The wihte flu

Bleknosen får inte komma ut & leka för hon är sjuk.
Hon har katarren
Soten
Rötan har intagit hennes bleka lekamen.
Den här gången låtsas hon inte.
Sjukdomen är alldeles på riktigt.
Då får man vackert stanna inne & knapra Strepsils.
Då önskar man att man låtsades, att man bara var lite lat för dagen. Ville ligga i sängen & läsa bok. Hetsäta Emser...
Men då slog influensan sina vassa klor runt sjukbädden & blåste lungorna fulla av hosta & vitnosen full med snor.
Ni som lider av inbillningsjuka kommer nog att känna igen mitt kommande påstående.
När vi hypokondriker blir sjuka på riktigt så ser vi det som en skymf.
Ett personligt påhopp & ett för självkänslan påtagligt nederlag.
Jag känner ju efter dagarna i ända!
Googlar symptom & sitter glatt av sju-åtta timmar på valfri akutmottagning bara för att expertisen skall döma mig kärnfrisk.
Eftersom jag så tydligt känner symtom när jag är kry som en nörkärna, så chockas jag svårt naturligtvis, när jag får känna på riktig sjukdom.
Det är ju jättehemskt att vara sjuk!
Ta bort det, ta bort det, ta bort det!
Bort, fördömda fläck! Bort, säger jag!
Det brukar sägas att karlar blir så ömkliga när dom blir förkylda.
Hihihi, säger deras rättrådiga fruntimmer.
"Nu är Gösta förkyld & då blir han så jobbig. Ynklig & dan. Kräver uppassning & sympati dagarna i ända... Vi kvinnor vi tar minsan ingen notis om en liten vardagskrämpa. Vi biter ihop. Herregud, vi föder ju barn! Oss rår inget på!"
Detta gäller då inte mig.
Jag är Gösta.
Jag vill inte föda barn.
Jag vill inte vara förkyld & jag kräver empati & pass upp!
Detta kan på feberns högsta toppar få mig att känna mig som en mycket dålig kvinna.
En Strepsilsköka.
Under min sjukdomstid, som om några timmar går in på sitt tredje dygn, har jag förutom min krämpa, lidigt av en mycket svår tristess.
Näst intill total uttorkning på det stimulanta planet.
Ingen vill tex tala i telefon, för folk har tydligen jobb som dom vistas på i tid & otid.
Ingen vill laga kyckligsoppa att bjuda mig på.
Ingen vill höra om mina allt intessantare iaktagelser om exakt vad sjukdomen gör med min enkla anatomi.
Ingen vill komma hit & frejdigt dela med sig av sina mirakeldroger som köptes på medicininrättning i, låt oss säga, Spanien.
& en våt, sval handuk av egyptisk bomull på min blossande panna är tydligen inte att tänka på...
I och försig så grät jag så hjärteskärande så Sugar Daddy kom hit med nässpray. Han hade gjort ett munskydd av sin halsduk. Stannade i trapphuset, hystade in nässprayen, vrålade "Vi hörs!" & gav sig sedan iväg med en som fart som var imponerade med tanke på den höga åldern.
Själv grät jag ännu mer.
Spetälsk & oönskad.
Pestig & kolerisk.
Men eftersom det är så satans tråkigt att hasa omkring & uteliggarhosta, eftersom det inte är någon som bryr sig om mitt armod, så antar jag att jag imorgon kommer att vara frisk.
Åderlåten & oförlåten.
Då ska jag på den tillfrisknades nykränkta vis gå ut på gator & torg & utkräva min hämd.
Tro mig, jag kommer inte att nysa i armvecket...

Ps. Hetsät inte Strepsil. Bara gör det inte. Ds.