Shack Mattoid

Varje kväll står en man med fruktpåse nere på parkeringen.
På hans brytning så kan man tippa på att han bott i detta karga norr i, kanske, femton år.
Han står där varje dag med famnen full av frukt.
Pannan är rynkad & stegen försiktiga.
Hans son går över gatan i rask takt.
Fram & tillbaka, fram & tillbaka.
Fram till trädet som växer där bussar stannar & tillbaka till entrédörren som låses klockan ardeton nollnoll exakt.
Klykan är ålderdomlig & lite vind, så en knuff med höften brukar rekommenderas.
Om klockan visar tidigare timme än just aderton det vill säga...
Pojken pratar oavbrutet.
Inte med fadren, utan med någon som befinner sig i höjd med hans nyckelben.
Han drar i kepsen, ner, ner, ner.
Som om även ögonbrynen måste få frid & skydd & så att ingen i nyckelbenshöjd försöker att skuffa av den.
En matt hand sträcks då & då fram till honom med gåvor från Moder Natur.
Ett äpple.
En kiwi.
Små lådor med bär som kommer ända från Polens fjärran fauna.
& pappa kan inte höra kastratsången som bestämmer hans raska promenadtakt.
Kan inte höra pukor & trumpeter.
Domedagsbasuner & barnagråt.
På balkongen med persienn av hönsnät för stora, forntida väsen, står dom bipolära damerna & stampar.
En hunger växer i deras nyfikade, uppsvullna magar.
Dom vill inget hellre ha än dessa kravmärkta bananer & kanske tvåhundra kronor från bankomaten som säkert ligger flera miljoner mästerkattsstövelsteg bort från deras noga inrutade söckendagar.
& dom sjunger.
Utvalda små stumpar som svävat i etern sedan folkhemmet blommade i spänst & bardomen pockade & petade på framtidens jämmerdal.
Poplinkappor & pippilotter på sönderfrätta kalufser som allt för sällan tvättats av det omilda, om än dock parfymfria shampot som kommun & lansting tillhandahåller.
Gummistövlade fötter som trampat upp stigar på linoleummattan & västsvenska, brustna röster som hojtar om mordutredningar & hamondorglar.
Tvn & radion som ingen sänker & som Farbror Frukt inte hör till sin alienerade plats.
Han vet att detta skådespel inte närmar sig premiär för fem öre.
Att detta bara är en inövning av morgondagen.
Fruktpåsens bomullshandtag har blivit fuktigt, så fuktigt & känns ytterst obehagligt mot handflatan som ägnat dagen åt att packa upp alla dessa oändliga mängder banankartonger som forslats upp till vår lilla nordpol.
Banankartonger heter alltid banankartonger oavsett om dom innehåller bananer eller inte.
Han borde ha tagit korgen.
Imorgon tar han korgen.
Imorgon vill pojken ha frukt.
Blank frukt som är nysköljd & krispig som pojken kan bita i samtidigt som dimman lättas från hans ögon.
Pojken går & går & klockan börjar närma sig krök av natt.
Eller natt & natt.
Klockan närmar sig åtta.
Då måste alla prinsar ligga i sina sängar med bolltäckena uppdragna till den snoriga lilla nästippen.
Goodnight you princes of Maine, you kings of New England.
Sedan sniffar alla på sin lilla etertrasa & faller i den ljuvaste, djupaste sömn.
Oskar Strand placerar törnetyngda glorior över allas huvudskålar & samtliga dömmer om basketträning & Juicy Fruit.
Ingen dricksfontän är kastad än.
Blott tärningar här, i The House of the rising Sun.
& stjärnorna?

På himmelen de blänka.