Clownen jag?

Har du någonsin besökt en sportbar?
Har du tänkt på att i en sportbar så brukar det finnas en enklare liten läshörna.
Några fåtöljer & en bokhylla.
Eventuellt även en öppenspis av den art som man lätt klistrar fast på väggen.
I den ligger en elektriskt brasa från Elgiganten & pyr gemytligt.
Väggarna är mörkt gröna, belysningen dov & fåtöljerna är av tveksam höjd & gjorda i skinn.
Ett kunskapens pulserade sköte som visat att litteratur & sportutövning går hand i hand som ståta vänner.
Den allra finaste av tankar...
Beställ in en stor öl med jobbigt namn, ställ den på det medföljande, omständliga glasunderlägget i redig hårdpapp & låt din blick smeka längs bokhyllans kuriositeter...
Det dröjer inte länge förän du ser den.
Clownen jac.
Röd rygg, vit text.
Hjalmars avskedsroman tillägnad Gösta Ekman d ä.
Har du läst den?
Det har inte jag.
Den finns överallt.
Där böcker är, där bor Clownen jac.
Anikvariat, loppmarknader, hemma hos vänner & bekanta.
Röd rygg, vit text.
Överallt.
Nu undrar jag: Är det dax att läsa Clownen jac?
Ägna några timmar i det, tillsynes, händelselösa livet åt att faktiskt plöja denna roman som följer mig som en hittehund i hasorna?
Jag gillar Hjalmar Bergman. Har läst honom tidigare. Borde alltså...
Men ofta så träffar man på denna clown i realådor. Böcker bortvräkes. Där brukar den finnas.
Då har jag tänkt att den säkert inte är så bra, men det kan ju vara så att alla redan har ett exemplar & att reakorgsfyndet blir en chans för blodfattiga nosar att inträda i denna sagovärld som man i huse redan är invigda i...
Eftersom röd rygg, vit text har hängt med sedan mina tidiga barnaår så har jag haft tid att tänka.
Skapat en egen handling.
Att den typ handlar om en manlig aktör som blir övergiven av sin kvinna, övergiven av sin mor, törstar efter manliga förebilder. Han gör sitt jobb på scenen med bravur, Ler & kråmar sig i strålkastarens sken. Men hans själ fylls av svärta för att ingen ser honom  för den han verkligen är. En ledsen clown. Han sminkar av sig, får scenskräck, dricker för mycket. Allt för att döva sin sorg. Han heter Jac.
Om det är så, då behöver jag ju inte läsa den.
Så hjälp mig, kära Bullen.
Ska jag eller ska jag inte?
Läsa alltså.
Ack. denna ambivalens...

För övrigt så är jag trött på lustigkurrar som avslutar sin mediatid med att (gärna på göteborska) säga: "Va fan, jag är ju bara en ledsen clown."
Ja, vem är inte det?
Innerst inne är vi väl alla folkpartister?
Eller...?

Saker jag vunnit vid dragning av lott

1 st bastutermometer

Smycken jag fått (arvegods icket inräknat)

1 st ring
2 st broscher

The wihte flu

Bleknosen får inte komma ut & leka för hon är sjuk.
Hon har katarren
Soten
Rötan har intagit hennes bleka lekamen.
Den här gången låtsas hon inte.
Sjukdomen är alldeles på riktigt.
Då får man vackert stanna inne & knapra Strepsils.
Då önskar man att man låtsades, att man bara var lite lat för dagen. Ville ligga i sängen & läsa bok. Hetsäta Emser...
Men då slog influensan sina vassa klor runt sjukbädden & blåste lungorna fulla av hosta & vitnosen full med snor.
Ni som lider av inbillningsjuka kommer nog att känna igen mitt kommande påstående.
När vi hypokondriker blir sjuka på riktigt så ser vi det som en skymf.
Ett personligt påhopp & ett för självkänslan påtagligt nederlag.
Jag känner ju efter dagarna i ända!
Googlar symptom & sitter glatt av sju-åtta timmar på valfri akutmottagning bara för att expertisen skall döma mig kärnfrisk.
Eftersom jag så tydligt känner symtom när jag är kry som en nörkärna, så chockas jag svårt naturligtvis, när jag får känna på riktig sjukdom.
Det är ju jättehemskt att vara sjuk!
Ta bort det, ta bort det, ta bort det!
Bort, fördömda fläck! Bort, säger jag!
Det brukar sägas att karlar blir så ömkliga när dom blir förkylda.
Hihihi, säger deras rättrådiga fruntimmer.
"Nu är Gösta förkyld & då blir han så jobbig. Ynklig & dan. Kräver uppassning & sympati dagarna i ända... Vi kvinnor vi tar minsan ingen notis om en liten vardagskrämpa. Vi biter ihop. Herregud, vi föder ju barn! Oss rår inget på!"
Detta gäller då inte mig.
Jag är Gösta.
Jag vill inte föda barn.
Jag vill inte vara förkyld & jag kräver empati & pass upp!
Detta kan på feberns högsta toppar få mig att känna mig som en mycket dålig kvinna.
En Strepsilsköka.
Under min sjukdomstid, som om några timmar går in på sitt tredje dygn, har jag förutom min krämpa, lidigt av en mycket svår tristess.
Näst intill total uttorkning på det stimulanta planet.
Ingen vill tex tala i telefon, för folk har tydligen jobb som dom vistas på i tid & otid.
Ingen vill laga kyckligsoppa att bjuda mig på.
Ingen vill höra om mina allt intessantare iaktagelser om exakt vad sjukdomen gör med min enkla anatomi.
Ingen vill komma hit & frejdigt dela med sig av sina mirakeldroger som köptes på medicininrättning i, låt oss säga, Spanien.
& en våt, sval handuk av egyptisk bomull på min blossande panna är tydligen inte att tänka på...
I och försig så grät jag så hjärteskärande så Sugar Daddy kom hit med nässpray. Han hade gjort ett munskydd av sin halsduk. Stannade i trapphuset, hystade in nässprayen, vrålade "Vi hörs!" & gav sig sedan iväg med en som fart som var imponerade med tanke på den höga åldern.
Själv grät jag ännu mer.
Spetälsk & oönskad.
Pestig & kolerisk.
Men eftersom det är så satans tråkigt att hasa omkring & uteliggarhosta, eftersom det inte är någon som bryr sig om mitt armod, så antar jag att jag imorgon kommer att vara frisk.
Åderlåten & oförlåten.
Då ska jag på den tillfrisknades nykränkta vis gå ut på gator & torg & utkräva min hämd.
Tro mig, jag kommer inte att nysa i armvecket...

Ps. Hetsät inte Strepsil. Bara gör det inte. Ds.

Cardamom vs Cinnamon

Kardemumman har alltid fått spela andra violin.
I Asien så kallas den för "Drottningen av kryddor".
Här i norr har den tur om vi hystar ner en näve vid fikabrödsbaket.
Det bakas ju mest kanelbullar dock.
Ständigt denna kanel.
Varför kanelen är så klassisk i vårat bakande, tror jag beror på att den har hela julhögtiden i ryggen. Detta förhatliga mys då vi skovlar i oss både det ena & andra med kanel på.
Det vi inte tänker på är att Kanelen är intet utan sin vapendragare det vita sockret.
Kardemumman däremot är en ensamseglare...
Kanelen är klassisk men komersiell. Kaneldoft på ljus, kondomer, doftgranar.
Det håller sig Kardemumman för fin för.
Denna örtartade perenn måste hålla näsan högt pga sin ständiga silverplats.
Jag önskar mig en french cologne med kardemumma odör. Då skulle jag dofta som ett exotiskt bageri & alla skulle vilja lägga näsan bakom mitt öra & tala lågmält med den hungriga rösten... Så trevligt det skulle bli...
Jag känner igen mig i Kardemumman.
Andra violin.
Just som man tror att man ska få skaka hand med dirigenten, så kommer Kanelen rusande & sätter en välriktad armbåge i den mjuka kardemummamagen.
Det spelar ingen roll om man är godare & bättre än Kanelen.
Kanelen är en vana & har en högtid i ryggen.
Sådant rår man inte på.
Jag få gå omkring här & hålla en låg profil & lukta mumma.
Det var väl summan av det hela...?

Ps. Kanel kan skada din lever. Tänk på kumarinet nästa gång du castar, eller är på den... Kanelen alltså...
Ds

Om

Om jag hade varit man så hade jag sett ut som Christer Sandelin.
Det är en svindlande tanke.
Hoppas att jag inte hade ingett samma kymiga känsla som Christer slår an hos tex mig.
Men jag hade nog skitit i det eftersom jag skulle vara med i ett band då.
Det är sådana saker som man kan skita i om man är med i ett band,
sekt,
förening,
eller lynchmobb.
Men när solokarriären hägrar, då fryser man till is...
"Vi talar inte samma språk, jag måste ge mig av."
Som Christer själv skulle ha sagt.

Involuntary porn

På grund av denna bloggs oanständiga namn så har den länkats till diverse porrsidor.
Döm om aftonanistens förvåning & besvikelse när det endast ventileras bittra tankar om svamplockning & missförstådda dvärgar.
Nåja, jag har en publik & den ska tillfredställas om ej oralt så ordagrant...
Därför skall det nu handla om sexualitet.
Sanningen ska sägas att jag inte vet så mycket om sex som jag borde.
Men i min oskuldsvita skrud ska jag härmed göra ett försök.
Sex är bra.
Den sexuella drivkraften är lika stark för båda könen. Bara det att den ena är mer accepterad än den andra.
På alla inblandades vilkor så är det mycket lite inom det sexuella som är onormalt.
Det sexuella spelet mellan oss arma individer är livsnyttigt.
Sådär ja! Med dessa fördomsfria rader så vill jag understryka just undertecknads: Fördomsfrihet!
(Skuld & skam får vi nog av genom livet så vi skippar detta just nu...)
Men en sak som har förbryllat mig är detta med rollspel.

"Kära valfrikvällstidningssöndagsbilaga. Vi är ett par med ett äktenskap långt som ett vinterkrig bakom oss. Nu känns det som om vi har förlorat vår glöd. Hur ska vi hitta tillbaka til passionen? Undrar Gifta från, låt oss säga, Falkenberg."

"Kära Falkenbergspar. Det är helt normalt att tröttna. Det ni kan prova är erotiska underkläder, smek varandra med tex en fjäder eller pröva ett spännande rollspel.
Lycka till era gamla galoscher önskar sexolog med egen spalt."

Då undrar jag: Vad är ett spännande rollspel?
Eftersom jag är utbildad inom dramatik, där både de akademiska poängen & studielånen är höga & välförtjänta, så vet jag ju hur svårt det är att improvisera utan att sitiuationen går i stå.
Vilken sitiuation ger en högdramatisk konflikt som det kan byggas vidare på, i åtminstonde tio minuter innan dialogen blir krystad?
Ska man skriva ner det innan?
Vem castar?
Vi vet ju hur det ska utvecklas & hur slutscenen bör te sig, men rollerna? Hur många är vi? Kan man dubblera vissa roller? Använder vi oss av mask & kostym? Är det ok att bara byta hatt eller blir det otrovärdigt? Har vi genus tänkande? Vem ska spela Påskharen & vem ska spela Tågkonduktören? Kan vi se varandra i ögonen efteråt?
Det är så många frågor...
Jag är ju tillexempel van att få lön när jag byter gestalt, men då är det ju lätt att i sexuella samanhang bli kallad något helt annat än bara rollspelsdeltagare...
Ja, jag bara undrar.
Ska det vara så?
Vilken roll fick jag?

Den åttonde dvärgen

Man tror att dom bara är sju.
Att dom lever i sus & dus.
Att huset är välstädat & att gruvans damm inte lägger sig som rethosta över deras små flimmerhår.
Det är väl sant till viss del...
Men långt inne i dessa små tappra hjärtan bankar en saknad efter den bror ingen ens nämner vid namn...
Sorger.
Han som valde att lämna.
Alla sju bröder har samma mamma.
Papporna vet vi inget om, för dom försvann så som pappor brukar.
Den kortväxta modern var öm & mjäll & döpte sina små efter deras utstuderade karaktärsdrag.
När Sorger föddes så var han ingen alls. Knappt ett barn...
Han varken grät eller skrek eller nös.
Bara satt där & var tom...
"Han kan heta Tomer! Eller Tyster!" hojtade hans bröder ivrigt.
Bröderna var en munter skara helt tillfreds med sina tillkortakommanden & brist på höjd.
Så var det denhär åttonde då.
Han liksom hällde smolk i familjens bägare så som obegripliga personligheter omedvetet kan göra.
"Sätt ut honom till vargarna!" föreslog bröderna tillsist.
Sagt & gjort!
Korg med trevlig filt & stört barn fraktades antal mil från det trygga hemmets sköte.
Ingen tänkte mer på det. 
Lekarna blev roligare, sysslorna blev angenämare. Bröderna sjöng & dansade & spelade muntert på orgeln i vardagsrummet.
Många år senare, då modern gått till de sälla jaktmarkerna & de sju bröderna av en slump skaffat sig en hushållerska av kunglig börd, så knackade det på stugans dörr.
Där stod en mycket liten man.
Hans läppar var röda som rosor.
Hans hår ljust som ale & hans hy var vit som snö.
"Hälsa min familj att jag nu bär ett namn".
Hushållerskan vekade vimsig & en smula nervös.
"Mitt nanm är Sorger"
Hushållerskan drog i korsettlivet & blev illa tillmods av den lille mannens stirrande ögon.
"Min bästa vän var ett vildsvin vars hjärta nu är utskuret. Han räddade mig från vargarna när jag behövde det mest. Nu är hans hjärta utskuret & lagt i en ask så att du ska få leva. Jag dömer dig inte ty du har strider kvar att utkämpa. Men jag är tom & ledsen- därför kommer aldrig Disney att teckna mig. Säg mina bröder att jag heter Sorger, be dom sedan att glömma mig."
Vankelmodigt traskade den lilla mannen tillbaka i skogen.
Han- som hade älskat ett svin.
Hushållerskan glömde rätt omgående vad han sagt & koncentrerade sig på att köpa genmanipulerade äpplen av en kvinna med oroväckande välvårdade naglar...
Snipp snapp snut
så var sagan slut

My sister of mercy

Min syster är mellanbarn.
Hon är vårat lackmuspapper, dömd till att medla.
Mellanbarn skall enligt den nedskrivna psykologin användas till detta.
Som en fredsbevarandestyrka.
Som en jourhavande medmänniska.
Senast idag brukade undertecknad denna tjänst som vi tillskrivigt SysterSnäll.
Jag har fått en pläd av min syster.
Den är gjord av ett långhårigt får. Päls lika vit & lockig som bleknosens eget hår. På baksidan har systern målat sirliga guldornament. Pläden är det vackraste jag äger & om man ligger lättklädd & dåsig på detta lilla moln så känner man sig 1000000 dollar.
Hon kan sånt systra mi.
Sy.
I alla former av material.
Hon kan även allt om datamaskiner, filmbranchen, isolera gamla hus, meka med motordrivna fordon, elda med pellets, laga mat, ha hund & funktionerande rellationer... En himlans massa kan hon.
När hon gifte sig var det Hawaiitema.
Vi är väldigt olika Systern & Bleknosen.
Bleknosen är tex väldigt vit, medans Systen är väldigt färgglad.
Ihop med den LillaBroren skulle nog deras tatuerade hud räcka till en enklare vikvägg att dela av större rumsutrymme med. Tjusigt ljussatt givetvis...
Jag är glad att hon orkar med sin familj.
Att hon orkar med mig.
My sister of mercy she are not departed or gone
She waits for me when I thought I just can´t go on
She brought me her comfort
and later she brought me this song...

Nudas Veritas

Skäms!
Nu har hon levt över sina tillgångar!
Nu är det slut på klöver & sötebrödsdagarna endast ett minne kantat av ädelmetall.
Har tidigare i mitt liv trott att jag har varit fattig & arm. Men inom en gräns. Det har aldrig varit såhär illa...
Nu är det slut.
Pix, grus & flis, allt är borta.
Den uppblåsbara, barskrapade Barbaran!
Det oranga kuvertet kom som den tredje solen i denna b-film. Det var ingen trevlig recention på Bleknosens obetalda karriär.
Mina fantastiska vänner har bjudigt mig på ditt & datt, men ingen kan älska en snyltare i längden.
Familjen är redan utmjölkad & det har tom brutits kontakt på sina håll...
Att leva under förmyndare. Att inte klara sig själv.
Det fanns en tid för längesedan då Bleknosen var begåvad med både midja & sparkonto. Det bådade gott helt enkelt.
Åh, som jag längtar tillbaka!
Vad gör man nu?
Måste hushålla mig.
Måste förvalta.
Nunc est bibendum.

The part you throw away

Jag ska slänga hela världen lilla mamma.
Inget tillfredställer mig så som en rejäl utrensning.
När Mr Ågren vilat på min arm & Maran ridigt mig trött, så slänger jag gärna en pinal eller två.
Ett angänämt lugn lägger sig över mitt bleka väsen när jag med en revoltörs espri knosat ner onödig kuriosa i en, för ändamålet angiven plastpåse.
Knytit ihop dess sköra plashinna runt mitt avfall & burit ut till, för ändamålet avsedd avskäpningsplats.
Saker som fick möta den sälla jaktmarken idag fredag:
3 st trasiga galgar
1 st trasiga solglasögon
1 st dansk kräm
1 st dansk olja
1 st vissnad rosbukett
500000 utskick från postkodmiljonärshelvetet
1 par förkrympta vantar
6 st söndertvättade strumpbyxor
1 st påse grönt nyttigt the
3 st oanvänbara kulspetspennor
2 st oanvänbara tuchpennor
1 st bh kupstorlek c
Samt diverse lektyr i form av dagstidningar av alla de slag.
Det var härligt!
Som en liten fest här på höjden.
Men eftersom undetecknad har ett osunt förhållande till allt, så vill jag givetvis slänga mer!
Nu sitter jag på mina händer & gnisslar.
Vill slänga allt.
Slänga av oket från snövit axel.
Sy ihop mig själv med små,små, nitiska kaststygn.
That is the part I throw away

Blue velvet

Om du trycker dina handflator hårt, hårt mot ögonen så uppstår olika färger & mönster.
Jag har haft samma färger hela mitt liv.
Har alltid fått lika ont i ögonen vid tryck.
Men häromdan upptäckte jag nya, djupt mörkblå sammetsprickar som vimmlade förbi synfältet vid denna ganska så svårbegripliga hobby.
Givetvis är jag nu nyfiken på om det kommer fler färger.
Regnbågar & påfågelprakt.
Annars så har färgskalan hållit sig innom det brunorganga spektrat.
Färger som inte säger så mycket vare sig till mig eller om mig.
Har alla samma färger & mönster?
Jag vill veta.
Låt mig långsamt & mjukt pressa dina ögonlober för ett ögonblick.
Viska till mig vad du ser.
Ska vi säga så?