Fotografi fasa

Säg omelett!
Eller inte...
Bleknosen passar mycket dåligt på stillbilder.
När det är levande liv så kan man röra sig, stanna bara så länge man själv vill.
Eller vad man själv håller för, ska kanske tilläggas.
Då kan jag lura dig att mitt hår är tjockt & att jag är smal & smärt om midjan...
Ystert kan jag dra förbi som den sötaste av virvelvindar.
Men gud nåde illutionen om jag råkar stanna upp.
Eller ännu värre- blir fångad på bild.
Då spricker det.
Plötsligt så ser jag hur illa det är. Det som jag tidigare avfärdat som hjärnspöken & komplex, visar sig vara den allra mest kristallklara av sanningar.
Shit pommesfrites!
När det är dax att posera så brukar jag vända mina pupiller innåt & dra mitt ansikte bort från det kolsvarta objektivet.
Detta gör att jag får en mycket märklig min som inte kan tolkas som annat än obehaglig.
Dumt att bli skådespelare när man är kameraskraj.
På tejatern fotograferas det ständigt & jämt!
Bilderna läggs upp på olika internetforum eller delas friskt ut till alla former av presskontakt.
När jag läser tidning i lugn & ro kan jag plörsligt få se mig själv.
Klumpen.
Kameran lägger inte bara på fem kilo, den lägger även lock på självkänslan.
Men jag försöker & tränar.
Smilar & juckar.
Making love med denna tekniska pryl som tar min själ.
& lämnar tillbaka den i ett uruselt skick...