Letter from heaven

Jag ville ju bara ha en brevvän.
Jag var ju blott ett barn.
Min, lätt desperata, kontaktsökande brevvänsannons kom aldrig med i Kamratposten.
Jag fick aldrig färgglada kuvert prydda med kaniner, ritade med hoppfull barnahand, hemskickade till min brevlåda.
Det var min högsta önskan.
Att få skriva brev till en främling.
En främling som skulle rucka min inrutade tillvaro i dess grundvallar & inget skulle bli sig likt igen.
En vän.
En bundsförvant som skulle lära känna mig på rätt sätt.
Det sätt jag valde att framställa mig själv på.
I den lilla, lilla byn där min lilla, lilla skola låg, gick jag i en liten, liten klass & denna lilla, lilla klass skulle få brevväxla med en klass som gick i en större, större skola inne i staden.
Äntligen skulle min nya vän komma som ett brev på posten!
Vi fick våra nya vänner utdelade på ett hårt men rättvist, könsnormativt vis.
Nu var det dax att börja pennfajtas!
Jag fick mig Helena tilldels.
Ååååååååååh!
Helena verkade toppen!
Bäst att slå henne med häpnad! Tänkte min ej färdigutvecklade hjärna.
"Ciao Helena!
Jag är en sprallig tjej på 10 balla jordsnurr & jag tycker att det ska bli häftigt att ha dej som brevvän. Jag heter Bleknos, men egentligen heter jag Esmeralda. Du kan kalla mej för Esmeralda. Eller Titti. Dom i mitt gäng kallar mig för Titti. Eller Madonna. Jag älskar Madonna. Vi är jättejätte lika. Alla i mitt gäng säger att jag är jättelik Madonna. Mina intressen är jazzdans, killar & göra helt sjukt häftiga grejor. Du kanske undrar hur jag ser ut? Kan inte skicka nåt kort för alla mina kort har tagit slut för det är jättemånga som vill ha kort på mig. Men jag ser ut som Madonna. Jag har en kille som heter Tony. Han brorsa är med i filmen "Salsa, den förbjudna dansen." Dom är jätte lika. Har du sett den? Såååå bra  film. Han bor i Sundsvall. Helt sjukt gullig! Har du kysst någon? Jag & Tony kysser varann hela tiden. Annars då? Här är det sjukt tråkigt- men jag ska flytta snart. Måste in till stan för jag ska verkligen satsa på jazzdansen. Det ska bli sjukt kul. Du kan komma & titta när jag har uppvisning. Ska kaske mima till en jättehäftig låt. Coolt va? Efter kan vi ju hänga i Shopping. Det är sjukt kul & tufft att bara hänga i Shopping. Är det nåt du undrar så kan du ringa mig. Snälla, ring mig så kaN VI SNACKA. Hoppas att du skriver snart. Riktigt snart. Ett långt brev. Snälla,ett riktigt långt & häftigt brev! Kramiz/Esmeralda."
Sedan tecknade jag en kanin.
Med fluffig päls & enorma ögon.
Sedan skrev jag med tuffa bokstäver "Boy Toy" som om det inte var nog med pynt...
Ni förstår vart åt det barkar..
Helena svarade aldrig.
Alla andra fick trevliga svar på sina sansade brev.
Men Helena drog sig ur den saga som skulle bli våran.
Jag förstår dig Helena.
Jag var djupt störd i min ungdom. Men jag har fått hjälp. Det blir bättre. Långsamt blir det bättre...
Dock vägrade jag inse mitt nederlag.
Jag fortsatte att skriva till Helena.
Inte ett ord var sant.
Mina klasskamrater ställde mig mot väggen & frågade vad fan det var frågan om, eftersom jag oavbrutet talade om Helena & hur sjukt kul vi brukade ha.
Då drog jag till med att Helena hade flyttat & skickade sina brev direkt hem till mig.
Detta var ju lätt att kolla.
Då drog jag till med att det var en annan Helena som jag brevväxlade med. En Helena som ingen kände & som bodde i Sundsvall.
Så det så!
En av mina sämre löngner skall erkännas.
Sedan dröjde det två år innan jag skrev  brev igen.
Då hette mottagaren Rehabilito & bodde på Filippinerna.
Han var 27 år & ville gifta sig.
Ja, jag säger då det...
Damn, this good looks!

Likgiltighetens lov

Katastrofen kommer!
Jaha.
Det lantliga levendet har utvecklat en likgiltighet i min bleka lekamen.
Som skogens fas tre.
Det som händer är att man ger upp.
Orkar inte skydda mig mot varken sol eller myggor.
Orkar inte hålla andan när jag går in på det förhatliga utedasset. Bara konstaterar kallt att det är vidrigt.
Har ätit saker som jag för en månad sedan aldrig skulle bevärdigat med ett ögonkast.
Kåldolmar.
Har på mig kläder som inte alls är rena.
Tappat bort min deodorant.
Nikotingula fingrar & okammat hår.
Man vänjer sig.
Totalt avkönad & avsaknad på hänryckelse.
En nunna med myskostymsdok.
En normad utan resa.
Ett folk utan by.
Jaha.
Undrar vad fas fyra ger för effekt...

Fotografi fasa part 2

Den ensemblen som, jag för tillfället har den ynnest att arbeta med, är till sin summa av sin kardemumma sjukt snygg!
Alla är liksom överjordiskt fagra.
Långa, slanka & muskulösa.
&så är det då undertecknad...
Som är alldeles imponerad & bedårad av dom.
Idag hade vi fotogenomdrag.
Den själaätande kameralinsen var all over Bleknos.
Jag tänkte att jag skulle spela snabbt så fotografen inte hann med. Den planen fungerade dåligt. Jag tänkte att jag skulle stå bakom skåpluckor & dörrar så att han inte hittade mig. Den planen fungerade dåligt. Jag kom in i min babyrosa myskostym för att låtsas äta sill. Då slutade han fotografera, ty denna förväxta "Little pony" blev honom övermäktig.
Då tog jag plötsligt mycket illa vid mig.
Som att galoschen inte riktigt passasde.
Men sen när Moby kröp omkring & gråtsnorade med gummiguttastövlar, då var han med på dom berömda noterna igen.
Nu på aftonen, när natten sveper sin täta bindel runt dagens medlidsamma öga, så fick jag några timmar över till avancerat navelskåderi.
Den slutsats om jag nu dragit är: Dessa bilder får icke visas!!!
Dom måste bort & väck & falla i evig glömska!
Jag vet att dom kommer att publiceras i tex programbladet. Jag vet &så att min lama protest inte kommer att stoppa denna trycksak. Jag vet att även att jag förmodligen inte kommer att protestera alls eftersom min värsta mardröm är att vara till besvär.
Jag vet att jag kommer att undvika detta programblad så som den tillnyktrade undviker hamnkvarteren en sen Aprilnatt.
Men jag har en lösning.
Det finns finfina bilder på dom andra!
Vi sätter dom i bladet & låter Bleknosen förbli i obeständighet.
Så att det inte blir så svart på vitt menar jag.
Så att jag fortfarande kan leva på hoppet.
Så att jag kan uppleva förställningen inifrån & ut...
Eller så måste jag helt enkelt bryta mig in hos intet ont anande fotograf i Kristianstadtrakten & riva filmrullen ur dyrkameran.
Fast man kanske inte har filmrulle nu för tiden.
Man kanske har ett litet chip inopererat i nacken, som miljoners bilder kan lagras på.
Teknikens under.
Ensamma stunder.
Bilder, minnen sparade i någons nacke.
Kanske istället för själ...

Uppdatering från Hades

Jag kan inte svara på dina fina kommentarer.
Ty satan har slagit split i datamaskinen.
Måste eventuellt gå & lägga mig i havet igen.
Förlåt.

And all the world is green

Nu har alla åkt.
Kvar i Dungens stugby är Bleknos.
Här sitter jag som ett litet trivselkilo & förfasas över naturen.
Floran.
Faunan.
Fasan.
Det finns en myriad av insekter i skogen.
Många är långa & svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.
Det som de små gynnarna har gemensamt är att, när Blek af Nosen gjorde sin storstilade entré i denna enahanda tallskog, så väcktes det en enorm nyfikenhet inom insektsskået.
"Mystisk flicka." Tänkte dom. "Undrar om hon är giftig..."
Sedan gjorde fäna gemensam sak av att smaka på utbölingen.
Sagt & gjort.
Med klor & gaddar, käkar & gift, sög dom hennes blod & enades i att detta var ett prima blod som skulle ätas så ofta man kom åt.
Blod vill ha blod.
Det inekterna inte vet är att om man biter & sliter i bleknoskött, så blir det inflamerat & allergiskt.
Det kan ju &så vara så att insekterna har god information ang detta faktum, men väljer att ge blanka faen i det.
För utom denna bettinstalation som går i färgen svullet blodrött, så är Blek af Nosen skapad som så att vid minsta tryck mot hennes hud så uppkommer ett blåmärke.
Ibland så räcker det med en arg blick för att märke skall uppstå.
Blåmärkenas palett är oändlig.
Blått, violett, svart, brunt, orange, grönt med inslag av ockra & bristningar.
På landet får man blåmärken.
När man repeterar tejater får man blåmärken.
Bett & blåmärken.
Släng dit några rispor efter cykelpedaler, eller att man råkat trava in i en gran, så får vi nu hela den bleka anatomins färgskala.
Regnbågsryslig.
Som om man smält små My little pony hästar & hällt ut över hela sin lekamen.
Förglöm ej ansiktsfärgen av fräknar & bonnbränna av grisrosa.
Här går jag nu runt i mitt kulörspektra.
Idag har jag hängt tvätt & gråtit en smula.
Annars är allt som vanligt...

Fick feeling

Dagen börjar med att jag fick feeling.
Med en sällan skådad espri skrev jag ett blogginlägg om konst.
Det blev så jävla bra.
I textmassa lång som ett vinterkrig, briljerade min skarpa hjärna. Virituost lade jag fram teorier. Hänvisade till referat som jag inte visste att jag kunde.
& språket, mina vänner, språket!
Jag var ta mig tusan kompetentare än hela svenska akademiens ordlista.
Sen tryckte jag på "publicera inlägg".
Då försvann allt.
Omöjigt att återfinna i detta hål, vid namn kallat Internet.
Hjärnblödning infann sig på minuten.
Då lade jag mig i havet.
Det var kallt.
På stranden får jag inte vara naken. Då inkräktar jag på andra människors personliga utrymme. Dom vill inte ha Moby Dick i narurligt tillstånd. Dom vill tvinga in Moby i ovärdiga småbyxor i syntetmaterial. Detta gör att Moby känner sig trängd & inte vill bada.
Men ska det som måste ske.
På med förnedrings kostymen & ut i böljan den blå.
På stranden får man inte vara naken. På stranden får man inte ha hund. Man får bara sitta stilla & äta mariekex & njuta av det marina melanomet.
Doggy style.
Nu är jag hemma & torkar håret.
Skriver ett inlägg som inehåller både svärord & sexuella anspeglingar.
Det var inte menat så.
Jag önskar verkligen att du kunde få läsa mitt inlägg om konst.
Det var bra.
Förlåt.
Fuck me!
I´m art!