Dom är så lyckliga.
I detta obarmhärtligaste av ljus.
En atmosfär vars gälla strålning leder till nyförälskelse & lövsprickning.
En sol som lyser in i mina dunklaste hörn & rättrådigt pekar på dammet som ligger likt en virak kring golvlisterna...
Själv minns jag mina älskare & hur dom brukade ta på mig...
Farbror Frost.
Kung Bore.
Dessa gamla kyliga vapendragare som är uthålliga & ointresserade.
Lite som den känslomässiga stenen under min fylliga barm...
Älskogen som tog den extinkta vägen.
Då kommer han inrusande.
Herr Hänryckt.
Knoppningstidens gemål.
Denna vanvettiga kurtis.
Han gnider sig mot mig.
Gnuggar & river min kropp utan att ta hänsyn till min fallenhet för blåmärken.
Kyssarna är hårda & smakar pollen.
"Öppna munnen" väser han för att lystet se mig kväljas.
Han spottar i sina händer & drar dom omilt mellan mina lår.
Han kräver mig på eufori & måttlös kättja.
Men Herr Hänryckt, jag kan inte.
Det kanske beror på mitt modfällda temprament?
Men det beror även på att, du min förårsvän, får mig att känna mig vämjelig.
Förfelad & en smula kvävd av din brunst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar