We are all the winners,
We are all the best
Att vi får va tillsammans
Det betyder mest.
Ropen skallar i vinklar & vrår
Djurens läten imiteras från rum med gläntade dörrar
Otvättade hår hänger ner i gråtmulna ögon
”Men vad trött du ser ut.”
säger hon med långa flätor & acrylnaglar som kan riva
upp innanmätet på dom som stoppat in otyg i sin ändalykt.
Det är många som är trötta här.
Utom hon med kristallerna.
Hon är frejdig & glad.
Frågar om en behöver hjälp med maten, för då kan hon gladeligen
mata.
Jag säger nej & då röker hon upp alla mina cigaretter.
Malin har inga anhöriga.
Hon frågar &så om jag är trött.
Bjuder även henne på en cigg.
Jag får en sjukhusklänning som jag skall leva & fröjdas
i.
& likt en väl använd operakostym, hängd i förråd för
trettiotvå år sedan, utsöndrar den vid minsta lilla kroppsvärme, en odör av
transpiration som icke är min egen.
Eftersom jag inte har några linser insatta så ser det hela
rätt behagligt ut.
Gröna, lugna färger ton i ton, för att icke hetsa dårjonen.
Tyvärr kan man komma till en teracottaarméfärgad avdelning.
Det gjorde jag.
Men jag får ett eget rum.
Som är blått & har välsignelsens rullgardiner att dra
ner.
På det lilla fönstret.
Det stora fönstret han ingen gardin.
Men om en ställer upp toalettdörren & garderobsdörren så
att dom nästan överlappar varandra, så blir det dunkelt.
Brukar i mina ljusa stunder tänka att jag bor på Best
Western hotell i, låt oss säga Kalmar.
Att jag är ute på Riksturné & spelar, den för mig nu så
fjärran, teatern.
Snart kommer mina kollegor & knackar på.
Vi jämför våra rums fördelar & nackdelar.
Skrattar åt toalettpappersrullshållarens, för det mesta,
infantila placering.
Testar spolet & konstaterar att skillnaden mellan
storspol & lillspol är minimal…
Sen äter vi gott på den lokala sportbaren & svingar en
bägare.
Lite så.
Gun har visat mig vägen till Pressbyrån.
Hon visade mycket bra & jag hittade nästan genast.
Tjugofem minuter har jag på mig att gå dit, köpa en bulle,
& komma tillbaka.
Bullen var slut, så med andan i halsen, köpte jag en flaska
läsk istället.
Undrar vad som händer om jag skiter i tidsramarna?
Kanske är jag ute & spatserar i hela trettiosju minuter.
Vad händer då?
Går det någon form av larm då?
Hoppas.
Det skulle få mig att känna mig mycket viktig & sedd.
Fast det törs jag inte.
Ty jag vet att i kulvertarna står di svagbegåvade &
diskar & oroas & elchockapparaten går varm & Ikeasängen ”Trygg” har
rediga läderremmar runt buken.
Bäst att sköta sig noga, tänker jag & litar till min
oklanderliga, smått borgerliga uppfostran.
Jag tackar för smörgås & saft.
Jag tackar för droger & the.
Jag tackar riktigt redigt när jag hämtar ut duschslangen
& visar med hela mitt högskoletränade kroppsspråk, att jag inte har den
minsta lilla plan på att gå rännsnaredöden till mötes.
Ni kan lita på mig!
Ja,ja,ja,ja ni kan lita på mig.
Nej, jag tänker mer schavotten.
Med publikum.
Då jag har föreslagit kakor till middag & råkar sätta
klacken på bödelns mjuka mellantå.
”Förlåt min herre, det var verkligen inte min mening…”
We are all det winnes
We are all the best
Att vi får va tillsammans
det betyder mest
Sjunger hon i rummet bredvid mitt.
Metahumorn i detta får mig att skratta högt.
& gråta lite pga själens obotliga ensamhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar