Eftersom jag som ville snajda & stila mig för högdjuren & tejatercheferna så tyckte jag att det var bäst att visa det lilla barnet i foajen omsorg & moderlighet.
Vi kastade boll & lekte friskt.
Sen när jag skulle avrunda hela min barnvänliga härlighet genom att pussa den lilla keruben på kinden så råkade jag visst pussa fel.
Jag råkade pussa dig, min vän i etern.
Vi blev lika förvånade båda två tror jag.
Men pussen blev kyssen som smakade överläpp & skäggstubb.
Vi höll på länge.
Tills mörkret föll.
Då gick vi hand i hand ut i aftonen den fina & talade om värme & människor.
Sen drack vi vin i ett växthus som nog var designat av en dansk...
Det lilla jag känner dig så har jag liksom tyckt att du verkar mycket hyvens, men det här var ju verkligen jättetrevligt!
Vi är så rosiga ihop.
Kan inte för ett ögonblick hålla händerna från varandra.
Som en hel Harlequin roman!
Jag känner mig konstig.
Det kan vara eufori.
När växthuset stänger blir du, min vän i etern, som förbytt.
Plötsligt så är jag ett lömskt litet luder som har påtvingat salivutbyte med dig, stackars oskyldige.
Efter en rejäl utskällning av understående så trampar du myndigt iväg på en kullerstensgata, som just denna midnattstimma, kan ligga i tex den kungliga Hufudstaden.
Detta utspelade sig i hallucinationernas verklighet för ca en vecka sedan.
Men sen dess har jag haft dåligt samvete.
Att jag tvingade dig till pussar.
Att jag inte förstod dina signaler.
Att jag var egoistisk & liderlig.
Så därför, min vän i etern, säger jag nu förlåt.
Förlåt.
Phu!
Nu känns allt mycket bättre...
oj....
SvaraRaderadet började så fint