Bleknos bunkrar

Vad är det jag väntar på?
Alla dessa storpack som jag envisas att dra hem till mitt idegryt.
Inget får ta slut.
Någonsin.
Handlar tvättmedel som vore jag en barnhemsföreståndarinna.
För att inte tala om sköljmedel. Stora tunga dunkar, tillverkade för att säljas till någon aktivt tvättande industri, snarare än till en ensamstående Bleknos med tveksamt trång kvadratmeteryta.
När den feruktansvärda smällen kommer så kan ni, när bomberna upphör falla för någon timme, kila hem till undertecknad & låna saker som skurmedel, shampoo, spagetti, svarta strumpor, lösvikts the eller högklackade skor.
Tro mig, det finns on mass!
Längtas det efter någon form av beständighet månne...?
Om inomhus är rörigt så måste utomhus vara berett på allt.
Kometen kan komma!
En annan egenhet i denna trygghetstörst är att jag inte vågar använda dom fina sakerna jag äger.
"Nej, bäst att spara på det här..." Tänker jag som en sniken sekelskifteslantbrukare.
Hänger in tjusiga klänningar i mörka garderober i väntan på Godot.
Efter att jag konsumerat tvåtusen tuber majonnäs provar jag klänningen & ser hur vackertyget spricker runt min alabastervita kroppshydda.
Fikon fick du för spar...
Sparar inför bättre tider.
Det vackra vädret.
Fred på jorden.
Dagen då jag är tjusig & perfekt.
Den dagen är säkert på måndag eller tisdag.
Kanske torsdag nästa vecka.
Om inte katastrofen hinner före det vill säga...

Bleknosbeenbad but broken by byrocraty

Inget avitionsbrev synes än
Stjärnorna på himelen de blääääänkaaaaa...
Kravbrev från biblioteket var det enda som behagade komma med postgången idag.
Avitionsbrevet ligger fortfarande på Rutigskjortans skrivbord.
Kanske skickar han det nästa vecka.
Kanske spottar han i kuvertet innan han med ett ondskefullt flin lägger det på lådan.
Kanske struntar han blankt i Medea & hennes så kallade identitet...
Kanske gör jag lite för stor sak av detta.
Apatin lägger sig över prinsesshålan.
Har tvingat Sugar Daddy att köpa två liter shampoo till mig idag.
Som avbetalning på en gammal skuld...
Ikväll antar man att jag ska tvätta håret....

(Jag tackar ödmjukast språkprofessor mr P för rubriken)

Is there a murder in the red barn?

En drog som jag aldrig har prövat är makt.
Det verkar ju vara ett himlans spännande & effektivt rusningsmedel, eftersom dess missbrukare tenderar till att fullständigt go bananas.
Man borde kanske prova....
Tänk om jag gillar det för mycket?
Om jag blir beroende?
Nej, jag skulle nog kunna hålla det i kontroll, intalar jag mig själv.
Det kan väl inte vara så farligt om man bara missbrukar det ibland... På någon extra skojig fest tex...
Eller om man bara injecerade pyttelite makt.
Det går säkert att blanda ut med bakpulver eller nåt.
Det bästa vore ju om det gick att röka.
"Nej! Om men skulle rulla sig en riktigt fet maktjolle!" & röka den i djupa, pampiga bloss någonstans där man egentligen inte får.
Sitta iförd gubbtweed & pösa.... & röka. & pösa. & röka...
Jag finner maktmänniskor mycket intessanta.
Deras strävan.
Deras förändring när makten väl är uppnådd.
Varför jag fascineras av detta är nog, & nu är min rannsakan uppriktig, att jag själv aldrig har varit i närheten av att själv ha den minsta tillstymelse till makt.
Kan inte komma på en endaste sitiuation där jag kännt envåldshärskarens själ inta min ande.
Undrar hur jag skulle bli?
Skulle jag bli snäll & måna om världsfred?
Eller skulle jag se till mitt eget bästa & spruta svidande champange i undersåtarnas ögon & be dom dra år pipsvängen?
Vem vet?
Men någon gång skulle jag vilja bli Direktör. Inte chef. Direktör låter pampigare.
Min vd- vice direktör, skulle ju annars bli vc & den associationsbanan vill vi inte veta av!
"Jag som Direktören för det hela kommer härmed att höja allas löner! Men för att ni ska få dom utbetalda så måste ni ligga med mig! & laga min mat!"
Själv ska jag sitta här & pösa medan jag syr min egen fallskärm i det mjukaste silke som en konferansdeltagare någonsin skådat...

I väntans välsignade tid

Jag sväljer tre gånger innan jag för nyckeln till låset.
Knarrrrrrrrrrrrrr.... (Nej, min dörr knarrar inte. Men detta är dramatik mina vänner. Dramatik!)
Kikar in på hallgolvet i hopp om att den heliga graal ligger & bara väntar på mig...
Kiiiiiiiiiiiiiiik... (Dramatik igen)
Ack nej!
Inte heller idag har det svårflörtade avitionsbrevet glidigt genom mitt trånga brevinkast.
Satan i gatan!
Ser framför mig hur Rutigskjortan sitter i sin läderfotölj & ler i mjugg. En smula grillkrydda har torkat in vid hans mungipa.
Men däremot ligger ett annat, färgglatt kuvert & väntar.
Det är Postkodlotteriet som bekräftar min existens!
Dom vill att jag ska vara med, så jag slipper sitta fattig & arm, förgrämd & utstött, när mina goda grannar håvar hem storvinsten.
Tänk så nesligt, skriver dom, om jag skulle missa detta tillfälle. Vad jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte genast nappar på detta generösa erbjudande.
Skulle i alltidsoändligaevighet bli ihågkommen som "Nejsägarendenmisslyckade" & det är ju ingen solskenshistoria att berätta för barnbarnen.
Känner mig mer hotad än lockad.
Å andra sidan har jag ju alltid varit en smula känslig för reklam...

Inte nu men snart...

Det kom inte idag heller.
Avitionsbrevet.
Jag sitter vid mitt lilla postinkast & väntar.
Morrar en smula & undrar när jag måste ringa & ställa till det stora helsiket...?
Blodsockret är lågt.
Borde gå av passet & inmundiga någon form av föda.
Jag unnar mig det.
En liten paus.
I min väntan.

Media tid

För antal år sedan när jag var en ung & lovande aktris, så ville en tidskrift men kulturella baktankar, skriva ett reportage om petit moi.
Glad som en lärka började jag fila på fiffiga konstnärliga formuleringar.
Slog reportern med häpnad med min intelligens & häpnadsväckande aura.
Poserade självklart & avslappnat på bilderna som skulle visa läsaren vilken framgångssaga denna frilansande Bleknos visade sig vara.
Detta bådar gott för framtiden, tänkte mitt blonda huvud lyckligt.
Jag drömmde även om att reportern skulle låta snälla kollegor uttala sig.
Dom skulle säga saker som: "När Bleknosen kommer in i ett rum så stannar tiden upp..." eller "Bleknosen äger en sådan total närvaro så att hon som skådespelerska ter sig närmast hudlös..." osv osv osv....
Jag fantiserade att artikeln skulle inledas med orden "När Bleknosen kommer in på cafét så slås man direkt av hennes utstrålning..."
Mycket nöjd över min självlärda medieträning osade jag nu äntligen framgång ute i förorten där jag motvilligt hade satt bo.
Magasinet skulle komma ut den tjugosjunde.
När ingen tidning kommit den femte, så ringde jag.
Det visade sig att allt hade blivit pannkaka & tidskriften med kulturella baktankar hade konkat å det grövsta!
Ingen möjlighet till återuppståndelse!
Ja, så var det med det...
I förortern kännde jag en svag bris dra förbi.
Det luktade kanelbullar...

Näst sista striden vid Trojas strand

Idag fick jag post i brevlådan.
Ett brev från A-kassan om att jag har misskött mig fast jag inte har det, & ett från Telia med min e-legitimationskod!
Hurra!
Det funktionerade! Inte längre papperslös! Jag existerar & har en, om än vag, identitet!
Med iver slängde jag på mig arbetslöshetskläderna för att hasta till shavotten i jakt på plastkortet.
Men Medean, lärd av sina misstag, klädde ut sig en smula.
Man vet ju aldrig vad Rutigskjortan är på för humör. Det känns lite som om jag & han har mötts aningens för ofta senaste tiden...
In med håret under en grå luva. Grå halduk med uppfällningsanordning för att gömma mitt efterlysta anlete. Grått & svart, normalt & icket iögonfallande, redo att fade away...
Tass tass tass tass tass in i Hades rike.
Det är kö.
Tass tass tass tass tass fram till passivagressiv välkomstkommité.
Ingen Rutigskjorta i sikte. Han kanske redan är hemma & sörplar fredagsgrogg & tuggar översaltade revbenspjäll...?
Viskande: "Hej. Ska hämta ut min legitimation."
Skeptisk blick från eftermiddagsirriterad slyngel. "Har du med dig giltiga papper?"
Viskar: "Ja, för fan!" Skänker en tanke åt postgången som har fungerat så exemplariskt.
Långsamt & suckande ger han mig så nummerlappen till den eftertraktade kassan.
Oj, vilken kö.
Inga stolar lediga. Jag sätter mig här, på bordet, papperkorgen, felbygget, konsten eller vad det nu vara månde. "Man får inte sitta där!" Rättar eftermiddagsslyngeln mig myndigt.
Hoppsan. Bäst att stå.
Snart min tur. På svenskt ängsligt manér drar jag mig mot kassan, som jag fiffigt räknat ut, snart ska visa mitt nummer.
Det är varmt i maskeringen. Arton plus utomhus. Luva var inte dagens smartaste drag...
"Det är nollställt! Fattar du? Helt nollställt!" Skriker skattetanten i kassan. Hon håller som bäst på att skrämma brallorna av farbrorn före mig.
Nejnejnej! Bli snäll snälla skattetant. Jag orkar inte bråka.
Farbrorn lommar iväg likt en fallen Priamos.
342.
Det är jag det.
Tass tass tass tass fram till skrämmetanten.
Lägger, med min osyldigaste barnaröst, fram mitt ärende.
Lägger, med darrande hand, fram brev samt gammal ogiltig legitimation.
"Mäh! Det här är ju inte avitionsbrevet! Jag måste ha avitionsbrevet. Du måste ha två brev. Det här brevet enkomt gills inte!"
& där fick Medea en liten hjärnblödning.
"Kom tillbaka när du har fått avitionsbrevet. Din legitimation finns här bakom min disk, men utan avitionsbrevet så får den ligga kvar!"
Jag tiger & går.
Jag väljer mina stider.
Jag är inte Medea längre.
Jag är Hekabe.
Som blickar ut över sitt fallna Troja & tänker: "Dom vann. Dom jävlarna tröttade ut mig & vann."
Men sista ordet är inte sagt.
Sista striden är inte utkämpad.
Snart, snart kommer avitionsbrevet...