Mögets mysterier del 2

Sedan beslutas att Bleknosen & Scenografskan skall sälja sitt överblivna skrot på en bagageluckeloppis.
När vi har lastat Mercedersen full av grejs från vårt eget påhittade feng shui projekt, så ger vi oss av till denna nasarnas gyllene grusplan.
Klädsamt bakfulla & utan en endaste galge som dom nybörjarkrämare vi är.
En bipolär väderlek följer oss i hasorna.
Vi slirar in & börjar bygga vårt eget lilla Epa.
"Har ni elektronik?"
Undrar en man behängd av påskassar redan innan festligheterna har börjat.
Den här kanske?
Scenografskan har letat upp en kupévärmare från tidig juraperiod någonstans ur Mercans innandöme.
Han skakar besviket på huvudet som nog drömt om Iphones & andra nymodigheter.
Vi lyckas få till ett riktigt aptitligt marknadsstånd fullt av paljettskor & ornamentsprydda kuddvar.
Solen står högt i skyn & en myriard av loppmarknadsfyndare haltar in på området.
Vi befinner oss nu utanför lagar, artighet & sociala koder.
Elallergikerna
Dom osedda
Dom sjuka
Utsatta
De fibromyalgiska
Knäppa
Ensamma
Experterna
De spetälska
Utstötta
De giriga
De nödgade
Alla har dom samlats för att inhandla en del av det levda livet.
Vi tänker att priserna ska vara billiga & lätthandlade.
Så att alla ska kunna köpa & bli nöjda.
Det börjar fint.
"Vilka fina saker ni säljer." säger glada kvinnor & beundrar vår goda smak & handlar tiokronorströjor för allt vad tygen håller.
Men ju högre solen stiger dess färre blir dom artiga fraserna.
"Strolek 36?? Men jag har ju 38!"
"Varför har du inte den här tröjan i svart?"
"Varför har du aldrig använt den här?"
" Ta på dig jackan så jag får se hur den ser ut!"
"Varför säljer ni inte husgeråd?"
"Varför kostar den här 10 kronor?"
Till en början vill jag göra alla glada.
Men märker fort att hur jag än gör så kommer det att råda missnöje.
"Jag tänker bara betala fem kronor för den här!" Ok, men då säger vi fem kronor. Men ändå står han kvar & blänger missnöjt.
Vad ska jag göra?
Ge honom fem kronor samt min hemförsäkring & mitt busskort? Kasta det inplastade duschmunstycket efter honom samtidigt som jag skär ut mitt hjärta & kysser hans skor i pur försäljarglädje?
Ska jag springa till närmaste skomakare & lästa ut kängan allt vad det går så att du kan pressa ner din 38 i den? Ska jag söva dig & karva bort din häl & vårda dig i mitt hems sköte medans du ligger morfinstinn & kvider med min avlagda känga på högerfoten i säkert två/tre månader?
Efter ett tag så smyger jag iväg & röker eftersom jag tänker att missbruk kan vara dåligt för affärerna.
Då får jag syn på honom.
Guldhunden.
Han som vaktar en av tre dörrar i HC Andersens gamla ek.
"Vad kostar han?" Undrar jag med ögon lika stora som guldhundens.
"Inte fan vet jag!" Svarar försäljaren chevalereskt. "Men ge mig en tia då för helvete!"
Trixar fram en guldpeng ut bhn & hastar iväg med guldhunden under armen.
Scenografskan tycker &så att guldhunden är bedårande & på nära håll så ser vi att han även kan fungera som sparbössa.
Phu! Tänker Bleknosen & tömmer sin bysthållare rakt ner i guldhudens väl tilltagna nacke...
Så fortlöper dagen.
Ömsom vin & ömsom vatten.
Fast kvinnorna från Torneträsk pimplar bara vin.
Dom säljer allsköns barnkläder i bilen brevid våran.
"Jag har bott i Haparanda. Känner du en Jenny Zackariasson?"
Nej, det gör jag inte. Men jag kommer ju från Luleå.
"Ja, det är ju nästgårds..." hävdar hon ihärdigt.
Det slår mig plötsligt att mögets gåta nog ligger i att i småsmå stunder få känna smaken av makt.
Att få bli sedd.
Att trycka dit någon sådär riktigt skönt.
Om jag frågar "Finns den i svart" i en riktig affär så är ju risken stor att det finns.
Men på olycksbarnensmarknad så kan jag ställa frågan mer som en markering, mot.... Tja, säg livet...
I alla fall så sålde jag mina kläder för pengar, ty för mig fanns ej annat att få
Sjung vackert i skorrande strängar sjung vackert om kommersen ändå....

Ps: Det kan även tilläggas att Andrahands Förståndarinnan tittade förbi & köpte de kläder hon ratat dan innan för en tjuga.
Att Haparandakvinnans nioårige son har svår pollenallergi.
& att Bleknosen inte på något sätt är det vi kallar för entreprenör. Men det kom jag på redan på arbetsförmedlingens kurs för två veckor sedan... Ds.