9 to 5

Jag har alltid ryggat en smula för trappor.
Man kan ramla ner för dom & bryta nacken.
Eller så kanske man inte orkar upp för dom.
Trapporna.
Man blir svettig & får knak i knäna rent av.
Denna lättare fobi kommer sig nog av att jag helt saknar tävlingsinstinkt.
Fast det är bara som jag tror.

Vad fin du är!

Du måste ju ha gått ner jättemycket i vikt.
Fint.
(Innanvardutjock&ful&intevärtettruttetlingonmen nu ska du se satt det blir enklare för omvärden att tolerera din sorgliga uppenbarelse)
Är det så jättehemskt att vara lite tjock?
Hösten 2011 känns det iallafall som det mest förbjudna.
Beviset på den totala uselheten: Fettman.
Snudd på att feta foster kastas rätt ner i aborthinken.
Feta barn är omöjliga att älska & kommer ju ändå att få ett ovärdigt liv så bort med dom bara!
Humanistiska som vi är så gör vi lidandet kort för den lilla knubbisen.
Tjock smock bort!
Men behöver vi inte tjockisarna?
Behöver vi inte en motpol till oss själva?
Den tjocka kompisen som låter oss framstå som briljanta & älskansvärda. Kompisen som håller din jacka när du åker karusell. Kompisen som har frysen full med glass & som alla andra kompisar tycker är så himlans festlig & rolig. För att den tjocka kompisen måste skoja. Med övervikt kommer humor. Enda sättet att få, om än ogiltigt, existensberättigande.
Skoja tjockenarr! Skoja!
Se så klunsigt tjockekompisen skojar iväg över golvet.
Gutår, du trinde trivselminister på vår glada bankett!
Vi behöver alla en tjockis så man kan vila ett ögonblick från den ständiga konkuransen.
En tjockis som ser upp till dig för att du får ligga.
En tjockis som sätter dig på den sirligaste av pidestaler för att villigt lapa ditt träck.
En riktigt själutplånande tjockisvänskap, det är vad var man behöver!
I den bransch som undertecknad har valt till sitt träldok, finns det inga tjocka.
Dom är ju liksom helt otrovärdiga på tejater & film.
Om det nödvändigtvis måste vara en tjock med så kan man ta en smal & klä ut till tjock. Men det är aldrig nödvändigt. Att ha med en tjock alltså.
Undertecknad är tjock.
Nej, förlåt!
Brödfet. Undertecknad är brödfet.
Som någon form av barn så drack jag under en period väldigt mycket Yes.
Diskmedlet alltså.
För det löser fett.
Löser upp det brödfeta.
Det är inte så gott att dricka Yes.
Men i nöden är uppfinningsrikedomen som störst.
Brödfet = Nöd.
Ofta när jag provfilmar så står det i manuskriptet tex "Eva 30 år. Överviktig." Så då är man det.
Vet inte riktigt hur jag ställer mig inför detta faktum...
Antingen så skiter man i allt. Blir så tjock att det är omöjligt att gå. Ligger i sängen tvättar sig med en trasa, googlar porr & ringer tarotlinjen.
Eller så äter man ärtor & kvarg. Går på gymnastikinrättning & duger ändå inget till.
Ja, vette fan..?
I & för sig så finns ju Yes med både "citron", "gurka & aloe vera" & "silke & orkidé"...
Så man behöver ju inte tröttna.
På smaken menar jag.

Fotografi fasa part 3

Mäh!
Herregud!
Jag ser ju ut sån.
Det var verkligen inte meningen.
Så det kan bli.
Så det kan bli....

Blygsamhet?
Gå med håven?

Äh!
Va fan!

Det är min fest & jag gråter om jag vill....

Gloria victis eller Att fika i en metropol

I Hufudstaden kostar en kopp the sextio svenska riksdaler.
Den billigaste sorten.
Fem kronor extra skall jag betala för att få en skvätt mjölk i pokalen med guldnektar.
Jag får inte röka på uteserveringen.
Jag får inte bära ut thekoppen själv.
Det skall personalen göra när/om dom har tid.
Jag ska sitta på korgstolen & vänta lydigt som under den strängaste bdsm session...
Kan inte ens röka lite avspänt & upptaget.
Bara vänta.
I Hufudstaden tar det fyrtio minuter att bre en macka.
Det skall vara ägg på.
& kaviar.
Det är kanske det som gör det så himlans trixigt...?
Jag måste påminna tre gånger.
Sen kommer den.
Bestick?
"Det kan du gå in & hämta!"
Livsmedel är jag icket betrodd att kånka ut men verktyg såsom bestick är tydligen ok.
Jag hämtar bestick.
Snottar en servett & väntar på servettillägg på notan.
Smörgåsen kostar åttio svenska riksdaler.
"Vi har tagit för lite betalt av dig. Du bad om tomat & det kostar tio kronor extra."
Du är 19 år & vill jobba med media.
Du hatar ditt jobb & föraktar dina kunder djupt.
Varsågod.
Här får du tio kronor.
Nu åker jag till Karthago & går på konditori.
Ira furor brevis est.
Eller en uppgivelse...

Så som i en spegel 1 Kor 13

Jag har kontaktlinser.
Nogsamt utprovade hos optiker med licens.
Hur jag än vänder & vrider, tvättar & fuktar dessa små genomskinliga irisvantar så verkar det som om bilden fortfarande bor i betraktarens öga.
& betraktaren som jag talar om är förstås Moi!
Framför reflektorn står jag & tittar mot Narnia.
Den enda jag ser är min Remus.
Vi är toviga i håret & svullna av Tiberns kallsupar.
Blålila läppar & dålig hy.
Huden är rispad & här & där växer det små öar av mossa...
Små spår av skog...
Vi chikanerar varandra en smula.
Ovanan att mötas såhär öga mot öga.
Vi vet att vi måste samarbeta, annars blir det inga städer byggda.
Våra golden years are over & vi båda är smått besvikna på både det ena & det andra.
Största hotet är likheten.
Olikheten & spegelfäkteriet.
Vem är riktig?
Vem är sann?
Hur länge kan vi skylla på vår bortkastelse?
Det är därför vi behöver oss.
För att få bekräfta att det som försegår i våra små hjärnor icket blott är villfarelse...
Men att denna lilla belackare, som oförskämt står & stirrar in i mina melerade, är en del av mig, retar mig något oerhört!
Jag frambringar henne i sanning men uppenbarelsen gör mig gång på gång besviken.
Persona.
Försöker att inte titta.
Manar till självaktning.
Men vips så öppnas ögon fulla med kontaktlinser & vi är tillbaka på scratch.
Narcissus besvikelse & kval.
Hans störning nr 2.
Den ofullständige som blickar ner i den fariseiska sjön, som ofta är blank som en skridskobana utanför Boden.
Innan tiden är ur led måste jag, utan Remus, ge mig ut på jakt.
Min färd går över stock & sten.
Över gårdar & genom tunnlar.
Över hav & vilda vågor.
Men jag skall finna honom.
Basil Hallward!
Han skall få måla mitt porträtt.
Sen får vi väl se hur det går....

Motvals? Vad falls?

Laddade ner Ulf Brunnbergs sommarprat.
Tänkte mig en festlig djupanalys av detta etertrams.
Med penna & papper i högsta hugg satte jag mig ner för att lyssna.
Ingången är underbart negativ.
Det fortsätter i samma muntra anda.
Reklam, borgeliga värderingar, Sovjet, stor skit, älta sig själva, energiskatter, mackägare, reproräntan...
Då slår det mig plötsligt att Brunnpan låter anfådd & rädd.
Jo, visst gör han det.
Långt ner i undertonen hör man skriket av en själ fångad i dumhet.
Jag tappar allt intresse för dom häpnadsväckande åsikter som förmedlas & sitter som trollbunden inför detta skrap som vittnar om ren & skär olycka.
Sedan slår det mig att jag faktiskt har laddat ner Vanhedens sommarprogram. & att jag sitter & lyssnar samtidigt som jag planerar att anteckna.
What the fuck?!?
Grips av en ryslig Ågren.
Har inte denne man stulit nog av Bleknosens tid?
Sitt du där på Lidingö med solariet & ensamheten som dina bundsförvanter.
Jag har annat att göra.
Tvätta håret.
Rensa avloppet.
Vika tvätt & klippa siluetter.
Allt detta ter sig mycket viktigare än att just lyssna på sommarprat.

Pinus succinifera

När jag promenerar på tex grusgångar, så brukar min blick vara extra vaksam.
Jag skulle så himlans gärna vilja hitta en bärnsten.
Dom är väldigt svårhittade.
Särskilt på tex grusgångar i mellansverige.
Jag behöver en bärnsten.
Dom är nämligen bra mot hysteri.
& magont, & gikt...
Redan som någon form av barn letade jag kådklumpar.
Jag har aldrig hittat någon.
En gång trodde jag att jag hade hittat guld-
Det var det inte.
Bärnsten, guld &... ...Myrra...?
Jaja, jag lägger mig baklänges & andas in den inbillade doften av ambra...