Det fanns för längelänge sedan en karamell som hette "Mormorskudde". Dom låg ofta i en skål & hade trots sin torra konsistens, klibbat ihop. Ett kemiskt mirakel. Antar att man som Mormorskudde, långliggande i skål, inte har något val: Man klibbar ihop! Jodå, än finns det safter i en liten kudde...
Smaken minns jag som.... Hmmmm... Socker...? Små stråk av uråldrig choklad framgrävd från tidig juraperiod... Jaja, nu var det inte smaken som var viktig i just dethär inlägget. Utan färgen! Blek,skir, marmorerad ickefärg. Lite grön. Lite rosa. Lite beige. Inte särskillt festlig alls.
En varm sommardag på spårvagnen stannar min blick på en, till åren kommen, kvinnas ben. (ca 87år... över 80 iallafall...) Hennes ben har samma kulör, samma struktur, som vår lilla godisbit. Trots dessa överhängande bevis så kan jag dock inte svära på att kvinnan ifråga var just mormor. Kanske en enkel farmor eller en "skuggetant"....
Min blick faller sedan på mina egna ben. Väl dolda under kjolar & klänningar. Drar upp fållen. Skådar vrist & ankel. Skådar färg, stuktur av just mormorskudde!! Börjar förvandlingen redan i trettioårs ålden? Om femtio år kommer jag att ligga i valftitt kärl. Ådrad som en marmorskiva. & klibba ihop mig med andra godsaker som kommer i min väg... Detta är alltså innan ättestupan.
glimrende! skyggetant... jag tycker att det du skriver berör o rör! grattis till ett forum just för dina ord... dom är många o sköna, ser fram emot vidare läsning! pys s!
SvaraRaderamitt favoritgodis när jag var liten, men jag vill minnas att de hette farmors sidenkuddar? kanske var en annan sort som var mer åt silverhållet.
SvaraRaderavarför slutade dessa tillverkas?
Tack käraste anonym.
SvaraRaderaAnnika: Åh, mitt hjärta! Du har så konstig smak. Farmor, mormor, who cares? Siverfärg stämmer utmärkt! Tillverkningen har jag tyvärr ingen insyn i...