Pretty woman

Sen är de det där med hotellen
"Hoppas att dom inte tror att du är prostituerad."
Säger han med den spefull blick som för att få mig att slappna av lite.
Jag visar min legitimation.
Helt oprostituerat tänker jag.
Dom frågar artigt ifall vi vill ha frukost på rummet.
Det vill vi.
& tycker jag mig inte se receptionistens nyfikna blick på mitt detkolletage, som om hon letade dom sedlar av olika valörer som borde finnas nedtryckta mellan mina brön.
Men där är tomt som i kyrkan.
"Aj fan!!!"
Säger han & tar bagaget & springer mot hissen.
Nickar mot ett gäng som sitter & ölar i lobbyn.
Han ställer sig bakom en pelare vid hissen.
Spänner ögonen i mig & mimar skyndanuförhelveterörelser med bägge armarna.
& jag,
jag trippar efter i lackstövlarna & pageperuken.
Vi har fått ett fint rum.
Ett stort rum.
Med badkar.
Jag slänger mig på sängen.
Han säger att han måste fixa en grej & travar ut genom dörren.
Såsar omkring lite.
& noterar att om en röker i fönstret så kan en bli skyldig 4000kr för sanering.
Plötsligt blir jag akut röksugen!
Men han tog visst med sig rumsnyckeln.
Slippery little bastard!
Lika bra det.
Då slipper jag att trava förbi receptionen igen.
Dom klarar sig så bra utan min osaliga ande där nere i lobbyn.
Kanske kan jag röka sentsentsent på natten?
Då alla har gått till sängs, rumsnyckeln är återburen & endast den lusige nattportieren kan döma mig...
Tja, förutom jag själv då.
Nu rasslar det till & Maestro är tillbaka.
Mycket gladare & med en pava whiskey i näven.
"Det var kollegorna där nere. Ville bara säga till dom att du inte är prostituerad utan bara en polare till mig. Vette fan vad dom skulle tro annars..."
Plötsligt så börjar alla ord på P & risken att en överårig man skulle vara bästis med en blondin, lika gammal som hans mellandotter, är ju inte direkt överhängande.
Vi ligger på sängen & sippar på starkspriten.
Skrattar lite.
Knullar lite.
Väntar lite för länge med att äta middag.
Blodsocker som rasar häftigare är amerikanska jättevattenfall!
"Vi måste äta."
Säger jag & letar kläder.
"Men jag kan gå & köpa käk så kan vi äta här på rummet."
Säger han & letar kläder.
Det låter ju i & för sig finfint, men jag hade ju tänkt att röka på vägen till bodegan.
Erbjuder mig att gå & köpa men det behöver jag absolut inte göra.
Han gör det.
Jag kan stanna här & bara....
.....vara?
"Köpte lite av varje."
Säger han & dukar upp ett, för hans ålder, mycket kreativt & påhittigt smörgåsbord.
& vin.
Flera flaskor.
Käkar.
Sippar lite vin.
Skrattar lite.
Knullar lite.
Jag vill bada. Han vill inte bada. Jag badar. Han somnar.
Jag tassar. Han snarkar. Jag kryper. Ner. I. Sängen. Bredvid. Honom.
Han säger sömndrucket att han inte kan andas utan undertecknad.
Sen snarkar han vidare & drabbas av en liten sömnapé.
Kanske är det jag som gör den?
Apén?
För utan mig kan han inte andas & utan rumsnyckel kan jag inte röka.
Min alldeles egna filtrerade andning.
Så jag öppnar fönstret.
Tänder en cigg.
Bröstvårtor som blir styva endast av Kalmars nattkyla.
4000 spänn hit eller dit.
Det kan det väl vara värt?
Att få andas


Ps. Denna text har inte heller någonting med Roy Andersson att göra.
      Absolut ingenting.
      Vad än dom ölhävande ämbetsbröderna i lobbyn säger, så har det ingenting med honom att göra!
       Roy, alltså.
       Ingenting.
                          Ds.