Säd, sa pojken

Ibland kom man inte ens upp till skogen.
Fick inte, aldrig gå på odlingarna.
Kan inte tänka mig att det var sån tät trafik mellan gårdarna & skogen,
men ändå.
Där fick man inte gå.
Det gick att göra rum där.
Bland säden.
Säger man säden?
Är det ett samlingsnamn för rågen. vetet, axen...?
Trampade en smal gång & sedan rullade ett lagom stort rum för bonnabarnen & deras kusiner att utforska sin spirande sexualitet i.
Ingen kunde se in för säden växte tät.
Som törnen.
Törnen med knopp.
Fylld med en vit gegga vars hölje kliade i halsen.
Om vi åt det.
& det gjorde vi ju.
Dom andra visste vilken äng som tillhörde vem.
Jag visste bara att till alla hus ledde en milslång grusväg.
Dom såg ju likadana ut.
I åskfärgade overaller & skit på stövlarna.
Häst, ko eller get.
Vad vet jag?
Skit har aldrig intresserat mig.
Förutom kanske älgens.
Bara för att den, är så att säga, oväntad.

Viktualia

Ibland vaknar jag av att dom står & glor på mig.
Fastän jag lägger huvudet i fotändan & fötterna på kudden, så känner jag deras blickar.
Dom står där i sin enfald & kräver.
Kräver & kväver.
Jag öppnar sykomoreväskan & ger dom pengar.
(Som egentligen skulle gå till ett ansett läroverk i Värmlands djupa skogar där det säkert finns ett autogiro som tickar på as we speak...)
Dom vill inte ha pengar.
Dom vill kanske ha underhållning, tänker jag & lägger läskeblask under araucariapinjen.
Slurp, slurp, säger pojken & flickan & fortsätter tomglo.
Jag dansar & sjunger.
Larmar & gör mig till.
Hittar på fullständigt meningslösa lekar & små nonsensramsor.
Mer, mer, mer säger deras vattniga barnaögon.
Jag får panik.
Rusar ut på verandan, vrålar några ovädesord till det förbigående rättsväsendet, hoppar upp & ner & i total panik så lyfter jag min ponny på raka armar!
"Åååååååååååå! Har du en ponny?"
Tro fan att jag har en ponny!
Det har man om ens far är patriark & hellre betalar än att talar.
"Får vi klappa han?"
"Ja."
Ja, snälla menlösa barn.
Gör det.
Jag måste sätta mig ned på grund av supertröttma & överansträngning.
En ponny är verkligen skittung & jag hade svår skolios som barn.
Korparna skäller & magen är liksom full med humlor.
Vips, så sitter barnen där brevid mig & dinglar med benen.
"Vi gör som du nu" säger pojken belåtet.
Jag tittar på mina dinglande ben.
Tittar på deras dinglande ben.
Hon har rosa byxor.
Han har shorts.
Jag har strumpor med strumpeband.
För att behaga.
Min vana trogen.
Dom ser ut att må finfint.
Friska men menlösa.
Ungefär som friidrottare i början på sin postpubertet.
Själv har jag blå skuggor under ögonen likt slott i ruiner.
Vi sitter där ett tag, tysta.
Nästan som i änkefrid.
"Vi måste gå hem & äta middag."
Jajajaja!
Snälla pojke & flicka, gå!
Gå hem & ät, jag har nog med att bebo.
"Vi ses imorgon." säger flickan.
Vill bara skrika:
Nej!
Bortom elden finns ingen aska, men bortom askan finns elden!!!
Men jag sluter mina ögons lakan & säger:
"Jo... Vi gör väl det."
Vi ses imorgon.

Rullgardina

Min mamma är ingen ängel.

Hon jobbar på beroendekliniken på St Görans.
Ni vet den där avdelningen man hamnar på när man typ ligger i en rabatt.
Sen om det är en Rhododendronrabatt & att man har en andedräkt som doftar Don Pergion & tryffel, spelar liksom ingen roll om man ligger i en rabatt, eller förlåt, en Rhododendronrabatt.
Är man svår på sponken så hamnar man på St Göran.
& då kanske man träffar min mamma.
Hon kanske tar ditt blod.
Hon kanske rent av är den som ger dig antabus...
Fast vad vet jag?
Det var ju himlans längesedan.
Jag såg henne, menar jag.
Jag föreställer mig att hon flaxar fram i korridorerna i vita, vida kläder.
Just så,
lite som en ängel.
Hon kanske har sånadäringa träskor med sula av gummi istället för trä.
Så att hon inte skall få belastningsskador & tråkig skolios, eller väcker alla fyllskallarna med otäckt klamp medans dom yrar om stänkare & anhörigmissunnsamhet.
Ängelmamma bor i Hökarängen.
Iallafall så gjorde hon det då när jag var hemma.
På senaste hundra tiden så har vi bara träffats på olika fik.
Eller, konditori,
som min nya morsa skulle ha sagt.

Min pappa är inte negerkung på Kurrekurreduttön.

Han är diplomat.
Dom träffades där,
på St Göran.
Nu är det ju inte så att min pappa inte har tillräckligt med stålar för att skriva in sig på tex en Betty Boop klinik.
Men har man varit på herrgalej & segnat ner i Vasaparken utanför självaste Hof, iförd hallonbrallor & club blazer & det kommer förbi en liten författartant från Småland som råkar bo på Dalagatan & hittar tidigare omnämda högdjur i all sin glans & förfall, så ringer hon givetvis samma alarmnummer som hon skulle ha ringt om hon så bodde i tex Vimmerby.
Hur som haver skorna skaver, så kommer Kling & Klang & kör denna oceankorsare till närmsta läkarinrättning.
Det vill säga: St Görans Beroendeakut.
Ni skall veta hut, Herr Långstrump!

Där träffar han i alla förfall, min den vid den tiden, kanske tjugotreåriga, mamma.
Som kanske tömde honom på blod.
Eller rätt var det var, gav honom antabus.
Eftersom min Fader Konungens släkt, i alla tusenåriga tider hade tillhört diplomatskrået, så var det ju inte annat tal om att lille Efraim &så skulle upprätthålla denna pampiga tradition & bana.
Det var heller inte tal om att han inte skulle gifta sig under sitt stånd.
Utan farfar Tobias skramlade raskt fram en finfin flicka från likartat samhällsskikt.
Ritchratchfillibombombom så var den saken biff!
Mamma träffade väl lille Efraim mer direkt på hans stånd,
kan jag tänka...

Shack Mattoid 2

Det skvalar som bäckar om våren.
Det brusar som vildsint ocean.
Klockan är kväll & ingen behöver stänga dörren till vattenklosetterna om man inte vill.
Det rogivande kvällsteét tränger människobarnens blåsor & måste få rinna ut i avloppsrören innan den kemiska sömnen gör sin grandiosa entré.
Om man inte vill stänga dörren så behöver man som sagt inte det.
Det gör dom azurfärgade änglarna åt dig.
Dom dirigerar persiennernas symphonier med små nycklar som dom gömmer längst ner i byxfickan.
Metallen gnisslar & gnetar ner för dom regnpiskade fönsterrutorna, i både stämmor & bordun.
Gardinlösa glänser nu ljusintagen i mattoidernas små milor.
Kolarna får nu ta rast.
Vila fötter & händer & borsta bort talken från plasthanskarna.
Jack the Ripper dimma vilar nu i korridorer & prång där den långa, tysta, mörka kommer att svabba bort urinfläckar & trollträck i arla morgontimma.
Röd lampa betyder inte utsålt, det betyder att det är rymning på gång.
Så olika i olika branscher det där...
Gud gjorde ej gröna små äpplen i så fall.
Men just nu bara spolar det i kvällningens alla våtutrymmen.
Snart hör man ljudet av små tossor som trippar eller hasar till sovsalarnas varma sköten.
Några tossor är hemstickade.
Andra inköpta på stormarknaden.
Någon drar redan timmer ända från Hälsinglands djupa skogar.
Någon läser dagsaktuell veckopress från 1997.
Men snart, snart finns det ingen London fogg
& heller ingen New York smogg
Snart är solen kall.

Shack Mattoid

Varje kväll står en man med fruktpåse nere på parkeringen.
På hans brytning så kan man tippa på att han bott i detta karga norr i, kanske, femton år.
Han står där varje dag med famnen full av frukt.
Pannan är rynkad & stegen försiktiga.
Hans son går över gatan i rask takt.
Fram & tillbaka, fram & tillbaka.
Fram till trädet som växer där bussar stannar & tillbaka till entrédörren som låses klockan ardeton nollnoll exakt.
Klykan är ålderdomlig & lite vind, så en knuff med höften brukar rekommenderas.
Om klockan visar tidigare timme än just aderton det vill säga...
Pojken pratar oavbrutet.
Inte med fadren, utan med någon som befinner sig i höjd med hans nyckelben.
Han drar i kepsen, ner, ner, ner.
Som om även ögonbrynen måste få frid & skydd & så att ingen i nyckelbenshöjd försöker att skuffa av den.
En matt hand sträcks då & då fram till honom med gåvor från Moder Natur.
Ett äpple.
En kiwi.
Små lådor med bär som kommer ända från Polens fjärran fauna.
& pappa kan inte höra kastratsången som bestämmer hans raska promenadtakt.
Kan inte höra pukor & trumpeter.
Domedagsbasuner & barnagråt.
På balkongen med persienn av hönsnät för stora, forntida väsen, står dom bipolära damerna & stampar.
En hunger växer i deras nyfikade, uppsvullna magar.
Dom vill inget hellre ha än dessa kravmärkta bananer & kanske tvåhundra kronor från bankomaten som säkert ligger flera miljoner mästerkattsstövelsteg bort från deras noga inrutade söckendagar.
& dom sjunger.
Utvalda små stumpar som svävat i etern sedan folkhemmet blommade i spänst & bardomen pockade & petade på framtidens jämmerdal.
Poplinkappor & pippilotter på sönderfrätta kalufser som allt för sällan tvättats av det omilda, om än dock parfymfria shampot som kommun & lansting tillhandahåller.
Gummistövlade fötter som trampat upp stigar på linoleummattan & västsvenska, brustna röster som hojtar om mordutredningar & hamondorglar.
Tvn & radion som ingen sänker & som Farbror Frukt inte hör till sin alienerade plats.
Han vet att detta skådespel inte närmar sig premiär för fem öre.
Att detta bara är en inövning av morgondagen.
Fruktpåsens bomullshandtag har blivit fuktigt, så fuktigt & känns ytterst obehagligt mot handflatan som ägnat dagen åt att packa upp alla dessa oändliga mängder banankartonger som forslats upp till vår lilla nordpol.
Banankartonger heter alltid banankartonger oavsett om dom innehåller bananer eller inte.
Han borde ha tagit korgen.
Imorgon tar han korgen.
Imorgon vill pojken ha frukt.
Blank frukt som är nysköljd & krispig som pojken kan bita i samtidigt som dimman lättas från hans ögon.
Pojken går & går & klockan börjar närma sig krök av natt.
Eller natt & natt.
Klockan närmar sig åtta.
Då måste alla prinsar ligga i sina sängar med bolltäckena uppdragna till den snoriga lilla nästippen.
Goodnight you princes of Maine, you kings of New England.
Sedan sniffar alla på sin lilla etertrasa & faller i den ljuvaste, djupaste sömn.
Oskar Strand placerar törnetyngda glorior över allas huvudskålar & samtliga dömmer om basketträning & Juicy Fruit.
Ingen dricksfontän är kastad än.
Blott tärningar här, i The House of the rising Sun.
& stjärnorna?

På himmelen de blänka.

Den häck som inte växer kämpahög

Hur länge sov jag?
Undrar hon & skakade pälsänglar ur trasselhåret.
Mycket har tydligen förändrats sedan vi sågs...
Mycket säkert till det sämre tänkte hon sin vanliga norrländska molokenhet trogen.
På darrande ben knicklar man sig ut ur tornrummet & likt avkomman till en, till exempel, indisk gud så börjar man söndagsflanera jordestigen fram...
Hamnar på premiärer & utredningar.
Lunchrum & leksaksaffärer.
Eftersom många i min allra käraste & närmaste närhet har välsignats med attraktionskraft & befruktade älskog, så kan det hampa sig så att man hamnar just där.
I leksaksaffären.
Bleknos har inget direkt trängtande minne efter barndom med tillhörande utfrysning, men dom små kommersiella plasthästarna ligger henne fortfarande varmt om den sargade hjärteroten.
"Nämäh!
Säljer dom inte My little Ponies längre?"
Frågar den förvirrat barlösa mitt inne i plastlandskapet fullt av överraskning & tveksam kvalitet.
"Jo, där."
Modervännen pekar på en hylla samtidigt som hon rappt & förberett svarar på sin kära avkommas trug.
Där står dom ju!
Barndomens heliga graalar.
Men?
Va?
Det här stämmer ju inte!
Någon har glömt att mata ponnyhästarna.
Dom är som små pastellfärgade skelett med stora, glasartade, amfetaminstinna ponnyögon.
Vanvård!
Vanvård!
& djurens rätt!
Vill bleknos vråla & genast göra en namninsamling.
Släppa ut minkar & skipa rättvisa!
Ponnysarna är smala som vidjor över midjan.
Den beniga flanken rymmer nu endast en enda symbol.
Manen & ögonfransarna är milslånga, men ökad hårväxt hör väl ihop med självsvält drar jag mig till minnes.
Små till växten har dom blivit & på några stackare växer en frodig penis mellan deras ögon.
Arma små värddjur!
Är jag förvånad?
Nej.
Den berömda tröttheten breder ut sig & längtan till sin egen chimär tickar i bröstet.
Svingar sig hemåt för att drömma om tidig juraperiod då plasthästarnars rövar var fylliga & symbolen ofta var glass.
Som små nötkreaturens Venus de Milo.
Men tiderna förändras & det enda jag kan göra är att krypa till sängs igen & drömma om mazariner & fred på jorden.
Nästa gång jag vaknar så har jag kanske tjockt lila hår, bulemi & en pampig kuk i pannan.
& om det är mitt öde, mina vänner, så skall jag icket häpna.

Lilla snigel akta dig

Dom skriar så hjärtskärande i natten.
Spårvagnarna.
I varje kurva så öppnar rälsen sin ton & släpper ut den gällaste av arior.
Lite som en själv när en cyklar.
& måste svänga in på sidospår & vilsenhetsstigar.
Lika väl som jag önskar att mitt hår vore rött,
så önskar jag att jag kunde signalera sväng på enklare sätt än att låta Hades alla hundar bubba upp ur stämningsbanden.
Men.
En
Kan
Inte
Släppa
Styret