Born to run?

Idag är det Göteborgsvarvet.
Självklart så springer jag inte.
Det är nämligen sjukt långt & människor dör på vägen.
Dessutom så har jag en idrottsförbannelse lagd på min alabastervita skuldra.
Jag kan inte springa.
För mig så går det fortare om jag går.
Så fort jag börjar springa så försvinner all fart.
Det är som om vitbenen fastnat i någon form av imaginär sirap. Hjärteroten åker direkt upp i halsegropen. Lungfunktionen stängs av & gälarna har inte hunnit utvecklas än.
Totalt ovärdig känsla!
Så fort jag tar några tafatta springsteg, så är det brukligt att jag efter ca tio meter får en otäck liten sten i skon. Den skaver illa på min ömtåliga lilla fot.
Då stannar jag för att pilla ut den.
I samma stund som jag stannar så återvänder genast tid, fart & andning.
Plötsligt känns världen mindre hotfull & det brukar sluta med att jag vänder om. Går hem, tar en bubblig skål för det ljuva livet & röker en cigarett lite noirskt...
Det finns självutnämda terapefter som säger att min obehagliga upplevelse vid spring kan ha något med traumatiska idrottupplevelser i barndomen att göra.
Detta stämmer nog utmärkt!
Om jag någonsin skriver en bok så kan den handla om traumatiska idrottsupplevelser i barndomen, ty på detta ämne är jag lite av en doktorand.
Min äldre tuffekompis ägnade mycket tid & många etyder åt att visa hur konstig jag såg ut när jag sprang. Jag drar mig till minnes en oändlig eftermiddag då hon hade löparkurs med mig.
Betyget blev: Oförbättelig.
När vi sprang sextio meter i skolan, så var jag så ute ur matchen att jag fick springa efter lektionstid för att inte ta upp dom snabba gasellernas tävlingstid.
Betyget blev: Oförbättelig.
Ja, så höll det på.
År ut & år in.
Det är fortfarande någon som tar min fart & men nu vill jag inte ens ha tillbaka den.
Jag bjuder på den.
Ta den, använd den till vad du vill!
Jag rusar i tanken istället.
Det är för mig, värdigare...