fredag 13 januari 2017

Borgelighetens diskrekta charm

Jag har alltid haft klövar.
Hängbuk & juver.
Eftersom barnabördan var långt ifrån tankelängtan så var det tydligen oväntat att möta en sådan ofuktsam kviga.
Eftersom vi bruksdjur sällan tittar varken åt höger eller vänster & det enda vi kan göra av vårt syrade gräs, är just champange.
Det skall vi passa oss för, ty vi är ju blott kreatur.
Skall bliva vid den det läst som av hemmandsägaren är uppfunnen.
Vi kreatur som inte vet.
Som aldrig har sett sfären utifrån vår egen spilta.
Som inte förstår den verkliga världen.
Vi kreatur får våra klövar klippta.
Vi är så många.
Vi står på led & väntar på att den rustinne bödeln ska låta bilan falla över våra långt gångna hälar.
Pulpor punkteras.
Klyvs & yvs
Men gången blir inte styvs
Endast skakel
vackel.
Sen får vi stå.
Stå.
& stå.
Stå i väntan.
Stå i trängtan.
Bröst som dras ned till marken.
Bröst som funktion.
Mjölkande eller blott en strimma av näring.
För oss näringsfattiga gjuts det genast en dödsmask.
Men oftast vet vi inte det.
Våra pälsar är inte kammade på eoner av tid & vi råmar efter att bli borstade.
Bli födda med frystorkad pellets & en karess på snoriga mular.
Trampar i mitt kätte.
Väntar på godkännande & nyttjande.
Väntar på betydande & acceptans.
& råkar snegla in till min systers bås.
Där jag ser din arm glida in i hennes tilltalande, innersta, fitta
& ser din glädje över att den inte är min
Fitta
Ofruksamma
Näringsfattiga
Tillgängliga
Tillmötesgående
Frånstötande
Illasmakande
Fitta
Som aldrig blir för omfattande, som aldrig blir för kyffig, som aldrig blev habil, trots en dannemans dikt.
Så slår han osanningen ur sig själv & i mitt, av hans egen, påhittade chateau.
Men mina klövar är kvar
& min pulpa
Som blöder
Som varar
Än mer än det som var






söndag 9 oktober 2016

Med åtta segel



”Jaså! En liten krångelfia! Jävla bra att jag kom på det nu då! Tur att jag i alla fall aldrig skulle stoppa kuken i dig!! Men det här kommer du inte undan, ser du!”

Ja?
Vad ska jag säga?
”Jag har feber.”
Svarar jag och sväljer saliv som långsamt tränger sig ner i halsen, förbi den där bölden.
Saliven som alltid eggas när det kommer till konflikt
Halsen känns liksom tjock och trång på samma gång.
Hans små modisthänder fladdrar som fjärilar framför mitt ansikte.

”Det här handlar inte om dig! Fattar du? Folk har betalat jävligt mycket pengar för det här! Dom har tagit ledigt från jobbet! Du sabbar hela deras jävla dag! Du  sabbar hela mitt jävla rykte!
Jag var så jävla impad av dig men nu visar det sig att du är ju för fan mytoman! Men det här kan du inte dra dig ur!!! Fattar du? Du får dina stålar efteråt och sen ska du aldrig kontakta mig igen! Fattar du?”

Ja?
Vad ska jag säga?
Eftersom det där med kontakten inte känns aktuellt på något sätt överhuvudtaget så väljer jag att inte trampa vidare in i just den diskussionen.
”Men jag har feber.”
Svarar jag istället.
Hans näsa är alldeles platt.
Om man har en sådan näsa, är det som om man är förkyld jämt då?
Tänk om min hals håller på att bli alldeles sådär platt så att alltid kommer att vara svårt att svälja?
Fast det är bara svårt på höger sida.
Alltså sitter bölden på höger sida.
Vänster sida känns nästan inte alls.

”Nu är det du som tar din feta röv och går hem och trycker i dig Alvedon och töjer jävligt ordentligt!
Du har tre timmar på dig, jag skickar en taxi och det är nog jävligt bra för din egen skull att du sätter dig i den!
Gå hem då din jävla kossa!”

Ja?
Vad ska jag göra?
Jag tar ett steg bakåt och gör en riktigt snabb vändning eftersom jag alltid tappar balansen när jag försöker gå baklänges.
Så fort han får syn på min ryggtavla så låter han mig veta att jag borde vara jävligt tacksam, eftersom han i vanliga fall inte använder feta brudar.
Jag tänker att det här kommer ju att bli lite som när jag badar badkar.
Tittar ner i det grumliga vattnet och ser att kroppen har blivit dubbelt så stor som den jag såg i badrumsspegeln bara några minuter innan.
Och så tänker jag på skåpet.
Badrumsskåpet.
Och i det finns det inga Alvedon det vet jag helt säkert.
Det finns kanske Treo i köket?
Ett rör.
Som den där råkade lämna kvar.
Eller glömde.
Snarare glömde.
Jag brukar också glömma.
Särskilt när allting ska gå sådär fort.
Det kanske är Comp?
Hoppas det är Comp!
Eller Diazepam Pilum.
Diabild, zebra, pamflett Pil, humhumhum…
Så brukar jag tänka.
Ejakulation.
Heja, kula, station
Eller Oxascand.
Det blir Oscar Strand.
Det känns som om jag liksom alltid har känt honom.
Lite som om han är typ min kusin….
Och jag måste bada.
Bada, bada i Pína Colada.
Eller så skiter jag i det.
Jag menar, hur lång tid kan det ta?
Tiden är inte oändlig.
Den tar alltid slut för eller senare.
Det är ju ingen som ska vara särskilt nära och det är ju faktiskt bara djur.

Känner mig alltid så rik när jag åker taxi!
Förbeställd bil.
Lyxigt.
”Hur lång tid tar det?” frågar jag chauffören sådär världsvant och
verandainerhavigt .
”Vadå? Du vet ju vart du ska åka?”
Ja?
Vad ska jag säga?
”Jo.”
Svarar jag.
”Det vet jag väl.”
Svarar jag igen.
Jag sluddrar lite, det är bra.
Jag har fem kvar.
Det är bra.
Eller fyra…
Det kanske bara var fyra eller fem.
Det är bra.
”Vet du att jag egentligen heter Strand i efternamn?”
Frågar jag han chaffisen.
Oscar liksom bara dör i mitt öra.
Han skrattar vansinnesskratt men jag orkar liksom bara trycka mig mot hans pekfinger som han har lirkat in mellan typ en massa ben i mitt bröst.
”Nej, det visste jag inte.”
”Nänä… Men så är det ser du…”
En oändlig Strand framför ett helt enormt hav liksom.

Vi stannade visst nu.
Framför huset som nog har varit en skola fast det nog inte är en skola mer.
Alltså inte skola, annat.
Annat.
Vid källartrappan står det två röda marschaller.
Marschaller!
Alltså jag och Oscar knäcker fullständigt!
Han har tänt marschaller!
Så himla orimligt!
Det är inte klokt!
”Som till en liten pysselverkstad” kvider jag.
”Som gravljus” pyser Oscar.
Det känns pirrigt och glatt i magen!
Det här är verkligen helt orimligt.
Mysigt och marschallvälkomnande.
Jag ställer mig nära en av dom.
Väldigt nära.
Så nära så att jag antingen kan sparka ut den eller bränna mig.
Det lilla jag vet om källarlokaler är att dom inte är så varma.
Så jag vill helst ha bränn…
Önskar att jag kunde känna ett endaste litet bränn.
Fastän jag bara har gått till och från taxin så har jag redan skavsår.
Lilla bocken bruse trampa över trollets bro, nu tar jag dig sa trollet, vad svara bocken då?
Jag har feber.
Svarade bocken.
Dom har spruckit.
Nej, nej, nej!
Inte trollen ju!
Blåsorna ju!
Men vem bryr sig skor här liksom?
Men jag bjöd till jag, man vill ju va… ….söt.
Alltså inte med blod eller nåt utan bara den där svidvätskan.
Eller slidvätskan!
Så himla roligt!!!
Vänta, jag har mitt läppstift i svidvätskan, nej, slidväskan…
Där Oscar bor.

Tar trappan i ett steg i taget.
Det är lite som att gå baklänges för mig.

Trappor.
Men jag är smart för jag vet att jag även måste över en tröskel när jag har kommit ner för alla stegen.
Slänger mig lite med höften mot dörren för att på ett gracilt sätt göra mitt ytterst kontrollerade tröskel knix.
Till min förvåning öppnas dörren och hoppet lyckas gallant…

Det är väldigt lågt i tak.
Bara några lysrör fungerar.
Och det är inte särskilt rent.
Smuligt.
Eller grusigt kanske man säger om det kommer utifrån.
Smulorna är inne och grusorna är ute.
Klick lås dubbellås!
Och inte alls djupt!
Varför var jag så rädd för att det var så djupt?
Det här är ju bara en liten pöl!
En kvadratisk pöl som inte är ett dugg farlig.
Jag menar, hur lång tid kan det ta?
Tiden är ju inte oändlig.
Den tar ju slut ju.
Jag behöver verkligen inte vara rädd!
Runt pölen står antal fällstolar utställda.
Alltså sådana där lite svaga stolar som man måste fälla upp noga för annars kan dom vika ihop sig så att det blir liksom en hamburgare av människa.
Oscar skrattar också massor åt hamburgemänniskan.

”Jasså! Det behagade fröken Sugga att dyka upp ändå! Är du hög?”
Ja?
Vad ska jag säga?
”Jag har feber.”
Svarar jag.
”Vi får lägga på ett kol, folk börjar ju för fan droppa in snart! Hur mycket har du töjt?”
”Töjt?”
”Ja men va fan!!! Jag sa ju till dig att töja utav bara helvete! Få känna!”
Han stoppar in sin hand under min kjol.
Trycker in sitt pekfinger i mitt stjärthål.
Eller långfinger.
Det var kanske långfingret han tryckte in…
Om det inte var pekfingret
”Men din jävla hönsfitta!!! Du vill verkligen förstöra den här kvällen för mig?!?”
Han slänger åt mig en vattenflaska.
Sånt där konstigt smaksattvatten som bara smakar jättejättesvag saft.
Päron.
Päron Crush..
”Nu går du in på toaletten och trycker upp den där fort som fan! Hela ska in! Fattar du?”
Jag lommar iväg år det håll där håll han pekade ut toaletten.
Så fort han får syn på min ryggtavla så låter han mig veta att jag borde vara tacksam för att en sån som jag nämligen är för ful för att ens våldtas.

Har inte med mig fem.
Har inte med mig fyra.
Jag glömde.
Det gick sådär fort så jag glömde.
Men jag har Comp
Oscar.
Oscar, Oscar, Oscar…
Kusin Vitamin, hängde och slängde i en gardin.
Tar Compen i munnen och skottar in vatten med nävarna så gått det går.
Och det finns tvål.
Savon liquide
Tiden är ju inte oändlig och smärtan slutade kännas för flera år sedan.
Men svid är inte smärta så den känns fortfarande.
Tar massor av tvål och försöker fokusera på skavsåren och dom där hysteriska marschallerna.
Och där sätter Compen in.
Och där tar jag mer tvål, det svider, nästan som ett bränn men bara nästan.
Jag andas ut och sänker mig över päronsaften.
Ingen tid är oändlig.
”Färdig!”
Hojtar jag som ett pottbarn

Tar sista Compen och använder den lite som om den vore Bafucin.
”Ja, det var väl i sista minuten! Fan var du tar tid på dig! Det är jävligt bråttom nu!
Gött!
Jag tar tid på mig!
Det känns så himla mäktigt!
Jag tog tid på mig.
Tänk all tid som jag bara har tagit idag.
Lagt beslag på tid som ingen kan få tillbaka.
Den tid som blev min.
Som inte slutar förrän jag bestämmer så.
Som inte börjar för än jag börjar.
Eller slutar.
Jag är som värsta superhjälten!

”Fatta vad folk betalar för att se sån här skit!
Ok! Dom kommer in. Du ligger stilla. Jävligt stilla! På rygg. Du måste blunda. Sen klappar jag i händerna och då ställer du dig på alla fyra, då öppnar jag med grejen och så fixar jag in kanske två-tre och dom andra släpper jag bara i….”
”Vaddå två-tre? Vaddå dom andra? Vi kom överens om en.”
”Ja, nu blev det ju inte riktigt så!”
”Men vi kom bara överens om en. Det skulle bara vara en!”
”MEN NU ÄR DET INTE BARA EN! Sen klappar jag igen och då kniper du utav bara helvete så inget far ut och så lägger du dig på ryggen och så får du en över ansiktet. Ok?”

”Vad är det i?”
Jag stirrar ner i pölen.
”Det är såna där fiskar som käkar på fötter. På spa du vet. Tänkte att det skulle vara skönt. Har du provat?”
”Nej. Har du?”
”Nej.”
Och så skrattar vi.
Det är ett trevligt skratt. Varmt och gemytligt.
Som vi två mot dom liksom.
”Fatta vad stålar du kommer att få för det här! Bara du sköter det snyggt. Sköt det snyggt nu…”
Det är som att han är skärrad.
Far omkring och viftar med modisthänderna och flåsar med plattnäsan.
”Ska det bara vara lysrören igång?”
Frågar jag.
”Ja, vaddå?”
”Nja, jag tänkte att vi kanske skulle tända några marschaller…”
Vad är det med dessa gravljus som väcker sådan oerhörd munterhet i mig?
”Dra ut den där flaskan du har i röven och lägg dig.”
”Ajaj Kapten!”
Svarar jag och glädjs åt att han inte har någon aning om att stålar kvittar mig lika för att jag har stulit hans tid.
Kanske den sista tid han har kvar, vad vet jag…?

Vattnet är kallt.
Och salt.
Det känns i skavsåren.
Jag lägger mig ner i det kalla och saltet tränger in i sprickorna i anus som redan är fulla med tvål.
Men tiden är ju aldrig oändlig och fiskarna är så många och deras munnar är så många och dom blir alldeles ystra och många när jag sänker mig ner i pölen.
Dom pussar och pussar och när jag lägger mig med särade ben så känner jag hur dom sprattlar förbi min fitta och smeker den med sina fenor dom kysser bort allt som svider i min stjärt.
Jag särar ännu mer på benen och sänker mina öron under ytan.
Det drar in en vind.
Det känns på näsan, på brösten och på mina vätskande tår.
Jag hör steg mot smul och grus och raspet av sköra stolfällor.
Jag äger er nu.
Jag måste äga.
Tiden.
Som går.
Jag tror bestämt att den går.
Och plötsligt hör jag hand mot handflata.
En applåd.
En applåd för tidens gudinna och fjäll och fenor manar mig upp på alla fyra.
Och plötsligt vill jag öppna.
Vill verkligen öppna allt.
Och jag känner instrumentet mot mitt stjärthål och jag kan inte avgöra om metallen är varm eller kall.
Det enda jag känner är kittlingarna under mina fotvalv och tiden som tickar i mitt bröst och långt, långt inne i min fitta.
Så kommer.
Så kommer fyllningen.
Den är hal och sval och stor och vrider och vänder sig.
Kränger sig.
Och sen ännu mera massa.
Sval massa.
Mera massa
Den trycker och pulserar.
Åtta armar lägger sig runt mina skinkor dom suger och släpper och ringlar.
Mera massa.
Tung massa.
Över min svank.
Och jag svankar allt vad jag kan för att den ska kunna trivas där.
Och armarna suger runt brösten, på brösten, runt nacken och halsen och jag rör mig i takt med bultningarna.
Och jag får applåd!
Hand mot handflata som applåderar den oändliga strandens gudinnas makt över det enorma havet.
Sluter alla hål.
Tiden som bultar i fittan och massan som stöter i stjärten, läpparna som pressas ihop av koncentration.
Lägger mig på rygg igen och välkomnas åter av fiskarnas nosar.
Nu ligger massan över mina bröst.
Åtta armar.
Långsamt dras ytterligare en klump ut ur mitt stjärthål och bredes ut över mitt ansikte.
Den sista massan som är kvar där inne krumbuktar och dunkar liksom lycklig över sin nyvunna plats.
Jag önskar så att det luktade päron och jag öppnar munnen för att smaka på det som ligger över min mun.
Jag gapar riktigt ordentligt och känner dennes käkben mot min tunga.
Som två små kukar.
Låter min tunga svepa allt hastigare över käkkukarna och fiskarna nafsar vid  mina armhålor och det bränner till vid höften.
Vill känna småkukarna så långt bak i gommen som jag bara kan och det bränner till på låret och vid midjan.
Vänder slött på huvudet och tittar under två av armarna.
Där ser dom klibbiga bränntrådarna.
Åtta knippen.
Det här kom vi inte överens om!
Det här var inte vad vi kom överens om!
Benen bränner inte mer.
Svider inte mer.
Benen är bortom smärta.
Det slår mig att man ska kissa på brännsåren för att lindra.
Så jag höjer mitt bäcken mot det låga taket och tömmer mig allt vad jag kan.
Blåsan är tömd.
Tiden rinner ur fittan och den sista massan skjuts ut ur stjärten.
Jag är gapande tom och smärtan fullständigt hudflänger mig.
Men jag känner.
Den.
Igen.
Och jag måste få låta.
Och jag måste plötsligt höra händer mot handflator.
En applåd.
En applåd för att jag känner.
Igen.
Och äger.
Er tid
Och för att jag är stranden vid havet.
För att jag måste ta en manet i varje hand och trycka dom mot mitt ansikte och gapa sådär stort som om jag fortfarande sög på bläckfiskens minimala käkbenskukar.


















fredag 4 september 2015

Någon form av Golgata


Plötsligt så är det blött.
Fullt med vatten.
Det beror på att sulorna har släppt i kanterna.
Limmet har nämligen långsamt lösts upp av sommarbakvändighet och fotträck.
Men jag nödgas att förlåta deras oförmåga.
Förlåta därför att priset på hundraförtioniokronor, tag tre betala för två, i den gudsförgätna storköpsutkanten, fjär från själva citykärnan, där syntetosande fotbeklädnader står staplade i gross och parti och väntar på att bli sedda och utvalda ur denna kvantitetens högborg.
Och somliga går ju som bekant i trasiga skor…
Stl 36
Sek 149,-
Nok 149,-
Eur 19,90,-
Dom är exakt lika platta som barndomsårens sammetsklädda kinasko som doftade av asiatiska drakars avföring så fort en sprang och blev fotavarm.
Men det var sällan som jag sprang.
Som barn.
Eftersom mina fotsulor så ofta var helt skinflådda.
Och så hade jag väl heller inget att springa till…
Du förstår, man kan ta en grov nål och sticka in under huden under foten, sen drar du rätt upp och på så vis så får du två praktiska flikar av skin och vips, så är det bara att börja skala!
När du har skalat till den milda grad att blodvite uppstår och skammen fortfarande vilar tungt på din yngelskult så kan du ta en liten nagelsax, eller den där syskrinssaxen som har formen av en trana du vet, klipp ett litet jack i valfri tånagel och riv sedan av ordentligt.
Sedan fort in med fossingarna i strumpor i mörk kulör och god uppsugningsförmåga.
Sedan skulden för att en inte får förstöra det herren har placerat i sin mångfaldens hage.
Inte hugga i det som dina päron låtit sitt äpple falla från.
Inte bita och slita och riva och kiva med det du borde vara tacksam och nöjd över  för att andra har det mycket värre och käkarna är monterade så att ihopbitning uppmuntras av självaste naturen.
Självklart gick jag aldrig barfota.
När en var tvungen så brukade jag komma undan med att gå i strumplästen.
Skyllde på frys och stickor.
Men även i en läst av strump så kan utomhusbaciller tränga in i uppfläkta barnatassar.
Så uppstår inflammationer och än mera ont blod, tjockare än vatten, tränger ut över de daggstänkta berg
Fallera.
Falera.
Brisera.
Kupera.
Ta tre betala för två.
Fast du varken kan stå
Eller gå

Ps. Om jag hade en fästman, skulle han då bo i Lundaborg Ds.


fredag 29 maj 2015

Kallt är det för kolaren när milan är död

För åtta år sedan köpte Bleknos en ljuskrona.
Den kånkades på skamböjd, aknesköljd rygg ut till förorterna.
Till dom blinkande laternorna vid städernas slutpost.
Där utsikt över motorvägar är mera regel än undantag.
Tre trappor upp med svanken sönderskavd av stråltrådstaft & tingeltangel.
Det här skedde sig på den tiden då Bleknosen inte heller hade några sitsar på köksstolsmöblemanget.
Vilket gjorde det till ett gladiatorspel både att sitta i godan ro på & att stå på för att hänga ljuskrona, á femton pannor, i takrosetten.
Men med mild möda & mycket våld, så satt nu pjäsen på sin plats & eluttaget penetrerat med kontaktens fallastiska utformning.
Sen
Sa
Det
Pang
& allt blev svart i kranskommunens natt.
Bleknos fick en stöt av rang & hamnade på ouppvärmd linoleummatta stirrandes på förhudsfärgade tapetbårder, som är mera regel än undantag i detta utkantens chateau.
Aj.
Vill inte vara kolare längre.
Detta Pang slog även ut all armatur på toilette & badrum, så dom kommande fem åren så måste Bleknosen kånka in antik golvlampa i art deco utformning vid tvagningsriten, tandborstningen & pudernäsningen.
& i köket vajade kronan, tyst & tung, med plastprismor röda som Charons öga.
I detta dunkel fick hon så lov att leva.
Hennes hud blev allt blekare & håret stod fortfarande på ända efter stöten av episka mått.
Men en vänjer sig.
Vid dunkel.
& fnas.
& vid att knoga jugent till våtutrymmen.
Det kan vara bra att veta tänker jag.
Att en vänjer sig.
Vid nästan allt.
Tyvärr.
Utanförboendet har sedan en tid tillbaka bytts ut & sedan igår afton så lyser kronan i all sin glans.
Det är ovant & stort & visade sig inte vara så jäklarns krångligt när en fick hjälp av Hefaistos.
Så här lyser nu kakelrummen av sig själva & Charons ögon har bländas upp av hemtrevnad & ampere.
Kanske rent av vänjer jag mig.
Som sig bör.
Jag väntade på gott & jag väntade så länge.
Väntade på ljus
& det varde
liksom
det.




söndag 24 maj 2015

Androms tjugofem komma sju dagar

Den lobbylampan är med all säkerhet amerikansk.
Jag tror att det är för att skärmens textil är så välsydd & så mättande av ljuset...
Vi luktar som kaffe.
Vi har druckit kaffe hela dagen.
Alltifrån den lite dyrare koppen med internationellt uttal, till den som stått på skamvrånsplattan ända sedan lunch.
Ibland betalade jag.
Ibland betalade du.
I jämnlik, kamratlig anda.
Nu hämtar du mer.
Kaffe.
Själv tittar jag på den amerikanska armaturen.
Den lyser upp mitt ansikte underifrån och jag vet att det inte blir till min fördel.
Orkar inte tänka på det nu.
Vill inte falla i fåfängans vagga, trots att jag gungat i den sedan puberteten.
Så istället fingrar jag på den lilla sirliga knoppen som håller skärmen på plats...
Plötsligt skruvar jag helt koncist av den & låter den försvinna ner i min ficka.
Vet verkligen inte varför jag gör så, men förmodligen är det för att jag vill ha något.
Det är därför som jag dricker kaffe.
För att jag vill ha.
-Jag tar mjölk i mitt, sa jag.
Mjölken är inte vanlig.
Den är snarare gjord av soja än av ko.
Men jag vill ha den.
Vill ha låtsasmjölken på samma sätt som jag vill ha stormaktens prydda lampknopp.
Du har inte så mycket att säga, sa du & slog igen pärmen.
Jag försöker att säga något som jag inte har & du ber mig vara tyst.
Vi sneglar på varandras magar för att komponera med vår andning.
Det blir bra.
Vi rytmiserar riktigt fint.
Men jag vågar inte fortsätta.
Tar av mina tre ringar, snurrar lite på evighetssymbolerna & lägger dom på ett autistiskt prydligt vis bredvid kaffekoppen.
Du tar av din ring & lägger den på ett, mindre autistiskt prydligt vis, den bredvid din kopp.
Sen sitter vi så väldigt länge.
-Vi skulle kunna gå till ett annat rum.
Säger du.
Jag ser bara att du öppnar din mun i tre steg & jag vet plötsligt hur allt kommer att se ut på slutet.
-Glöm inte dina ringar.
Säger du.
-Glöm inte din.
Säger jag.
& så ler vi.
& så går vi lite.
Det blir så olidligt varmt i luften emellan.
Varmt & tungt.
Sådär som trycket rider innan fukten kommer
& dryper.
Vi måste brottas med luften.
& fukten.
Som är så varm, så varm & jag vet hur allt kommer att se ut på slutet.
Hur vi måste öppna våra munnar i tre steg.
Innan slutet.
-Så att vi inte glömmer.
Säger du & sätter din ring mellan mina tänder.
Jag vet ju hur det ser ut, så jag blundar.
Kramar hårt handen runt det nya landets upplysningsprålighet.
Öppnar min mun i tre steg & sväljer.
För att jag vill ha något.
Det är förmodligen bara kattguld.
Men jag vill ha det.




Kränkthetens kranka blekhet

- Det var inte såhär innan du skaffade Word.

-Nej, jag vet det.

-Varför skaffade du Word då?

- Jag var tvungen. 
  Fan, jag ska ju skriva jättemycket framöver.
 Till skolan.
  Måste ha Word då.
  Måste ju kunna spara allt i dokument.
  & då måste en ha Word ju...!

-Det började ju redan förra sommaren.
 Då du lärde dig copy paste.
 Jag borde ha fattat.
 Borde ha fattat redan då.

-Du kan ju inte bli arg för att jag lär mig nya saker!?!
 
-Nya saker, nya saker....
 Förut var det jag som lärde dig nya saker!
 Vi lärde oss tillsammans.
 Jag var den du skulle testa nya saker på!
 Vi skulle ju testa texterna ihop!
 Men vad gör du nu?
 Dokumenterar dom i något dammigt Worddokument?
 Där gör dom ingen nytta!
 Det blir ju som att du bara runkar i hemlighet!
 Vem bryr sig liksom???

- Ok.
 Jag fattar, jaG FATTAR!!!
 Har lite svårt att... Äh, jag vet inte...

-Jag ligger här i cyberspace och väntar på att vi ska, ska leka.
 Väntar på att du ska fylla mig med.... Ja?!?... Bara NÅGOT liksom...
 Du behöver inte ens logga in.
 Jag har fixat det.
 Du behöver inte logga in.
 Men du går inte in & kollar läget ens.
 Du kan väl bara läsa statistiken eller nått?
 Läsa en kommentar?
 Aha!!!
 Nu fattar jag!
 Att det inte finns någon statistik alls eftersom du inte har skrivit något sedan Februari, ditt lata, feta  skrälle!!!

-Snälla.
 Jag är ju här nu...

-NU JA!!! 
 Som om du hade varit ute & köpt cigaretter ända sedan FEBRUARI!!!
 Så jävla, jävla respektlöst alltså...

-MEN JAG ÄR JU HÄR NU!!!

-SKRIK INTE!!!

-Förlåt.
 Men jag är ju här nu.

-Ok.

-Får jag börja om?

- ------------------

-Får jag leka?

- -----------------

-Får jag det?

- ------------------

-Ska vi leka?

-Jo.

#gårbramedbloggen #skapatettmonster #skärpersig #from #nu
 

tisdag 10 februari 2015

De dimhöljda bergens gorillor


Människospillrorna de äro så snabba.
Full fart framåt!
Arbetet skall dubbelt lönas.
Vinnaren i huvudskålen skall fyllas likt den heliga Graal.
Ytor skall poleras tills knogen har transformerats till slaktavfall av valfritt kreatur.
Blott glädjens uttycksfulla väta skall rinna över våra höga, blanka kindben.
Daggen lägger sig över förlängda fransar när djuren är riktigt söta & påhittiga.
Dom små människobarnen klär vi gärna i däggdjurets fromma fransar, så att sötheten blir oss övermäktigt tillfredställd.
Filtarna vi lägger över oss är mycket tunna, märkesriktiga & statusfromma.
Det sportars likt grekiska gudar.
& likt jungeldar deltar vi i sprinterlopp & mäklarramsor.
Men inte dom dimhölja bergens tågående primater.
Gömda i bergen river dom varandras loppor & löss.
Tungt & fuktigt & terrängen är svår för pharmasepter & kvackare.
& missionären utan gräns.
Dom delar kraftfullt & generöst med sig av pastiller & dragéer fyllda med bättring & behag.
Försöker hiva upp gåvorna på narrarnas grönskande kulle.
Men dom otacksamma djurdjäflarna vill inget ha!
Dom tilbedjer dovor som vid marknivå förgäts.
Dom äter den gröda som modren erbjuder.
För bot.
För bättring.
För hopp & förlåtelse.
Deras omedhjälplighet kostar stat & kommun ohemula summor eftersom burar för tillhandahållning måste byggas lång bort från citykärnornas stim & gamman.
Det blev så många apor i burarna så att skötarna nästan själva blir apor.
Det är då det blir så lätt med tablett!
Att följderna blir fetma, föruttnelse & håravfall kan vi inte tänka på just nu!
Aktiepriserna har gått upp & villan skall dräneras.
Bilen skall kosta & kollektivtrafiken har köpt fel spårvagnar ända från italiens sköna land.
Där små citroner gulblå måste rösta på vilken beteckning konungabarnet skall frälsas med.
Det måste ju hålla redas på lån & avkastning & jag vet inte vad!
Honungsbiets verkan har vi inte möjlighet att ta hänsyn till!
Vi kan inte bygga fler kupor!
Mäh!
Kapslar?
Visst. Kittlar dödsskönt i kistan….