Jäktigt i areons palä

Jag ska bo hemma hos en konstnär i hela två veckor.
Man då jag kommer dit så ser jag hur illa gästrummet förfallit trots att jag aldrig varit där.
Bilen har sedan länge åkt & spindelnät & misstänkt fuktiga barrträd växer vilt i rummet där jag ska kampera.
Konstnären är mild & trevlig & det känns verkligen som om vi är själsfränder.
Synd bara att jag vet att han förmodligen kommer att slå ihjäl mig så fort jag somnat...
På övervåningen till mitt gästrum har jag tydligen under mångamånga år samlat på mig ett medelstort kostymförråd.
Detta ska nu packas ner i redan halvfulla kartonger som kommer att bli jättesvåra & jättemånga att ta på tåget eftersom bilen sedan länge har åkt.
Trots att många plagg är trasiga & försmå så vill jag inte skiljas från ett enda ett!
En mörkhårig filmarberteska som hjälper mig att packa lägger rabarber på en underbar tyllklänning som jag dessutom har starka emotionella band till då jag spelade sommarteater i den på berget ovanför viken som var full med döda sälar & där vattnet än dock var onaturligt klart.
Jag döljer min harm & sätter mig & röker brevid min psykotiske vän konstnären.
Han yrar om att vi ska äta kebab till middag, på restaurangen.
Jag tänker i mitt stilla sinne att det inte finns någon restaurang i närheten utan bara ett fiskrökeri som förmodligen är stängt eftersom det är så många som firar valborgsmässoafton ikväll.
Jag tittar upp på konsnären & ser att han börjar bli väldigt gammal...
Jag fortsätter packa & inser lättad att jag slipper ta med den gröna lädersoffan på tåget eftersom konstnären har gjort konst av den. Phu!
Nu dyker den ljushåriga filmskådespelerskan upp för att hämta några av dom antika bjällerbanden som jag tydligen har lovat henne.
Hon blir glad & lättad när hon ser att jag är mycket fulare än när vi skildes åt sist.
Det börjat bli dammigt av allt packande.
Konstnären sitter & bläddrar i dom gamla gästböckerna & gråter för att det kommer så mycket post hit som egentligen ska någon annanstans.
Han måste spara vart enda brev.
Jag börjar tröttna på hans jämmerdal & beslutar mig för att cykla ner till hotellet för att bada.
Det var längesedan jag var där.
Kanalen har fått nya fontäner & jag simmar försiktigt runt i, det även här, onaturligt klara vattnet.
Man får bada lugnt eftersom Atlantis sjönk just här, så är det lätt att skära sig på spiror & krukskärvor.
Plötsligt står min dotter på stranden.
Hennes röda hår är alldeles krusigt efter badet & jag tänker i mitt stilla sinne att det måste plattångas så att hon bli lättare att ge bort.
(Trodde länge att jag redan gjort det, med kvinnan från skåne verkar ha släppt henne lös igen...)
Plötsligt hör jag högljudda röster.
Det är den pensionerade regissören som skäller ut den långe judiske mannen som jag tidigare inte låtsades se på systembolaget.
Alla producenter blir &så arga men jag tycker att han är modig som vågar säga ifrån.
Grips av ett våldsamt dåligt samvete för att jag inte hälsade & drar nu ner honom i dom obäddade hotellakanen.
I rummet finns även en dragspelare, men vi väljer att strunta i honom.
Han låtsas sova.
Vi ligger med varandra tills jag kommer på att han faktiskt tycker genuint illa om mig & inte alls vill bli hälsad på vare sig på systembolag eller andra platser.
Han slänger åt mig en brun tyllkjol som har tillhört hans fru & ber mig dra åt helvete.
Hotellets trappor har krymp sedan jag var här sist.
Jag har ingen tröja på mig, men tänker att detta inte ska märkas om jag går fort.
Nere vid källardörren träffar jag regissören från Stockholm som bjuder på en cigg fastän hon inte röker & bekräftar under vår pause att mina bröst inte är sexuella symboler längre.
Nu går jag bara runt & skrotar i olika backar.
Vid horisonten anar jag några eldar som brinner högt.
Väl på teatern så berättar maskavdelningen att eldarna jag såg är skobål.
Det har införts totalt skoförbud på konstnärliga inrättningar.
Alla teatrar bränner sina skor på bål, för skor får inte användas ens på scenen.
Jag är så våldsamt bedrövad över kattknutarna i mitt nackhår, men maskörerna säger att dom går bort med pepparmyntsolja.
Apotekets är bäst.
Måste hinna till apoteket innan dom stänger, så jag tar första bästa sax & klipper mitt hår till pagelängd.
Mitt huvud ser jättelitet ut & brösten har helt försvunnit.
Skulle ju på middag hos han som ingen tycker om.
Skyndar mig & möter upp scenografskan & ljussättaren.
Så klart så går vi fel & hamnar hemma hos en dansk filmare istället. Han bjuder på snittar & har väggmålningar i pastellfärger som jag känner igen någonstans i från...
Han som ingen tycket om skriker att vi har svikit honom.
Får en släng av dåligt samvete & lite panik när jag kommer på att jag inte ens kan ligga med honom som tröst.
Tänker att jag kanske missbedömde konstnärens psykiska tillstånd.
Tänker på alla blusar som jag inte hunnit packa ner.
Brösten kommer tillbaka & hänger.
Tänker att det inte är så farligt att bli ihjälslagen om man sover.
Längtar tillbaka.
Vet att det är svinkallt ute & att jag inte har en aning om vart jag ställde cykeln...

Ja, visst är jag mycket trött på morgnarna.