Dom blanka får mig att rysa.
Svåra att limma ihop & en sådan egenkär, mallig yta.
Barnen får, även dom, min strupe att kväljas av förutfattade meningar om tomtebolycka & tacoaftnar.
En enstaka gör ingen prynadsprakt.
För många tyder på foliehatt.
Nej, tacka vet jag dom matta.
Dom dansar bättre till mitt oystra temprament.
Kanske ett öra lossnade i tex en flyttkartong mellan önskvärda boenden.
Kanske armen slogs av i ett passionerat gräl mellan älskande.
Kanske huvudet lossnade som sig bör i julkrubbor & annan figurativ keramik.
Färgerna är ofta icket & kan liknas vid äggskal eller requiemnyans på himlavalvet.
Nu står dom likt en kamouflerad armé & stirrar på min sängplats i mörkhörnan.
Det enda som blänker är min hatt som har tre kanter.
Tre kanter har min hatt.
Det enda som bultar är mitt direkta motvilja mot minimalism & med, aningens moderat ton, habegär.
Om man anstränger sig så kan man känna en doft av Karlssons klister.
Men så svag så att den inte leder till några vidare karusellfärder i pallets ambulerande nöjesinrättning med tillhörande glömska & tingeltangel.
Med någonstans finns den, lukten av rus.
Tills vi vågar ge oss hän så står dessa rockokoögon & blänger som ätit dom tittsås med glosylt.
Jag bligar tillbaka.
Så porslinigt mina glober må mäkta.
& tänker att har den ej tre kanter,
så är det ej min hatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar