lördag 2 juni 2018

Nothing but hound dog

Det svänger in.
I gruset, jag hör det.
Det blev nästan tydligare sen vi fick bort byggruset & bytte till småsten.
Svängde in från den sista färden.
Allra sista.
Jag hör dina steg upp till ladan.
Hör hans halta steg på härdade tassar upp till farstubron.
Måste gå ner & trycka ner det postantika dörrhandtaget som jag tjatade till mig på Hornbach. Innerlåset är så vackert, form av en solfjäder.
Men varför inbrottstjuvar bry sig om vår låsanordning då tvåglasfönstren skulle vara så lätta att slå in trots att dom är frostade.
Som en ständig vinter.
Åtminstonde på ytterdörren.
Vi bytte ut alla fönstren förra våren.
Det har ju bli blivit mycket mer praktiskt, men ibland saknar jag gnisslet & att jag måste lägga min tyngd mot fönsterkarmen medan vit färg smulade ner på både min axel & grönskan utanför.
Måste nu gå tungt ner för snedtrappan som vi verkligen måste betsa snarast.
Vid sista trappsteget känner jag tydligt hur en stor sticka glider obarmhärtigt in i min övre trampdyna.
Han är andfådd men glad att se mig.
Han är ofta gladare att se mig än någon annan just nu.
Som att han väntar.
För att jag klappar & klöser honom lite i pälsen som jag på en främmande hund skulle tycka vara osmaklig.
Gles & exem i hudbotten.
Sedan benet bröts så är det som att han blivit kastrerad.
Något man absolut inte gör med jakthundar.
Dom måste ha sin lust kvar, sin smak, sin hänsynslöshet.
Slö & stympad med fortfarande ett flängande i ögonen.
Motvilligt lämnar jag Game of thrones & nu med sticka i foten, orkar jag inte ens hälsa eller visa hängivelse överhuvudtaget.
Sedan jag blev skjukskriven i september så har väl tvn varit lite av min räddning.
Försöker göra det jag måste & jag vill att min man ska kunna komma hem till ett trivsamt hem, & ja, det är klart att jag har dåligt samvete att vi har en inkomst mindre att hålla oss med.
Ofta så brukar jag & Susanne åka iväg & handla lite någon eftermiddag i veckan.
Vi åker ofta förbi Rusta & då brukar jag se till att köpa ordentligt med tvål, eller shampoo, eller några mysiga kuddar.
Som vardagslyx liksom.
Jag haltar upp till sovrummet igen & hittar såklart inte pincetten, noterar att necessären är överfull med krossat kakpuder.
Tänker att jag skiter i det eftersom jag bara ska ligga ner hela eftermiddagen.
Ser att det blöder lite från sticksåret.
Minos haltar efter.
Han vill upp i sängen.
På senaste tiden så har han fått sova i sängen med oss.
Kanske för att vi alla vet att hans tid är uträknad...
Sätter mig i skräddarställning & undersöker om jag kan få ut stickan med bara naglarna.
Det hade nog gått förut när jag gick på salong & fick naglarna fixade.
Men likaväl som jag har tunt nordiskt hår så har jag tunna nordiska naglar, så jag fick en totalt allergisk reaktion mot akrylen så det får vara.
Minos märker att jag blöder & börjar tillgivet slicka ren min fot.
Han är så omsorgsfull & noggrann & han vet inte vad som förmodligen händer om bara en timme eller två.
Vi var & tittade på dom i förgår.
Så himla söta & vi har tingat två.
Vi tänkte att dom ska börja med att få vara hemma & känna sig trygga, sen måste dom så fort som möjligt lära sig att bo ute i hundgården & gärna tidigt få gå ut med jaktlaget,
Han vill trösta & fortsätter att slicka hela min vad med den mjuksträva tungan.
Jag lägger mig baklänges med ryggen mot Julakuddarna som är på 60x70 i ett sammetsmaterial som för stunden känns lika ivrigt mot min rygg som Milos tunga.
Nästan utan att tänka så hasar jag ner min fitta närmare hans nos.
Känner ivrig tunga mot mina trosor & det raspar.
Det raspar så det ekar i hela sovrummet.
Jag bara måste dra grenen åt sidan så att ljudet upphör.
Hör gruset på gården.
Raspar.
Krasar.
Snabba steg från ladan till bilen från bilen till ladan.
Vill inte höra visslingen.
Inte än.
Tittar ner på Milo & ser en erigerad hundkuk.
Har aldrig ens tänkt på att hundar faktiskt har kukar.
Den är inte vacker, men den är hård & röd & droppar av en okänd vätska.
Vill inte höra visslingen.
Vänder mig hastigt om på mage, får in Julakudden under mina höfter.
Mino ryggar av min plötsliga rörelse.
Jag visslar mjukt för att locka tillbaka honom.
Han visar sig inte vara nödbedd.
Så står han över mig, tassarna på mina axlar, oklippta klor som liksom sjunker in i fettet runt min nacke.
Plötsligt spelar ljud från grus inte någon roll längre & jag styr in allt det där röda, oformliga in i mig med högra handen.
Inget raspande.
Ingen som i sorg går över grus.
Bara flämtningar.
Mina lika påtagliga.
Ryck.
Inget jämrande, inga stön av njutning.
Plötsligt så stannar allt.
Det sväller i min fitta.
Så mycket så jag känner hur mina slidväggar anstränger sig för att utvidgas.
En varm andedräkt över mitt huvud & saliv som droppar i mitt hår.
Det är över på några minuter.
Hör en skarp vissling nedifrån gårdsplanen & Mino lystrar & sliter sig ur.
Ligger kvar & hör honom gry vid dörren.
Jag tar kudden för magen för att halta ner för att släppa ut honom.
Till husse.
Till vapnen.
Det rinner ur mig.
Måste knipa allt vad jag har för att behålla det lilla som finns kvar.
av honom
Lägger mig på köksgolvet.
Källarluckans mässingslister skaver mot min svank.
Så kommer bordunen.
Den ekar över både nejder & skogsbryn.
Jag blundar & tänker på prinsessor & prinsar & drakar & knull & evig vinter.
Kanske tänker jag så i en evighet.
Kanske tänker jag så tills ljudet av grus har trängt in i hallen.
När kungen av tron står i dörröppningen.
Så rödgråten.
Så fuktig & ansträngande andas.
Skjortan har glidit upp ur byxlinningen & det ser ut som kan har försökt att knäppa upp alla knappar som det någonsin går.
"Han är inte mer"
snorar han
"Jag vet"
Gör en vag gest att han ska komma & ligga hos mig.
& han är så tung.
Fylld med amok & huttar som rinner ur ögonen.
Kysser mig aldrig, men biter i fläsket runt min nacke & jag för mjukt hans ansikte ner mot min fitta.
Slappnar av.
Släpper ut det sista som finns i mig.
Låter honom kyssa det.
Låter honom kyssa människans bästa vän.









fredag 13 januari 2017

Borgelighetens diskrekta charm

Jag har alltid haft klövar.
Hängbuk & juver.
Eftersom barnabördan var långt ifrån tankelängtan så var det tydligen oväntat att möta en sådan ofuktsam kviga.
Eftersom vi bruksdjur sällan tittar varken åt höger eller vänster & det enda vi kan göra av vårt syrade gräs, är just champange.
Det skall vi passa oss för, ty vi är ju blott kreatur.
Skall bliva vid den det läst som av hemmandsägaren är uppfunnen.
Vi kreatur som inte vet.
Som aldrig har sett sfären utifrån vår egen spilta.
Som inte förstår den verkliga världen.
Vi kreatur får våra klövar klippta.
Vi är så många.
Vi står på led & väntar på att den rustinne bödeln ska låta bilan falla över våra långt gångna hälar.
Pulpor punkteras.
Klyvs & yvs
Men gången blir inte styvs
Endast skakel
vackel.
Sen får vi stå.
Stå.
& stå.
Stå i väntan.
Stå i trängtan.
Bröst som dras ned till marken.
Bröst som funktion.
Mjölkande eller blott en strimma av näring.
För oss näringsfattiga gjuts det genast en dödsmask.
Men oftast vet vi inte det.
Våra pälsar är inte kammade på eoner av tid & vi råmar efter att bli borstade.
Bli födda med frystorkad pellets & en karess på snoriga mular.
Trampar i mitt kätte.
Väntar på godkännande & nyttjande.
Väntar på betydande & acceptans.
& råkar snegla in till min systers bås.
Där jag ser din arm glida in i hennes tilltalande, innersta, fitta
& ser din glädje över att den inte är min
Fitta
Ofruksamma
Näringsfattiga
Tillgängliga
Tillmötesgående
Frånstötande
Illasmakande
Fitta
Som aldrig blir för omfattande, som aldrig blir för kyffig, som aldrig blev habil, trots en dannemans dikt.
Så slår han osanningen ur sig själv & i mitt, av hans egen, påhittade chateau.
Men mina klövar är kvar
& min pulpa
Som blöder
Som varar
Än mer än det som var






fredag 4 september 2015

Någon form av Golgata


Plötsligt så är det blött.
Fullt med vatten.
Det beror på att sulorna har släppt i kanterna.
Limmet har nämligen långsamt lösts upp av sommarbakvändighet och fotträck.
Men jag nödgas att förlåta deras oförmåga.
Förlåta därför att priset på hundraförtioniokronor, tag tre betala för två, i den gudsförgätna storköpsutkanten, fjär från själva citykärnan, där syntetosande fotbeklädnader står staplade i gross och parti och väntar på att bli sedda och utvalda ur denna kvantitetens högborg.
Och somliga går ju som bekant i trasiga skor…
Stl 36
Sek 149,-
Nok 149,-
Eur 19,90,-
Dom är exakt lika platta som barndomsårens sammetsklädda kinasko som doftade av asiatiska drakars avföring så fort en sprang och blev fotavarm.
Men det var sällan som jag sprang.
Som barn.
Eftersom mina fotsulor så ofta var helt skinflådda.
Och så hade jag väl heller inget att springa till…
Du förstår, man kan ta en grov nål och sticka in under huden under foten, sen drar du rätt upp och på så vis så får du två praktiska flikar av skin och vips, så är det bara att börja skala!
När du har skalat till den milda grad att blodvite uppstår och skammen fortfarande vilar tungt på din yngelskult så kan du ta en liten nagelsax, eller den där syskrinssaxen som har formen av en trana du vet, klipp ett litet jack i valfri tånagel och riv sedan av ordentligt.
Sedan fort in med fossingarna i strumpor i mörk kulör och god uppsugningsförmåga.
Sedan skulden för att en inte får förstöra det herren har placerat i sin mångfaldens hage.
Inte hugga i det som dina päron låtit sitt äpple falla från.
Inte bita och slita och riva och kiva med det du borde vara tacksam och nöjd över  för att andra har det mycket värre och käkarna är monterade så att ihopbitning uppmuntras av självaste naturen.
Självklart gick jag aldrig barfota.
När en var tvungen så brukade jag komma undan med att gå i strumplästen.
Skyllde på frys och stickor.
Men även i en läst av strump så kan utomhusbaciller tränga in i uppfläkta barnatassar.
Så uppstår inflammationer och än mera ont blod, tjockare än vatten, tränger ut över de daggstänkta berg
Fallera.
Falera.
Brisera.
Kupera.
Ta tre betala för två.
Fast du varken kan stå
Eller gå

Ps. Om jag hade en fästman, skulle han då bo i Lundaborg Ds.



fredag 29 maj 2015

Kallt är det för kolaren när milan är död

För åtta år sedan köpte Bleknos en ljuskrona.
Den kånkades på skamböjd, aknesköljd rygg ut till förorterna.
Till dom blinkande laternorna vid städernas slutpost.
Där utsikt över motorvägar är mera regel än undantag.
Tre trappor upp med svanken sönderskavd av stråltrådstaft & tingeltangel.
Det här skedde sig på den tiden då Bleknosen inte heller hade några sitsar på köksstolsmöblemanget.
Vilket gjorde det till ett gladiatorspel både att sitta i godan ro på & att stå på för att hänga ljuskrona, á femton pannor, i takrosetten.
Men med mild möda & mycket våld, så satt nu pjäsen på sin plats & eluttaget penetrerat med kontaktens fallastiska utformning.
Sen
Sa
Det
Pang
& allt blev svart i kranskommunens natt.
Bleknos fick en stöt av rang & hamnade på ouppvärmd linoleummatta stirrandes på förhudsfärgade tapetbårder, som är mera regel än undantag i detta utkantens chateau.
Aj.
Vill inte vara kolare längre.
Detta Pang slog även ut all armatur på toilette & badrum, så dom kommande fem åren så måste Bleknosen kånka in antik golvlampa i art deco utformning vid tvagningsriten, tandborstningen & pudernäsningen.
& i köket vajade kronan, tyst & tung, med plastprismor röda som Charons öga.
I detta dunkel fick hon så lov att leva.
Hennes hud blev allt blekare & håret stod fortfarande på ända efter stöten av episka mått.
Men en vänjer sig.
Vid dunkel.
& fnas.
& vid att knoga jugent till våtutrymmen.
Det kan vara bra att veta tänker jag.
Att en vänjer sig.
Vid nästan allt.
Tyvärr.
Utanförboendet har sedan en tid tillbaka bytts ut & sedan igår afton så lyser kronan i all sin glans.
Det är ovant & stort & visade sig inte vara så jäklarns krångligt när en fick hjälp av Hefaistos.
Så här lyser nu kakelrummen av sig själva & Charons ögon har bländas upp av hemtrevnad & ampere.
Kanske rent av vänjer jag mig.
Som sig bör.
Jag väntade på gott & jag väntade så länge.
Väntade på ljus
& det varde
liksom
det.




söndag 24 maj 2015

Androms tjugofem komma sju dagar

Den lobbylampan är med all säkerhet amerikansk.
Jag tror att det är för att skärmens textil är så välsydd & så mättad av ljuset...
Så vi måste gå.
Vi luktar lite som vin.
Vi har druckit kaffe & vin hela dagen.
Alltifrån den lite dyrare koppen med internationellt uttal, till den som stått på skamvrånsplattan allt sedan sen lunchrast.
& sedan direkt till dom små rävarna som härjar i vingårdarna.
Vingårdarna våra som månne gå i blom?
Därav den blödande chablis, med dess druva som igen över huvudtaget har brytt sig om att  försöka uttala, ty det var en gåva.
Ibland betalar jag.
Ibland betalar du.
I jämnlik, kamratlig anda.
Nu hämtar du mer.
Något har tyckts ner över min panna & Orfeus ringer tydligen i natten.
Själv tittar jag på den allt mer sviktande armaturen.
Den lyser upp mitt ansikte underifrån och jag vet att det inte blir till min fördel.
Orkar inte tänka på det nu.
Vill inte falla i fåfängans vagga, trots att jag gungat i den sedan puberteten.
Så istället fingrar jag på den lilla sirliga knoppen som håller sladden på plats...
Plötsligt skruvar jag helt koncist av den & låter den försvinna ner i min ficka.
Vet verkligen inte varför jag gör så, men förmodligen är det för att jag vill ha något.
Det är därför som jag dricker.
Något.
För att jag vill ha.
-Jag tar gin i min, sa jag.
Ginen är typ vanlig.
Men det andra kan ju bota både malaria & annat trolltyg.
& c-vitamin.
Kanske är det är därför jag plötsligt vill ha den.
Vill ha den.
Vill ha kininen på samma sätt som jag vill ha stormaktens prydda lampknopp.
Du har inte så mycket att säga, sa du.
Jag försöker att säga något som jag inte har & du ber mig vara tyst.
Vi sneglar på varandras magar för att komponera med vår andning.
Det blir bra.
Vi rytmiserar bra.
Men jag vågar inte fortsätta.
Tar av mina tre ringar, snurrar lite på evighetssymbolerna & lägger dom på ett autistiskt prydligt vis bredvid en drink som vi tex har döpt till "Fjärran kupletter" eller "Barn av vår tid" eller "Typ punkjox."
Vet inte om du har någon ring, men om du har det så lägger du den på typ samma sjukligt inåtvända vis jämte mina.
Sen sitter vi så väldigt länge.
-Vi skulle kunna gå till ett annat rum.
Säger vi.
Nästan.
Jag ser bara att du öppnar din mun i tre steg & jag vet plötsligt hur allt kommer att se ut på slutet.
-Glöm inte dina ringar?
Säger du.
-Glöm inte din?
Säger jag.
& så ler vi.
& så går vi lite.
Det blir så olidligt varmt i luften emellan.
Varmt & tungt.
Sådär som trycket rider innan fukten kommer
& dryper.
Vi brottas med luften.
Som inte ens vi kan andas.
Varm.
Varm & jag vet hur det ser ut.
Hur vi måste öppna våra munnar i tre steg.
Innan.
-Så att vi inte glömmer.
Säger du & sätter din ring mellan mina tänder.
Jag vet ju hur det ser ut, så jag blundar.
Kramar hårt handen runt det nya landets upplysningsprålighet.
Öppnar min mun i tre steg & sväljer.
Ring.
För att jag vill ha något.
Det är förmodligen bara kattguld.
Men jag vill ha det.




Kränkthetens kranka blekhet

- Det var inte såhär innan du skaffade Word.

-Nej, jag vet det.

-Varför skaffade du Word då?

- Jag var tvungen. 
  Fan, jag ska ju skriva jättemycket framöver.
 Till skolan.
  Måste ha Word då.
  Måste ju kunna spara allt i dokument.
  & då måste en ha Word ju...!

-Det började ju redan förra sommaren.
 Då du lärde dig copy paste.
 Jag borde ha fattat.
 Borde ha fattat redan då.

-Du kan ju inte bli arg för att jag lär mig nya saker!?!
 
-Nya saker, nya saker....
 Förut var det jag som lärde dig nya saker!
 Vi lärde oss tillsammans.
 Jag var den du skulle testa nya saker på!
 Vi skulle ju testa texterna ihop!
 Men vad gör du nu?
 Dokumenterar dom i något dammigt Worddokument?
 Där gör dom ingen nytta!
 Det blir ju som att du bara runkar i hemlighet!
 Vem bryr sig liksom???

- Ok.
 Jag fattar, jaG FATTAR!!!
 Har lite svårt att... Äh, jag vet inte...

-Jag ligger här i cyberspace och väntar på att vi ska, ska leka.
 Väntar på att du ska fylla mig med.... Ja?!?... Bara NÅGOT liksom...
 Du behöver inte ens logga in.
 Jag har fixat det.
 Du behöver inte logga in.
 Men du går inte in & kollar läget ens.
 Du kan väl bara läsa statistiken eller nått?
 Läsa en kommentar?
 Aha!!!
 Nu fattar jag!
 Att det inte finns någon statistik alls eftersom du inte har skrivit något sedan Februari, ditt lata, feta  skrälle!!!

-Snälla.
 Jag är ju här nu...

-NU JA!!! 
 Som om du hade varit ute & köpt cigaretter ända sedan FEBRUARI!!!
 Så jävla, jävla respektlöst alltså...

-MEN JAG ÄR JU HÄR NU!!!

-SKRIK INTE!!!

-Förlåt.
 Men jag är ju här nu.

-Ok.

-Får jag börja om?

- ------------------

-Får jag leka?

- -----------------

-Får jag det?

- ------------------

-Ska vi leka?

-Jo.

#gårbramedbloggen #skapatettmonster #skärpersig #from #nu