Nu har alla åkt.
Kvar i Dungens stugby är Bleknos.
Här sitter jag som ett litet trivselkilo & förfasas över naturen.
Floran.
Faunan.
Fasan.
Det finns en myriad av insekter i skogen.
Många är långa & svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.
Det som de små gynnarna har gemensamt är att, när Blek af Nosen gjorde sin storstilade entré i denna enahanda tallskog, så väcktes det en enorm nyfikenhet inom insektsskået.
"Mystisk flicka." Tänkte dom. "Undrar om hon är giftig..."
Sedan gjorde fäna gemensam sak av att smaka på utbölingen.
Sagt & gjort.
Med klor & gaddar, käkar & gift, sög dom hennes blod & enades i att detta var ett prima blod som skulle ätas så ofta man kom åt.
Blod vill ha blod.
Det inekterna inte vet är att om man biter & sliter i bleknoskött, så blir det inflamerat & allergiskt.
Det kan ju &så vara så att insekterna har god information ang detta faktum, men väljer att ge blanka faen i det.
För utom denna bettinstalation som går i färgen svullet blodrött, så är Blek af Nosen skapad som så att vid minsta tryck mot hennes hud så uppkommer ett blåmärke.
Ibland så räcker det med en arg blick för att märke skall uppstå.
Blåmärkenas palett är oändlig.
Blått, violett, svart, brunt, orange, grönt med inslag av ockra & bristningar.
På landet får man blåmärken.
När man repeterar tejater får man blåmärken.
Bett & blåmärken.
Släng dit några rispor efter cykelpedaler, eller att man råkat trava in i en gran, så får vi nu hela den bleka anatomins färgskala.
Regnbågsryslig.
Som om man smält små My little pony hästar & hällt ut över hela sin lekamen.
Förglöm ej ansiktsfärgen av fräknar & bonnbränna av grisrosa.
Här går jag nu runt i mitt kulörspektra.
Idag har jag hängt tvätt & gråtit en smula.
Annars är allt som vanligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar