Ruttet, stönade Ofelia

Jaha.
Nu ligger jag här.
Hade i min bönebok sett framför mig ett pampigt hav med marmorerade klippor & svallande vågor.
Det blir tydligen sällan som man tror.
En högrest & mörkhårig kvinna hade med säkerhet, gracilt försvunnit ut i havets vilda vy.
Orädd för granit & kyla.
Men dess storslagenhet har alltid känts övermäktig för små trinda, blivande nunnor som jag.
Därför ligger jag nu här.
I blygsam dy, i det vi vid välvilja kan kalla en insjö.
Tjärn.
Eller varför inte pöl.
Kärr kanske.
En djupare myrmark.
Hur som haver så hamnade jag här.
Liggande i en form av framstupa sidoläge.
I många dagar stod jag på klippor, oförmögen att inför mitt diktade öde ta slutgiltighetens kliv över regnvåt stenavsats.
Men visst hade ditt sot, aska & mörker även lärt mig att icke andas den luft jag ej var menad att inhalera.
Så jag tog din dos.
Alltså dina tabletter, ditt medicusrus.
& så gick jag, iförd praktiska allväderskängor, till närmsta utpost.
För att släppa den, i den atletiska världen, berömda hörnflaggan....
Tydligen så tävlade vi om mörkret.
Fast du sa att mitt blott var ritad med gratis bläckpenna från konkursmässigt byggnadsföretag.
& att du själv hade alla blyertsens nyanser i ditt lidande.
Jag förstod aldrig att det var en tävling.
Däremot läste jag & läste igen, detta manuskript som du & din mor ständigt tryckte upp under näsan på mig.
& tänkte "Hur fan ska jag kunna förenas med denna enahanda sorti?"
Men nu ligger jag här.
Fjolårslöv & paddträck får vattenytans klyvning att dofta jord.
& visst var det priset i vår martyristiska lidelse?
Jord, patchouli & den odefinierbara odören av sump.
Sump kan vara rester av en koffeinstinn dryck eller eftersvallningarna av ett resande teatersällskap som både har tvättat sina syfilissjärtar & klippt sina gulnade tånaglar rakt ner i denna skogstjärn, där jag så värdigt tänkte gå & dränka mig ...
Jaja, iglarna gnager i sig det dom får till livs i denna bottenlösa skogsbassäng...
Medan du, min danske prins, larmar & gör dig till i dina, dystra men brasuppvärmda salar i ditt välmurade chateau, så ligger jag här & tänker på köttbullar...
Men som sagt.
Tävlar vi så tävlar vi!
Du var inte min förste.
Inte min ende.
Men du verkade snäll & dandyistisk med fickan full av gull.
Vem kan skylla en flicka med förhoppningar?
Jag kan inte älska dig som en mor.
Du kan inte tåla mig som egen.
En engelsman med livlig fantasi skrev slutet på det hela.
Vi befinner ju oss inte ens i detta land, utskitet av vatten & kalk.
Allting känns just nu en aningen random...
& varför jag öppnade mitt schatull av gasolin, inför en nervslö borgarbracka är för mig så här i dödens bleka minut en form av gåta...
I alla fall så vänder jag nu min mellerade iris inåt, andas in det grumligaste av vatten & nynnar något som Bruce Springsteen skrev om en flod...