Smack my bitch up

Ful för att våldta!
Du är för ful för att våldta!
Även fast det står Takano på mina byxor, det betyder hora, det vet ju alla och jag har ju gömt dom. Jag har ju gömt varenda binda jag har använt. Så det kan dom inte hålla emot mig. Inte i papperskorgarna, i papperskorgarna går hundarna & mattanterna & dom som vill kasta. Det kan vara vad som helst, det kan vara köttfärslimpa, det kan vara sylt, det kan vara skor, men jag har alltid tänkt att jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Kasta på dom andra du, jag bryr mig inte. Det finns hästsvansar som ligger helt släta utan spray, det är dom som blir kastade på. Men jag står här helt i mitten, helt utan väggar, mitt i tallskogen, mitt på skolgården, jag står ju här så du kan kasta. Du kan kasta på mig, köttfärslimpa, sylt, skor, spjut, handbollar, fotbollar, golfbollar, bandybollar, klubbor, puckar, sadeln som dom slet bort från hans moped, kottar, alla säger att dom lekte med kottar när dom var små, fast gjorde dom egentligen det? Jag lekte med kottar! Jävligt mycket kottar & dom var människor eller djur & ibland var dom bara pyramider, inte så mycket tall utan mest grankottar. I grankottarna hittar jag ibland frön. Inte alltid, men ibland hittar man frön, fast jag bryr mig inte. Jag måste tänka på annat. Jag måste tänka på klotter & allt jag ska klottra. Om man klottrar så är det så värt att åka fast! Måste få ut sitt budskap. Måste få ut Takano. Jag bryr mig. Jag bryr mig om Takano. Dom måste förstå att hon är jag, att jag är hon & att andra bara har det som ett varumärke, som en kapitalism. Men jag behöver inte kapital, jag är self made. Ingen vill se mig utan tröja, det var därför jag köpte byxorna för då ser man märket när man drar av av dom. Jag tänker inte ta av mig dom själv för då slutar jag bry mig. Jag behöver brottas ner, ner på knä framför dig, som om jag skulle bli avrättad i Åmål. Som att jag stod framför en löpsedel som ska slita sönder min fitta vilket ögonblick som helst. För det ska jag säga, löpsedeln tycker inte att jag är ful! Han tycker att jag har hästsvans & v ringad blus. Han tycker att jag syns & att jag står utan väggar, mitt i tallskogen, mitt på skolgården, jag står ju här så du kan våldta mig! För att jag heter inte Valjakkala i efternamn & jag har alltid hatat den där förbannade bruden som han jämt kånkade runt på. Sen kan ju dom andra springa runt i sin villa eller ridskola & dom rider bara för att dom får gnugga fittan m ot sadeln. Det är därför dom skriker "ajajaj sluta"när dom blir våldtagna för att det har dom fått nog i stallet. När jag var där så fick jag hålla en grimma som var full med hästklegg & jag ville kräkas. Jag kräks av alla djur. Alla djur bajsar & då kräks jag. Fattar inte att man kan älska ett djur. Snacka om otacksamma! Vad får jag? Vad får jag tillbaka? Kräks? Men jag misstänker att jag kan prata med dom. Antingen vill jag vara synsk eller så vill jag prata med djur. Fast jag bryr mig inte. Måste få ut mitt budskap. Måste få ut Takano. Kollar alla sidor. Det är massor med män som lever i "öppna" relationer, massor med män som vill ses på förmiddagarna, att jag ska vara deras dotter, att jag ska vara deras get eller hund eller säl eller nåt, men dom gör inget. Jag står ju här! Jag är ett spädbarn, jag är en hund, jag är en säl, jag är utan väggar, mitt i tallskogen, mitt på skolgården, mitt på Bodycontakt, jag står ju här! Jag är Takano! Du måste röra vid mig! Du måste sticka in saker i mig! Stick in något! Jag lovar, jag klarar det. Jag klarar allt som du sticker in. Juha Valjakkala kan rulla ihop en ryamatta & trycka in i mig. Så att det blir alldeles trasigt där nere så kan du sticka in något mindre där sen. Du måste skaffa det själv. Hitta något som du kan stoppa in. Planera liksom. Liksom förbereda. & veta vad som väntar dig, för jag vill inte höra någon som spottar mig i ansiktet & säger att det inte går bara för att jag är jag. Vill inte veta av det längre. Jag står ju här! & det måste du förstå! Acceptera det bara, det var du som drog igång det så det är jävligt sent att börja backa nu! Fast du springer & ni springer rätt in i tallskogen, men du, vet du vad, tallskog är svårt att gömma sig i för att tallens kronor växer tjugo meter upp, så jag kommer att se er för jag står där utan väggar, i tallskogen, på skolgården, jag står ju här så du kan våldta mig, så att jag kan få ut mitt varumärke! Måste få ut Takano. Det är dyrt med tryckerier annars hade jag tryckt upp. Varumärket. Tryckt upp det i fittan & du kunde kisa & se min söthet & dra ut det.
Fast jag inte ville

Med åtta segel

”Jaså! En liten krångelfia! Jävla bra att jag kom på det nu då! Tur att jag i alla fall aldrig skulle stoppa kuken i dig!! Men det här kommer du inte undan, ser du!”

Ja?

Vad ska jag säga?

”Jag har feber.”

Svarar jag och sväljer saliv som långsamt tränger sig ner i halsen, förbi den där bölden.

Saliven som alltid eggas när det kommer till konflikt

Halsen känns liksom tjock och trång på samma gång.

Hans små modisthänder fladdrar som fjärilar framför mitt ansikte.

”Det här handlar inte om dig! Fattar du? Folk har betalat jävligt mycket pengar för det här! Dom har tagit ledigt från jobbet! Du sabbar hela deras jävla dag! Du  sabbar hela mitt jävla rykte!

Jag var så jävla impad av dig men nu visar det sig att du är ju för fan mytoman! Men det här kan du inte dra dig ur!!! Fattar du? Du får dina stålar efteråt och sen ska du aldrig kontakta mig igen! Fattar du?”

Ja?

Vad ska jag säga?

Eftersom det där med kontakten inte känns aktuellt på något sätt överhuvudtaget så väljer jag att inte trampa vidare in i just den diskussionen.

”Men jag har feber.”

Svarar jag istället.

Hans näsa är alldeles platt.

Om man har en sådan näsa, är det som om man är förkyld jämt då?

Tänk om min hals håller på att bli alldeles sådär platt så att alltid kommer att vara svårt att svälja?

Fast det är bara svårt på höger sida.

Alltså sitter bölden på höger sida.

Vänster sida känns nästan inte alls.

”Nu är det du som tar din feta röv och går hem och trycker i dig Alvedon och töjer jävligt ordentligt!

Du har tre timmar på dig, jag skickar en taxi och det är nog jävligt bra för din egen skull att du sätter dig i den!

Gå hem då din jävla kossa!”

Ja?

Vad ska jag göra?

Jag tar ett steg bakåt och gör en riktigt snabb vändning eftersom jag alltid tappar balansen när jag försöker gå baklänges.

Så fort han får syn på min ryggtavla så låter han mig veta att jag borde vara jävligt tacksam, eftersom han i vanliga fall inte använder feta brudar.

Jag tänker att det här kommer ju att bli lite som när jag badar badkar.

Tittar ner i det grumliga vattnet och ser att kroppen har blivit dubbelt så stor som den jag såg i badrumsspegeln bara några minuter innan.

Och så tänker jag på skåpet.

Badrumsskåpet.

Och i det finns det inga Alvedon det vet jag helt säkert.

Det finns kanske Treo i köket?

Ett rör.

Som den där råkade lämna kvar.

Eller glömde.

Snarare glömde.

Jag brukar också glömma.

Särskilt när allting ska gå sådär fort.

Det kanske är Comp?

Hoppas det är Comp!

Eller Diazepam Pilum.

Diabild, zebra, pamflett Pil, humhumhum…

Så brukar jag tänka.

Ejakulation.

Heja, kula, station

Eller Oxascand.

Det blir Oscar Strand.

Det känns som om jag liksom alltid har känt honom.

Lite som om han är typ min kusin….

Och jag måste bada.

Bada, bada i Pína Colada.

Eller så skiter jag i det.

Jag menar, hur lång tid kan det ta?

Tiden är inte oändlig.

Den tar alltid slut för eller senare.

Det är ju ingen som ska vara särskilt nära och det är ju faktiskt bara djur.

Känner mig alltid så rik när jag åker taxi!

Förbeställd bil.

Lyxigt.

”Hur lång tid tar det?” frågar jag chauffören sådär världsvant och

verandainerhavigt .

”Vadå? Du vet ju vart du ska åka?”

Ja?

Vad ska jag säga?

”Jo.”

Svarar jag.

”Det vet jag väl.”

Svarar jag igen.

Jag sluddrar lite, det är bra.

Jag har fem kvar.

Det är bra.

Eller fyra…

Det kanske bara var fyra eller fem.

Det är bra.

”Vet du att jag egentligen heter Strand i efternamn?”

Frågar jag han chaffisen.

Oscar liksom bara dör i mitt öra.

Han skrattar vansinnesskratt men jag orkar liksom bara trycka mig mot hans pekfinger som han har lirkat in mellan typ en massa ben i mitt bröst.

”Nej, det visste jag inte.”

”Nänä… Men så är det ser du…”

En oändlig Strand framför ett helt enormt hav liksom.

Vi stannade visst nu.

Framför huset som nog har varit en skola fast det nog inte är en skola mer.

Alltså inte skola, annat.

Annat.

Vid källartrappan står det två röda marschaller.

Marschaller!

Alltså jag och Oscar knäcker fullständigt!

Han har tänt marschaller!

Så himla orimligt!

Det är inte klokt!

”Som till en liten pysselverkstad” kvider jag.

”Som gravljus” pyser Oscar.

Det känns pirrigt och glatt i magen!

Det här är verkligen helt orimligt.

Mysigt och marschallvälkomnande.

Jag ställer mig nära en av dom.

Väldigt nära.

Så nära så att jag antingen kan sparka ut den eller bränna mig.

Det lilla jag vet om källarlokaler är att dom inte är så varma.

Så jag vill helst ha bränn…

Önskar att jag kunde känna ett endaste litet bränn.

Fastän jag bara har gått till och från taxin så har jag redan skavsår.

Lilla bocken bruse trampa över trollets bro, nu tar jag dig sa trollet, vad svara bocken då?

Jag har feber.

Svarade bocken.

Dom har spruckit.

Nej, nej, nej!

Inte trollen ju!

Blåsorna ju!

Men vem bryr sig skor här liksom?

Men jag bjöd till jag, man vill ju va… ….söt.

Alltså inte med blod eller nåt utan bara den där svidvätskan.

Eller slidvätskan!

Så himla roligt!!!

Vänta, jag har mitt läppstift i svidvätskan, nej, slidväskan…

Där Oscar bor.

Tar trappan i ett steg i taget.

Det är lite som att gå baklänges för mig.

Trappor.

Men jag är smart för jag vet att jag även måste över en tröskel när jag har kommit ner för alla stegen.

Slänger mig lite med höften mot dörren för att på ett gracilt sätt göra mitt ytterst kontrollerade tröskel knix.

Till min förvåning öppnas dörren och hoppet lyckas galant…

Det är väldigt lågt i tak.

Bara några lysrör fungerar.

Och det är inte särskilt rent.

Smuligt.

Eller grusigt kanske man säger om det kommer utifrån.

Smulorna är inne och grusorna är ute.

Klick lås dubbellås!

Och inte alls djupt!

Varför var jag så rädd för att det var så djupt?

Det här är ju bara en liten pöl!

En kvadratisk pöl som inte är ett dugg farlig.

Jag menar, hur lång tid kan det ta?

Tiden är ju inte oändlig.

Den tar ju slut ju.

Jag behöver verkligen inte vara rädd!

Runt pölen står antal fällstolar utställda.

Alltså sådana där lite svaga stolar som man måste fälla upp noga för annars kan dom vika ihop sig så att det blir liksom en hamburgare av människa.

Oscar skrattar också massor åt hamburgemänniskan.

”Jaså! Det behagade fröken Sugga att dyka upp ändå! Är du hög?”

Ja?

Vad ska jag säga?

”Jag har feber.”

Svarar jag.

”Vi får lägga på ett kol, folk börjar ju för fan droppa in snart! Hur mycket har du töjt?”

”Töjt?”

”Ja men va fan!!! Jag sa ju till dig att töja utav bara helvete! Få känna!”

Han stoppar in sin hand under min kjol.

Trycker in sitt pekfinger i mitt stjärthål.

Eller långfinger.

Det var kanske långfingret han tryckte in…

Om det inte var pekfingret

”Men din jävla hönsfitta!!! Du vill verkligen förstöra den här kvällen för mig?!?”

Han slänger åt mig en vattenflaska.

Sånt där konstigt smaksattvatten som bara smakar jättejättesvag saft.

Päron.

Päron Crush..

”Nu går du in på toaletten och trycker upp den där fort som fan! Hela ska in! Fattar du?”

Jag lommar iväg år det håll där håll han pekade ut toaletten.

Så fort han får syn på min ryggtavla så låter han mig veta att jag borde vara tacksam för att en sån som jag nämligen är för ful för att ens våldtas.

Har inte med mig fem.

Har inte med mig fyra.

Jag glömde.

Det gick sådär fort så jag glömde.

Men jag har Comp

Oscar.

Oscar, Oscar, Oscar…

Kusin Vitamin, hängde och slängde i en gardin.

Tar Compen i munnen och skottar in vatten med nävarna så gått det går.

Och det finns tvål.

Savon liquide

Tiden är ju inte oändlig och smärtan slutade kännas för flera år sedan.

Men svid är inte smärta så den känns fortfarande.

Tar massor av tvål och försöker fokusera på skavsåren och dom där hysteriska marschallerna.

Och där sätter Compen in.

Och där tar jag mer tvål, det svider, nästan som ett bränn men bara nästan.

Jag andas ut och sänker mig över päronsaften.

Ingen tid är oändlig.

”Färdig!”

Hojtar jag som ett pottbarn

Tar sista Compen och använder den lite som om den vore Bafucin.

”Ja, det var väl i sista minuten! Fan var du tar tid på dig! Det är jävligt bråttom nu!

Gött!

Jag tar tid på mig!

Det känns så himla mäktigt!

Jag tog tid på mig.

Tänk all tid som jag bara har tagit idag.

Lagt beslag på tid som ingen kan få tillbaka.

Den tid som blev min.

Som inte slutar förrän jag bestämmer så.

Som inte börjar för än jag börjar.

Eller slutar.

Jag är som värsta superhjälten!

”Fatta vad folk betalar för att se sån här skit!

Ok! Dom kommer in. Du ligger stilla. Jävligt stilla! På rygg. Du måste blunda. Sen klappar jag i händerna och då ställer du dig på alla fyra, då öppnar jag med grejen och så fixar jag in kanske två-tre och dom andra släpper jag bara i….”

”Vaddå två-tre? Vaddå dom andra? Vi kom överens om en.”

”Ja, nu blev det ju inte riktigt så!”

”Men vi kom bara överens om en. Det skulle bara vara en!”

”MEN NU ÄR DET INTE BARA EN! Sen klappar jag igen och då kniper du utav bara helvete så inget far ut och så lägger du dig på ryggen och så får du en över ansiktet. Ok?”

”Vad är det i?”

Jag stirrar ner i pölen.

”Det är såna där fiskar som käkar på fötter. På spa du vet. Tänkte att det skulle vara skönt. Har du provat?”

”Nej. Har du?”

”Nej.”

Och så skrattar vi.

Det är ett trevligt skratt. Varmt och gemytligt.

Som vi två mot dom liksom.

”Fatta vad stålar du kommer att få för det här! Bara du sköter det snyggt. Sköt det snyggt nu…”

Det är som att han är skärrad.

Far omkring och viftar med modisthänderna och flåsar med plattnäsan.

”Ska det bara vara lysrören igång?”

Frågar jag.

”Ja, vaddå?”

”Nja, jag tänkte att vi kanske skulle tända några marschaller…”

Vad är det med dessa gravljus som väcker sådan oerhörd munterhet i mig?

”Dra ut den där flaskan du har i röven och lägg dig.”

”Ajaj Kapten!”

Svarar jag och glädjs åt att han inte har någon aning om att stålar kvittar mig lika för att jag har stulit hans tid.

Kanske den sista tid han har kvar, vad vet jag…?

Vattnet är kallt.

Och salt.

Det känns i skavsåren.

Jag lägger mig ner i det kalla och saltet tränger in i sprickorna i anus som redan är fulla med tvål.

Men tiden är ju aldrig oändlig och fiskarna är så många och deras munnar är så många och dom blir alldeles ystra och många när jag sänker mig ner i pölen.

Dom pussar och pussar och när jag lägger mig med särade ben så känner jag hur dom sprattlar förbi min fitta och smeker den med sina fenor dom kysser bort allt som svider i min stjärt.

Jag särar ännu mer på benen och sänker mina öron under ytan.

Det drar in en vind.

Det känns på näsan, på brösten och på mina vätskande tår.

Jag hör steg mot smul och grus och raspet av sköra stolfällor.

Jag äger er nu.

Jag måste äga.

Tiden.

Som går.

Jag tror bestämt att den går.

Och plötsligt hör jag hand mot handflata.

En applåd.

En applåd för tidens gudinna och fjäll och fenor manar mig upp på alla fyra.

Och plötsligt vill jag öppna.

Vill verkligen öppna allt.

Och jag känner instrumentet mot mitt stjärthål och jag kan inte avgöra om metallen är varm eller kall.

Det enda jag känner är kittlingarna under mina fotvalv och tiden som tickar i mitt bröst och långt, långt inne i min fitta.

Så kommer.

Så kommer fyllningen.

Den är hal och sval och stor och vrider och vänder sig.

Kränger sig.

Och sen ännu mera massa.

Sval massa.

Mera massa

Den trycker och pulserar.

Åtta armar lägger sig runt mina skinkor dom suger och släpper och ringlar.

Mera massa.

Tung massa.

Över min svank.

Och jag svankar allt vad jag kan för att den ska kunna trivas där.

Och armarna suger runt brösten, på brösten, runt nacken och halsen och jag rör mig i takt med bultningarna.

Och jag får applåd!

Hand mot handflata som applåderar den oändliga strandens gudinnas makt över det enorma havet.

Sluter alla hål.

Tiden som bultar i fittan och massan som stöter i stjärten, läpparna som pressas ihop av koncentration.

Lägger mig på rygg igen och välkomnas åter av fiskarnas nosar.

Nu ligger massan över mina bröst.

Åtta armar.

Långsamt dras ytterligare en klump ut ur mitt stjärthål och bredes ut över mitt ansikte.

Den sista massan som är kvar där inne krumbuktar och dunkar liksom lycklig över sin nyvunna plats.

Jag önskar så att det luktade päron och jag öppnar munnen för att smaka på det som ligger över min mun.

Jag gapar riktigt ordentligt och känner dennes käkben mot min tunga.

Som två små kukar.

Låter min tunga svepa allt hastigare över käkkukarna och fiskarna nafsar vid  mina armhålor och det bränner till vid höften.

Vill känna småkukarna så långt bak i gommen som jag bara kan och det bränner till på låret och vid midjan.

Vänder slött på huvudet och tittar under två av armarna.

Där ser jag dom klibbiga bränntrådarna.

Åtta knippen.

Det här kom vi inte överens om!

Det här var inte vad vi kom överens om!

Benen bränner inte mer.

Svider inte mer.

Benen är bortom smärta.

Det slår mig att man ska kissa på brännsåren för att lindra.

Så jag höjer mitt bäcken mot det låga taket och tömmer mig allt vad jag kan.

Blåsan är tömd.

Tiden rinner ur fittan och den sista massan skjuts ut ur stjärten.

Jag är gapande tom och smärtan fullständigt hudflänger mig.

Men jag känner.

Den.

Igen.

Och jag måste få låta.

Och jag måste plötsligt höra händer mot handflator.

En applåd.

En applåd för att jag känner.

Igen.

Och äger.

Er tid

Och för att jag är stranden vid havet.

För att jag måste ta en manet i varje hand och trycka dom mot mitt ansikte och gapa sådär stort som om jag fortfarande sög på bläckfiskens minimala käkbenskukar.

-->

Nothing but hound dog

Det svänger in.
I gruset, jag hör det.
Det blev nästan tydligare sen vi fick bort byggruset & bytte till småsten.
Svängde in från den sista färden.
Allra sista.
Jag hör dina steg upp till ladan.
Hör hans halta steg på härdade tassar upp till farstubron.
Måste gå ner & trycka ner det postantika dörrhandtaget som jag tjatade till mig på Hornbach. Innerlåset är så vackert, form av en solfjäder.
Men varför inbrottstjuvar bry sig om vår låsanordning då tvåglasfönstren skulle vara så lätta att slå in trots att dom är frostade.
Som en ständig vinter.
Åtminstonde på ytterdörren.
Vi bytte ut alla fönstren förra våren.
Det har ju bli blivit mycket mer praktiskt, men ibland saknar jag gnisslet & att jag måste lägga min tyngd mot fönsterkarmen medan vit färg smulade ner på både min axel & grönskan utanför.
Måste nu gå tungt ner för snedtrappan som vi verkligen måste betsa snarast.
Vid sista trappsteget känner jag tydligt hur en stor sticka glider obarmhärtigt in i min övre trampdyna.
Han är andfådd men glad att se mig.
Han är ofta gladare att se mig än någon annan just nu.
Som att han väntar.
För att jag klappar & klöser honom lite i pälsen som jag på en främmande hund skulle tycka vara osmaklig.
Gles & exem i hudbotten.
Sedan benet bröts så är det som att han blivit kastrerad.
Något man absolut inte gör med jakthundar.
Dom måste ha sin lust kvar, sin smak, sin hänsynslöshet.
Slö & stympad med fortfarande ett flängande i ögonen.
Motvilligt lämnar jag Game of thrones & nu med sticka i foten, orkar jag inte ens hälsa eller visa hängivelse överhuvudtaget.
Sedan jag blev skjukskriven i september så har väl tvn varit lite av min räddning.
Försöker göra det jag måste & jag vill att min man ska kunna komma hem till ett trivsamt hem, & ja, det är klart att jag har dåligt samvete att vi har en inkomst mindre att hålla oss med.
Ofta så brukar jag & Susanne åka iväg & handla lite någon eftermiddag i veckan.
Vi åker ofta förbi Rusta & då brukar jag se till att köpa ordentligt med tvål, eller shampoo, eller några mysiga kuddar.
Som vardagslyx liksom.
Jag haltar upp till sovrummet igen & hittar såklart inte pincetten, noterar att necessären är överfull med krossat kakpuder.
Tänker att jag skiter i det eftersom jag bara ska ligga ner hela eftermiddagen.
Ser att det blöder lite från sticksåret.
Minos haltar efter.
Han vill upp i sängen.
På senaste tiden så har han fått sova i sängen med oss.
Kanske för att vi alla vet att hans tid är uträknad...
Sätter mig i skräddarställning & undersöker om jag kan få ut stickan med bara naglarna.
Det hade nog gått förut när jag gick på salong & fick naglarna fixade.
Men likaväl som jag har tunt nordiskt hår så har jag tunna nordiska naglar, så jag fick en totalt allergisk reaktion mot akrylen så det får vara.
Minos märker att jag blöder & börjar tillgivet slicka ren min fot.
Han är så omsorgsfull & noggrann & han vet inte vad som förmodligen händer om bara en timme eller två.
Vi var & tittade på dom i förgår.
Så himla söta & vi har tingat två.
Vi tänkte att dom ska börja med att få vara hemma & känna sig trygga, sen måste dom så fort som möjligt lära sig att bo ute i hundgården & gärna tidigt få gå ut med jaktlaget,
Han vill trösta & fortsätter att slicka hela min vad med den mjuksträva tungan.
Jag lägger mig baklänges med ryggen mot Julakuddarna som är på 60x70 i ett sammetsmaterial som för stunden känns lika ivrigt mot min rygg som Milos tunga.
Nästan utan att tänka så hasar jag ner min fitta närmare hans nos.
Känner ivrig tunga mot mina trosor & det raspar.
Det raspar så det ekar i hela sovrummet.
Jag bara måste dra grenen åt sidan så att ljudet upphör.
Hör gruset på gården.
Raspar.
Krasar.
Snabba steg från ladan till bilen från bilen till ladan.
Vill inte höra visslingen.
Inte än.
Tittar ner på Milo & ser en erigerad hundkuk.
Har aldrig ens tänkt på att hundar faktiskt har kukar.
Den är inte vacker, men den är hård & röd & droppar av en okänd vätska.
Vill inte höra visslingen.
Vänder mig hastigt om på mage, får in Julakudden under mina höfter.
Mino ryggar av min plötsliga rörelse.
Jag visslar mjukt för att locka tillbaka honom.
Han visar sig inte vara nödbedd.
Så står han över mig, tassarna på mina axlar, oklippta klor som liksom sjunker in i fettet runt min nacke.
Plötsligt spelar ljud från grus inte någon roll längre & jag styr in allt det där röda, oformliga in i mig med högra handen.
Inget raspande.
Ingen som i sorg går över grus.
Bara flämtningar.
Mina lika påtagliga.
Ryck.
Inget jämrande, inga stön av njutning.
Plötsligt så stannar allt.
Det sväller i min fitta.
Så mycket så jag känner hur mina slidväggar anstränger sig för att utvidgas.
En varm andedräkt över mitt huvud & saliv som droppar i mitt hår.
Det är över på några minuter.
Hör en skarp vissling nedifrån gårdsplanen & Mino lystrar & sliter sig ur.
Ligger kvar & hör honom gry vid dörren.
Jag tar kudden för magen för att halta ner för att släppa ut honom.
Till husse.
Till vapnen.
Det rinner ur mig.
Måste knipa allt vad jag har för att behålla det lilla som finns kvar.
av honom
Lägger mig på köksgolvet.
Källarluckans mässingslister skaver mot min svank.
Så kommer bordunen.
Den ekar över både nejder & skogsbryn.
Jag blundar & tänker på prinsessor & prinsar & drakar & knull & evig vinter.
Kanske tänker jag så i en evighet.
Kanske tänker jag så tills ljudet av grus har trängt in i hallen.
När kungen av tron står i dörröppningen.
Så rödgråten.
Så fuktig & ansträngande andas.
Skjortan har glidit upp ur byxlinningen & det ser ut som kan har försökt att knäppa upp alla knappar som det någonsin går.
"Han är inte mer"
snorar han
"Jag vet"
Gör en vag gest att han ska komma & ligga hos mig.
& han är så tung.
Fylld med amok & huttar som rinner ur ögonen.
Kysser mig aldrig, men biter i fläsket runt min nacke & jag för mjukt hans ansikte ner mot min fitta.
Slappnar av.
Släpper ut det sista som finns i mig.
Låter honom kyssa det.
Låter honom kyssa människans bästa vän.

Borgelighetens diskrekta charm

Jag har alltid haft klövar.
Hängbuk & juver.
Eftersom barnabördan var långt ifrån tankelängtan så var det tydligen oväntat att möta en sådan ofuktsam kviga.
Eftersom vi bruksdjur sällan tittar varken åt höger eller vänster & det enda vi kan göra av vårt syrade gräs, är just champange.
Det skall vi passa oss för, ty vi är ju blott kreatur.
Skall bliva vid den det läst som av hemmandsägaren är uppfunnen.
Vi kreatur som inte vet.
Som aldrig har sett sfären utifrån vår egen spilta.
Som inte förstår den verkliga världen.
Vi kreatur får våra klövar klippta.
Vi är så många.
Vi står på led & väntar på att den rustinne bödeln ska låta bilan falla över våra långt gångna hälar.
Pulpor punkteras.
Klyvs & yvs
Men gången blir inte styvs
Endast skakel
vackel.
Sen får vi stå.
Stå.
& stå.
Stå i väntan.
Stå i trängtan.
Bröst som dras ned till marken.
Bröst som funktion.
Mjölkande eller blott en strimma av näring.
För oss näringsfattiga gjuts det genast en dödsmask.
Men oftast vet vi inte det.
Våra pälsar är inte kammade på eoner av tid & vi råmar efter att bli borstade.
Bli födda med frystorkad pellets & en karess på snoriga mular.
Trampar i mitt kätte.
Väntar på godkännande & nyttjande.
Väntar på betydande & acceptans.
& råkar snegla in till min systers bås.
Där jag ser din arm glida in i hennes tilltalande, innersta, fitta
& ser din glädje över att den inte är min
Fitta
Ofruksamma
Näringsfattiga
Tillgängliga
Tillmötesgående
Frånstötande
Illasmakande
Fitta
Som aldrig blir för omfattande, som aldrig blir för kyffig, som aldrig blev habil, trots en dannemans dikt.
Så slår han osanningen ur sig själv & i mitt, av hans egen, påhittade chateau.
Men mina klövar är kvar
& min pulpa
Som blöder
Som varar
Än mer än det som var

Någon form av Golgata

Plötsligt så är det blött.

Fullt med vatten.

Det beror på att sulorna har släppt i kanterna.

Limmet har nämligen långsamt lösts upp av sommarbakvändighet och fotträck.

Men jag nödgas att förlåta deras oförmåga.

Förlåta därför att priset på hundraförtioniokronor, tag tre betala för två, i den gudsförgätna storköpsutkanten, fjär från själva citykärnan, där syntetosande fotbeklädnader står staplade i gross och parti och väntar på att bli sedda och utvalda ur denna kvantitetens högborg.

Och somliga går ju som bekant i trasiga skor…

Stl 36

Sek 149,-

Nok 149,-

Eur 19,90,-

Dom är exakt lika platta som barndomsårens sammetsklädda kinasko som doftade av asiatiska drakars avföring så fort en sprang och blev fotavarm.

Men det var sällan som jag sprang.

Som barn.

Eftersom mina fotsulor så ofta var helt skinflådda.

Och så hade jag väl heller inget att springa till…

Du förstår, man kan ta en grov nål och sticka in under huden under foten, sen drar du rätt upp och på så vis så får du två praktiska flikar av skin och vips, så är det bara att börja skala!

När du har skalat till den milda grad att blodvite uppstår och skammen fortfarande vilar tungt på din yngelskult så kan du ta en liten nagelsax, eller den där syskrinssaxen som har formen av en trana du vet, klipp ett litet jack i valfri tånagel och riv sedan av ordentligt.

Sedan fort in med fossingarna i strumpor i mörk kulör och god uppsugningsförmåga.

Sedan skulden för att en inte får förstöra det herren har placerat i sin mångfaldens hage.

Inte hugga i det som dina päron låtit sitt äpple falla från.

Inte bita och slita och riva och kiva med det du borde vara tacksam och nöjd över  för att andra har det mycket värre och käkarna är monterade så att ihopbitning uppmuntras av självaste naturen.

Självklart gick jag aldrig barfota.

När en var tvungen så brukade jag komma undan med att gå i strumplästen.

Skyllde på frys och stickor.

Men även i en läst av strump så kan utomhusbaciller tränga in i uppfläkta barnatassar.

Så uppstår inflammationer och än mera ont blod, tjockare än vatten, tränger ut över de daggstänkta berg

Fallera.

Falera.

Brisera.

Kupera.

Ta tre betala för två.

Fast du varken kan stå

Eller gå

Ps. Om jag hade en fästman, skulle han då bo i Lundaborg Ds.