lördag 17 september 2011

Vad fin du är!

Du måste ju ha gått ner jättemycket i vikt.
Fint.
(Innanvardutjock&ful&intevärtettruttetlingonmen nu ska du se satt det blir enklare för omvärden att tolerera din sorgliga uppenbarelse)
Är det så jättehemskt att vara lite tjock?
Hösten 2011 känns det iallafall som det mest förbjudna.
Beviset på den totala uselheten: Fettman.
Snudd på att feta foster kastas rätt ner i aborthinken.
Feta barn är omöjliga att älska & kommer ju ändå att få ett ovärdigt liv så bort med dom bara!
Humanistiska som vi är så gör vi lidandet kort för den lilla knubbisen.
Tjock smock bort!
Men behöver vi inte tjockisarna?
Behöver vi inte en motpol till oss själva?
Den tjocka kompisen som låter oss framstå som briljanta & älskansvärda. Kompisen som håller din jacka när du åker karusell. Kompisen som har frysen full med glass & som alla andra kompisar tycker är så himlans festlig & rolig. För att den tjocka kompisen måste skoja. Med övervikt kommer humor. Enda sättet att få, om än ogiltigt, existensberättigande.
Skoja tjockenarr! Skoja!
Se så klunsigt tjockekompisen skojar iväg över golvet.
Gutår, du trinde trivselminister på vår glada bankett!
Vi behöver alla en tjockis så man kan vila ett ögonblick från den ständiga konkuransen.
En tjockis som ser upp till dig för att du får ligga.
En tjockis som sätter dig på den sirligaste av pidestaler för att villigt lapa ditt träck.
En riktigt själutplånande tjockisvänskap, det är vad var man behöver!
I den bransch som undertecknad har valt till sitt träldok, finns det inga tjocka.
Dom är ju liksom helt otrovärdiga på tejater & film.
Om det nödvändigtvis måste vara en tjock med så kan man ta en smal & klä ut till tjock. Men det är aldrig nödvändigt. Att ha med en tjock alltså.
Undertecknad är tjock.
Nej, förlåt!
Brödfet. Undertecknad är brödfet.
Som någon form av barn så drack jag under en period väldigt mycket Yes.
Diskmedlet alltså.
För det löser fett.
Löser upp det brödfeta.
Det är inte så gott att dricka Yes.
Men i nöden är uppfinningsrikedomen som störst.
Brödfet = Nöd.
Ofta när jag provfilmar så står det i manuskriptet tex "Eva 30 år. Överviktig." Så då är man det.
Vet inte riktigt hur jag ställer mig inför detta faktum...
Antingen så skiter man i allt. Blir så tjock att det är omöjligt att gå. Ligger i sängen tvättar sig med en trasa, googlar porr & ringer tarotlinjen.
Eller så äter man ärtor & kvarg. Går på gymnastikinrättning & duger ändå inget till.
Ja, vette fan..?
I & för sig så finns ju Yes med både "citron", "gurka & aloe vera" & "silke & orkidé"...
Så man behöver ju inte tröttna.
På smaken menar jag.

1 kommentar:

  1. ojojoj... så på pricken! minns för tio (!) år sedan då jag gått ner 27 kilo. hur alla i välmening komplimerade mig. o jag blev så arg att det plötsligen var som att jag äntligen var en riktig människa som fick vara med o leka med de andra smala.... samtidigt som jag ju mådde bra... dilemma. men vi måste börja sluta vara viktrasister!!!

    SvaraRadera