Gå i torskhamn

Vi minns ju hemmapojken vid Siktoftshamnen.

Han som luktar tjära & gasolin

Olja & terpentin

Vars spottloskor glimmar som bärnsten i solskenet

Vars tumme försvann då taket skulle lagas

Han som går med suröga som rinner dagarna i ända

Han som sköt tiken i granngården & muttrar litanior i handelsbon

Nog klappar hjärtat hans i samma ruelse som mitt.

Å int var hon vittran från Nicklasdalen

Fast rätt så vedertagen & karlagalen

Om man ska tro vad bryggsamfundet har viskat ut i byn

Nog har hon smäckerhet om båda armar & lår som gnides jämt emot varandra på promenaden

Nog är hon halmdocka med pigga fingrar & ryschegarn & stenograferingstimmar som had gjort byggdelektorn så mild & ljum.

Hon som går med baddräkten otorr mot kroppen på vägen hem ifrån Ryhasklippan

Vars försommarkyla gjort urinröret förpestat varmt

& hennes myggnät har släppt vid fönsterkarmen så natt blir strid på kniv & fyller öronen hennes med ovissa ljud.

Nog klappar hjärtat nas i samma blygsel som mitt eget.

Han ville lysna redan på Mickeldagsafton det vill säga om han vart på körrgårn då

Men hål var grävet & flickans syster nersänkt dit kärlen bor

& alla grät dom som ljudet av ruttenisens blänkskott som inte kommer till årstiden förrän om några månader

Istället var han fast vid svarven & just den sortens olycka kände han då inte mycket av

Den kom till årstiden först om några månader.

Han ville vyssa, hon ville sövas men detta visste inte bryggsamfundet av

& minst av alla visste jag.

Jag känner ofta vemod, det är av arvet & jag klär mig därefter dock.

I floreskrud & vadmalsbyxa med knypplingsnål & skogsmansyxa ty jag vill aldrig räknas in.

Att vara nyckfull & växlande, marriden & växande är melankolimelodin jag sjungt

Men inte led jag & inte kved jag

& vem är jag att dra runt på vägar & prata strunt

Men hon vart sugen

& han blev hungrig

& Avaälven var full med is

Vars vågor stelnat & djupet fyllts med träck

Vars tunnis vid kobbar & skär fortfarande är snötäckt

Under kappan naken & i handen vinlelhaken för att dänga hål på närmaste fjolårsvak

& han med nykastad mask och blåfrusen task i hålet bortanför gammjanssons gäddklubbarstråk

Syster nas var yster

& hemmapojken dyster, så när kappan föll var han varken beredd eller nödbedd

Med huden frusen mot vatten, haken mot vaken så drogs ivern med & handen vinkade

Hon kisade & blinkade & ropte ”17 spänn så får du följa”

Med detta hoppte hon i bölja

& urinröret det blevo ättesnöret

Han drog penigarna rätt i vaken & hjältegrepp om frusenstaken & även han då hoppade ner

Sen syntes dom inne mer

Men dom drog olycka över byggden där vi är överens om dygden & visar blygden det gör vi bara då ingen ser

Därför syns dom inte mer

Men jag stod pass i dungen & jag såg hela pungen på pengar tömdes medan jag stod där & gömdes

Jag dök ej ner, bara skrapade på kanten

Sjutton spänn är ju sjutton spänn trots allt, trots kallt

För jag är räden fast skjorta min är tom

& jag kan ju i alla fall inte se dom

Visst minns ni väl mig som barskrapad & kärligstörstad?

Vars tumme försvann då isen skulle lagas?

Så att ingen skulle beklagas

Då årstiden för sorgen kom

Mvh

Bert Bäck

Ordförande i Siktoftshamnens Bryggförening