Så som i en spegel 1 Kor 13

Jag har kontaktlinser.
Nogsamt utprovade hos optiker med licens.
Hur jag än vänder & vrider, tvättar & fuktar dessa små genomskinliga irisvantar så verkar det som om bilden fortfarande bor i betraktarens öga.
& betraktaren som jag talar om är förstås Moi!
Framför reflektorn står jag & tittar mot Narnia.
Den enda jag ser är min Remus.
Vi är toviga i håret & svullna av Tiberns kallsupar.
Blålila läppar & dålig hy.
Huden är rispad & här & där växer det små öar av mossa...
Små spår av skog...
Vi chikanerar varandra en smula.
Ovanan att mötas såhär öga mot öga.
Vi vet att vi måste samarbeta, annars blir det inga städer byggda.
Våra golden years are over & vi båda är smått besvikna på både det ena & det andra.
Största hotet är likheten.
Olikheten & spegelfäkteriet.
Vem är riktig?
Vem är sann?
Hur länge kan vi skylla på vår bortkastelse?
Det är därför vi behöver oss.
För att få bekräfta att det som försegår i våra små hjärnor icket blott är villfarelse...
Men att denna lilla belackare, som oförskämt står & stirrar in i mina melerade, är en del av mig, retar mig något oerhört!
Jag frambringar henne i sanning men uppenbarelsen gör mig gång på gång besviken.
Persona.
Försöker att inte titta.
Manar till självaktning.
Men vips så öppnas ögon fulla med kontaktlinser & vi är tillbaka på scratch.
Narcissus besvikelse & kval.
Hans störning nr 2.
Den ofullständige som blickar ner i den fariseiska sjön, som ofta är blank som en skridskobana utanför Boden.
Innan tiden är ur led måste jag, utan Remus, ge mig ut på jakt.
Min färd går över stock & sten.
Över gårdar & genom tunnlar.
Över hav & vilda vågor.
Men jag skall finna honom.
Basil Hallward!
Han skall få måla mitt porträtt.
Sen får vi väl se hur det går....