”Stor Stina satt på gärdsgårn & sket, pojkarna kom & titta
Stor Stina vart förbannad & skrek: Har ni aldrig sett en…. Gärdsgård?”
”Du får inte stå där för det är vår mark!”
Överallt låg marken som jag inte fick stå på.
Var det inte Ingemar Johanssons så var det Lennart Johanssons eller Bernt Bäcks.
Den var noga utmätt med pseudomoderna mätinstrument & kartor från det glada sekelskiftet.
Gambjörkarna fick stå tjugo meter från tomtgränsen, oavverkade ty grogrunden låg exakt trettio centimeter från det imaginära streck som avgjorde vart vår jordlott började.
Eller slutade, beroende på vilken sida man stod.
Häggen vid sinbrunnen hade förväxts men låna sågdon från nästgården kunde man bara drömma om för var & en sköter sitt.
Barnen tog vad dom fick & ofta blev det inte till det bättre.
Äldst var Jonas. Arton år & betrodd med både körkort och klarrött hår.
Sen kom Tomas. Sexton år & korpsvart kalufs & svårt med siffror & syn.
Kristina var 13 och skulle bli min förtrogna bödel.
Simson var blekröd & ett år äldre än mig & Lukas ett år yngre.
Alla kunde köra traktor för det lärde man sig redan vid fars sin ejakulation.
Syster & bror min var inte direkt dibarn men tillräckligt små för att inte räknas.
De händer något lustigt när människobarnen äger land.
You ain´t no man if you ain´t got land.
Det är som om vi söker våra konturer i kvadratmetrar & hektar.
Det är som om vi tränktar trygghet i det oemotsagda & gud nåde den som räknat fel på en kubikmeter eller två!
Då rasar allt.
Mitt är mitt & ditt är ditt & aldrig mötas det åter.
Din tröska är din & min grusgång är min & sorgen är vår vid torka.
Överallt stämmer alla agrar in i kören runt det avdelade landets kör: ”Du får inte stå där för det är min mark!”
Detta är en praktika tusen gånger mer gällande än allemansrätt & folkvett.
Hur vet jag vart jag får stå om jag inte haft intresse eller tid att studera flygfoton från 1952 eller om jag inte är gift med min kusin & har vandrat dessa tassemarker redan som liten pilta?
Spelar det egentligen någon roll vart jag står eller går eller om jag måste såga i skymmande grenar?
Lagarna är gällande, & gnällande & långt många flera än ungdjurens spenar.
You ain´t no man if you ain´t got land.
Det var ingen by av hänsyn.
Det var snarare en by med tydliga gränser & outtalade regler som tydligen gällt sedan Janssons ko gick över Anderssons mark & blev skjuten.
Det vill säga för en hundratvå, hundratre år sedan eller kanske redan i början av det glada åttiotalet.
Vi kallade varandra bara vid efternamn.
Ingen visste riktigt varför, & efter många generationer av ett, två, tre & fyrmänningsgiftegifte & oförtunnat blod så var det många i tex Johanssonsklanen som kände sig nödgade att byta till sotrstadsnamn för att vi skulle förstå vem man egentligen menade.
Vems mark man syftade på liksom.
Vi hälsade aldrig på varandra heller.
Inte ens en liten nick, inte ens en liten vink.
Överallt fanns det människor jag aldrig hälsade på.
Hälsande var ett tecken på svaghet, ett tecken på att jag såg dig & bjöd in mig i min värld & där hade du inget att göra.
Du ska inte tro att du är något & att jag någonsin skulle bemöda dig om att se dig.
Mitt är mitt & ditt är ditt & aldrig mötas det åter
Ditt häbre är egentligen mitt & mitt häbre är mitt & jag skiter i om du gråter.
Bonden hade starr sas det.
Men möjligheten i att alla bönder på två & en halv mils radie skulle ha starr förefaller lätt orimligt
Varje morgon stod vi & frös nere vid stora vägen i väntan på skolskjutsen & varje morgon fick vi vackert kväva impulsen att hälsa på varandra.
Tyst skulle det vara & vi trampade upp små stigar i snön vid sin givna plats.
Om jag inte missminner mig så stod vi i någon form av storlekssordning.
Men i arla morgontimme när du minst anade det så kunde någon ha sparkat igen din upptrampade väntplätt, jag antar att det var för att påminna dig om din dödlighet, men eftersom kommunikationen var som man säger bristfällig så kommer jag nog aldrig att få veta riktigt varför.
”Stor Stina satt på gärdsgårn & sket, pojkarna kom & titta
Stor Stina vart förbannad & skrek: Har ni aldrig sett en…. Gärdsgård?”
Så snöbadade vi.
Utan minsta vilja av bastu & välmående utan mer som en kvävningslek ibland med och ibland utan sexuella avsikter.
Lite beroende på vem utövaren behagade vara dagen till ära.
För hora var du oavsett vem du behagade eller inte dagen till ära.
Pissluder lika så.
Snöbadning utan bastukultur gick mest ut på att få in så mycket skarsnö man orkade & förmådde i alla kroppsöppningar på den som bestämdes förtjänade det.
Slemhinnor är tunnhudade & optimal tillfredställelse uppnåddes först då röd kroppsvätska rann & blandades med snor & med det vita underlaget.
Det mest praktiska med snö är att man med enkelhet kan gräva ner både det ena & det andra & martyren kunde utan vidare åthävor anklagas för att vara en simpel lögnare.
Ibland fick man gräva ner sitt eget blod då insikten om orättvisa blev en övermäktig.
Syns inte, finns inte & jag skiter i om du gråter.
”Stor Stina satt på gärdsgårn & sket, pojkarna kom & titta
Stor Stina vart förbannad & skrek: Har ni aldrig sett en…. Gärdsgård?”
Innan rädslan kom så bestämde jag mig för att följa med dom & bada.
Vi brukade bada på högersidan av udden.
Vattnet var lite kallare där & det var närmare till bråddjupet men stranden var vit & snudd på stenfri.
Längst ut var det vansinnigt strömt & små gropar med blålera.
Dom badade på vänstersidan där det var mer singel & halksten.
& sanden var brunare & aspdungarna tätare & vattnet bra mycket ljumnare.
& jag fick!
Fick följa fast jag var löjligt liten.
Ville inte göra bort mig & stå på ändan inför allmogefamiljen så jag valde att bada naken i en pöl med stillastående survatten vid sidan om.
Kristina & Simson var kavata & doppade sig friskt i avaälven.
Badkläder hade dom på sig så jag anade att det fanns regler i badleken som jag missat på grund av uppfostran & tillgänglighet.
Men så började det nypa i skinnet.
Hela pölen var full med vattenloppor med tagg & krokar!
Ville ju inte göra bort mig för allmogefamiljen så jag sa inget.
Tyst var jag så länge jag kunnat till moran skrek ”Vad gör du där borta?”
Ärlighet varar längst tänkte jag & ropade ”Jag tror att jag har blivit biten.”.
”Ja du sitter ju i snudd på gödselvatten!!!”
Sen började hon sjunga: ”Stor Stina satt på gärdsgårn & sket, pojkarna kom & titta
Stor Stina vart förbannad & skrek: Har ni aldrig sett en…. Gärdsgård?”
Simson sjöng med, men inte Kristina.
Då förstod jag att om jag hade någon chans till vänskap så var det nu & med henne.
Vi barn tog vad vi fick & ofta blev det inte till det bättre.
Efter Daphniernas framfart fick jag en allergisk reaktion & blev liggande i feber i tre dygn.
Det fanns smink där.
I olika färger.
Jag satt alltid på golvet när vi skulle se på tv.
I ryamattan satt det tappade godisbitar fastklistrade & eftersom jag var ett barn av att russin & frukt &så var godis så åt jag dammiga djungelvrål med stor iver.
Dom var alltid lite klibbiga.
Antingen var det för att solens strålar hade träffat dom med kraft eller så var det den förre ägarens saliv som hade framkallat konsistensen.
Dom bästa dagarna så åt vi sockerkakssmet utan bakpulver & provade sminket.
”Blunda, så jag ska sminka dig. Lova att inte titta.”
Jag blundade & njöt av hennes fingrar över mitt ansikte.
Föreställde mig att jag skulle få blått på ögonen & två markerade sträck med rouge på kinderna.
Hon talade om att mina näsvingar var röda men att hon skulle försöka göra det fint ändå.
”Nu får du titta!”
Hon & Simson stod & flinade bakom mig i spegeln.
Alldeles grön!
Jag var alldeles grön.
Hon hade nogsamt målat hela mitt ansikte med en grön krita.
”Morsan, kom & kolla!”
Moran kom & ”Stor Stina satt på gärdsgårn & sket, pojkarna kom & titta
Stor Stina vart förbannad & skrek: Har ni aldrig sett en…. Gärdsgård?”
Det gröna var som blåleran på norra udden, den gick inte bort i första taget.
Jag gick hem & åt middag & ingen talade nämnvärt undrande över mitt likfärgade plyte.
Det skilde sig kanske inte nämnvärt från min naturliga hudfärg, förutom att näsvingarna var mindre röda ty klorofyll tar ut purpur som vi alla lär oss under livets gång.
