Så som i en spegel 1 Kor 13

Jag har kontaktlinser.
Nogsamt utprovade hos optiker med licens.
Hur jag än vänder & vrider, tvättar & fuktar dessa små genomskinliga irisvantar så verkar det som om bilden fortfarande bor i betraktarens öga.
& betraktaren som jag talar om är förstås Moi!
Framför reflektorn står jag & tittar mot Narnia.
Den enda jag ser är min Remus.
Vi är toviga i håret & svullna av Tiberns kallsupar.
Blålila läppar & dålig hy.
Huden är rispad & här & där växer det små öar av mossa...
Små spår av skog...
Vi chikanerar varandra en smula.
Ovanan att mötas såhär öga mot öga.
Vi vet att vi måste samarbeta, annars blir det inga städer byggda.
Våra golden years are over & vi båda är smått besvikna på både det ena & det andra.
Största hotet är likheten.
Olikheten & spegelfäkteriet.
Vem är riktig?
Vem är sann?
Hur länge kan vi skylla på vår bortkastelse?
Det är därför vi behöver oss.
För att få bekräfta att det som försegår i våra små hjärnor icket blott är villfarelse...
Men att denna lilla belackare, som oförskämt står & stirrar in i mina melerade, är en del av mig, retar mig något oerhört!
Jag frambringar henne i sanning men uppenbarelsen gör mig gång på gång besviken.
Persona.
Försöker att inte titta.
Manar till självaktning.
Men vips så öppnas ögon fulla med kontaktlinser & vi är tillbaka på scratch.
Narcissus besvikelse & kval.
Hans störning nr 2.
Den ofullständige som blickar ner i den fariseiska sjön, som ofta är blank som en skridskobana utanför Boden.
Innan tiden är ur led måste jag, utan Remus, ge mig ut på jakt.
Min färd går över stock & sten.
Över gårdar & genom tunnlar.
Över hav & vilda vågor.
Men jag skall finna honom.
Basil Hallward!
Han skall få måla mitt porträtt.
Sen får vi väl se hur det går....

Motvals? Vad falls?

Laddade ner Ulf Brunnbergs sommarprat.
Tänkte mig en festlig djupanalys av detta etertrams.
Med penna & papper i högsta hugg satte jag mig ner för att lyssna.
Ingången är underbart negativ.
Det fortsätter i samma muntra anda.
Reklam, borgeliga värderingar, Sovjet, stor skit, älta sig själva, energiskatter, mackägare, reproräntan...
Då slår det mig plötsligt att Brunnpan låter anfådd & rädd.
Jo, visst gör han det.
Långt ner i undertonen hör man skriket av en själ fångad i dumhet.
Jag tappar allt intresse för dom häpnadsväckande åsikter som förmedlas & sitter som trollbunden inför detta skrap som vittnar om ren & skär olycka.
Sedan slår det mig att jag faktiskt har laddat ner Vanhedens sommarprogram. & att jag sitter & lyssnar samtidigt som jag planerar att anteckna.
What the fuck?!?
Grips av en ryslig Ågren.
Har inte denne man stulit nog av Bleknosens tid?
Sitt du där på Lidingö med solariet & ensamheten som dina bundsförvanter.
Jag har annat att göra.
Tvätta håret.
Rensa avloppet.
Vika tvätt & klippa siluetter.
Allt detta ter sig mycket viktigare än att just lyssna på sommarprat.

Pinus succinifera

När jag promenerar på tex grusgångar, så brukar min blick vara extra vaksam.
Jag skulle så himlans gärna vilja hitta en bärnsten.
Dom är väldigt svårhittade.
Särskilt på tex grusgångar i mellansverige.
Jag behöver en bärnsten.
Dom är nämligen bra mot hysteri.
& magont, & gikt...
Redan som någon form av barn letade jag kådklumpar.
Jag har aldrig hittat någon.
En gång trodde jag att jag hade hittat guld-
Det var det inte.
Bärnsten, guld &... ...Myrra...?
Jaja, jag lägger mig baklänges & andas in den inbillade doften av ambra...

Phone´s off the hook, no one knows where we are. It´s a long time since I drank campagne

Han stal mitt hjärta.
Denna lilla manick charmade sig ända vägen in i min själ.
Men vägen som gick dit var långlånglång...
Bleknos har skaffat Iphone!
För första gången är jag passionerat förälskad i en teknisk pryl.
Jo, jag vet att jag bor i hop med datamaskinen Herodes. Men han är.. Hur ska jag uttrycka det...? Svår att leva med.
Dessutom valde vi inte varandra.
Vi fick varandra tilldels.
Min hjärtans kär heter Jondalar.
Han är min totala tillfredställelse.
Vi håller fortfarande på att, trevande, mycket försiktigt, få ett grepp om den motsatte.
Det går bra. Framtiden ligger för oss...
Men det började dåligt.
Telefonabonemangsförsäljare är ett skrå som den bleka nosen inte har mycket till övers för.
Dom är unga.
Dom är rappa.
Dom törstar efter att avancera, komma upp sig, i denna livets odefenierbara tävling.
& ja!
Jag har ängnat mig åt annat är teknik.
Teknik är lite som sport sport för mig.
Jag talar inte dessa bönders språk.
Men hjälp mig då telefonnasare!
Jag förstår inte vad du säger. Jag ser att du är en snajdig glajdare. Jag hör att du med stor espri rabblar siffror & telefonmodeller. Jag ser att du gör anteckningar framför min näsa med statistik på hur mycket just jag ringer. Ser siffror. Höga siffror.
Men jag hör dig inte för att musiken i affären är för hög!
Jag kommer aldrig att förstå dig för att du är en snajdig glajdare & jag är en Bleknos.
Du kommer aldrig att förstå mig för att du är en snajdig glajdare & jag är en Bleknos.
Du talar med dina kollegor på ett kotterispråk som är mig främmande.
Du kan ha många bollar i luften.
Det kan inte jag just nu.
Jag ska välja ett telefonabonemang som förmodligen sträcker sig över antal ljusår & varje månad måste jag betala en avgift & då är jag, snajdiga glajdare, lite mån om att den avgiften är så billig som möjligt.
"Måste nog tala med min sambo(?) om det här..." Ljuger jag & drar mig mot utgången...
"Vad heter han? Jag kan fixa ett sjysst deal åt honom &så!"
Nejnejnej! Inte fråga så! Det finns ingen han! Det finns ingen hon! Det finns ingen sambo! Det finns bara en Bleknos vars rymningsbarometer slår i topp nu!
Ute. Röka. Tänka.
Jag byter opperatör så behöver jag inte träffa snajdiga glajdaren igen.
Sagt & gjort.
Men på den nya inrättningen så är dom likadana. Snajdiga glajdare vart än jag vänder blicken.
Children of the corn.
Som en sekt.
Som ett tyskt mousserande vin...
Bleknos ger upp.
Försäljarna sätter tänderna i försvarslös hals. Jag skriver på.
Mitt kontrakt med Djävulen.
Jag skriver i det blod som månglarna dricker som sitt ljuva honorar.
"Nummerförflyttningen sköter ni om va?" piper jag.
"Självklart" skrattar Lucifer & kastar med sin nyslingade frisyr.
(Detta visade sig, såhär i efterhand, vara en lögn...)
Men nu sitter jag här med min Iphone & lyckan ler mot mig. Har ingen aning vad för slags kontrakt jag skrev på.
Kanske blir det min ekonomiska ruin, kanske blir det Hawaii. Vem vet?
Jag gav upp.
Försäljarna vann.
Jag tycker inte om dom,
håller inte av dom,
Allting som jag känner,
är en viss sympati...

When I rise from the countryside

Kära LantmannaJordbruksStyrelsen!
Nu får det vara nog!
Måste härmed göra min medborgeliga plikt & sätta ner min nätta trettiosexa med en respektingivande duns.
Undertecknad har sommaren 20011 tillbringat i stort sett hela säsongen i någon form av landsbyggd.
Det som med förfäran har slagit mig & som även är anledningen till detta inlägg är placeringen av kopupporna.
Varför envisas jordbrukare i detta avlånga land, från Ystad till Haparanda, att lägga kopupporna så nära trafikerad väg?
Detta leder till fara för både djur & trafikanter.
Om man någon sin bevittnat detta mirakel. Detta bevis på naturens storslagenhet. Detta åttonde underverk som kopuppskläckning faktiskt är, så är man väl insatt även i dess riskmoment.
Om pupporna kläcks för nära en trafikerad led, så är risken stor att dom nyförlösta kalvarna springer rakt ut i vägbanan & blir påkörda.
Expertisen säger &så att kreaturen vid kläckning måste, i ett rasande tempo, springa minst två kilometer för att stimulera ledvätskan som kommer att i framtiden upphålla detta dibarns goda hållning & hjälpa henne att vara en stark & smidig kossa utan reumatism.
Krumma kossor fick vi ju, som bekant, nog av under 1800-talets mitt...
Viktigt är &så att kalven, efter sitt sprinterlopp, med en gång börjar äta & idissla, (Gärna klöver med gräs går lika bra.) så att päls & klövar växer ut ordentligt.
Att som nyckläckt behöva korsa en körbana är vansinne.
Förenat med livsfara.
Ännu ett argument mot detta vansinne är att slem, sekret & efterbörd rinner ut på vägen & skapar ett barockt halt väglag för bilisterna.
På dessa vätskor så biter varken dubbdäck eller handbroms...
Här måste nu jordbrukarna börja ta sitt ansvar!
Att stapla pupporna pga förvaring under själva utvecklingsprocesse kan jag tycka är okej.
Men när det vankas kläckning så skall en god jordbrukare bereda plats & skapa utrymme för de nykommande.
Tänk dig själv att kläckas i en stor slemmig hög med ben som sparkar & mular som bits?
Att kläckas till världen under sådan stress kallar jag för ovärdigt.
Skärpning jordbrukare!
Att ingen djurrättsorganisation uppmärksammat denna problematik tidigare förvånar mig oerhört.
Minkar & hönor blöder minsann ers hjärtan för.
Tänker ut planer i era dreadlocks behängda huvuden hur dessa arter ska få frihet & dräglighet.
Men våra vanligaste bruksdjur?
Har ni glömt dom?
Denna styvmoderliga behandling av kossor måste få ett slut!
En annan sak som bekymrar mig är den slapphänta form av kopuppsbefruktning som jag tycker mig ana.
Överallt på fält & ängar ligger obefruktade puppor till ingen nytta.
Vadan detta?
Vi se ofta bruna & svarta kossor. Fläckiga eller inte så vet vi ju att dessa djur är sprugna ur tjursäd. Men har ni tänkt på att dom vita & beiga kossorna blir fler & fler?
Det som inte många vet är att denna färgsättning breder ut sig pga att det är bonden själv som befruktat dessa puppor.
Om det nu finns både bönder & tjurar som är fulla med lake så är det väldigt mystiskt att så många KOkonger obefruktade & bara förfars.
Vi måste strida för våra nötkreaturs fortlevnad!
Vi måste behandla våra kopuppor som vare dom den dyraste, ryska kaviar.
Dessutom så är pupporna vår enda möjlighet att komunicera med Gud.
Eftersom Gud är blind så läser han av ängarna med sina känsliga fingertoppar...
Där har bönderna ett sjujävla ansvar.
För visst läser man väl fortfarande blindskrift på lantbruksskolan?
Jag känner oro.
Hoppas verkligen att ni snarast svarar på mitt brev.
Mvh Signatur "Det finns inga onödiga bär"

Ålderlåtning

Vilken ålder är jag i?
Har helt tappat greppet.
Är jag ung & lovande?
Är jag gammal & förfaren?
Nu har jag suttit & känt efter i säkert en halvtimme. Men jag känner ingen ålder alls.
Helt tomt på år & tid.
Det är mycket som pekar på att jag är fasligt gammal.
Har ju enda sedan jag var någon form av barn, sett mig som en trind tant åttio plus.
Men jag har ingen bostadsrätt.
Har inget sparkonto, pensionsförsäkring, barn, husdjur, bankman, advokat, fast jobb, ordnad ekonomi, sambo, skiljsmässopapper, sommarstuga, gräddsnipa, ledbesvär, vigselring, politisk åsikt, diskreta guldsmycken, semesterdagar eller regelbundna tider.
Kanske jag rent av är ung & yster?
Ung & dyster?
Mina vänner brukar ägna sig åt en enklare mobbing angående mina val av älskare. Dom tenderar nämligen att vara rysligt gamla.
Sextio år är ingen ålder på en häst, resonerar jag & känner mig jämnårig.
När man är osäker på sin egen ålder så kan det vara trixigt att marknadsföra sig själv.
Som ung & hungrig eller fasligt förfallen.
Lite olika i olika kommuner...
Det som tyder på att jag fortfarande är ung är att struktur mig saknas, & att det inte råder någon brist på barnslighet.
Får nog fundera vidare på det här...
Just nu känns jag mest som Italiensk handelskorrespondens & det har jag faktiskt ingen som helst åsikt om.

Recidiv return

Bleknos är som vanligt igen.
Jag kom tillbaka.
Lite mer myggbett, lite mer ödmjukhet än innan jag for.
Jag förtjusas & förvånas över mitt hem.
Det är fantastiskt!
Jag har ju sjukt god smak & väldig ordning & reda.
I mitt hem finns det massor med kläder & flera lådor med skor.
Utbudet ter sig oändligt när man tillbringat månader i naturen. Uppfostrats av en djurfamilj. Ätit svampar rötter. Sovit naken på mossa. Ylat & utvecklat päls.
Nu ska här aklimatiseats till verkligheten i människobyn.
Folkskyggheten sitter i längre än man tror...
Trots att jag sitter, nyduschad, på den mjukaste av kuddar så infinner sig ett visst vankelmod.
Nej, det är aldrig riktigt bra.
Det som är sämst är sysslolösheten.
Jag blir liksom husvill utan kneg.
I den västkuststad där jag valt att leva & frodas är arbetsmässigt lika openetrerbar som den kompaktaste av järnridåer.
Oönskad & rådvill känner man sig som frilansande kulturpersonlighet i detta Sveriges framsida.
Det jag ägnar mina dagar åt är att gå min Golgata till olika myndighetsinrättningar med blanketter & intyg som visar på att jag är den som jag utger mig för att vara. Att jag inte jobbar svart & att jag lydigt & ängsligt betalar skatt & i allmänhet är en skötsam & redig människospillra.
Varje dag är en långfredag.
För att trösta mitt innersta Knytte så tänker jag att jag är big in Japan.
Hell yes!
I´m big in Japan!