Bleknos är som vanligt igen.
Jag kom tillbaka.
Lite mer myggbett, lite mer ödmjukhet än innan jag for.
Jag förtjusas & förvånas över mitt hem.
Det är fantastiskt!
Jag har ju sjukt god smak & väldig ordning & reda.
I mitt hem finns det massor med kläder & flera lådor med skor.
Utbudet ter sig oändligt när man tillbringat månader i naturen. Uppfostrats av en djurfamilj. Ätit svampar rötter. Sovit naken på mossa. Ylat & utvecklat päls.
Nu ska här aklimatiseats till verkligheten i människobyn.
Folkskyggheten sitter i längre än man tror...
Trots att jag sitter, nyduschad, på den mjukaste av kuddar så infinner sig ett visst vankelmod.
Nej, det är aldrig riktigt bra.
Det som är sämst är sysslolösheten.
Jag blir liksom husvill utan kneg.
I den västkuststad där jag valt att leva & frodas är arbetsmässigt lika openetrerbar som den kompaktaste av järnridåer.
Oönskad & rådvill känner man sig som frilansande kulturpersonlighet i detta Sveriges framsida.
Det jag ägnar mina dagar åt är att gå min Golgata till olika myndighetsinrättningar med blanketter & intyg som visar på att jag är den som jag utger mig för att vara. Att jag inte jobbar svart & att jag lydigt & ängsligt betalar skatt & i allmänhet är en skötsam & redig människospillra.
Varje dag är en långfredag.
För att trösta mitt innersta Knytte så tänker jag att jag är big in Japan.
Hell yes!
I´m big in Japan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar