Dans på & runt om is

Med min barndom & dess ihållande frost i färskt minne, så beslutade jag mig att det var nog bäst att klä sig varmt.
Benvärmare, parkas, två halsdukar & skinnmössa med öronlappar.
Döm om min förvåning när jag väl på plats inser att dagens ishallar inte alls är så där tundrakalla som dom var i min glada ungdom.
Det skall sägas att det var många långa ljusår sedan som jag satte foten i en sportanläggning.
En ishall.
Men i afton tog jag tag i hela det gamla konståkningstraumat & gick på hockey!
Vi var där & hejade på nr 27.
Fast jag hejade i hemlighet på nr 11 i motståndarlaget.
Nr 11 var Bambi.
Höll sig i bakgrunden, ramlade helt utan anledning, råkade välta motståndarmålet & åkte in i domaren.
En vinnarskalle helt i Bleknossmak!
(Vinnarskalle är det värsta ord jag vet. Vinnarskalle & styrkekram. Ja, sån är jag...)
Jag lärde mig massor av tecken.
När domaren mimar "Den sovande faraon", så betyder det att någon har knuffats lite utan anledning.
När domaren mimar "Det randiga flygplanet", betyder det typ "Fortsätt spela".
Lite så...
I pausen köpte vi rc cola & kaffe med delicatoboll & allting var mycket trevligt.
Men efter två akter ishockey så var jag mättad på tävlingsupplevelser & spatserade hemåt.
Tänkte på att jag aldrig lärde mig åka skridskor.
Tänkte på den utkylda ladan i bardomens by där redig, norrländsk skidskoträning gick av stapeln.
Tänkte på min gula Jofa hjälm som skavde.
Tänkte på att min Moder Courage målade stjärnor & månar på mina konståkningsskridskor som för att göra plågan mildare.
Tänkte på att Tommy Andersson, ledaren för ishockeyspelande pojkar, satte upp skylten "Inga tjejor på isen".
Någonstans i den kalla ödemarken vid Luleås brusande älv, stod det en murken lada med tillhörande skridskobana, eller hockeyrink om man hellre vill det.
& på ladans falurödsflagnade vägg så hade den manligaste av förebilder skrivit detta humanitära budskap med en spritpenna köpt på Domus kontorsavdelning.
"Inga tjejor på isen"
Varför inte då, kan man ju fråga sig...?
Jo, det visade sig, förklarade Tommy Andersson medans han flådde en älg, att tjejornas skridskor hade taggar längst fram & dessa taggar sabbade isen nåt så alldeles förbannat & gjorde att hela hockeylaget ramlade åt höger & vänster & att han, som den siste entusiasten av vintersport skulle bli tvungen att spola om hela helvetes isplanen!!!
Phu!
Så var det med det.
Den kvällen åkte jag & min bästis skridskor frivilligt.
Ivrigt påhejade av våra mödrar hävde vi oss upp på taggprydda tåspetsar & trippade likt döende svanar fram & tillbaka på den dyrbara blankisen.
Sen gick vi hem & åt korv.
Efter det åkte jag inte skridskor igen.
Inte så mycket på grund av Tommy Andersson.
Mest på grund av att isdans inte låg inom mitt talangområde.
Däremot så stod jag en hel vinter, den kallaste vintern i manna minne & hängde vid denna könspolitikens isplätt.
Frös brallorna av mig & trånade efter vapenhandlarens son.
Ja, jag säger då det.
Köttet är allt bra svagt.
& genomfruset...