Ibland vaknar jag av att dom står & glor på mig.
Fastän jag lägger huvudet i fotändan & fötterna på kudden, så känner jag deras blickar.
Dom står där i sin enfald & kräver.
Kräver & kväver.
Jag öppnar sykomoreväskan & ger dom pengar.
(Som egentligen skulle gå till ett ansett läroverk i Värmlands djupa skogar där det säkert finns ett autogiro som tickar på as we speak...)
Dom vill inte ha pengar.
Dom vill kanske ha underhållning, tänker jag & lägger läskeblask under araucariapinjen.
Slurp, slurp, säger pojken & flickan & fortsätter tomglo.
Jag dansar & sjunger.
Larmar & gör mig till.
Hittar på fullständigt meningslösa lekar & små nonsensramsor.
Mer, mer, mer säger deras vattniga barnaögon.
Jag får panik.
Rusar ut på verandan, vrålar några ovädesord till det förbigående rättsväsendet, hoppar upp & ner & i total panik så lyfter jag min ponny på raka armar!
"Åååååååååååå! Har du en ponny?"
Tro fan att jag har en ponny!
Det har man om ens far är patriark & hellre betalar än att talar.
"Får vi klappa han?"
"Ja."
Ja, snälla menlösa barn.
Gör det.
Jag måste sätta mig ned på grund av supertröttma & överansträngning.
En ponny är verkligen skittung & jag hade svår skolios som barn.
Korparna skäller & magen är liksom full med humlor.
Vips, så sitter barnen där brevid mig & dinglar med benen.
"Vi gör som du nu" säger pojken belåtet.
Jag tittar på mina dinglande ben.
Tittar på deras dinglande ben.
Hon har rosa byxor.
Han har shorts.
Jag har strumpor med strumpeband.
För att behaga.
Min vana trogen.
Dom ser ut att må finfint.
Friska men menlösa.
Ungefär som friidrottare i början på sin postpubertet.
Själv har jag blå skuggor under ögonen likt slott i ruiner.
Vi sitter där ett tag, tysta.
Nästan som i änkefrid.
"Vi måste gå hem & äta middag."
Jajajaja!
Snälla pojke & flicka, gå!
Gå hem & ät, jag har nog med att bebo.
"Vi ses imorgon." säger flickan.
Vill bara skrika:
Nej!
Bortom elden finns ingen aska, men bortom askan finns elden!!!
Men jag sluter mina ögons lakan & säger:
"Jo... Vi gör väl det."
Vi ses imorgon.
