Margarita & Mästaren

& det hände sig vid den tiden att Margarita hade ett förhållande med en tubaist från närliggande kranskommun.
Utöver detta basunljud så ingick även ett akvarium & pliktskyldiga iakttagelser av diverse invigningar med blåsorkester som kom att liva upp det döende folkhemmets mindre städer & dess bevis på entreprenörsanda.
Men det fattades pengar.
Dom estetiska studierna med dess tillhörande gillen kostade på...
Vis av ungdomens erfarenhet så kom konsten till hjälp.
Många är manade & få äro kallade.
Så även inom bildskapande, vare sig med kolkrita eller akvarell.
Att återvända.
Dom fördragna gardinerna.
Det på träpallar uppbyggda podiet.
Dom blyga adepterna som trängde sig ner mellan tillskärningsbord & drejskivor.
Ledaren med korkskruvlockar & absolut gehör.
Kroki.
Krokig
I
Mitt
Hjärta
Fick
Han
Mig
Att
Bli
Olika temprament vägdes av & så småningom gick jag in & ut som barn i huset.
Platon lade sin mumifierade hand över denna älgskog.
(betänk nu att vi fortfarande befinner oss långt upp över dalaälven.)
Tubaisten förpassades till ett skåp som inte var blått & den ondulerade mästaren intog så det som vi kan kalla för intermezzot.
Mästaren målade & målade.
& etsade & etsade.
Margarita svassade omkring i adamsdräkt & byggde små finurliga stileben.
Ibland drack dom gin.
Ibland fick han gallsten.
Ibland försökte dom få reda i den andres trassliga hår.
Men ofta lät dom varandra vara ifred.
Då & då försvann någon på den svarta kattens rygg.
Vara borta i flera dagar utan att det egentligen gjorde något.
Persiennerna var alltid neddragna, en ovana de båda har än i dag så vitt jag vet.
Det var en vila inför kommande intrång i den likgiltiga Vestibulen.
Så småningom skildes dom åt vid ett luddigt vägskäl där båda betalade en ansenlig summa till den, misstänkt postpubertala grindpojken, för sina respektive talanger.
Inget skrik
Ingen gråt
Möjligtvis en liten enklare tandagnisslan.
& när dom ser tillbaka på det hela så var det, ta mig fan, rent sapiosexualt.
För en gångs skull.