söndag 27 maj 2012

Ruttet, väste Gertrud

Jaha.
Då sitter jag här med kammar i håret.
Som stramar & kliar på skulten.
Som god stomma & fridfullt gemål så skulle det aldrig falla mig in att klaga.
Om jag slår ner min blick en aning så ser jag min förstfödde gå med släpiga steg över kullerstensläggningen.
Jag önskar så att denna unge man behagade räta på sin rygg & definiera sina konturer.
Något som han verkar totalt oförmögen till.
Besvikelsen får det att rista i mina bristningar.
Hans stollighet verkar tränga in den livmoder som han sedan länge lämnat till att förskrumpna...
Han oroar mig.
Hans färglösa ögon bligar under vinsvullna ögonlock.
Hans mage är enorm & väller ut över byxlinningen.
Rösten är slö & full av bortförklaringar.
Det är vad jag fick för att min lekamen blödde & förslappades.
En otacknämlig skugga som ser gastar & vederdelomaner i vart enda hörn.
Som sitter & tänker & tragglar tills sjukdom & rus tar över hans linblonda persona.
Jag vill att han ska vara liten & medgörlig igen.
Artig & tacksam.
Ej styrd av kön & maror.
En prins.
Av Danmark.
Inte ett ljusvekegarn med hår som doftar likt fjolårshalmet.
Varför kan han inte bara bita ihop.
Gå ner i vikt.
Skaffa sig en hobby.
Han oroar mig.
Jag ser vartåt du driver.
Jag set varåt det barkar.
Hur du knyter snaror av hala navelsträngar.
Hur du klöser av dina sårskorpor & river dina nagelband så läkning är bortom förtröstan.
Det gör jag min pilt, för att jag är din mor.
Självklart skulle jag hellre se ut över älskog & grönskande kungariken.
Men det verkar, för det berömda tillfället, kört.
Så nu sitter jag här & tomglor.
Kanske nynnar jag något som Bruce Springsteen skrev om tomma skyar...


lördag 19 maj 2012

Ruttet, stönade Ofelia

Jaha.
Nu ligger jag här.
Hade i min bönebok sett framför mig ett pampigt hav med marmorerade klippor & svallande vågor.
Det blir tydligen sällan som man tror.
En högrest & mörkhårig kvinna hade med säkerhet, gracilt försvunnit ut i havets vilda vy.
Orädd för granit & kyla.
Men dess storslagenhet har alltid känts övermäktig för små trinda, blivande nunnor som jag.
Därför ligger jag nu här.
I blygsam dy, i det vi vid välvilja kan kalla en insjö.
Tjärn.
Eller varför inte pöl.
Kärr kanske.
En djupare myrmark.
Hur som haver så hamnade jag här.
Liggande i en form av framstupa sidoläge.
I många dagar stod jag på klippor, oförmögen att inför mitt diktade öde ta slutgiltighetens kliv över regnvåt stenavsats.
Men visst hade ditt sot, aska & mörker även lärt mig att icke andas den luft jag ej var menad att inhalera.
Så jag tog din dos.
Alltså dina tabletter, ditt medicusrus.
& så gick jag, iförd praktiska allväderskängor, till närmsta utpost.
För att släppa den, i den atletiska världen, berömda hörnflaggan....
Tydligen så tävlade vi om mörkret.
Fast du sa att mitt blott var ritad med gratis bläckpenna från konkursmässigt byggnadsföretag.
& att du själv hade alla blyertsens nyanser i ditt lidande.
Jag förstod aldrig att det var en tävling.
Däremot läste jag & läste igen, detta manuskript som du & din mor ständigt tryckte upp under näsan på mig.
& tänkte "Hur fan ska jag kunna förenas med denna enahanda sorti?"
Men nu ligger jag här.
Fjolårslöv & paddträck får vattenytans klyvning att dofta jord.
& visst var det priset i vår martyristiska lidelse?
Jord, patchouli & den odefinierbara odören av sump.
Sump kan vara rester av en koffeinstinn dryck eller eftersvallningarna av ett resande teatersällskap som både har tvättat sina syfilissjärtar & klippt sina gulnade tånaglar rakt ner i denna skogstjärn, där jag så värdigt tänkte gå & dränka mig ...
Jaja, iglarna gnager i sig det dom får till livs i denna bottenlösa skogsbassäng...
Medan du, min danske prins, larmar & gör dig till i dina, dystra men brasuppvärmda salar i ditt välmurade chateau, så ligger jag här & tänker på köttbullar...
Men som sagt.
Tävlar vi så tävlar vi!
Du var inte min förste.
Inte min ende.
Men du verkade snäll & dandyistisk med fickan full av gull.
Vem kan skylla en flicka med förhoppningar?
Jag kan inte älska dig som en mor.
Du kan inte tåla mig som egen.
En engelsman med livlig fantasi skrev slutet på det hela.
Vi befinner ju oss inte ens i detta land, utskitet av vatten & kalk.
Allting känns just nu en aningen random...
& varför jag öppnade mitt schatull av gasolin, inför en nervslö borgarbracka är för mig så här i dödens bleka minut en form av gåta...
I alla fall så vänder jag nu min mellerade iris inåt, andas in det grumligaste av vatten & nynnar något som Bruce Springsteen skrev om en flod...








måndag 7 maj 2012

I hänryckelsens tid

Dom är så lyckliga.
I detta obarmhärtligaste av ljus.
En atmosfär vars gälla strålning leder till nyförälskelse & lövsprickning.
En sol som lyser in i mina dunklaste hörn & rättrådigt pekar på dammet som ligger likt en virak kring golvlisterna...
Själv minns jag mina älskare & hur dom brukade ta på mig...
Farbror Frost.
Kung Bore.
Dessa gamla kyliga vapendragare som är uthålliga & ointresserade.
Lite som den känslomässiga stenen under min fylliga barm...
Älskogen som tog den extinkta vägen.
Då kommer han inrusande.
Herr Hänryckt.
Knoppningstidens gemål.
Denna vanvettiga kurtis.
Han gnider sig mot mig.
Gnuggar & river min kropp utan att ta hänsyn till min fallenhet för blåmärken.
Kyssarna är hårda & smakar pollen.
"Öppna munnen" väser han för att lystet se mig kväljas.
Han spottar i sina händer & drar dom omilt mellan mina lår.
Han kräver mig på eufori & måttlös kättja.
Men Herr Hänryckt, jag kan inte.
Det kanske beror på mitt modfällda temprament?
Men det beror även på att, du min förårsvän, får mig att känna mig vämjelig.
Förfelad & en smula kvävd av din brunst...

tisdag 1 maj 2012

& den profana personan

Mina axlar har förlist.
Saknar karaktär så väl andligen som till kroppshållningen.
Därför letar jag nu skuldfråga & bevis.
Men denna bebådelse är endast min egen.
Detta provocerar mig.
Får helt enkelt skylla mig själv...
... & mitt muntra humör.