Fåfängans fyrverkeri figurin

Dom blanka får mig att rysa.
Svåra att limma ihop & en sådan egenkär, mallig yta.
Barnen får, även dom, min strupe att kväljas av förutfattade meningar om tomtebolycka & tacoaftnar.
En enstaka gör ingen prynadsprakt.
För många tyder på foliehatt.
Nej, tacka vet jag dom matta.
Dom dansar bättre till mitt oystra temprament.
Kanske ett öra lossnade i tex en flyttkartong mellan önskvärda boenden.
Kanske armen slogs av i ett passionerat gräl mellan älskande.
Kanske huvudet lossnade som sig bör i julkrubbor & annan figurativ keramik.
Färgerna är ofta icket & kan liknas vid äggskal eller requiemnyans på himlavalvet.
Nu står dom likt en kamouflerad armé & stirrar på min sängplats i mörkhörnan.
Det enda som blänker är min hatt som har tre kanter.
Tre kanter har min hatt.
Det enda som bultar är mitt direkta motvilja mot minimalism & med, aningens moderat ton, habegär.
Om man anstränger sig så kan man känna en doft av Karlssons klister.
Men så svag så att den inte leder till några vidare karusellfärder i pallets ambulerande nöjesinrättning med tillhörande glömska & tingeltangel.
Med någonstans finns den, lukten av rus.
Tills vi vågar ge oss hän så står dessa rockokoögon & blänger som ätit dom tittsås med glosylt.
Jag bligar tillbaka.
Så porslinigt mina glober må mäkta.
& tänker att har den ej tre kanter,
så är det ej min hatt.

Margarita & Mästaren

& det hände sig vid den tiden att Margarita hade ett förhållande med en tubaist från närliggande kranskommun.
Utöver detta basunljud så ingick även ett akvarium & pliktskyldiga iakttagelser av diverse invigningar med blåsorkester som kom att liva upp det döende folkhemmets mindre städer & dess bevis på entreprenörsanda.
Men det fattades pengar.
Dom estetiska studierna med dess tillhörande gillen kostade på...
Vis av ungdomens erfarenhet så kom konsten till hjälp.
Många är manade & få äro kallade.
Så även inom bildskapande, vare sig med kolkrita eller akvarell.
Att återvända.
Dom fördragna gardinerna.
Det på träpallar uppbyggda podiet.
Dom blyga adepterna som trängde sig ner mellan tillskärningsbord & drejskivor.
Ledaren med korkskruvlockar & absolut gehör.
Kroki.
Krokig
I
Mitt
Hjärta
Fick
Han
Mig
Att
Bli
Olika temprament vägdes av & så småningom gick jag in & ut som barn i huset.
Platon lade sin mumifierade hand över denna älgskog.
(betänk nu att vi fortfarande befinner oss långt upp över dalaälven.)
Tubaisten förpassades till ett skåp som inte var blått & den ondulerade mästaren intog så det som vi kan kalla för intermezzot.
Mästaren målade & målade.
& etsade & etsade.
Margarita svassade omkring i adamsdräkt & byggde små finurliga stileben.
Ibland drack dom gin.
Ibland fick han gallsten.
Ibland försökte dom få reda i den andres trassliga hår.
Men ofta lät dom varandra vara ifred.
Då & då försvann någon på den svarta kattens rygg.
Vara borta i flera dagar utan att det egentligen gjorde något.
Persiennerna var alltid neddragna, en ovana de båda har än i dag så vitt jag vet.
Det var en vila inför kommande intrång i den likgiltiga Vestibulen.
Så småningom skildes dom åt vid ett luddigt vägskäl där båda betalade en ansenlig summa till den, misstänkt postpubertala grindpojken, för sina respektive talanger.
Inget skrik
Ingen gråt
Möjligtvis en liten enklare tandagnisslan.
& när dom ser tillbaka på det hela så var det, ta mig fan, rent sapiosexualt.
För en gångs skull.

Mästaren & Margarita

Det började när jag var tolv år.
Visst hade jag sett honom tidigare.
I köket, tillsammans med häxan med svart hår & långa naglar.
Skymtat honom i röken som lagt sig som ett grått sepiafilter runt familjen allra heligaste hägn.
Klirret av repiga Duralexglas & diskutioner om skuggor & Bacon.
Sen kom han till danslektionen.
& efter skissande med skrap blick så valde han ut Bleknosen!
Hennes knoppande lekamen hade alltså passerat estetens kräsna öga & förvandlas till utsökta blyertsstreck i ett Hahnemühle block.
Skev upp telefonnummret till den man som en gång kopparetsat porträtt på norrlands allra mest speciella dårjon.
Numret på armen brände likt en stämpel, värdig självaste O.
Sen blev det torsdag.
Jag hade noga kollat exakt vart huset låg & vilka bussar & tider som skulle ta mig till Tecknaren som jag nu skrivit kontrakt med.
Huset är grått.
Murgrönan & tistlarna är frodiga i sitt överdåd.
Vi ska jobba i fyra timmar, jag & Tecknaren.
Det bubblar i min arkitektmage når jag ringer på rostig ringklocka som inte fungerar.
Knackar.
Knackar hårdare, så att knogarna skavs upp likt en stämpel, värdig självaste O.
Det är öppet nu.
Tecknaren har väldigt många stickade plagg på sig.
Dom är noppiga & stora dammtussar har fastnat under raggsockorna, som om vederbörande hasat fram snarare än gått.
Tecknaren vill bjuda på fika.
Jag dricker inte kaffe, men nu som vuxen ung kvinna känner jag att situationen kräva detta.
Mjölken blir min räddning.
Men den är två veckor gammal & Tecknaren som är inne i en period då han har mycket svårt för dagsljus, ber mig gå till närköpet för att köpa ny.
Där finns tydligen syltkakor &så.
Små hallongrottor med den rödaste av hallonsylt tronande i mitten.
Han ger mig pengar.
Skrynkliga som om dom förvarats hoprullade i en glädjeflickas sköte.
Men sådant visste jag ju ingenting om i min nyväckta tolvårsålder.
Knackar.
Knackar hårdare, så att knogarna skavs upp likt en stämpel, värdig självaste O.
Det är öppet nu.
Tecknaren verkar ha glömt bort att jag skulle komma tillbaka.
Kaffet är svart som Hades & Tecknaren visar mig runt.
En trappa upp finns ett stort rum, högt i tak med sneda nocklar.
Där brukar en autistisk pojke spela på flygeln.
Här finns träsnitt ända från Indonesien.
Böcker om bortglömda kärlekskonster & jag vet att den autistiske pojken alltid har bomullshandskar på sig för att skydda sina händer.
"Händerna är det skönaste han har" förklarar Mästaren.
Praktfulla fjädrar & böcker pryder väggarna & salen tycks ligga i träda i detta dunkla skuggspel som textilerna över fönsterrutorna bjuder till.
"Pojken spelar, jag lyssnar bara nu för tiden" säger Mästaren & sparkar på en hög drivved som någon kanske skall bygga något av.
Sen går vi ner till ateljén.
Inget får mig så trankil som dofter av terpentin & oljefärg.
Hittar en palett med nästan intorkad färg, fast jag vet att i mitten är färgen fortfarande krämig & lös & om man trycker sönder hinnan ovanpå så bubblar färgen ut i sin ursprungliga konsistens.
Jag trycker den gröna.
Jag trycker den blåa.
Jag trycker den nyans Mästaren har lagt eoner av tid på för att få utsökt.
Mästaren harklar sig.
O skall inte röra.
Jag har med mig kläderna från danslektionen ty Mästaren & föräldraskapet har en överenskommelse eftersom O är underårig.
Här är fönstren förklistrade med grov kartong för att stänga ute det illvilliga ljuset om dagen.
Starka strålkastare lyser upp podiet som skall bli Os tilja för fyra timmar framåt.
Mästaren signalerar med en ficklampa vart toaletten ligger.
"Äh, jag byter om här." svarar jag frimodigt & blickar in i Mästarens ögon som varit ända borta i Amerika & målat Bondbrudar.
För ett ögonblick åstundar jag kanske att vara en autistisk pojke med händer sköra som urkokta fiskben.
Det vankas musik.
Mästarens blick blir blå & klar.
Han ler lite & säger att vi måste skynda oss.
I detta lyckoland bland dom tryggaste av dofter lär Mästaren mig att hålla armen på ett visst sätt så att skuggan blir djupare.
Hur halsen sträcks bakåt så att perspektiven förskjuts & skevar en smula.
Hans milda röst & blyertsskrapet & toner & ficklampor & pojkar & hallongrottor & knogar & murgröna ger en frid som är tonårssjälen välbehövlig.
Klockan är slagen & både Mästaren & Margarita är beslöjade av rus.
Vi kontrakterar genast en ny tid redan i nästa vecka.
"Då kanske pojken kan spela för oss."
Hans röst är sträv av hopp & lite död.
Det är mörkt runt murgröna & tistlar när jag kommer ut.
Gud hjälpe oss!
För konsten är evig & livet så kort.
& underåren behövde aldrig mer besvära mig igen.

Säd, sa pojken

Ibland kom man inte ens upp till skogen.
Fick inte, aldrig gå på odlingarna.
Kan inte tänka mig att det var sån tät trafik mellan gårdarna & skogen,
men ändå.
Där fick man inte gå.
Det gick att göra rum där.
Bland säden.
Säger man säden?
Är det ett samlingsnamn för rågen. vetet, axen...?
Trampade en smal gång & sedan rullade ett lagom stort rum för bonnabarnen & deras kusiner att utforska sin spirande sexualitet i.
Ingen kunde se in för säden växte tät.
Som törnen.
Törnen med knopp.
Fylld med en vit gegga vars hölje kliade i halsen.
Om vi åt det.
& det gjorde vi ju.
Dom andra visste vilken äng som tillhörde vem.
Jag visste bara att till alla hus ledde en milslång grusväg.
Dom såg ju likadana ut.
I åskfärgade overaller & skit på stövlarna.
Häst, ko eller get.
Vad vet jag?
Skit har aldrig intresserat mig.
Förutom kanske älgens.
Bara för att den, är så att säga, oväntad.