Kallt är det för kolaren när milan är död

För åtta år sedan köpte Bleknos en ljuskrona.
Den kånkades på skamböjd, aknesköljd rygg ut till förorterna.
Till dom blinkande laternorna vid städernas slutpost.
Där utsikt över motorvägar är mera regel än undantag.
Tre trappor upp med svanken sönderskavd av stråltrådstaft & tingeltangel.
Det här skedde sig på den tiden då Bleknosen inte heller hade några sitsar på köksstolsmöblemanget.
Vilket gjorde det till ett gladiatorspel både att sitta i godan ro på & att stå på för att hänga ljuskrona, á femton pannor, i takrosetten.
Men med mild möda & mycket våld, så satt nu pjäsen på sin plats & eluttaget penetrerat med kontaktens fallastiska utformning.
Sen
Sa
Det
Pang
& allt blev svart i kranskommunens natt.
Bleknos fick en stöt av rang & hamnade på ouppvärmd linoleummatta stirrandes på förhudsfärgade tapetbårder, som är mera regel än undantag i detta utkantens chateau.
Aj.
Vill inte vara kolare längre.
Detta Pang slog även ut all armatur på toilette & badrum, så dom kommande fem åren så måste Bleknosen kånka in antik golvlampa i art deco utformning vid tvagningsriten, tandborstningen & pudernäsningen.
& i köket vajade kronan, tyst & tung, med plastprismor röda som Charons öga.
I detta dunkel fick hon så lov att leva.
Hennes hud blev allt blekare & håret stod fortfarande på ända efter stöten av episka mått.
Men en vänjer sig.
Vid dunkel.
& fnas.
& vid att knoga jugent till våtutrymmen.
Det kan vara bra att veta tänker jag.
Att en vänjer sig.
Vid nästan allt.
Tyvärr.
Utanförboendet har sedan en tid tillbaka bytts ut & sedan igår afton så lyser kronan i all sin glans.
Det är ovant & stort & visade sig inte vara så jäklarns krångligt när en fick hjälp av Hefaistos.
Så här lyser nu kakelrummen av sig själva & Charons ögon har bländas upp av hemtrevnad & ampere.
Kanske rent av vänjer jag mig.
Som sig bör.
Jag väntade på gott & jag väntade så länge.
Väntade på ljus
& det varde
liksom
det.

Androms tjugofem komma sju dagar

Den lobbylampan är med all säkerhet amerikansk.
Jag tror att det är för att skärmens textil är så välsydd & så mättad av ljuset...
Så vi måste gå.
Vi luktar lite som vin.
Vi har druckit kaffe & vin hela dagen.
Alltifrån den lite dyrare koppen med internationellt uttal, till den som stått på skamvrånsplattan allt sedan sen lunchrast.
& sedan direkt till dom små rävarna som härjar i vingårdarna.
Vingårdarna våra som månne gå i blom?
Därav den blödande chablis, med dess druva som igen över huvudtaget har brytt sig om att  försöka uttala, ty det var en gåva.
Ibland betalar jag.
Ibland betalar du.
I jämnlik, kamratlig anda.
Nu hämtar du mer.
Något har tyckts ner över min panna & Orfeus ringer tydligen i natten.
Själv tittar jag på den allt mer sviktande armaturen.
Den lyser upp mitt ansikte underifrån och jag vet att det inte blir till min fördel.
Orkar inte tänka på det nu.
Vill inte falla i fåfängans vagga, trots att jag gungat i den sedan puberteten.
Så istället fingrar jag på den lilla sirliga knoppen som håller sladden på plats...
Plötsligt skruvar jag helt koncist av den & låter den försvinna ner i min ficka.
Vet verkligen inte varför jag gör så, men förmodligen är det för att jag vill ha något.
Det är därför som jag dricker.
Något.
För att jag vill ha.
-Jag tar gin i min, sa jag.
Ginen är typ vanlig.
Men det andra kan ju bota både malaria & annat trolltyg.
& c-vitamin.
Kanske är det är därför jag plötsligt vill ha den.
Vill ha den.
Vill ha kininen på samma sätt som jag vill ha stormaktens prydda lampknopp.
Du har inte så mycket att säga, sa du.
Jag försöker att säga något som jag inte har & du ber mig vara tyst.
Vi sneglar på varandras magar för att komponera med vår andning.
Det blir bra.
Vi rytmiserar bra.
Men jag vågar inte fortsätta.
Tar av mina tre ringar, snurrar lite på evighetssymbolerna & lägger dom på ett autistiskt prydligt vis bredvid en drink som vi tex har döpt till "Fjärran kupletter" eller "Barn av vår tid" eller "Typ punkjox."
Vet inte om du har någon ring, men om du har det så lägger du den på typ samma sjukligt inåtvända vis jämte mina.
Sen sitter vi så väldigt länge.
-Vi skulle kunna gå till ett annat rum.
Säger vi.
Nästan.
Jag ser bara att du öppnar din mun i tre steg & jag vet plötsligt hur allt kommer att se ut på slutet.
-Glöm inte dina ringar?
Säger du.
-Glöm inte din?
Säger jag.
& så ler vi.
& så går vi lite.
Det blir så olidligt varmt i luften emellan.
Varmt & tungt.
Sådär som trycket rider innan fukten kommer
& dryper.
Vi brottas med luften.
Som inte ens vi kan andas.
Varm.
Varm & jag vet hur det ser ut.
Hur vi måste öppna våra munnar i tre steg.
Innan.
-Så att vi inte glömmer.
Säger du & sätter din ring mellan mina tänder.
Jag vet ju hur det ser ut, så jag blundar.
Kramar hårt handen runt det nya landets upplysningsprålighet.
Öppnar min mun i tre steg & sväljer.
Ring.
För att jag vill ha något.
Det är förmodligen bara kattguld.
Men jag vill ha det.

Kränkthetens kranka blekhet

- Det var inte såhär innan du skaffade Word.

-Nej, jag vet det.

-Varför skaffade du Word då?

- Jag var tvungen. 

  Fan, jag ska ju skriva jättemycket framöver.

 Till skolan.

  Måste ha Word då.

  Måste ju kunna spara allt i dokument.

  & då måste en ha Word ju...!

-Det började ju redan förra sommaren.

 Då du lärde dig copy paste.

 Jag borde ha fattat.

 Borde ha fattat redan då.

-Du kan ju inte bli arg för att jag lär mig nya saker!?!

 

-Nya saker, nya saker....

 Förut var det jag som lärde dig nya saker!

 Vi lärde oss tillsammans.

 Jag var den du skulle testa nya saker på!

 Vi skulle ju testa texterna ihop!

 Men vad gör du nu?

 Dokumenterar dom i något dammigt Worddokument?

 Där gör dom ingen nytta!

 Det blir ju som att du bara runkar i hemlighet!

 Vem bryr sig liksom???

- Ok.

 Jag fattar, jaG FATTAR!!!

 Har lite svårt att... Äh, jag vet inte...

-Jag ligger här i cyberspace och väntar på att vi ska, ska leka.

 Väntar på att du ska fylla mig med.... Ja?!?... Bara NÅGOT liksom...

 Du behöver inte ens logga in.

 Jag har fixat det.

 Du behöver inte logga in.

 Men du går inte in & kollar läget ens.

 Du kan väl bara läsa statistiken eller nått?

 Läsa en kommentar?

 Aha!!!

 Nu fattar jag!

 Att det inte finns någon statistik alls eftersom du inte har skrivit något sedan Februari, ditt lata, feta  skrälle!!!

-Snälla.

 Jag är ju här nu...

-NU JA!!! 

 Som om du hade varit ute & köpt cigaretter ända sedan FEBRUARI!!!

 Så jävla, jävla respektlöst alltså...

-MEN JAG ÄR JU HÄR NU!!!

-SKRIK INTE!!!

-Förlåt.

 Men jag är ju här nu.

-Ok.

-Får jag börja om?

- ------------------

-Får jag leka?

- -----------------

-Får jag det?

- ------------------

-Ska vi leka?

-Jo.

#gårbramedbloggen #skapatettmonster #skärpersig #from #nu