Kallt är det för kolaren när milan är död

För åtta år sedan köpte Bleknos en ljuskrona.
Den kånkades på skamböjd, aknesköljd rygg ut till förorterna.
Till dom blinkande laternorna vid städernas slutpost.
Där utsikt över motorvägar är mera regel än undantag.
Tre trappor upp med svanken sönderskavd av stråltrådstaft & tingeltangel.
Det här skedde sig på den tiden då Bleknosen inte heller hade några sitsar på köksstolsmöblemanget.
Vilket gjorde det till ett gladiatorspel både att sitta i godan ro på & att stå på för att hänga ljuskrona, á femton pannor, i takrosetten.
Men med mild möda & mycket våld, så satt nu pjäsen på sin plats & eluttaget penetrerat med kontaktens fallastiska utformning.
Sen
Sa
Det
Pang
& allt blev svart i kranskommunens natt.
Bleknos fick en stöt av rang & hamnade på ouppvärmd linoleummatta stirrandes på förhudsfärgade tapetbårder, som är mera regel än undantag i detta utkantens chateau.
Aj.
Vill inte vara kolare längre.
Detta Pang slog även ut all armatur på toilette & badrum, så dom kommande fem åren så måste Bleknosen kånka in antik golvlampa i art deco utformning vid tvagningsriten, tandborstningen & pudernäsningen.
& i köket vajade kronan, tyst & tung, med plastprismor röda som Charons öga.
I detta dunkel fick hon så lov att leva.
Hennes hud blev allt blekare & håret stod fortfarande på ända efter stöten av episka mått.
Men en vänjer sig.
Vid dunkel.
& fnas.
& vid att knoga jugent till våtutrymmen.
Det kan vara bra att veta tänker jag.
Att en vänjer sig.
Vid nästan allt.
Tyvärr.
Utanförboendet har sedan en tid tillbaka bytts ut & sedan igår afton så lyser kronan i all sin glans.
Det är ovant & stort & visade sig inte vara så jäklarns krångligt när en fick hjälp av Hefaistos.
Så här lyser nu kakelrummen av sig själva & Charons ögon har bländas upp av hemtrevnad & ampere.
Kanske rent av vänjer jag mig.
Som sig bör.
Jag väntade på gott & jag väntade så länge.
Väntade på ljus
& det varde
liksom
det.