9 to 5

Jag har alltid ryggat en smula för trappor.
Man kan ramla ner för dom & bryta nacken.
Eller så kanske man inte orkar upp för dom.
Trapporna.
Man blir svettig & får knak i knäna rent av.
Denna lättare fobi kommer sig nog av att jag helt saknar tävlingsinstinkt.
Fast det är bara som jag tror.

Vad fin du är!

Du måste ju ha gått ner jättemycket i vikt.
Fint.
(Innanvardutjock&ful&intevärtettruttetlingonmen nu ska du se satt det blir enklare för omvärden att tolerera din sorgliga uppenbarelse)
Är det så jättehemskt att vara lite tjock?
Hösten 2011 känns det iallafall som det mest förbjudna.
Beviset på den totala uselheten: Fettman.
Snudd på att feta foster kastas rätt ner i aborthinken.
Feta barn är omöjliga att älska & kommer ju ändå att få ett ovärdigt liv så bort med dom bara!
Humanistiska som vi är så gör vi lidandet kort för den lilla knubbisen.
Tjock smock bort!
Men behöver vi inte tjockisarna?
Behöver vi inte en motpol till oss själva?
Den tjocka kompisen som låter oss framstå som briljanta & älskansvärda. Kompisen som håller din jacka när du åker karusell. Kompisen som har frysen full med glass & som alla andra kompisar tycker är så himlans festlig & rolig. För att den tjocka kompisen måste skoja. Med övervikt kommer humor. Enda sättet att få, om än ogiltigt, existensberättigande.
Skoja tjockenarr! Skoja!
Se så klunsigt tjockekompisen skojar iväg över golvet.
Gutår, du trinde trivselminister på vår glada bankett!
Vi behöver alla en tjockis så man kan vila ett ögonblick från den ständiga konkuransen.
En tjockis som ser upp till dig för att du får ligga.
En tjockis som sätter dig på den sirligaste av pidestaler för att villigt lapa ditt träck.
En riktigt själutplånande tjockisvänskap, det är vad var man behöver!
I den bransch som undertecknad har valt till sitt träldok, finns det inga tjocka.
Dom är ju liksom helt otrovärdiga på tejater & film.
Om det nödvändigtvis måste vara en tjock med så kan man ta en smal & klä ut till tjock. Men det är aldrig nödvändigt. Att ha med en tjock alltså.
Undertecknad är tjock.
Nej, förlåt!
Brödfet. Undertecknad är brödfet.
Som någon form av barn så drack jag under en period väldigt mycket Yes.
Diskmedlet alltså.
För det löser fett.
Löser upp det brödfeta.
Det är inte så gott att dricka Yes.
Men i nöden är uppfinningsrikedomen som störst.
Brödfet = Nöd.
Ofta när jag provfilmar så står det i manuskriptet tex "Eva 30 år. Överviktig." Så då är man det.
Vet inte riktigt hur jag ställer mig inför detta faktum...
Antingen så skiter man i allt. Blir så tjock att det är omöjligt att gå. Ligger i sängen tvättar sig med en trasa, googlar porr & ringer tarotlinjen.
Eller så äter man ärtor & kvarg. Går på gymnastikinrättning & duger ändå inget till.
Ja, vette fan..?
I & för sig så finns ju Yes med både "citron", "gurka & aloe vera" & "silke & orkidé"...
Så man behöver ju inte tröttna.
På smaken menar jag.

Fotografi fasa part 3

Mäh!
Herregud!
Jag ser ju ut sån.
Det var verkligen inte meningen.
Så det kan bli.
Så det kan bli....

Blygsamhet?
Gå med håven?

Äh!
Va fan!

Det är min fest & jag gråter om jag vill....

Gloria victis eller Att fika i en metropol

I Hufudstaden kostar en kopp the sextio svenska riksdaler.
Den billigaste sorten.
Fem kronor extra skall jag betala för att få en skvätt mjölk i pokalen med guldnektar.
Jag får inte röka på uteserveringen.
Jag får inte bära ut thekoppen själv.
Det skall personalen göra när/om dom har tid.
Jag ska sitta på korgstolen & vänta lydigt som under den strängaste bdsm session...
Kan inte ens röka lite avspänt & upptaget.
Bara vänta.
I Hufudstaden tar det fyrtio minuter att bre en macka.
Det skall vara ägg på.
& kaviar.
Det är kanske det som gör det så himlans trixigt...?
Jag måste påminna tre gånger.
Sen kommer den.
Bestick?
"Det kan du gå in & hämta!"
Livsmedel är jag icket betrodd att kånka ut men verktyg såsom bestick är tydligen ok.
Jag hämtar bestick.
Snottar en servett & väntar på servettillägg på notan.
Smörgåsen kostar åttio svenska riksdaler.
"Vi har tagit för lite betalt av dig. Du bad om tomat & det kostar tio kronor extra."
Du är 19 år & vill jobba med media.
Du hatar ditt jobb & föraktar dina kunder djupt.
Varsågod.
Här får du tio kronor.
Nu åker jag till Karthago & går på konditori.
Ira furor brevis est.
Eller en uppgivelse...