Den föraktliga

Den är helt ny.
Datamaskinen.
Doftar avskalad kontorsmiljö & gröna små äpplen.
Den kostade en förmögenhet.
En hel inkaskatt.
Turkoser & människoffer.
Kakao & solriter.
Den kan allt.
Om man vet hur man skall önska...
Farbror Abraham tyckte att den skulle heta Priapos.
Så nu heter den det.
Priapos.
Priapos Machiavelli den förste.
Herodes är bortkastad & ett minne blott.
Eftersom undertecknad endast kan se vedermödorna här i jämmerdalen så har givetvis problem i relationen med Priapos redan uppstått.
Bleknosen är inte värdig.
Inte värdig denna hödteknologiska älskog.
Priapos är liksom för bra.
För tunn & för snabb.
Varje gång som ett blekfett Bleknosfinger trycker på dess smäckra tangenter så infinner der en känsla hos mig av att göra anspråk på en värld som är endast de förträffliga förunnad.
Att ha siktat över sin kast.
Att med orätt kräva sitt intrång i de högpresterandes Nirvana.
Att som en liten lusig skomakare som bör bliva vid den, ack så omdiktade, lästen.
Innan jag ger mig in i kurtis med Priapos så måste jag genomgå reningsritualen.
Tvättas & borstas,
manikyeras & poleras.
Så att han icket må känna avsky!
Detta kan jag se, i små stunder av tillfrisknande, är en smula omständligt & befängt.
Men dock.
Medans mitt sparkonto töms till läkarvetenskapen så ser jag även att tidsramen för att skaffa tex hund inte ryms på den nuvarande livslinjen.
För att inte tala om tex ett förhållande, gud be vars...