Jaha.
Då sitter jag här med kammar i håret.
Som stramar & kliar på skulten.
Som god stomma & fridfullt gemål så skulle det aldrig falla mig in att klaga.
Om jag slår ner min blick en aning så ser jag min förstfödde gå med släpiga steg över kullerstensläggningen.
Jag önskar så att denna unge man behagade räta på sin rygg & definiera sina konturer.
Något som han verkar totalt oförmögen till.
Besvikelsen får det att rista i mina bristningar.
Hans stollighet verkar tränga in den livmoder som han sedan länge lämnat till att förskrumpna...
Han oroar mig.
Hans färglösa ögon bligar under vinsvullna ögonlock.
Hans mage är enorm & väller ut över byxlinningen.
Rösten är slö & full av bortförklaringar.
Det är vad jag fick för att min lekamen blödde & förslappades.
En otacknämlig skugga som ser gastar & vederdelomaner i vart enda hörn.
Som sitter & tänker & tragglar tills sjukdom & rus tar över hans linblonda persona.
Jag vill att han ska vara liten & medgörlig igen.
Artig & tacksam.
Ej styrd av kön & maror.
En prins.
Av Danmark.
Inte ett ljusvekegarn med hår som doftar likt fjolårshalmet.
Varför kan han inte bara bita ihop.
Gå ner i vikt.
Skaffa sig en hobby.
Han oroar mig.
Jag ser vartåt du driver.
Jag set varåt det barkar.
Hur du knyter snaror av hala navelsträngar.
Hur du klöser av dina sårskorpor & river dina nagelband så läkning är bortom förtröstan.
Det gör jag min pilt, för att jag är din mor.
Självklart skulle jag hellre se ut över älskog & grönskande kungariken.
Men det verkar, för det berömda tillfället, kört.
Så nu sitter jag här & tomglor.
Kanske nynnar jag något som Bruce Springsteen skrev om tomma skyar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar