Kära LantmannaJordbruksStyrelsen!
Nu får det vara nog!
Måste härmed göra min medborgeliga plikt & sätta ner min nätta trettiosexa med en respektingivande duns.
Undertecknad har sommaren 20011 tillbringat i stort sett hela säsongen i någon form av landsbyggd.
Det som med förfäran har slagit mig & som även är anledningen till detta inlägg är placeringen av kopupporna.
Varför envisas jordbrukare i detta avlånga land, från Ystad till Haparanda, att lägga kopupporna så nära trafikerad väg?
Detta leder till fara för både djur & trafikanter.
Om man någon sin bevittnat detta mirakel. Detta bevis på naturens storslagenhet. Detta åttonde underverk som kopuppskläckning faktiskt är, så är man väl insatt även i dess riskmoment.
Om pupporna kläcks för nära en trafikerad led, så är risken stor att dom nyförlösta kalvarna springer rakt ut i vägbanan & blir påkörda.
Expertisen säger &så att kreaturen vid kläckning måste, i ett rasande tempo, springa minst två kilometer för att stimulera ledvätskan som kommer att i framtiden upphålla detta dibarns goda hållning & hjälpa henne att vara en stark & smidig kossa utan reumatism.
Krumma kossor fick vi ju, som bekant, nog av under 1800-talets mitt...
Viktigt är &så att kalven, efter sitt sprinterlopp, med en gång börjar äta & idissla, (Gärna klöver med gräs går lika bra.) så att päls & klövar växer ut ordentligt.
Att som nyckläckt behöva korsa en körbana är vansinne.
Förenat med livsfara.
Ännu ett argument mot detta vansinne är att slem, sekret & efterbörd rinner ut på vägen & skapar ett barockt halt väglag för bilisterna.
På dessa vätskor så biter varken dubbdäck eller handbroms...
Här måste nu jordbrukarna börja ta sitt ansvar!
Att stapla pupporna pga förvaring under själva utvecklingsprocesse kan jag tycka är okej.
Men när det vankas kläckning så skall en god jordbrukare bereda plats & skapa utrymme för de nykommande.
Tänk dig själv att kläckas i en stor slemmig hög med ben som sparkar & mular som bits?
Att kläckas till världen under sådan stress kallar jag för ovärdigt.
Skärpning jordbrukare!
Att ingen djurrättsorganisation uppmärksammat denna problematik tidigare förvånar mig oerhört.
Minkar & hönor blöder minsann ers hjärtan för.
Tänker ut planer i era dreadlocks behängda huvuden hur dessa arter ska få frihet & dräglighet.
Men våra vanligaste bruksdjur?
Har ni glömt dom?
Denna styvmoderliga behandling av kossor måste få ett slut!
En annan sak som bekymrar mig är den slapphänta form av kopuppsbefruktning som jag tycker mig ana.
Överallt på fält & ängar ligger obefruktade puppor till ingen nytta.
Vadan detta?
Vi se ofta bruna & svarta kossor. Fläckiga eller inte så vet vi ju att dessa djur är sprugna ur tjursäd. Men har ni tänkt på att dom vita & beiga kossorna blir fler & fler?
Det som inte många vet är att denna färgsättning breder ut sig pga att det är bonden själv som befruktat dessa puppor.
Om det nu finns både bönder & tjurar som är fulla med lake så är det väldigt mystiskt att så många KOkonger obefruktade & bara förfars.
Vi måste strida för våra nötkreaturs fortlevnad!
Vi måste behandla våra kopuppor som vare dom den dyraste, ryska kaviar.
Dessutom så är pupporna vår enda möjlighet att komunicera med Gud.
Eftersom Gud är blind så läser han av ängarna med sina känsliga fingertoppar...
Där har bönderna ett sjujävla ansvar.
För visst läser man väl fortfarande blindskrift på lantbruksskolan?
Jag känner oro.
Hoppas verkligen att ni snarast svarar på mitt brev.
Mvh Signatur "Det finns inga onödiga bär"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar