Kastar aska i hennes ögon

Man skulle ju kunna tro att undertecknad, pga det blonda i sitt hår, glidit omkring i fotsid bomullsskjorta & krans på skulten mest hela vintrarna.
Så är dock inte fallet.
En riktig lucia ska ha rakt, tjockt, blankt, blont hår.
Inte den mer frissiga skalleperiga look som genetiken begåvade en Bleknos med.
Så där var en körd!
Långt in i barrskogen där vi små frusna adepter höll till större delen av vår barndom så hade vi givetvis den muntra traditionen att rösta fram vem som skulle bli årets Demetriska åkerspöke.
En tradition sprungen ur att hålla drömmar på plats & att få barnaoskyldigheten att direkt veta sitt marknadsvärde.
För att lära oss att skilja på fint & fult liksom...
Lucian skulle gå först, ha riktiga, livsfarliga stearinljus på huvudet emedans biroller & annan pöbel fick nöja sig med elektriska atrapper.
Hon skulle ha ett brett, rött band i midjan & läsa en jättelång vers som typ handlade om glädje & ljus & lite sådant...
Alla skulle beundra henne för att hon hade på det mest demokratiska vis, snudd på skriftligt bevis på att vara sötast.
Det var mest det där med versen som lockade.
Att trots dyslexi & uruselt bollsinne skulle få glänsa med en talang.
Att lära sig utantill.
Att ostört i, en tretton fjorton verser, invagga publiken i den ljuvaste av världar- den imaginära.
Bleknosens talang var just detta.
Att lära sig utantill.
Ja, men det sket sej pga det där med håret då...
& även på den så kallat bristande populariteten.
Jag fick som mest en röst.
Det var min bästis Christer som i mogen analytisk anda såg min längtan efter tiljor & beundran.
Bleknos: En röst.
Så då fick det bli pepparkaksgubbe istället.
Dom norrländska jägarna vrålade "Högre!!!!"när Bleknos, Blödarsjuke Göran & Damp Nille intog scenen sist i hela den glada paraden.
"Vivikommavikommafrånpepparkakeland" kraxade vi generat & visade tydligt med det mest intuitiva av kroppsspråk att det gjorde vi inte alls.
Vi gick.
Vände våra pupiller inåt &svävade, på den utstöttes Ikarosvingar, bort från hela spektaklet...
"Högre!!!"
"Ni hörs inte!!!"
Tack & lov, så tog lucian & hennes systrar av nåd, över underhållningen & urkyld föreningslokal fylldes sopraners renande sång.
Jägarna grymtade nöjt & nu var allt som det skulle.
Saffran i bullarna & flickor med röster så ljusa så inga protester någonsin skulle eka i de snötyngda storskogarna.
Åren gick.
Prövade att vara Jungfru Maria i julspelet men fick usel kritik för att mitt stelfrusna knä knakade när jag skulle niga för ärkeängeln.
Herdarnas katastrofala felbetoningar brydde sig ingen om.
Det var heroiskt nog att gossebarnen prövade på talteater...
Som sagt, åren gick.
Var tärna.
Fick en pyttekort vers & stå närmast lucian för att sufflera när det vackra åbäket kom av sig & hackade & tramsade med versmåttet.
En tärnas roll.
Den fula kompisens ständiga roll.
På gymnasiet hade jag avancerat till tomtegänget.
Tipp tapp.
"Åh nej! Lucian har fått stearin i håret! Hämta våta handdukar! Ta fram fleacetröjan till vår vackra lucia! Hälp henne! Beundra henne! Även fast hon inte kan sin vers!"
Tärnorna sprang runt runt för att passa upp denna drottning av snö.
Tomtepatrasket smygrökte & visade brösten för sjärngossarna & dom tärnor som sjöng altstämman & hade tröttnat på sin tjänst som helgonhusa.
Ja, så har det väl liksom fortsatt...
Teaterhögskolan.
Luciatåg även där.
Tomte.
Tipp tapp.
Juletid tar alltid fram grubblerier i min redan taketyngda persona.
Bardomsbesvikelser & snömodd.
Avundsjuka & elände.
Jag ville ju bara vara lucia i valfri småstad.
Vara framröstad & vackrast.
Men jag försöker verkligen bearbeta detta...
Under tiden undrar jag:
Vem är Lusse Lelle?
& vad är hans diagnos?
Vad är den optimala skon för ett luciatåg?
Den måste vara både nätt & köldtålig. & en sula som inte knarrar & inbjuder till skrid. Det kan finnas en marknad för det här...
Varför vill man alltid sjunga "struva" istället för "stuga" i luciasången?
Ja, vad ska jag säga?
Så mörkt är sinnet i midvintertid...