Kallt är det för kolaren när milan är död

För åtta år sedan köpte Bleknos en ljuskrona.
Den kånkades på skamböjd, aknesköljd rygg ut till förorterna.
Till dom blinkande laternorna vid städernas slutpost.
Där utsikt över motorvägar är mera regel än undantag.
Tre trappor upp med svanken sönderskavd av stråltrådstaft & tingeltangel.
Det här skedde sig på den tiden då Bleknosen inte heller hade några sitsar på köksstolsmöblemanget.
Vilket gjorde det till ett gladiatorspel både att sitta i godan ro på & att stå på för att hänga ljuskrona, á femton pannor, i takrosetten.
Men med mild möda & mycket våld, så satt nu pjäsen på sin plats & eluttaget penetrerat med kontaktens fallastiska utformning.
Sen
Sa
Det
Pang
& allt blev svart i kranskommunens natt.
Bleknos fick en stöt av rang & hamnade på ouppvärmd linoleummatta stirrandes på förhudsfärgade tapetbårder, som är mera regel än undantag i detta utkantens chateau.
Aj.
Vill inte vara kolare längre.
Detta Pang slog även ut all armatur på toilette & badrum, så dom kommande fem åren så måste Bleknosen kånka in antik golvlampa i art deco utformning vid tvagningsriten, tandborstningen & pudernäsningen.
& i köket vajade kronan, tyst & tung, med plastprismor röda som Charons öga.
I detta dunkel fick hon så lov att leva.
Hennes hud blev allt blekare & håret stod fortfarande på ända efter stöten av episka mått.
Men en vänjer sig.
Vid dunkel.
& fnas.
& vid att knoga jugent till våtutrymmen.
Det kan vara bra att veta tänker jag.
Att en vänjer sig.
Vid nästan allt.
Tyvärr.
Utanförboendet har sedan en tid tillbaka bytts ut & sedan igår afton så lyser kronan i all sin glans.
Det är ovant & stort & visade sig inte vara så jäklarns krångligt när en fick hjälp av Hefaistos.
Så här lyser nu kakelrummen av sig själva & Charons ögon har bländas upp av hemtrevnad & ampere.
Kanske rent av vänjer jag mig.
Som sig bör.
Jag väntade på gott & jag väntade så länge.
Väntade på ljus
& det varde
liksom
det.

Androms tjugofem komma sju dagar

Den lobbylampan är med all säkerhet amerikansk.
Jag tror att det är för att skärmens textil är så välsydd & så mättad av ljuset...
Så vi måste gå.
Vi luktar lite som vin.
Vi har druckit kaffe & vin hela dagen.
Alltifrån den lite dyrare koppen med internationellt uttal, till den som stått på skamvrånsplattan allt sedan sen lunchrast.
& sedan direkt till dom små rävarna som härjar i vingårdarna.
Vingårdarna våra som månne gå i blom?
Därav den blödande chablis, med dess druva som igen över huvudtaget har brytt sig om att  försöka uttala, ty det var en gåva.
Ibland betalar jag.
Ibland betalar du.
I jämnlik, kamratlig anda.
Nu hämtar du mer.
Något har tyckts ner över min panna & Orfeus ringer tydligen i natten.
Själv tittar jag på den allt mer sviktande armaturen.
Den lyser upp mitt ansikte underifrån och jag vet att det inte blir till min fördel.
Orkar inte tänka på det nu.
Vill inte falla i fåfängans vagga, trots att jag gungat i den sedan puberteten.
Så istället fingrar jag på den lilla sirliga knoppen som håller sladden på plats...
Plötsligt skruvar jag helt koncist av den & låter den försvinna ner i min ficka.
Vet verkligen inte varför jag gör så, men förmodligen är det för att jag vill ha något.
Det är därför som jag dricker.
Något.
För att jag vill ha.
-Jag tar gin i min, sa jag.
Ginen är typ vanlig.
Men det andra kan ju bota både malaria & annat trolltyg.
& c-vitamin.
Kanske är det är därför jag plötsligt vill ha den.
Vill ha den.
Vill ha kininen på samma sätt som jag vill ha stormaktens prydda lampknopp.
Du har inte så mycket att säga, sa du.
Jag försöker att säga något som jag inte har & du ber mig vara tyst.
Vi sneglar på varandras magar för att komponera med vår andning.
Det blir bra.
Vi rytmiserar bra.
Men jag vågar inte fortsätta.
Tar av mina tre ringar, snurrar lite på evighetssymbolerna & lägger dom på ett autistiskt prydligt vis bredvid en drink som vi tex har döpt till "Fjärran kupletter" eller "Barn av vår tid" eller "Typ punkjox."
Vet inte om du har någon ring, men om du har det så lägger du den på typ samma sjukligt inåtvända vis jämte mina.
Sen sitter vi så väldigt länge.
-Vi skulle kunna gå till ett annat rum.
Säger vi.
Nästan.
Jag ser bara att du öppnar din mun i tre steg & jag vet plötsligt hur allt kommer att se ut på slutet.
-Glöm inte dina ringar?
Säger du.
-Glöm inte din?
Säger jag.
& så ler vi.
& så går vi lite.
Det blir så olidligt varmt i luften emellan.
Varmt & tungt.
Sådär som trycket rider innan fukten kommer
& dryper.
Vi brottas med luften.
Som inte ens vi kan andas.
Varm.
Varm & jag vet hur det ser ut.
Hur vi måste öppna våra munnar i tre steg.
Innan.
-Så att vi inte glömmer.
Säger du & sätter din ring mellan mina tänder.
Jag vet ju hur det ser ut, så jag blundar.
Kramar hårt handen runt det nya landets upplysningsprålighet.
Öppnar min mun i tre steg & sväljer.
Ring.
För att jag vill ha något.
Det är förmodligen bara kattguld.
Men jag vill ha det.

Kränkthetens kranka blekhet

- Det var inte såhär innan du skaffade Word.

-Nej, jag vet det.

-Varför skaffade du Word då?

- Jag var tvungen. 

  Fan, jag ska ju skriva jättemycket framöver.

 Till skolan.

  Måste ha Word då.

  Måste ju kunna spara allt i dokument.

  & då måste en ha Word ju...!

-Det började ju redan förra sommaren.

 Då du lärde dig copy paste.

 Jag borde ha fattat.

 Borde ha fattat redan då.

-Du kan ju inte bli arg för att jag lär mig nya saker!?!

 

-Nya saker, nya saker....

 Förut var det jag som lärde dig nya saker!

 Vi lärde oss tillsammans.

 Jag var den du skulle testa nya saker på!

 Vi skulle ju testa texterna ihop!

 Men vad gör du nu?

 Dokumenterar dom i något dammigt Worddokument?

 Där gör dom ingen nytta!

 Det blir ju som att du bara runkar i hemlighet!

 Vem bryr sig liksom???

- Ok.

 Jag fattar, jaG FATTAR!!!

 Har lite svårt att... Äh, jag vet inte...

-Jag ligger här i cyberspace och väntar på att vi ska, ska leka.

 Väntar på att du ska fylla mig med.... Ja?!?... Bara NÅGOT liksom...

 Du behöver inte ens logga in.

 Jag har fixat det.

 Du behöver inte logga in.

 Men du går inte in & kollar läget ens.

 Du kan väl bara läsa statistiken eller nått?

 Läsa en kommentar?

 Aha!!!

 Nu fattar jag!

 Att det inte finns någon statistik alls eftersom du inte har skrivit något sedan Februari, ditt lata, feta  skrälle!!!

-Snälla.

 Jag är ju här nu...

-NU JA!!! 

 Som om du hade varit ute & köpt cigaretter ända sedan FEBRUARI!!!

 Så jävla, jävla respektlöst alltså...

-MEN JAG ÄR JU HÄR NU!!!

-SKRIK INTE!!!

-Förlåt.

 Men jag är ju här nu.

-Ok.

-Får jag börja om?

- ------------------

-Får jag leka?

- -----------------

-Får jag det?

- ------------------

-Ska vi leka?

-Jo.

#gårbramedbloggen #skapatettmonster #skärpersig #from #nu

 

De dimhöljda bergens gorillor

Människospillrorna de äro så snabba.

Full fart framåt!

Arbetet skall dubbelt lönas.

Vinnaren i huvudskålen skall fyllas likt den heliga Graal.

Ytor skall poleras tills knogen har transformerats till slaktavfall av valfritt kreatur.

Blott glädjens uttycksfulla väta skall rinna över våra höga, blanka kindben.

Daggen lägger sig över förlängda fransar när djuren är riktigt söta & påhittiga.

Dom små människobarnen klär vi gärna i däggdjurets fromma fransar, så att sötheten blir oss övermäktigt tillfredställd.

Filtarna vi lägger över oss är mycket tunna, märkesriktiga & statusfromma.

Det sportars likt grekiska gudar.

& likt jungeldar deltar vi i sprinterlopp & mäklarramsor.

Men inte dom dimhölja bergens tågående primater.

Gömda i bergen river dom varandras loppor & löss.

Tungt & fuktigt & terrängen är svår för pharmasepter & kvackare.

& missionären utan gräns.

Dom delar kraftfullt & generöst med sig av pastiller & dragéer fyllda med bättring & behag.

Försöker hiva upp gåvorna på narrarnas grönskande kulle.

Men dom otacksamma djurdjäflarna vill inget ha!

Dom tilbedjer dovor som vid marknivå förgäts.

Dom äter den gröda som modren erbjuder.

För bot.

För bättring.

För hopp & förlåtelse.

Deras omedhjälplighet kostar stat & kommun ohemula summor eftersom burar för tillhandahållning måste byggas lång bort från citykärnornas stim & gamman.

Det blev så många apor i burarna så att skötarna nästan själva blir apor.

Det är då det blir så lätt med tablett!

Att följderna blir fetma, föruttnelse & håravfall kan vi inte tänka på just nu!

Aktiepriserna har gått upp & villan skall dräneras.

Bilen skall kosta & kollektivtrafiken har köpt fel spårvagnar ända från italiens sköna land.

Där små citroner gulblå måste rösta på vilken beteckning konungabarnet skall frälsas med.

Det måste ju hålla redas på lån & avkastning & jag vet inte vad!

Honungsbiets verkan har vi inte möjlighet att ta hänsyn till!

Vi kan inte bygga fler kupor!

Mäh!

Kapslar?

Visst. Kittlar dödsskönt i kistan….

Återgapet

 Det minns

& skapas åter.

Förträngs

& sakas åter

Därför förträngs det

& åderlåter

(Åderlåta: Äldre medicinsk terapi genom koppar eller iglar. 1850 minskade antalet åderlåtningar drastiskt. I den moderna sjukvården används det fortfarande, om än sällsynt, under titeln ”Venesectio”.

Förekommer allt som oftast i amerikanskt producerade läskigheter som går på televisionsapparaten á bästa sändningstid. Tänk CSI, CPS,CAI(kan vara den som utspelar sig till sjöss)Gammalt mord som tas upp igen, Mord på unga kvinnor som mördaren planterar svamp på. Mord på unga kvinnor som bär för kort kjol, Mord på unga kvinnor som idgat älskog. Mord på unga kvinnor som inte idgat älskog… osv… Ja, du fattar… Där kan det bli åderlåtning av! För att visa den rysliga grymhet som seriemördardjäfulen sitter inne med. Det brukar visa sig att i slutändan är det ändå, btw, hans morsas fel. För hon blev våldtagen. För att hon hade för kort kjol. För att hon hade knullat. Fast hon inte ville. För att hon överhuvudtaget finns. Rätt åt henne att hon blev uppäten & planterad svampar i, tänker den betrodda producenten från staterna! Jag menar orka åderlåta liksom! Men han har en finfin lokal på öde industriområde, full med åderlåtningsjox & begär av hämnd. Fan vet om det redan hängde några riktigt maffiga köttkrokar som den förre hyresgästen glömde kvar eftersom han &så var en jäkel på åderlåtning pga hans morsa. Som hade haft för kort kjol. Som blev våldtagen. Som hade knullat. Fast hon inte ville yadayadayada!

Det är inte kniven som är sjuk

Det är den mjuka hand som fattar kniven)

Vi alla åderlåter

& i somligt fall,

Förlåter

En smula närgånget men icke en famille

We are all the winners,

We are all the best

Att vi får va tillsammans

Det betyder mest.

Ropen skallar i vinklar & vrår

Djurens läten imiteras från rum med gläntade dörrar

Otvättade hår hänger ner i gråtmulna ögon

”Men vad trött du ser ut.”

säger hon med långa flätor & acrylnaglar som kan riva upp innanmätet på dom som stoppat in otyg i sin ändalykt.

Det är många som är trötta här.

Utom hon med kristallerna.

Hon är frejdig & glad.

Frågar om en behöver hjälp med maten, för då kan hon gladeligen mata.

Jag säger nej & då röker hon upp alla mina cigaretter.

Malin har inga anhöriga.

Hon frågar &så om jag är trött.

Bjuder även henne på en cigg.

Jag får en sjukhusklänning som jag skall leva & fröjdas i.

& likt en väl använd operakostym, hängd i förråd för trettiotvå år sedan, utsöndrar den vid minsta lilla kroppsvärme, en odör av transpiration som icke är min egen.

Eftersom jag inte har några linser insatta så ser det hela rätt behagligt ut.

Gröna, lugna färger ton i ton, för att icke hetsa dårjonen.

Tyvärr kan man komma till en teracottaarméfärgad avdelning.

Det gjorde jag.

Men jag får ett eget rum.

Som är blått & har välsignelsens rullgardiner att dra ner.

På det lilla fönstret.

Det stora fönstret han ingen gardin.

Men om en ställer upp toalettdörren & garderobsdörren så att dom nästan överlappar varandra, så blir det dunkelt.

Brukar i mina ljusa stunder tänka att jag bor på Best Western hotell i, låt oss säga Kalmar.

Att jag är ute på Riksturné & spelar, den för mig nu så fjärran, teatern.

Snart kommer mina kollegor & knackar på.

Vi jämför våra rums fördelar & nackdelar.

Skrattar åt toalettpappersrullshållarens, för det mesta, infantila placering.

Testar spolet & konstaterar att skillnaden mellan storspol & lillspol är minimal…

Sen äter vi gott på den lokala sportbaren & svingar en bägare.

Lite så.

Gun har visat mig vägen till Pressbyrån.

Hon visade mycket bra & jag hittade nästan genast.

Tjugofem minuter har jag på mig att gå dit, köpa en bulle, & komma tillbaka.

Bullen var slut, så med andan i halsen, köpte jag en flaska läsk istället.

Undrar vad som händer om jag skiter i tidsramarna?

Kanske är jag ute & spatserar i hela trettiosju minuter.

Vad händer då?

Går det någon form av larm då?

Hoppas.

Det skulle få mig att känna mig mycket viktig & sedd.

Fast det törs jag inte.

Ty jag vet att i kulvertarna står di svagbegåvade & diskar & oroas & elchockapparaten går varm & Ikeasängen ”Trygg” har rediga läderremmar runt buken.

Bäst att sköta sig noga, tänker jag & litar till min oklanderliga, smått borgerliga uppfostran.

Jag tackar för smörgås & saft.

Jag tackar för droger & the.

Jag tackar riktigt redigt när jag hämtar ut duschslangen & visar med hela mitt högskoletränade kroppsspråk, att jag inte har den minsta lilla plan på att gå rännsnaredöden till mötes.

Ni kan lita på mig!

Ja,ja,ja,ja ni kan lita på mig.

Nej, jag tänker mer schavotten.

Med publikum.

Då jag har föreslagit kakor till middag & råkar sätta klacken på bödelns mjuka mellantå.

”Förlåt min herre, det var verkligen inte min mening…”

We are all det winnes

We are all the best

Att vi får va tillsammans

det betyder mest

Sjunger hon i rummet bredvid mitt.

Metahumorn i detta får mig att skratta högt.

& gråta lite pga själens obotliga ensamhet

Bukcklor

Sällan blå.
Mer brunsvart.
Kanterna ca tre nyanser blekare.
På ena sidan matchat med röda prickar.
Vore det en Traderaannons så skulle det nog beskrivas som varm mullvadsnyans.
Men nu är det ju inte det,
så stjärnorna kvittar det lika