders språk.
Men hjälp mig då telefonnasare!
Jag förstår inte vad du säger. Jag ser att du är en snajdig glajdare. Jag hör att du med stor espri rabblar siffror & telefonmodeller. Jag ser att du gör anteckningar framför min näsa med statistik på hur mycket just jag ringer. Ser siffror. Höga siffror.
Men jag hör dig inte för att musiken i affären är för hög!
Jag kommer aldrig att förstå dig för att du är en snajdig glajdare & jag är en Bleknos.
Du kommer aldrig att förstå mig för att du är en snajdig glajdare & jag är en Bleknos.
Du talar med dina kollegor på ett kotterispråk som är mig främmande.
Du kan ha många bollar i luften.
Det kan inte jag just nu.
Jag ska välja ett telefonabonemang som förmodligen sträcker sig över antal ljusår & varje månad måste jag betala en avgift & då är jag, snajdiga glajdare, lite mån om att den avgiften är så billig som möjligt.
"Måste nog tala med min sambo(?) om det här..." Ljuger jag & drar mig mot utgången...
"Vad heter han? Jag kan fixa ett sjysst deal åt honom &så!"
Nejnejnej! Inte fråga så! Det finns ingen han! Det finns ingen hon! Det finns ingen sambo! Det finns bara en Bleknos vars rymningsbarometer slår i topp nu!
Ute. Röka. Tänka.
Jag byter opperatör så behöver jag inte träffa snajdiga glajdaren igen.
Sagt & gjort.
Men på den nya inrättningen så är dom likadana. Snajdiga glajdare vart än jag vänder blicken.
Children of the corn.
Som en sekt.
Som ett tyskt mousserande vin...
Bleknos ger upp.
Försäljarna sätter tänderna i försvarslös hals. Jag skriver på.
Mitt kontrakt med Djävulen.
Jag skriver i det blod som månglarna dricker som sitt ljuva honorar.
"Nummerförflyttningen sköter ni om va?" piper jag.
"Självklart" skrattar Lucifer & kastar med sin nyslingade frisyr.
(Detta visade sig, såhär i efterhand, vara en lögn...)
Men nu sitter jag här med min Iphone & lyckan ler mot mig. Har ingen aning vad för slags kontrakt jag skrev på.
Kanske blir det min ekonomiska ruin, kanske blir det Hawaii. Vem vet?
Jag gav upp.
Försäljarna vann.
Jag tycker inte om dom,
håller inte av dom,
Allting som jag känner,
är en viss sympati...

fredag 19 augusti 2011

When I rise from the countryside

Kära LantmannaJordbruksStyrelsen!
Nu får det vara nog!
Måste härmed göra min medborgeliga plikt & sätta ner min nätta trettiosexa med en respektingivande duns.
Undertecknad har sommaren 20011 tillbringat i stort sett hela säsongen i någon form av landsbyggd.
Det som med förfäran har slagit mig & som även är anledningen till detta inlägg är placeringen av kopupporna.
Varför envisas jordbrukare i detta avlånga land, från Ystad till Haparanda, att lägga kopupporna så nära trafikerad väg?
Detta leder till fara för både djur & trafikanter.
Om man någon sin bevittnat detta mirakel. Detta bevis på naturens storslagenhet. Detta åttonde underverk som kopuppskläckning faktiskt är, så är man väl insatt även i dess riskmoment.
Om pupporna kläcks för nära en trafikerad led, så är risken stor att dom nyförlösta kalvarna springer rakt ut i vägbanan & blir påkörda.
Expertisen säger &så att kreaturen vid kläckning måste, i ett rasande tempo, springa minst två kilometer för att stimulera ledvätskan som kommer att i framtiden upphålla detta dibarns goda hållning & hjälpa henne att vara en stark & smidig kossa utan reumatism.
Krumma kossor fick vi ju, som bekant, nog av under 1800-talets mitt...
Viktigt är &så att kalven, efter sitt sprinterlopp, med en gång börjar äta & idissla, (Gärna klöver med gräs går lika bra.) så att päls & klövar växer ut ordentligt.
Att som nyckläckt behöva korsa en körbana är vansinne.
Förenat med livsfara.
Ännu ett argument mot detta vansinne är att slem, sekret & efterbörd rinner ut på vägen & skapar ett barockt halt väglag för bilisterna.
På dessa vätskor så biter varken dubbdäck eller handbroms...
Här måste nu jordbrukarna börja ta sitt ansvar!
Att stapla pupporna pga förvaring under själva utvecklingsprocesse kan jag tycka är okej.
Men när det vankas kläckning så skall en god jordbrukare bereda plats & skapa utrymme för de nykommande.
Tänk dig själv att kläckas i en stor slemmig hög med ben som sparkar & mular som bits?
Att kläckas till världen under sådan stress kallar jag för ovärdigt.
Skärpning jordbrukare!
Att ingen djurrättsorganisation uppmärksammat denna problematik tidigare förvånar mig oerhört.
Minkar & hönor blöder minsann ers hjärtan för.
Tänker ut planer i era dreadlocks behängda huvuden hur dessa arter ska få frihet & dräglighet.
Men våra vanligaste bruksdjur?
Har ni glömt dom?
Denna styvmoderliga behandling av kossor måste få ett slut!
En annan sak som bekymrar mig är den slapphänta form av kopuppsbefruktning som jag tycker mig ana.
Överallt på fält & ängar ligger obefruktade puppor till ingen nytta.
Vadan detta?
Vi se ofta bruna & svarta kossor. Fläckiga eller inte så vet vi ju att dessa djur är sprugna ur tjursäd. Men har ni tänkt på att dom vita & beiga kossorna blir fler & fler?
Det som inte många vet är att denna färgsättning breder ut sig pga att det är bonden själv som befruktat dessa puppor.
Om det nu finns både bönder & tjurar som är fulla med lake så är det väldigt mystiskt att så många KOkonger obefruktade & bara förfars.
Vi måste strida för våra nötkreaturs fortlevnad!
Vi måste behandla våra kopuppor som vare dom den dyraste, ryska kaviar.
Dessutom så är pupporna vår enda möjlighet att komunicera med Gud.
Eftersom Gud är blind så läser han av ängarna med sina känsliga fingertoppar...
Där har bönderna ett sjujävla ansvar.
För visst läser man väl fortfarande blindskrift på lantbruksskolan?
Jag känner oro.
Hoppas verkligen att ni snarast svarar på mitt brev.
Mvh Signatur "Det finns inga onödiga bär"


fredag 12 augusti 2011

Ålderlåtning

Vilken ålder är jag i?
Har helt tappat greppet.
Är jag ung & lovande?
Är jag gammal & förfaren?
Nu har jag suttit & känt efter i säkert en halvtimme. Men jag känner ingen ålder alls.
Helt tomt på år & tid.
Det är mycket som pekar på att jag är fasligt gammal.
Har ju enda sedan jag var någon form av barn, sett mig som en trind tant åttio plus.
Men jag har ingen bostadsrätt.
Har inget sparkonto, pensionsförsäkring, barn, husdjur, bankman, advokat, fast jobb, ordnad ekonomi, sambo, skiljsmässopapper, sommarstuga, gräddsnipa, ledbesvär, vigselring, politisk åsikt, diskreta guldsmycken, semesterdagar eller regelbundna tider.
Kanske jag rent av är ung & yster?
Ung & dyster?
Mina vänner brukar ägna sig åt en enklare mobbing angående mina val av älskare. Dom tenderar nämligen att vara rysligt gamla.
Sextio år är ingen ålder på en häst, resonerar jag & känner mig jämnårig.
När man är osäker på sin egen ålder så kan det vara trixigt att marknadsföra sig själv.
Som ung & hungrig eller fasligt förfallen.
Lite olika i olika kommuner...
Det som tyder på att jag fortfarande är ung är att struktur mig saknas, & att det inte råder någon brist på barnslighet.
Får nog fundera vidare på det här...
Just nu känns jag mest som Italiensk handelskorrespondens & det har jag faktiskt ingen som helst åsikt om.

Recidiv return

Bleknos är som vanligt igen.
Jag kom tillbaka.
Lite mer myggbett, lite mer ödmjukhet än innan jag for.
Jag förtjusas & förvånas över mitt hem.
Det är fantastiskt!
Jag har ju sjukt god smak & väldig ordning & reda.
I mitt hem finns det massor med kläder & flera lådor med skor.
Utbudet ter sig oändligt när man tillbringat månader i naturen. Uppfostrats av en djurfamilj. Ätit svampar rötter. Sovit naken på mossa. Ylat & utvecklat päls.
Nu ska här aklimatiseats till verkligheten i människobyn.
Folkskyggheten sitter i längre än man tror...
Trots att jag sitter, nyduschad, på den mjukaste av kuddar så infinner sig ett visst vankelmod.
Nej, det är aldrig riktigt bra.
Det som är sämst är sysslolösheten.
Jag blir liksom husvill utan kneg.
I den västkuststad där jag valt att leva & frodas är arbetsmässigt lika openetrerbar som den kompaktaste av järnridåer.
Oönskad & rådvill känner man sig som frilansande kulturpersonlighet i detta Sveriges framsida.
Det jag ägnar mina dagar åt är att gå min Golgata till olika myndighetsinrättningar med blanketter & intyg som visar på att jag är den som jag utger mig för att vara. Att jag inte jobbar svart & att jag lydigt & ängsligt betalar skatt & i allmänhet är en skötsam & redig människospillra.
Varje dag är en långfredag.
För att trösta mitt innersta Knytte så tänker jag att jag är big in Japan.
Hell yes!
I´m big in Japan!

torsdag 14 juli 2011

& varats olidliga borden...

Denna blogg existerar.
Det kan man icket tro eftersom den behandlat som en liten usel askunge av den ansvariga ägarinnan.
Men allt har sitt att skylla på.
Till exempel: Täckning, ork, inspiration & tvivel.
Det är några av de non-stop som jag dekorerar min skuldtårta med.
Nu fick Bleknosen en touch av feeling & satte sig ner vid sitt lilllalilla bord i sin lillalilla husvagn för att brodera ner sitt avlatsbrev...
Som sagt, ja, jag bor i en husvagn.
En gång tidigare i min levnadsbana har detta förekommit.
En vargavinter tidigt nittiotal.
Vi skulle åka till Kobdalis för att pröva den eminenta sporten utförsåkning.
Ännu en form av idrott som min bleka kroppshydda var totalt felkonstruerad inför.
Jag & tre äldre tuffe kompisar gav oss av till detta köldhelvete med husvagnen full av micropizza & Enya kasetter.
Husvagnen var brun & aprikos, likt en estetisk psykos.
Bleknos skrapar upp sitt mjölkvita anlete i pulkbacken.
Äldre tuffekompisar suckar & tänker med hormoner.
Micropizzan är det godaste jag ätit.
Svamp, skinka, tomat & ost...
Cappritjosa.
Nu är jag tillbaka i husvangs levernet.
Det här husvagnen är brun & blå.
Panélimitation.
Känns lite Tarantino sådär...
Här ska jag bo i åtmistonde tre veckor till.
Undrar vad det kommer att göra med mig?
Det som är bra med att träna på att bo i husvagn, är att när jag blir hemlös så vet jag vad det förväntas. Hitta en husvagn, flytta in, hänga för alla fönster & kalla det mysigt.
Den här husvagnen heter "Hobby de luxe". Inte illa va?
Det bästa med husvagnen är att det nästan är en riktig säng att sova i.
Har tillbringat sex veckor i en våningssäng.
& det är för en vuxen människa, enligt min mening, ovärdigt.
Lätt överviktig, vit som snö, klädd i träningsoverall & usla betyg i kappsäcken, så kanske jag har hittat hem? Rätt kvinna i rätt trailor?
Mentholcigg & Stringtrosa?
Foppatoffel & Piffiallkrydda?
Detta kan bli min framtid.
Min hemkomst.
Min vrå...

lördag 25 juni 2011

Letter from heaven

Jag ville ju bara ha en brevvän.
Jag var ju blott ett barn.
Min, lätt desperata, kontaktsökande brevvänsannons kom aldrig med i Kamratposten.
Jag fick aldrig färgglada kuvert prydda med kaniner, ritade med hoppfull barnahand, hemskickade till min brevlåda.
Det var min högsta önskan.
Att få skriva brev till en främling.
En främling som skulle rucka min inrutade tillvaro i dess grundvallar & inget skulle bli sig likt igen.
En vän.
En bundsförvant som skulle lära känna mig på rätt sätt.
Det sätt jag valde att framställa mig själv på.
I den lilla, lilla byn där min lilla, lilla skola låg, gick jag i en liten, liten klass & denna lilla, lilla klass skulle få brevväxla med en klass som gick i en större, större skola inne i staden.
Äntligen skulle min nya vän komma som ett brev på posten!
Vi fick våra nya vänner utdelade på ett hårt men rättvist, könsnormativt vis.
Nu var det dax att börja pennfajtas!
Jag fick mig Helena tilldels.
Ååååååååååh!
Helena verkade toppen!
Bäst att slå henne med häpnad! Tänkte min ej färdigutvecklade hjärna.
"Ciao Helena!
Jag är en sprallig tjej på 10 balla jordsnurr & jag tycker att det ska bli häftigt att ha dej som brevvän. Jag heter Bleknos, men egentligen heter jag Esmeralda. Du kan kalla mej för Esmeralda. Eller Titti. Dom i mitt gäng kallar mig för Titti. Eller Madonna. Jag älskar Madonna. Vi är jättejätte lika. Alla i mitt gäng säger att jag är jättelik Madonna. Mina intressen är jazzdans, killar & göra helt sjukt häftiga grejor. Du kanske undrar hur jag ser ut? Kan inte skicka nåt kort för alla mina kort har tagit slut för det är jättemånga som vill ha kort på mig. Men jag ser ut som Madonna. Jag har en kille som heter Tony. Han brorsa är med i filmen "Salsa, den förbjudna dansen." Dom är jätte lika. Har du sett den? Såååå bra  film. Han bor i Sundsvall. Helt sjukt gullig! Har du kysst någon? Jag & Tony kysser varann hela tiden. Annars då? Här är det sjukt tråkigt- men jag ska flytta snart. Måste in till stan för jag ska verkligen satsa på jazzdansen. Det ska bli sjukt kul. Du kan komma & titta när jag har uppvisning. Ska kaske mima till en jättehäftig låt. Coolt va? Efter kan vi ju hänga i Shopping. Det är sjukt kul & tufft att bara hänga i Shopping. Är det nåt du undrar så kan du ringa mig. Snälla, ring mig så kaN VI SNACKA. Hoppas att du skriver snart. Riktigt snart. Ett långt brev. Snälla,ett riktigt långt & häftigt brev! Kramiz/Esmeralda."
Sedan tecknade jag en kanin.
Med fluffig päls & enorma ögon.
Sedan skrev jag med tuffa bokstäver "Boy Toy" som om det inte var nog med pynt...
Ni förstår vart åt det barkar..
Helena svarade aldrig.
Alla andra fick trevliga svar på sina sansade brev.
Men Helena drog sig ur den saga som skulle bli våran.
Jag förstår dig Helena.
Jag var djupt störd i min ungdom. Men jag har fått hjälp. Det blir bättre. Långsamt blir det bättre...
Dock vägrade jag inse mitt nederlag.
Jag fortsatte att skriva till Helena.
Inte ett ord var sant.
Mina klasskamrater ställde mig mot väggen & frågade vad fan det var frågan om, eftersom jag oavbrutet talade om Helena & hur sjukt kul vi brukade ha.
Då drog jag till med att Helena hade flyttat & skickade sina brev direkt hem till mig.
Detta var ju lätt att kolla.
Då drog jag till med att det var en annan Helena som jag brevväxlade med. En Helena som ingen kände & som bodde i Sundsvall.
Så det så!
En av mina sämre löngner skall erkännas.
Sedan dröjde det två år innan jag skrev  brev igen.
Då hette mottagaren Rehabilito & bodde på Filippinerna.
Han var 27 år & ville gifta sig.
Ja, jag säger då det...
Damn, this good looks!

fredag 24 juni 2011

Likgiltighetens lov

Katastrofen kommer!
Jaha.
Det lantliga levendet har utvecklat en likgiltighet i min bleka lekamen.
Som skogens fas tre.
Det som händer är att man ger upp.
Orkar inte skydda mig mot varken sol eller myggor.
Orkar inte hålla andan när jag går in på det förhatliga utedasset. Bara konstaterar kallt att det är vidrigt.
Har ätit saker som jag för en månad sedan aldrig skulle bevärdigat med ett ögonkast.
Kåldolmar.
Har på mig kläder som inte alls är rena.
Tappat bort min deodorant.
Nikotingula fingrar & okammat hår.
Man vänjer sig.
Totalt avkönad & avsaknad på hänryckelse.
En nunna med myskostymsdok.
En normad utan resa.
Ett folk utan by.
Jaha.
Undrar vad fas fyra ger för effekt...

fredag 17 juni 2011

Fotografi fasa part 2

Den ensemblen som, jag för tillfället har den ynnest att arbeta med, är till sin summa av sin kardemumma sjukt snygg!
Alla är liksom överjordiskt fagra.
Långa, slanka & muskulösa.
&så är det då undertecknad...
Som är alldeles imponerad & bedårad av dom.
Idag hade vi fotogenomdrag.
Den själaätande kameralinsen var all over Bleknos.
Jag tänkte att jag skulle spela snabbt så fotografen inte hann med. Den planen fungerade dåligt. Jag tänkte att jag skulle stå bakom skåpluckor & dörrar så att han inte hittade mig. Den planen fungerade dåligt. Jag kom in i min babyrosa myskostym för att låtsas äta sill. Då slutade han fotografera, ty denna förväxta "Little pony" blev honom övermäktig.
Då tog jag plötsligt mycket illa vid mig.
Som att galoschen inte riktigt passasde.
Men sen när Moby kröp omkring & gråtsnorade med gummiguttastövlar, då var han med på dom berömda noterna igen.
Nu på aftonen, när natten sveper sin täta bindel runt dagens medlidsamma öga, så fick jag några timmar över till avancerat navelskåderi.
Den slutsats om jag nu dragit är: Dessa bilder får icke visas!!!
Dom måste bort & väck & falla i evig glömska!
Jag vet att dom kommer att publiceras i tex programbladet. Jag vet &så att min lama protest inte kommer att stoppa denna trycksak. Jag vet att även att jag förmodligen inte kommer att protestera alls eftersom min värsta mardröm är att vara till besvär.
Jag vet att jag kommer att undvika detta programblad så som den tillnyktrade undviker hamnkvarteren en sen Aprilnatt.
Men jag har en lösning.
Det finns finfina bilder på dom andra!
Vi sätter dom i bladet & låter Bleknosen förbli i obeständighet.
Så att det inte blir så svart på vitt menar jag.
Så att jag fortfarande kan leva på hoppet.
Så att jag kan uppleva förställningen inifrån & ut...
Eller så måste jag helt enkelt bryta mig in hos intet ont anande fotograf i Kristianstadtrakten & riva filmrullen ur dyrkameran.
Fast man kanske inte har filmrulle nu för tiden.
Man kanske har ett litet chip inopererat i nacken, som miljoners bilder kan lagras på.
Teknikens under.
Ensamma stunder.
Bilder, minnen sparade i någons nacke.
Kanske istället för själ...

torsdag 9 juni 2011

Uppdatering från Hades

Jag kan inte svara på dina fina kommentarer.
Ty satan har slagit split i datamaskinen.
Måste eventuellt gå & lägga mig i havet igen.
Förlåt.

And all the world is green

Nu har alla åkt.
Kvar i Dungens stugby är Bleknos.
Här sitter jag som ett litet trivselkilo & förfasas över naturen.
Floran.
Faunan.
Fasan.
Det finns en myriad av insekter i skogen.
Många är långa & svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.
Det som de små gynnarna har gemensamt är att, när Blek af Nosen gjorde sin storstilade entré i denna enahanda tallskog, så väcktes det en enorm nyfikenhet inom insektsskået.
"Mystisk flicka." Tänkte dom. "Undrar om hon är giftig..."
Sedan gjorde fäna gemensam sak av att smaka på utbölingen.
Sagt & gjort.
Med klor & gaddar, käkar & gift, sög dom hennes blod & enades i att detta var ett prima blod som skulle ätas så ofta man kom åt.
Blod vill ha blod.
Det inekterna inte vet är att om man biter & sliter i bleknoskött, så blir det inflamerat & allergiskt.
Det kan ju &så vara så att insekterna har god information ang detta faktum, men väljer att ge blanka faen i det.
För utom denna bettinstalation som går i färgen svullet blodrött, så är Blek af Nosen skapad som så att vid minsta tryck mot hennes hud så uppkommer ett blåmärke.
Ibland så räcker det med en arg blick för att märke skall uppstå.
Blåmärkenas palett är oändlig.
Blått, violett, svart, brunt, orange, grönt med inslag av ockra & bristningar.
På landet får man blåmärken.
När man repeterar tejater får man blåmärken.
Bett & blåmärken.
Släng dit några rispor efter cykelpedaler, eller att man råkat trava in i en gran, så får vi nu hela den bleka anatomins färgskala.
Regnbågsryslig.
Som om man smält små My little pony hästar & hällt ut över hela sin lekamen.
Förglöm ej ansiktsfärgen av fräknar & bonnbränna av grisrosa.
Här går jag nu runt i mitt kulörspektra.
Idag har jag hängt tvätt & gråtit en smula.
Annars är allt som vanligt...

lördag 4 juni 2011

Fick feeling

Dagen börjar med att jag fick feeling.
Med en sällan skådad espri skrev jag ett blogginlägg om konst.
Det blev så jävla bra.
I textmassa lång som ett vinterkrig, briljerade min skarpa hjärna. Virituost lade jag fram teorier. Hänvisade till referat som jag inte visste att jag kunde.
& språket, mina vänner, språket!
Jag var ta mig tusan kompetentare än hela svenska akademiens ordlista.
Sen tryckte jag på "publicera inlägg".
Då försvann allt.
Omöjigt att återfinna i detta hål, vid namn kallat Internet.
Hjärnblödning infann sig på minuten.
Då lade jag mig i havet.
Det var kallt.
På stranden får jag inte vara naken. Då inkräktar jag på andra människors personliga utrymme. Dom vill inte ha Moby Dick i narurligt tillstånd. Dom vill tvinga in Moby i ovärdiga småbyxor i syntetmaterial. Detta gör att Moby känner sig trängd & inte vill bada.
Men ska det som måste ske.
På med förnedrings kostymen & ut i böljan den blå.
På stranden får man inte vara naken. På stranden får man inte ha hund. Man får bara sitta stilla & äta mariekex & njuta av det marina melanomet.
Doggy style.
Nu är jag hemma & torkar håret.
Skriver ett inlägg som inehåller både svärord & sexuella anspeglingar.
Det var inte menat så.
Jag önskar verkligen att du kunde få läsa mitt inlägg om konst.
Det var bra.
Förlåt.
Fuck me!
I´m art!

fredag 27 maj 2011

Huga, huga sommarstuga

Jag behöver ingen sommarstuga.
Du kan ta den, stugan som var menat att bli min.
Jag vill nämligen inte ha en sommarstuga.
En sommarsuga är sällan en stuga full av sommar.
Ofta är det mest som ett förråd.
En plats där inredningens styvbarn stuvas undan i väntan på de adoptionspapper som postgången sedan länge förlagt.
En plats där furupanelen är det sista synintryck ögat ges innan sommarnatten sveper in dig i ett moln av knott.
Där finns sällan varmvatten.
Toaletten fungerar kanske, men för att vara på den säkra sidan så är det bäst att du går på utedasset. Utedasset är sommarstugans ondsefulla tvilling.
Utedasset brukar vara pyntat med Allersromantik & fnissig bajshumor.
"Imorgon är första dagen på resten av ditt liv".
Är det verkligen det jag vill läsa när jag kliver in i detta snålt tilltagna brädrum, som doftar av våtservetter & metangas?
Över mitt huvud gungar ett flugpapper hotfullt. Det kan när som helst dimpa ner på min ljushylta hjässa. Fluglik i håret & solsken i blick...
Tro jag det, sommaren står ju högt på himmlen & svalorna är fler än en.
Sommarsugor leder ofta, som jag har förstått det, till ett ruskigt dåligt samvete hos innehavaren.
Därför att man borde!
Måla om, dränera, byta tak, gräva grop, plantera, klippa gräs, bekämpa ogräs, laga hål, jaga möss, kitta fönster, tömma latrin, kratta löv, vädra ut, borra brunn, dra in el, skaffa spis, mura skorsten, ha semester.
Allt detta slit bara för att kunna grilla på en veranda.
Jag förstår att människor är trötta.
Semestern var för kort!
Tro jag det!
Dom stackars sommarstugeägarna jobbar ju hårdare än man gör i kallhammrade arbetsläger i Murmansktrakten.
Detta ok som sommarstugeägarna vandrar runt med i sina små stugor bland kopparkittlar & diverse krimskrams som ingen riktigt vet hur det hamnade där.
Saker vi inte använder & vill har åker pronto ut i sommarstugan. Sen åker man efter & måste lik förbannat omge sig av dessa ting som man valt bort.
Många av mina vänner har sommarstuga.
Det är bra.
Då kan jag åka dit & hälsa på- Sommargästen.
Men inte stanna så länge.
För sommarstugor tenderar ju att vara i bedrövligt dåligt skick & ligga på landet.
I skogen.
Landet & skogen kvoten är, i bleknos fall, full.
På landet & i skogen finns det insekter som äter min vita hud & borrar gaddar i mitt mjälla kött. Dom vill jag inte befatta mig med!
Jag kan stanna i stan.
Det är helt okej.
& här om dan så hörde jag att i städerna brukar det finnas parker man kan besöka om klorofyll abstinensen tränger på.
Man kanske borde pröva en sådan...
Park alltså...

lördag 21 maj 2011

Born to run?

Idag är det Göteborgsvarvet.
Självklart så springer jag inte.
Det är nämligen sjukt långt & människor dör på vägen.
Dessutom så har jag en idrottsförbannelse lagd på min alabastervita skuldra.
Jag kan inte springa.
För mig så går det fortare om jag går.
Så fort jag börjar springa så försvinner all fart.
Det är som om vitbenen fastnat i någon form av imaginär sirap. Hjärteroten åker direkt upp i halsegropen. Lungfunktionen stängs av & gälarna har inte hunnit utvecklas än.
Totalt ovärdig känsla!
Så fort jag tar några tafatta springsteg, så är det brukligt att jag efter ca tio meter får en otäck liten sten i skon. Den skaver illa på min ömtåliga lilla fot.
Då stannar jag för att pilla ut den.
I samma stund som jag stannar så återvänder genast tid, fart & andning.
Plötsligt känns världen mindre hotfull & det brukar sluta med att jag vänder om. Går hem, tar en bubblig skål för det ljuva livet & röker en cigarett lite noirskt...
Det finns självutnämda terapefter som säger att min obehagliga upplevelse vid spring kan ha något med traumatiska idrottupplevelser i barndomen att göra.
Detta stämmer nog utmärkt!
Om jag någonsin skriver en bok så kan den handla om traumatiska idrottsupplevelser i barndomen, ty på detta ämne är jag lite av en doktorand.
Min äldre tuffekompis ägnade mycket tid & många etyder åt att visa hur konstig jag såg ut när jag sprang. Jag drar mig till minnes en oändlig eftermiddag då hon hade löparkurs med mig.
Betyget blev: Oförbättelig.
När vi sprang sextio meter i skolan, så var jag så ute ur matchen att jag fick springa efter lektionstid för att inte ta upp dom snabba gasellernas tävlingstid.
Betyget blev: Oförbättelig.
Ja, så höll det på.
År ut & år in.
Det är fortfarande någon som tar min fart & men nu vill jag inte ens ha tillbaka den.
Jag bjuder på den.
Ta den, använd den till vad du vill!
Jag rusar i tanken istället.
Det är för mig, värdigare...

tisdag 17 maj 2011

I en grotta tvärs över gatan

Fy fan!
Det är ju ingen som kan tillverka bra bilar. Alla åker runt i nåra jävla riskokare som inte pallar att axa. Får ju inte in benen. Obekväma jävla säten. Som att sitta i nån hammock. Ingen kareta. ska det va så svårt att fixa en sjyst bil? Ja ni garvar säkert när jag kommer i min men den är fan 25 år gammal & går som en klocka. Det viktigaste är väl att den funkar? Ja blir så jävla förbannad av all desajn. Det viktiga är att den funkar. Ska den ha sån där disajn så lägger ju jappsarna på så jävla mycket stålar på priset. Åka runt i nå kärringåk...
Ja ska bara tala om att kärring betyder käring, så det är nå bra. Kom inte å gnäll. Räcker det inte att vi har nån jävla kvinnoda? Varför ska det gnällas om att kärring är som nå svärord. Bröstcanserdagar & kvinnodar. Det finns faktiskt fruntimmer som slår sina gubbar, men det är det ingen som gnäller om. Det är väl inte mittfel om kärringar får knölar i pattarna! Står dom där & eldar upp flera tusen på grillen. Så jävla klntigt! Så jävla typiskt. Allt gnäll, fan vad less ja blir! Dom vet inte hur man ska behanlas i det här landet. Land & land. Snart finns det väl inte nå land kvar. Bara en jävla gegga. Som mos. Fan, man skulle göra mos av de. Sugen på mos, å nå lagar ja de själv! Jag har bott med morsan, så säg förfan att jag inte är nå gämställd! Kärringar som har röven så full att dom inte ens kan laga mos. Men röven är ju inte full, där får man ju inte peta. & vad händer med ungar om dom inte få ha sin morsa? Det blir ju fel i huve på dom. Men det bryr sej ingen om förän det har gått åt helvete för dom å då kan jag tala om för det här jävla landet att om deras morsor hade jort sitt förbannade jobb så hade inte vi behövt betala så mycke i skatt. Skattepenar som ja betalar varje månad som ja inte får nå för. Visa mig nåt som hjälper mig som skatten går till så inte fan ska ja gnälla, men de kan ingen göra. Sjukvården? Inte fan hjälpte dom morsan när hon låg å dog. Stroppiga jävla brudar som jobbade där. Dom hade inte tid med morsan inte. &så all detta jävla gnäll om lönerna. Om ni inte gör ett bra jobb så ska ni int ha lön! Fatta lågsamt. Dom kan väl träna & va med i porrfilm. Där känar brudarna jävligt bra. & dom är ine full! Det finns brudaR som gillar sex. Men ja vill inte se nåra plattachlen, så träna ordentligt så man vill se då kommer dom att få bra med stålar. Men då blir det väl ett jävla liv på dom där kärringarna med grillen. Förlite kuk har dom fått. Det är väl ingen som vill stoppa in i deras slappfittor! JÄVLA LIV DOM FÖR! Som katter skriker dom å klöser! Som vargar som bara vill jävlas. Bara skadar å inte dödar. Vargjävlar, dom borde utrotas. Fatta alla stålar det kostar bara för att man ska va djurvän & politiskt korsett!
Kör över dom. Jag bryr mig fan inte nå om dom. Men lite utrotning skulle alla må>>>>>>>oj;>>>>>>>>>>>>>ojojojoj>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>;

Nu ramlade det ner en stalaktit.
Så bra.
Så lägligt.

måndag 16 maj 2011

Längtar bortom bergen

Snart är Bleknos med jobb!
Trädan är över & livet återvänder!
Men eftersom de mörka molnen ständigt hänger över den ofärgade skulten så kommer jag härmed att skissa en HinHåle på väggen.
Naturlig storlek, men dock i blyerts...
Tänk om jag har glömt bort hur man gör!?!
Så tråkigt det vore.
Så fas tre.
Bleknos har inte spelat tejater sedan Jesus gick i sandaler.
Arbetslös i tusen dagar har hon långsamt försmäcktat på denna ö.
Senaste gången som vita fasan fick stå i strålkastarljuset så var det som avancerad statist i en Vanhedenfars. Jag rantade runt i korsett, såg inte skillnad på män som hade målat sig med skokräm i ansiktet & tillbringade största delen av akt två i en sovrumsgarderob.
Nu ska jag tydligen leverera versmått & livsåskådliga tankar med trovärdighet & bravur.
Hur ska det gå?
Hurskadetgå?
Egentligen så borde det inte vara så svårt att spela tejater.
Man ska tänka på att tala högt & tydligt så att alla hör.
Man ska inte snubbla på scenografin eller tappa saker så dom går i kras.
Man behöver inte komma på själv vad man ska säga ty det har någon ordkonstnär skrivit ner i rollhäftet.
Det finns en regissör som säger åt en ungefär var man ska gå & stå...
Varför började du med tejater?
Well, a good screw and a free haircut...
Texten ska man lära sig utantill & man ska gärna vara söt.
Sen är man hemma!
Ungrefär så...
Det bästa är att man får klä ut sig!
Det är alltid roligt att klä ut sig.
En annan bonus är att man ibland får hångla! På betald arbetstid! Lyxigt värre...
Eller betalt & betalt... Ibland får man hångla, punkt.
Om en vecka är jag där.
Bland utklädningslådor & blakversfötter.
Jag längtar.
Det är värdens bästa jobb.
En ynnest...

söndag 15 maj 2011

Saker som kan hända

Jag har fått nytt hår.
En liten krans av krusigt hår har växt ut alldeles vid hårfästet.
Som en törnekrona.
Som en gloria.
Hela den bleka kalufsen är ostyrig & bråkig.
Svårkammad & elektrisk.
Om jag vore optimistiskt lagd så hade jag kallat kalufsen för änglahår.
Kanske är det därför som glorian växt ut norr om pannan...?
En gloria mig given för min godhet?
En törnekrans mig given för min strävan?
Ett utslag av hormonell obalans?
Hur som haver så är det mycket mystiskt...

torsdag 12 maj 2011

Glasnost kost

Istället för att ligga på ärten så ska man tydligen inmundiga den.
Eller essansen av den.
Eller elexiret utvunnet från den.
Som säljs i en flaska i en affär som kränger hälsokost.
Hälsokost är lurigt.
Bleknos med fräknar på, har många gånger försökt att anamma hälsokosten.
Det är viktigt att äta bra, för du är vad du äter & din kropp är ditt tempel.
Om så är fallet så är undertecknad en redigt tilltagen klick majonnäs som ligger i nerlagt industriområde väster om citykärnan.
Har under många många år behandlat min kropp som en fritidsgård, i ekonomiskt krank kommun.
Men jag har &så varit slav under nötterfrön&livsviktigaenzymer dvs hälsokost.
Har den nyttiga kosthållningen gett resultat? Har den skilt sig nämnvärt från den slarvkost som jag trycker i mig i dagsläget?
Svaret är nej.
Den största skillnaden är att hälsokosten sällan är god. & man äter den med den ljuvaste av framtidsförhoppning... Inte så mycket att leva i nuet med andra ord...
Men det mest mystiska med hälsokosten är alla pastiller.
Kosttillskott.
Oljor.
Mineraler & metaller som du måste proppa i dig som komplement till nötterfrön&livsviktigaenzymer.
Vitaminer i massor.
Det tar aldrig slut.
Utrensningskurer & detoxer som skall få dig att renas i både kön & hjärta.
Ska du äta c-vitamin, så är det bra om du tar ett järntillskott som gör det enklare för kroppen att ta upp c-vitaminen. Men av järntillskottet så kan du bli dålig i magen & detta neutraliserar man bäst genom att äta magnesium & när du ändå käkar magnesium så har kroppen öppnat upp för att lätt ta till sig ämnen så som zink & kalcium. Blandas med fiskleverolja till trevlig konsistens. Om du endast äter c-vitamin så kan du få förmycket urinsyra i tjocktarmsmeridianen & det vet vi ju alla hur tråkigt det är...
475kr burken, men du investerar i din framtid.
Du kommer att leva i hundrade år! Hurrahurrahurra!
Köp ditt eget naturapotek!
Bleknos med fräknar på vill inte leva i hundrade år.
Hon vill ha meduciner som är trixiga att få till hands. Röda trianglar på hemliga recept. Utdelade med läkarexpertisens fasta, fostrande hand.
Like a spank.
När det gäller naturapoteket så håller jag mig till Litsium.
Det verkar pålitligt.
Ett material som du kan gjuta i...
Tingelingelater tennsoldater.
Litsiumsoldater.
En hel armé....

torsdag 5 maj 2011

Otacksamhet, Herodes. Otacksamhet

Bleknosen är vred & bärare av dålig stämning.
Detta skyller jag helt & hållet på tekniken.
Min datamaskin Herodes har bestämt sig för att ligga i träda.
Långsammare än den nonchalantaste av lokaltrafiker.
Plötsligt så tänkte Herodes att det var dax att bete sig illa & inleda den onödigaste av revolutioner.
Herodes fick jag i gåva av Moder Courage för tre år sedan, eftersom hon hade tröttnat på att den bakåtsträvande dottern fortfarande skrev med fjäderpenna & envisades med att göra bankärenden eye to eye.
En mycket fin gåva.
Hon lärde mig ungrefär vilka knappar det skulle tryckas på & rekomenderade Mahjong när Bleknosen hade tragglat Harpan i sju månader. Hon kom på besök & med öm hand tämjde hon Herodes så att små underverk skedde framför den förvånade dotterns ögon.
Sen har vi haft det fint, jag & datorn.
Lungt & stilla liksom.
Har inte sparat stora dokument. Har inte bränt, kopierat eller laddat ner. Inte tittat på våldsporr eller tjugo säsonger av Slavägarens dotter.
Bara Facebookat, mailat, handlat på Tradera... Lite så.
Ty det är det enda som jag mäktat med, eftersom kommandon av den högre skolan inte gått in i, det så kallade, ljushuvudet.
Är inte denna, enkla tillvaro, drömmen för en liten laptop så säg?
Men nu är det skrik & gråt & tandagnisslan!
Genom ett trollslag så blev Herodes fjorton år & den mest skräckfyllda av puberteter uppdagades.
Som ansvarig för det lilla livet så har jag tagit en stundom debil hänsyn.
Jag har tömt & rensat. Låtit honom vila långt in på förmiddagen, putsat honom varligt med en mjuk trasa, ringt & skällt ut bredbandsleverantören... Har jag inte gjort allt för dig Herodes?
Nej, jag vet inte exakt hur du fungerar. Men i en relation så måste man väl kunna ha vissa hemligheter? Det är inte meningen att vi ska veta allt om varandra.
Som det känns nu så är jag den enda som jobbar på det här förhållandet.
Ibland har jag faktiskt lust att klicka ihjäl dig!
Ja, nu skrev jag det & det är sant. Maran kommer rida mig för min frispråkighet...
Jag bryr mig ju om dig!
Har du fått herpes så måste du tala om det så jag kan hjälpa dig.
Virus kan botas. Vi går till doktorn, det finns hjälp att få...
& nej, Herodes! Jag har ingen iphone! Jag älskar ju dig. Jag vill vara med dig!
Men nu måste du bjuda till lite själv.
Com Hem
Vi börjar om igen!

tisdag 3 maj 2011

Erkännande av självutnämnd litteraturkritiker 3

Nu är den slut!
Clownen Jac.
Aldrig har det tagit bleknos sådana eoner av tid att plöja 300 sidor normalstor text skrivet på modersmål.
Men flitens lampa har dock lyst.
Jag har läst varje dag, i ur & skur, som den tröttaste galärslav.
Inget har fastnat.
Tvungen att börja om.
Gång, pågång, pågång...
Hjalmars ord har runnit av mig som vatten på ett fetare fjäderfä...
Men idag nådde jag slutet!
Nu kommer recentionen: Slarvigt Bergman, slarvigt.
Är denna bok uppdiktad under narkotisk påverkan? Om så är fallet, okej. Men är det en nykter roman så säger jag: Slarv.
Provocerad över att den tog så himlans lång tid att knäcka, men den kommer inom den snaraste av framtider glömmas bort & läggas i loppislådan.
Skallra, clown, skallra.
Dallra, hjärta, dallra.
Eller hur det nu var...
Vem bryr sig?
Inte jag.
Undra vad Gösta Ekman dä sa...?
"Tack Hjalmar... Verkligen...."

fredag 29 april 2011

Eld

I filmer & detektivserier så har alltid gangstrarna zippotändare.
När dom ska bränna upp sin husbil full med tortyredskap & bevis, så inhandlas det bensin, ofta i röd metalldunk. Sendan svättes denna vätska över det som flåbusen vill bli väck.
Mördaren svätter sedan ut en bensinlinje på ca femton till tjugo meter från sitt bål. Där står han en stund & begrundar... Vad är inte så noga.
Bara en liten stund av eftertanke.
Sedan tar han fram sin zippotändare.
Får fyr på den direkt, eftersom han nyligen bytt veke & fyllt på med bränsle.
Sedan släpper han zippotändaren & elden sprider sig snabbt mot utstakat mål.
Själv vänder han ryggen mot eländet & traskar mot nya bus & råkurr.
När han har hunnit en bra bit så exploderar hela faderullan men han rycker inte ens till.
Jag känner ingen med zippotändare. Det kanske är tur...
Tror inte att jag har sett röken av en zippotändare på kanske femton år.
Finns det zippotändare 2011?
Har ett minne av att det någongång på tidigt nittiotal lanseades ett zippotändarhölster. Mustiga män klädde sig i både mobiltelefonhölster & zippotändarhölster. Men detta var ju mycket länge sedan...
Jag skulle vilja träffa någon som fortfarande har zippotändare & fråga lite frågor.
Hur ofta måste man fylla på den?
Finns det reservdelar att tillgå?
Har tändaren någon inskription?
& hur tänker skumraskens nästa gång han skall tända en cigg? "Äsch! Var är min zippotändare? Ja, just jäklarns! Den kastade jag ju. Onödigt..."
Banditer som inte röker, måste dom &så ha en zippotändare?
Det som &så är lite undeligt är att skurken inte är det minsta orolig att det kan ha svätt bensin på hans kläder & händer. Han tar liksom förgivet att han har hällt prydligt & inte löper någon som hels risk att förvandlas till en levande fackla.
Det är kanske det han begrundar när han står av sina dramaturgiskt riktiga sekunder...
Men han tar risken. Varför då?
Ofta har ju inte filmen berättat om den samhällsutstöttes olycka... Kanske han saknar sin syster som försvann under mysti....
Åh, nu blev det mycket!
Nu får det vara färdingfunderat för i afton...

Erkännande av självutnämnd litteraturkritiker 2

Himlans långsamt går det.
Tveksam om jag orkar fullfölja...

onsdag 27 april 2011

Ut ur mitt system

Bleknosen har tassat runt på Intranätet.
Senaste tiden så har undertecknad lagt ner mycket av sin, vid det här laget inte så dyrbara tid, på att kolla bloggar.
Det var spännande.
Skrämmande.
Obegripligt.
"...Mina intressen är självutveckling, mina barn & Odd Molly..."
Käraste bloggdrottning, hur tar sig ditt Odd Molly intresse uttryck?
Är du intresserad av företagets utveckling? Dess börsnotering? Att köpa?
Odd Molly är ju bara plagg.
Kan man vara inresserad av plagg?
Man kan vara intesserad av kläder, design, men att viga sitt specialintresse åt bara ett märke verkar i mina blå en smula begränsande...
"... Oh, en sån intressant söm... "
Ett sådant intressant plagg, låt oss doktorera!
Odd Mollys vårkollektion 10 000 poäng: Den tovade vårkofta som presenterades vid visningen av O Ms kommande kollektion kommer att säljas i tre kulörer, Olivgrön med inslag av Neapels sjärnklara nätter, Granatäpple med terracottabakad Egyptisk jord &.....           TaaaTaTaTaTaaaaaaa! Vi ber burarna om ett svar.
"Jag tror att det kan vara Cirtonparfaitlight...."
Vi har fått ett svar från buren! Hemmamamman tillika bloggdrottningen har svarat Citronparfaitlight! Det är det rätta svaret & nu är vi uppe på 20 000 poängs nivån plus två bonussnurr på textilhjulet!
Fråga A:
Senhösten 2006 lanserade O M en huvudbonad inspirerad av Galapagosöarna... Vilket material tillverkades dessa "mössor" i? Fråga B: Hur många svenska riksdaler betalade O D sina återförsäljare i skåne syd som sommarbonus efter börslanseingen 2005-02-19? TaaaaTaTaTaTaaaaa! Får vi be om erat svar.
"På A svarar jag jerseychiffong & på B vet jag inte för jag är bara intresserad av plagg!"
Förlåt.
Jag måste få detta ut ur mitt system.
Samma mamma hade även lagt upp bilder på sin ettåriga dotters ögoninflammation.
Tack för att du delar.
Min favorit blogg är den som Kissie skriver.
Det är underbar! Jag fattar absolut nada!
Det är en massa glada gubbar & hihin. Foton av konstiga bröst & skojiga kläder. Lite som att titta på Teletubbies...
Om det hade varit konst, så hade jag bugat mig i djup vördnad.
Fuck you Andy liksom...
Bleknosbloggen känns plötsligt lite töntig. Outvecklad & osidosatt...
Jag vill kanske &så ha dagensoutfit bilder & solbrännetips?!?
Jag vill &så lotta ut läppförstoringar till höger & vänster & låta er veta exakt vad min mumsiga frukostsmoothie inehåller.
Men det blir inte så.
Det blir inga bilder.
Det blir ingen bikini.
Inga drinkar eller närbilder på infektioner.
Det blir bara text.
& knappt det...
Det blir blott en tummetott
Eftersom jag är så vansinnigt inresserad av plagg...

tisdag 26 april 2011

Humdrum Feast

Det har varit högtidshelg i vårt avlånga land.
Det har varit firning av Påsk.
På påsk så ska man äta massor med ägg, ty det hör seden till.
Man skall även äta sill & potatis, skinka, köttbullar, lax...
Påminner inte ovanstående specerier om det som serveras under julhelgen?
Eller det som vi, efter smågrodornasnoan, inmundigar på midsommaraftonen?
Sill, potatis & upphottade ägghalvor med en klick majo & räkor vi har pillat på... & lax.
Vid fest & gamman så har vi en stående meny skulle man väl kunna säga...?
Nu undrar jag: Är detta det godaste vi vet?
Jag tänker att det finns massor med annat gott.
Delikatesser som vill smeka din gom.
Färger & smaker från fjärran länder.
Konsistenser som får dig att tänka på sammet & sirap.
Men av någon mystisk anledning så har vi valt just denna smått osannolika kombination av råvaror då det ska slås på stort.
Det finns ju både rätter & buffér som är långt mer smaskiga än just sill&potatisskinkaköttbullarägghalvormedmajo&räkorsomvipillatpå&lax.
Tyffeln, vart tog den vägen?
Skulle man inte kunna variera menyn lite från högtid till högtid?
Om vi ska gå efter den tjocka boken med liten text som vi kallar för vår religion, så skall vi under påsken käka ål & apelsiner.
Länge så har man trott att det naggades lammgryta, ost & bröd vid den sista av afton dinéer. Men vid utförligare forskning så visade sig vara just ål & apelsiner.
Äsch då!
Det låter äckligt. Då är det lika bra att ta till den pålitliga jultalriken...
& all denna must? Julmust, Påskmust, Sommarmust, Törstmust. Musttörst.... Är det den godaste läsken? Enligt min mening så; Nej! & jag är ju en pålitlig källa med tanke på mitt obegränsade sockermissbruk.
Det jag längtar efter är omväxling.
Bara lite & inget farligt.
Vi kan kanske börja med att lägga majon & pilleräkorna på en avocadohalva istället för en ägghalva?
Såsåså...
Lugnt & sakta.
Med små små steg skall vi försiktigt närma oss livsmedel som är goda på riktigt.
Med varsamma händer skall vi kombinera smaker som faktiskt passar ihop.
Vi tar det coolt.
Vi tar det kallt.
Överallt...

måndag 18 april 2011

Finding the Black Lodge

Jag hittade dit.
Jag gick över sly & klippor.
Plötsligt var jag där.
I Nattmansskogen.
Nattman är ett gammalt gediget yrke. På den tiden då vi fortfarande avrättade skumpatrask & anat löst folk, så kallade vi bödeln för just Nattman.
Nattmannen avrättade bovar & slaktade hästar.
Sedan vi slutade med detta barbareri så fick nattmannen andra yrkesuppgifter.
Så som att tömma latriner & gräva ner kadaver.
Nattman, rackare, flåbuse...
Kärt barn har många namn.
Ganska nära prinsesshålan så finns det ett berg. På berget finns det en skog. I den skogen huserade Nattmannen förr om åren.
Bland kalkfyllda kärr & träsk. Bland djurhudar & träck, bodde han i denna enahanda slyskog.
Idag var jag där & hälsade på.
Där finns numera ett riktigt kusligt kolonistugeområde.
Små hittepåruckel.
Byggda av jag vet inte vad.
Containrar som är rostiga & låsta med rejäla bultlås. Stugor med blekta gardiner i fönstren, tittar du noga så ser du att många av fönstren är även försedda med galler.
Arga katter som du inte vill klappa. Deras päls är matt & full med knutar.
Skrotupplag med saker som för längelänge sen kanske hade någon form av funktion. Vindflöjlar som pinglar lockande i vinden.
Hundar som slänger sig mot staketen & vrålar i vredesmod.
Ett hål som någon grävt. Eller är det en fälla? Eller en grav...
Plötsligt gal en tupp. Sen gal tjugo tuppar som bor i det trängsta av härbren.
Postlådor som glömt sin adress. Varför haltar damen framför mig så dant? Bär hon på ett vedträ månne? Varför har mannen med hammaren ena armen i gips? Är det banjoplink jag hör från stugan med igenspikade fönster?
Vem har målat på träden vid kärret? & varför?
Jag går runt i detta allra mest surrealistiska av gökur.
Runt, runt...
Det finns inga stigar i skogen.
På höjden skymtar jag ett duvslag.
Nu blir det bråttom hem.
Solen gassar & bleknosen svettas nattmanssvett på hela ryggen.
Benen rör sig fortfort.
Trycket över bröstet lättar när jag ser motorvägen.
Bilarna kör fortfort.
Men i skogen är the owls not what they seems to be
and they say: Fire walk with me...

söndag 17 april 2011

Barnbegränsning

Lurade av månaden April så skall vi nu börja längta till blomstermånaden Maj!
Vi skall låta vårkänslorna bubbla i kroppen.
Vi skall längta efter kyssar på klippor & skär.
Vi skall sippa rosé vin & maltbryggd ur blå burkar.
Vi skall vara på ett sjuhelvetes gotthumör helt enkelt!
Det som har smolkat min bägare fylld av vitsippor idag är: Barn.
Dom har börjat sälja majblommor.
Plötsligt heter alla barn Damien.
Med små portföljer i långa lämmeltåg kommer dom sättande, dessa framtidens entreprenörer.
Köp, köp, köp en majblomma. Köp av mig. Köp.
Vad får dig att tro, lilla blomsterkrängare, att om jag just nobbat din vän som går trettio cm framför dig, att jag då skulle häpnas så mycket av ditt lilla bedårande barnaväsen att jag köpte en majblomma av dig istället?
Risken är ju inte överhängande, eller hur?
Överallt är dessa små nasare.
Uteserveringar, spårvagnar, inne i matvaruaffären...
Deras hopp om att tjäna storkovan har vänt deras pupiller innåt.
Käken är slapp & led när dom upprepar mantrat "Köp,köp,köp en majblomma. Köp av mig. Köp"
Zombieland.
Det finns &så domsmå förnumstiga, söndercurlade kidsen.
Dom som ger svar på tal.
"Varför inte då?"
"En krans då?"
"Har du inga pengar? Vi följer dig till bankomaten."
"Nej du ljuger. Du har ju ingen majblomma!"
Jag har den på en annan jacka hemma...
"Det tror vi inte på!"
Jo, det är sant.... Varför står jag här & förklarar mig för dig. otäcka lilla flugherre!?!
Gå hem! Lek med lego! Mobba den tjocka! Bygg en borg eller vad ni nu brukar göra! Stå inte här & jiddra med mig. Gå hem!
Jag sålde själv majblommor i min ungdom.
Efter jultidningsfjaskot insåg jag begränsningen med att bo i en skog.
Jag sålde en blomma till pappan.
Jag sålde en blomma till mamman.
Förmodren & förfadren var kapitalister, så till dom sålde jag en krans.
Men ett nej är alltid ett nej, vare sig det gäller våldtäktsmän eller blomsterbarn.

torsdag 14 april 2011

Curriculum vitae

Bleknosen söker jobb.
Det är lite som att ringa till heta linjen.
Det brusar & är ostrukturerat.
Hallå...? Hallå...? Ensamma röster i ett hav av längtan efter svar.
"Nej, tejaterchefen är inte inne."
Kommer tejaterchefen tillbaka? frågar jag då.
"Njaeää... Tejaterchefen har så mycket att göra så tejaterchefen kommer kanske aldrig mer att svara i telefon..."
Tror du att tejaterchefen kan ta emot ett mail? undrar jag påstridigt.
"Njaeäää... Tejaterchefen har ju som sagt väldigt mycket att göra..."
Finns det någon annan med en smula inflytande som jag kan byta några ord med?
"Njaeääää... Det kanske är jag då..."
Ok. Då skriver jag ett mail till dig. Jag är alltså en frilansande tragedienné som suktar efter ett arbete. Vad har du för mailadress?
"Jahaaa... Med då borde du ju tala med tejaterchefen."
Jamenellerhur!!!

 När man söker jobb på detta vis så, efter att har blivit runtskickad & bortkopplad några varv, är det alltid någon som ber dig att skicka ditt uppdaterade CV.
Det gör jag lydigt.
CVt har bild & en pedagogisk uppläggning av text, omöjlig att missförstå.
Cvt sätts sedan i pärmen.
"Vi måste ha ditt uppdaterade CV att sätta i pärmen."
Nu undrar jag: Finns pärmen?
Hur många pärmar finns det?
Vem har tillgång till pärmen?
Vad har den för färg på ryggen?
Ligger den i en monter likt Gustav Vasas bibel? Tummad & silverbeslagsförsedd?
Är den aktualliserad? Eller ligger det små skådespelaretsningar från 1541 däri & väntar på att bli uppmärksammade?
Är det så att när den sönderstressade tejaterchefen har tjugo minuter över, tar ner pärmen från hyllan & kikar nyfiket på vad Bleknosen & dom andra larmaporna har haft för sig dom senaste århundraderna?
Hoppas!
Jag hoppas så att det värker i min vita märg!

fredag 8 april 2011

En enklare uppdatering av tekniken

Bröder & systrar i Sodom & Gomorra!
Jag har förstått att det är lite trixigt att kommentera här i min lilla cyberrymd.
Jag ber om ursäkt för detta.
Har dock inte den allra minsta aning om varför...
Kan trösta er med att det är bänglit även för mig som stolt ärgarinna & matrona.
Ibland säger datamaskinen att jag inte får komma in på bloggen eftersom jag inte har något googelkonto.
Då blir jag vred & trycker på alla tangenter samtidigt!
Efter en stund vinner jag teknikens sympati & blir insläppt på en stilla nåder...
Varför är det ingen som vet.
Vem är det som tar det slutgiltiga beslutet?
Säkert Caligula eller någon annan maktfullkomlig...
Men kommentera gärna om ni orkar & får.
Jag har nämligen lärt mig hur man svarar på kommentarer!
Det tog tid, men nu kan jag.
Jag blir glad för en kommentar. Det är en bekräftelse på min existens.
Då pirrar det så lustigt i mitt hjärta & mellan snövita lår.
Som en enklare orgasm.
Ett leende sprids på hennes torra läppar...

torsdag 7 april 2011

Fotografi fasa

Säg omelett!
Eller inte...
Bleknosen passar mycket dåligt på stillbilder.
När det är levande liv så kan man röra sig, stanna bara så länge man själv vill.
Eller vad man själv håller för, ska kanske tilläggas.
Då kan jag lura dig att mitt hår är tjockt & att jag är smal & smärt om midjan...
Ystert kan jag dra förbi som den sötaste av virvelvindar.
Men gud nåde illutionen om jag råkar stanna upp.
Eller ännu värre- blir fångad på bild.
Då spricker det.
Plötsligt så ser jag hur illa det är. Det som jag tidigare avfärdat som hjärnspöken & komplex, visar sig vara den allra mest kristallklara av sanningar.
Shit pommesfrites!
När det är dax att posera så brukar jag vända mina pupiller innåt & dra mitt ansikte bort från det kolsvarta objektivet.
Detta gör att jag får en mycket märklig min som inte kan tolkas som annat än obehaglig.
Dumt att bli skådespelare när man är kameraskraj.
På tejatern fotograferas det ständigt & jämt!
Bilderna läggs upp på olika internetforum eller delas friskt ut till alla former av presskontakt.
När jag läser tidning i lugn & ro kan jag plörsligt få se mig själv.
Klumpen.
Kameran lägger inte bara på fem kilo, den lägger även lock på självkänslan.
Men jag försöker & tränar.
Smilar & juckar.
Making love med denna tekniska pryl som tar min själ.
& lämnar tillbaka den i ett uruselt skick...

torsdag 31 mars 2011

Clownen jag?

Har du någonsin besökt en sportbar?
Har du tänkt på att i en sportbar så brukar det finnas en enklare liten läshörna.
Några fåtöljer & en bokhylla.
Eventuellt även en öppenspis av den art som man lätt klistrar fast på väggen.
I den ligger en elektriskt brasa från Elgiganten & pyr gemytligt.
Väggarna är mörkt gröna, belysningen dov & fåtöljerna är av tveksam höjd & gjorda i skinn.
Ett kunskapens pulserade sköte som visat att litteratur & sportutövning går hand i hand som ståta vänner.
Den allra finaste av tankar...
Beställ in en stor öl med jobbigt namn, ställ den på det medföljande, omständliga glasunderlägget i redig hårdpapp & låt din blick smeka längs bokhyllans kuriositeter...
Det dröjer inte länge förän du ser den.
Clownen jac.
Röd rygg, vit text.
Hjalmars avskedsroman tillägnad Gösta Ekman d ä.
Har du läst den?
Det har inte jag.
Den finns överallt.
Där böcker är, där bor Clownen jac.
Anikvariat, loppmarknader, hemma hos vänner & bekanta.
Röd rygg, vit text.
Överallt.
Nu undrar jag: Är det dax att läsa Clownen jac?
Ägna några timmar i det, tillsynes, händelselösa livet åt att faktiskt plöja denna roman som följer mig som en hittehund i hasorna?
Jag gillar Hjalmar Bergman. Har läst honom tidigare. Borde alltså...
Men ofta så träffar man på denna clown i realådor. Böcker bortvräkes. Där brukar den finnas.
Då har jag tänkt att den säkert inte är så bra, men det kan ju vara så att alla redan har ett exemplar & att reakorgsfyndet blir en chans för blodfattiga nosar att inträda i denna sagovärld som man i huse redan är invigda i...
Eftersom röd rygg, vit text har hängt med sedan mina tidiga barnaår så har jag haft tid att tänka.
Skapat en egen handling.
Att den typ handlar om en manlig aktör som blir övergiven av sin kvinna, övergiven av sin mor, törstar efter manliga förebilder. Han gör sitt jobb på scenen med bravur, Ler & kråmar sig i strålkastarens sken. Men hans själ fylls av svärta för att ingen ser honom  för den han verkligen är. En ledsen clown. Han sminkar av sig, får scenskräck, dricker för mycket. Allt för att döva sin sorg. Han heter Jac.
Om det är så, då behöver jag ju inte läsa den.
Så hjälp mig, kära Bullen.
Ska jag eller ska jag inte?
Läsa alltså.
Ack. denna ambivalens...

För övrigt så är jag trött på lustigkurrar som avslutar sin mediatid med att (gärna på göteborska) säga: "Va fan, jag är ju bara en ledsen clown."
Ja, vem är inte det?
Innerst inne är vi väl alla folkpartister?
Eller...?

Saker jag vunnit vid dragning av lott

1 st bastutermometer

fredag 25 mars 2011

The wihte flu

Bleknosen får inte komma ut & leka för hon är sjuk.
Hon har katarren
Soten
Rötan har intagit hennes bleka lekamen.
Den här gången låtsas hon inte.
Sjukdomen är alldeles på riktigt.
Då får man vackert stanna inne & knapra Strepsils.
Då önskar man att man låtsades, att man bara var lite lat för dagen. Ville ligga i sängen & läsa bok. Hetsäta Emser...
Men då slog influensan sina vassa klor runt sjukbädden & blåste lungorna fulla av hosta & vitnosen full med snor.
Ni som lider av inbillningsjuka kommer nog att känna igen mitt kommande påstående.
När vi hypokondriker blir sjuka på riktigt så ser vi det som en skymf.
Ett personligt påhopp & ett för självkänslan påtagligt nederlag.
Jag känner ju efter dagarna i ända!
Googlar symptom & sitter glatt av sju-åtta timmar på valfri akutmottagning bara för att expertisen skall döma mig kärnfrisk.
Eftersom jag så tydligt känner symtom när jag är kry som en nörkärna, så chockas jag svårt naturligtvis, när jag får känna på riktig sjukdom.
Det är ju jättehemskt att vara sjuk!
Ta bort det, ta bort det, ta bort det!
Bort, fördömda fläck! Bort, säger jag!
Det brukar sägas att karlar blir så ömkliga när dom blir förkylda.
Hihihi, säger deras rättrådiga fruntimmer.
"Nu är Gösta förkyld & då blir han så jobbig. Ynklig & dan. Kräver uppassning & sympati dagarna i ända... Vi kvinnor vi tar minsan ingen notis om en liten vardagskrämpa. Vi biter ihop. Herregud, vi föder ju barn! Oss rår inget på!"
Detta gäller då inte mig.
Jag är Gösta.
Jag vill inte föda barn.
Jag vill inte vara förkyld & jag kräver empati & pass upp!
Detta kan på feberns högsta toppar få mig att känna mig som en mycket dålig kvinna.
En Strepsilsköka.
Under min sjukdomstid, som om några timmar går in på sitt tredje dygn, har jag förutom min krämpa, lidigt av en mycket svår tristess.
Näst intill total uttorkning på det stimulanta planet.
Ingen vill tex tala i telefon, för folk har tydligen jobb som dom vistas på i tid & otid.
Ingen vill laga kyckligsoppa att bjuda mig på.
Ingen vill höra om mina allt intessantare iaktagelser om exakt vad sjukdomen gör med min enkla anatomi.
Ingen vill komma hit & frejdigt dela med sig av sina mirakeldroger som köptes på medicininrättning i, låt oss säga, Spanien.
& en våt, sval handuk av egyptisk bomull på min blossande panna är tydligen inte att tänka på...
I och försig så grät jag så hjärteskärande så Sugar Daddy kom hit med nässpray. Han hade gjort ett munskydd av sin halsduk. Stannade i trapphuset, hystade in nässprayen, vrålade "Vi hörs!" & gav sig sedan iväg med en som fart som var imponerade med tanke på den höga åldern.
Själv grät jag ännu mer.
Spetälsk & oönskad.
Pestig & kolerisk.
Men eftersom det är så satans tråkigt att hasa omkring & uteliggarhosta, eftersom det inte är någon som bryr sig om mitt armod, så antar jag att jag imorgon kommer att vara frisk.
Åderlåten & oförlåten.
Då ska jag på den tillfrisknades nykränkta vis gå ut på gator & torg & utkräva min hämd.
Tro mig, jag kommer inte att nysa i armvecket...

Ps. Hetsät inte Strepsil. Bara gör det inte. Ds.

måndag 21 mars 2011

Cardamom vs Cinnamon

Kardemumman har alltid fått spela andra violin.
I Asien så kallas den för "Drottningen av kryddor".
Här i norr har den tur om vi hystar ner en näve vid fikabrödsbaket.
Det bakas ju mest kanelbullar dock.
Ständigt denna kanel.
Varför kanelen är så klassisk i vårat bakande, tror jag beror på att den har hela julhögtiden i ryggen. Detta förhatliga mys då vi skovlar i oss både det ena & andra med kanel på.
Det vi inte tänker på är att Kanelen är intet utan sin vapendragare det vita sockret.
Kardemumman däremot är en ensamseglare...
Kanelen är klassisk men komersiell. Kaneldoft på ljus, kondomer, doftgranar.
Det håller sig Kardemumman för fin för.
Denna örtartade perenn måste hålla näsan högt pga sin ständiga silverplats.
Jag önskar mig en french cologne med kardemumma odör. Då skulle jag dofta som ett exotiskt bageri & alla skulle vilja lägga näsan bakom mitt öra & tala lågmält med den hungriga rösten... Så trevligt det skulle bli...
Jag känner igen mig i Kardemumman.
Andra violin.
Just som man tror att man ska få skaka hand med dirigenten, så kommer Kanelen rusande & sätter en välriktad armbåge i den mjuka kardemummamagen.
Det spelar ingen roll om man är godare & bättre än Kanelen.
Kanelen är en vana & har en högtid i ryggen.
Sådant rår man inte på.
Jag få gå omkring här & hålla en låg profil & lukta mumma.
Det var väl summan av det hela...?

Ps. Kanel kan skada din lever. Tänk på kumarinet nästa gång du castar, eller är på den... Kanelen alltså...
Ds

söndag 20 mars 2011

Om

Om jag hade varit man så hade jag sett ut som Christer Sandelin.
Det är en svindlande tanke.
Hoppas att jag inte hade ingett samma kymiga känsla som Christer slår an hos tex mig.
Men jag hade nog skitit i det eftersom jag skulle vara med i ett band då.
Det är sådana saker som man kan skita i om man är med i ett band,
sekt,
förening,
eller lynchmobb.
Men när solokarriären hägrar, då fryser man till is...
"Vi talar inte samma språk, jag måste ge mig av."
Som Christer själv skulle ha sagt.

onsdag 16 mars 2011

Involuntary porn

På grund av denna bloggs oanständiga namn så har den länkats till diverse porrsidor.
Döm om aftonanistens förvåning & besvikelse när det endast ventileras bittra tankar om svamplockning & missförstådda dvärgar.
Nåja, jag har en publik & den ska tillfredställas om ej oralt så ordagrant...
Därför skall det nu handla om sexualitet.
Sanningen ska sägas att jag inte vet så mycket om sex som jag borde.
Men i min oskuldsvita skrud ska jag härmed göra ett försök.
Sex är bra.
Den sexuella drivkraften är lika stark för båda könen. Bara det att den ena är mer accepterad än den andra.
På alla inblandades vilkor så är det mycket lite inom det sexuella som är onormalt.
Det sexuella spelet mellan oss arma individer är livsnyttigt.
Sådär ja! Med dessa fördomsfria rader så vill jag understryka just undertecknads: Fördomsfrihet!
(Skuld & skam får vi nog av genom livet så vi skippar detta just nu...)
Men en sak som har förbryllat mig är detta med rollspel.

"Kära valfrikvällstidningssöndagsbilaga. Vi är ett par med ett äktenskap långt som ett vinterkrig bakom oss. Nu känns det som om vi har förlorat vår glöd. Hur ska vi hitta tillbaka til passionen? Undrar Gifta från, låt oss säga, Falkenberg."

"Kära Falkenbergspar. Det är helt normalt att tröttna. Det ni kan prova är erotiska underkläder, smek varandra med tex en fjäder eller pröva ett spännande rollspel.
Lycka till era gamla galoscher önskar sexolog med egen spalt."

Då undrar jag: Vad är ett spännande rollspel?
Eftersom jag är utbildad inom dramatik, där både de akademiska poängen & studielånen är höga & välförtjänta, så vet jag ju hur svårt det är att improvisera utan att sitiuationen går i stå.
Vilken sitiuation ger en högdramatisk konflikt som det kan byggas vidare på, i åtminstonde tio minuter innan dialogen blir krystad?
Ska man skriva ner det innan?
Vem castar?
Vi vet ju hur det ska utvecklas & hur slutscenen bör te sig, men rollerna? Hur många är vi? Kan man dubblera vissa roller? Använder vi oss av mask & kostym? Är det ok att bara byta hatt eller blir det otrovärdigt? Har vi genus tänkande? Vem ska spela Påskharen & vem ska spela Tågkonduktören? Kan vi se varandra i ögonen efteråt?
Det är så många frågor...
Jag är ju tillexempel van att få lön när jag byter gestalt, men då är det ju lätt att i sexuella samanhang bli kallad något helt annat än bara rollspelsdeltagare...
Ja, jag bara undrar.
Ska det vara så?
Vilken roll fick jag?

tisdag 15 mars 2011

Den åttonde dvärgen

Man tror att dom bara är sju.
Att dom lever i sus & dus.
Att huset är välstädat & att gruvans damm inte lägger sig som rethosta över deras små flimmerhår.
Det är väl sant till viss del...
Men långt inne i dessa små tappra hjärtan bankar en saknad efter den bror ingen ens nämner vid namn...
Sorger.
Han som valde att lämna.
Alla sju bröder har samma mamma.
Papporna vet vi inget om, för dom försvann så som pappor brukar.
Den kortväxta modern var öm & mjäll & döpte sina små efter deras utstuderade karaktärsdrag.
När Sorger föddes så var han ingen alls. Knappt ett barn...
Han varken grät eller skrek eller nös.
Bara satt där & var tom...
"Han kan heta Tomer! Eller Tyster!" hojtade hans bröder ivrigt.
Bröderna var en munter skara helt tillfreds med sina tillkortakommanden & brist på höjd.
Så var det denhär åttonde då.
Han liksom hällde smolk i familjens bägare så som obegripliga personligheter omedvetet kan göra.
"Sätt ut honom till vargarna!" föreslog bröderna tillsist.
Sagt & gjort!
Korg med trevlig filt & stört barn fraktades antal mil från det trygga hemmets sköte.
Ingen tänkte mer på det. 
Lekarna blev roligare, sysslorna blev angenämare. Bröderna sjöng & dansade & spelade muntert på orgeln i vardagsrummet.
Många år senare, då modern gått till de sälla jaktmarkerna & de sju bröderna av en slump skaffat sig en hushållerska av kunglig börd, så knackade det på stugans dörr.
Där stod en mycket liten man.
Hans läppar var röda som rosor.
Hans hår ljust som ale & hans hy var vit som snö.
"Hälsa min familj att jag nu bär ett namn".
Hushållerskan vekade vimsig & en smula nervös.
"Mitt nanm är Sorger"
Hushållerskan drog i korsettlivet & blev illa tillmods av den lille mannens stirrande ögon.
"Min bästa vän var ett vildsvin vars hjärta nu är utskuret. Han räddade mig från vargarna när jag behövde det mest. Nu är hans hjärta utskuret & lagt i en ask så att du ska få leva. Jag dömer dig inte ty du har strider kvar att utkämpa. Men jag är tom & ledsen- därför kommer aldrig Disney att teckna mig. Säg mina bröder att jag heter Sorger, be dom sedan att glömma mig."
Vankelmodigt traskade den lilla mannen tillbaka i skogen.
Han- som hade älskat ett svin.
Hushållerskan glömde rätt omgående vad han sagt & koncentrerade sig på att köpa genmanipulerade äpplen av en kvinna med oroväckande välvårdade naglar...
Snipp snapp snut
så var sagan slut

torsdag 10 mars 2011

My sister of mercy

Min syster är mellanbarn.
Hon är vårat lackmuspapper, dömd till att medla.
Mellanbarn skall enligt den nedskrivna psykologin användas till detta.
Som en fredsbevarandestyrka.
Som en jourhavande medmänniska.
Senast idag brukade undertecknad denna tjänst som vi tillskrivigt SysterSnäll.
Jag har fått en pläd av min syster.
Den är gjord av ett långhårigt får. Päls lika vit & lockig som bleknosens eget hår. På baksidan har systern målat sirliga guldornament. Pläden är det vackraste jag äger & om man ligger lättklädd & dåsig på detta lilla moln så känner man sig 1000000 dollar.
Hon kan sånt systra mi.
Sy.
I alla former av material.
Hon kan även allt om datamaskiner, filmbranchen, isolera gamla hus, meka med motordrivna fordon, elda med pellets, laga mat, ha hund & funktionerande rellationer... En himlans massa kan hon.
När hon gifte sig var det Hawaiitema.
Vi är väldigt olika Systern & Bleknosen.
Bleknosen är tex väldigt vit, medans Systen är väldigt färgglad.
Ihop med den LillaBroren skulle nog deras tatuerade hud räcka till en enklare vikvägg att dela av större rumsutrymme med. Tjusigt ljussatt givetvis...
Jag är glad att hon orkar med sin familj.
Att hon orkar med mig.
My sister of mercy she are not departed or gone
She waits for me when I thought I just can´t go on
She brought me her comfort
and later she brought me this song...

onsdag 9 mars 2011

Nudas Veritas

Skäms!
Nu har hon levt över sina tillgångar!
Nu är det slut på klöver & sötebrödsdagarna endast ett minne kantat av ädelmetall.
Har tidigare i mitt liv trott att jag har varit fattig & arm. Men inom en gräns. Det har aldrig varit såhär illa...
Nu är det slut.
Pix, grus & flis, allt är borta.
Den uppblåsbara, barskrapade Barbaran!
Det oranga kuvertet kom som den tredje solen i denna b-film. Det var ingen trevlig recention på Bleknosens obetalda karriär.
Mina fantastiska vänner har bjudigt mig på ditt & datt, men ingen kan älska en snyltare i längden.
Familjen är redan utmjölkad & det har tom brutits kontakt på sina håll...
Att leva under förmyndare. Att inte klara sig själv.
Det fanns en tid för längesedan då Bleknosen var begåvad med både midja & sparkonto. Det bådade gott helt enkelt.
Åh, som jag längtar tillbaka!
Vad gör man nu?
Måste hushålla mig.
Måste förvalta.
Nunc est bibendum.

fredag 4 mars 2011

The part you throw away

Jag ska slänga hela världen lilla mamma.
Inget tillfredställer mig så som en rejäl utrensning.
När Mr Ågren vilat på min arm & Maran ridigt mig trött, så slänger jag gärna en pinal eller två.
Ett angänämt lugn lägger sig över mitt bleka väsen när jag med en revoltörs espri knosat ner onödig kuriosa i en, för ändamålet angiven plastpåse.
Knytit ihop dess sköra plashinna runt mitt avfall & burit ut till, för ändamålet avsedd avskäpningsplats.
Saker som fick möta den sälla jaktmarken idag fredag:
3 st trasiga galgar
1 st trasiga solglasögon
1 st dansk kräm
1 st dansk olja
1 st vissnad rosbukett
500000 utskick från postkodmiljonärshelvetet
1 par förkrympta vantar
6 st söndertvättade strumpbyxor
1 st påse grönt nyttigt the
3 st oanvänbara kulspetspennor
2 st oanvänbara tuchpennor
1 st bh kupstorlek c
Samt diverse lektyr i form av dagstidningar av alla de slag.
Det var härligt!
Som en liten fest här på höjden.
Men eftersom undetecknad har ett osunt förhållande till allt, så vill jag givetvis slänga mer!
Nu sitter jag på mina händer & gnisslar.
Vill slänga allt.
Slänga av oket från snövit axel.
Sy ihop mig själv med små,små, nitiska kaststygn.
That is the part I throw away

torsdag 3 mars 2011

Blue velvet

Om du trycker dina handflator hårt, hårt mot ögonen så uppstår olika färger & mönster.
Jag har haft samma färger hela mitt liv.
Har alltid fått lika ont i ögonen vid tryck.
Men häromdan upptäckte jag nya, djupt mörkblå sammetsprickar som vimmlade förbi synfältet vid denna ganska så svårbegripliga hobby.
Givetvis är jag nu nyfiken på om det kommer fler färger.
Regnbågar & påfågelprakt.
Annars så har färgskalan hållit sig innom det brunorganga spektrat.
Färger som inte säger så mycket vare sig till mig eller om mig.
Har alla samma färger & mönster?
Jag vill veta.
Låt mig långsamt & mjukt pressa dina ögonlober för ett ögonblick.
Viska till mig vad du ser.
Ska vi säga så?

söndag 20 februari 2011

... & demoner

Ååååååååå!
Idag var det en underbar Söndag. Linus & Liam sov ända till halv nio, & lilltjejen kom intultande för mammasov kl halv sju. Grabbarna lyckades hålla sams & vi lagade en riktig helgfukost tillsammans. "Mamma, får jag hälla upp juice själv?", frågade Olivia. Plötsligt ser jag hur stor hon har blivit. Tänk vad småbarnsåren går fort, trots att när man står där med blöjbyten &ammning, tror att det aldrig ska ta slut:) Ibland önskar jag att ungarna var små igen & att man fick njuta av deras bebisdoft. Men nu minsann är det två små herrar som klarar sig själva:( Tur att lilltjejen fortfarande tycker om att gosa & mysa. Efter frukost blev det långpromenad. Liam & Linus tyckte att det var spännande att promenera vid vattnet & jag hade kommit ihåg att packa ner skorpor så det blev några smulor till dom hungriga fåglarna. Vi tog med vagnen även fast Olivia går duktigt själv. Men hon blir fort trött & det är inte alltid så lätt att hålla storebrödernas tempo... Clementiner hade vi också med oss. Tyvärr så glömde jag servetter. Så nu är mina nya jeans fulla med kladdiga fläckar. Det gjorde inget, eftersom vi hade så otroligt mysigt & roligt. Killarna fick hjälp av lilltjejen att rita en hopphage, så även mamman fick några lediga minuter i solgasset:) Väl hemma så var det dax för film. När Liam fyllde år så fick han en film av Jockes föräldrar. Det har han sparat fast vi har läst baksidestexterna varje kväll. Men nu var det dax. Jag tog värdens gulligaste kort när alla tre är nerbäddade under fleeacefilten. Efter film & gos så var det dax att packa pappaväskorna. Lite sorgligt känns det allt att se sina underbara ungar lägga ner saker i väskorna. Tre hela dagar ska dom vara hos Joacim. Det känns som en evighet. Men samtidigt är jag lite spänd & förväntansfull. På tisdag kväll ska jag äta middad med Peter!!!!!! Det känns pirrigt & nervöst & det var ju så många år sedan som jag var ute i "svängen". Här om dagen så frågade jag Titti "Men tänk om jag har glömt bort hur man gör?". Då skrattade hon jättemycket & sa att det var som att lära sig cykla! Hon är så rolig! En annan av Tittis historier: Vet du vad det är för likhet mellan män & toaletter? Antingen är dom upptagna eller fulla med skit!:)Gud, vilket stöd hon har varit för mig. Särskilt efter separationen. När jag inte fick på mig mina döfina, jättedyra mockaboots för att jag hade säkert 20 gravidkilon kvar att gå ner, så tog Titti bootsen till skomakaren som sydde i en resår! Bästa hon! Titti är nästan mer uppspelt över dejten med Peter än vad jag är. Jag är bara nervös. Håret känns risigt & har inte blivigt lika fylligt som innan ammningen. Jag har alltid haft fin figur, men tre barn har satt sina spår på mage & höfter. Man är ju inte tjugo längre. Tack gode gud för att det är modernt med tunika:) Jag har ingen aning om vad han har tänkt sig, eller vilken restaurang vi ska på, jag vill bara inte vara för uppklädd... Men lite mascara & rouge åker nog på:)  Jag hoppas så att det blir lyckat! Det blir det nog för jag känner mig så trygg med Peter. Det är skönt att han också har barn & är separerad. Jag tror att han är en jättefin pappa. Trygg & lugn. Ibland så måste jag dra efter andan när jag tänker på hur busig han är i håret. Mmmmm, mörkbruna lockar. Alldels lagom ofixat sådär... Hela han är så fin. Men det måste verkligen vara på "riktigt" för att jag ska våga mig in i en rellation. Kanske är det på riktigt mellan Peter & mig? Egentilgen vet jag inte så mycket om honom. Vad har han till exempel för förhållande till sitt ex? Skulle han vara redo & satsa helhjärtat och starta en ny familj? Å, nu rusar jag iväg igen. Måste ta en sak i taget. Men man är ju alltid orolig om man ska släppa in någon ny i min & ungarnas trygga tillvaro. Då måste det ju fa-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Note to myself: Håll dig till angiven dosering.